Månadsarkiv: juli 2016

Jag vaknade DÖDSTRÖTT! Vad händer på nätterna, liksom? Jag är ju såååå trött när jag vaknar! Förritiden var jag pigg som en lärka och studsade upp och skulle ha kunnat hålla föreläsningar direkt, om jag varit en sån som höll föreläsningar.

Mina söner tyckte det var rätt irriterande när jag dansade in i deras sovrum på morgonen och SJÖNG en liten morgonvisa.

Men nu: ”Öööööh, va?!” känns det som och jag använder snooze för första gången i mitt liv! Jag förstod inte den funktionen förut: ”När man vaknar är man ju VAKEN!” liksom…. NU förstår jag….Livsfarlig funktion…man somnar om, och somnar om och somnar om….

Nåja.

Jag kom upp, och lilla Ceci skulle ut direkt.  Hon kan inte hålla sig på mornarna, som Milton. Vem är Ceci? undrar en del. Vem är Milton? undrar kanske andra… Det är hundar. Återkommer om detta ämne i en senare blogg.

Nåja.

Allt gick som det skulle på morgonen och så var jag både tvättad och äten och påklädd. Duktig flicka! *klappar-mej-själv-på-huvet*

Med tung laptopväska och liten handväska på sidan om, samt två små hundar, travade jag iväg till bilen. Jag har bilen parkerad en bit från huset, eftersom jag inte vill betala för p-plats utanför huset för att det är för dyrt.

Så jag gick lilla ”kiss- och bajs-promenaden” som är en perfekt sådan sträcka för ett par hundar som behöver det. Med tung väska. Jag blir sned. ÄR sned från början, men blir mer sned.

Nåja.

Framme vid bilen inser jag: Jag har glömt bilnyckeln! Fifan! Jag förbannar mej själv: ”Inte igen! Jävla helvetes skit!” Sen andas jag djupt och bestämmer mej för att inte låta ilsken energi sippra ur mej. Men jag ORKAR INTE bära laptopväskan hela vägen tillbaka! Orkar inte!

Så jag bestämmer mej för att lägga laptopväskan under bilen bakom ena framdäcket. Jag ska ju ändå bara vara borta max 10 minuter och klockan är 7 på morgonen och inga tjuvar är ute och letar laptopväskor under bilar, så tidigt. Hoppas jag.

Jag går tillbaka hela vägen till lägenheten. Hundarna verkar undra varför, men släpper den frågan strax, för dom lever i NUET, och i NUET ”….ska vi tydligen gå tillbaka till huset.”

Väl framme vid dörren inser jag: Dörrnyckeln ligger i….dalaaaaaa: LAPTOPVÄSKAN!!! Wohooo! Jag är bara bäst!

Men en stycken 17-årig son ligger inne i lägenheten och sover, så jag kan ju ringa  på dörren. ELLER HUUUUR?!?

Ha ha ha ha!

”Pling-pling!” ”Pling-Pling!” ”Pling-pling!”

Hundarna skäller (eftersom någon ringer på dörren! Idioter!). Alla i huset vaknar. Utom Minsting.

”Hallååååå i brevlådan! Det är mamma som glömt nyckeln!! Ho hoooo!”

Ringer Minsting på mobilen. Mobilsvar: ”Abonnenten är inte tillgänglig. Försök igen senare.”

Andas djupt. Slappna aaaaav.

Vi går tillbaka till bilen och jag dyker under bilen och drar fram laptopväskan. Tar hemnycklarna och så går vi tillbaka till lägenheten. Hej och hå !

Hundarna tittar förvånat på mej – igen! Men gillar läget. Snacka om Mindfullness! Dom är bara glada för att dom får en dubbelextra promenad på morgonen. Det skulle jag också kunna vara. Glad alltså. Det är jag inte. Jag är inte ledsen heller. Jag är.

Väl framme vid dörren öppnar jag, hämtar bilnyckeln och låser ytterdörren igen.

Vi går tillbaka till bilen.

”Nu fattas det väl bara att jag glömmer bort att jag lagt laptopväskan under bilen och kör över den!” tänker jag när jag går tillbaka.

Fast det gjorde jag inte. ”Been there – done that”. Liksom.

Jag andas djuuupt och försöker att inte tänka på att klockan gått hela tiden när jag gått fram och tillbaka förton gånger. Jag mindfullnessar så inihelvete! Och lyckas rätt bra:

Lotusställning och ”OOoooooooooooooooom”.

Typ.

Jag undrar hur resten av dagen blir.

🙂

I januari fick jag en Alldeles Ny Volvo. Årsmodell 2016. Superny. JAG trodde att om man har en ny bil behöver man aldrig åka till verkstan. Dumheter. Hur kunde jag tro så dumt?!

I en NY bil finns en dator. En dator bråkar. Trasslar. Och är man inte utbildad datatekniker behöver man åka till verkstan och uppdatera datorn stup i kvarten.

När jag haft bilen i cirka 3 dagar (TRE !) talade datorn om för mig att jag hade punktering på vänster framdäck. Jab bah: ”Nääää!” och körde till närmaste verkstad. Där hissade dom upp Volvon i taket och tog av däcket och kollade igenom det: Inget hål. Nähä! Det var datorn som sa fel och behövde ”kalibreras”. Dom sa det som om alla visste vad KALIBRERA var, och jag, som aldrig hört ordet sa: ”Jahaaaaaa!” och det lät som ”förstås!!” och jag tänkte ”eeeeh, va?!?”.

Datorn kalibrerades.

Sen har datorn sagt en massa olika saker till mig, och dom flesta sakerna är bra; att dörren inte är tillräckligt stängd, att jag glömt låsa bilen, att säkerhetsbältet inte är på etc.

Häromdagen sa datorn att det var dåligt med luft i däcken. Jag bah: ”HerreGud! Dom är ju NYA – dom borde inte släppa ut luft!!” När man har en NY bil vill man inte fixa med såna saker. Helst vill jag inte fixa med sånt när jag har en gammal bil heller, men då förstår man ju att det händer. Liksom.

Jag fyllde på luft i alla däck och satte mej i bilen. Den fortsatte tjata om att jag  hade dåligt med luft i däcken och ett stort ! dök upp, som en varning liksom.

Jag ringde Volvo och frågade. Han sa att datorn måste….KALIBRERAS. Igen! Jag visste inte hur man gjorde, men han förklarade.

Man skulle trycka på vissa knappar och sen skulle man KÖRA 3 MIL OCH INTE STANNA NÅGON GÅNG OCH INTE KÖRA UNDER 30 KM/TIM. 

VAR FAAN kan man göra det i Stockholmsområdet?

Jag försökte flera gånger:

”AKTA ER!!! HÄR KOMMER JAAAAG, OCH JAG KALIBRERAR!!

STANNA INTE!!!

AKTAAAA EEEER!!”

Typ.

Det är ju liksom jämt bilar i vägen och korsningar och sånt….

Men nu är det iallafall fixat.

Jag kunde!

Jag sitter på en restaurang och äter min lunch när jag ser en pappa med sitt lilla barn sitta mitt framför. Troligen är pappan föräldraledig – det är sommar och babyn kan vara 8-9 månader. Jag och babyn börjar flirta. Jag ler och vinkar, och babyn kommer av sej i sitt ätande och skrattar och vinkar tillbaka. Pappan ler. Han ser gullig ut.

Jag avslutar mitt flirtande och börjar äta min sallad. Babyn har ätit färdigt och börjar pula med en massa saker runt-omkring sej. Hon är ganska rörlig så hon nästan kryper runt i den höga barnstolen. Jag tittar på pappan. Han tittar på sin mobil.

Jag blir så trött! Jag orkar inte oroa mej för all världens barn överallt. För det gör jag! Jag ser en baby i en barnvagn som ser alldeles för varm ut på vintern, när jag går i någon affär….Jag ser en baby som kryper farliga nära poolen när jag är och badar…Jag ser en baby som hänger i ett bärsele med solen stekande på kal hjässa….Jag ser ett barn som balanserar….

Jag orkar inte! Och jag kan inte vara ”tanten-som-påpekar-faror” jämt och ständigt! Ta hand om era barn, liksom!

Jag bestämmer mej för att INTE vara den tanten. Jag skiter i om pappan sitter och pillar med mobilen när hans baby klättrar runt i den höga barnstolen. Men jag tänker ”Men SER han inte?!? Är han blind?!?” Han verkar ju så fin och mysig.

Jag fokuserar på min sallad och MIN mobil. Då hör jag ett dovt DUNK och sedan ett hjärtskärande skrik! Babyn har ramlat ur barnstolen och slagit huvudet i golvet. Pappan lyfter upp babyn, ser lite skakad ut, tittar på babyns huvud och försöker lugna henne.

Jag funderar: ”Skulle jag ha sagt till honom eller skulle han bara då ha tyckt att jag var en överorolig kärring som skulle rätta till honom?”

Det är fanimej inte mitt fel att babyn ramlade ur barnstolen, men jag kan inte låta bli att tänka på att jag ”kanske borde ha varnat honom…”. Men va faan! Såg han inte själv?!  Man kan inte släppa en klättrande baby ur sikte i en barnstol! Visste han inte det??

Puh, vad det är jobbigt att vara jag ibland.

Jag ser hela tiden barn som borde passas bättre, som inte borde få gå så nära stup, som kryper runt på stranden och jag sitter och tittar mej omkring och undrar ”VEM TITTAR PÅ DET BARNET?” som leker i strandkanten.

Jag måste sluta vara hela världens barnvaktare. För jag orkar inte.

Puh!