Människoöden /erviluca

Jag får höra många fascinerande, hemska och spännande historier vad människor varit med om i sina liv, i mitt arbete. Detta gör mig både ödmjuk inför livet, och gör så att jag kan tycka att ”dom små sakerna” i livet, som ”stökar till det” för oss, blir sådana petitesser så att jag ibland blir irriterad på att man kan reta sej på så små saker, när Livet omkring oss är så mycket större än så.

Hur kan man till exempel bry sej om fiiiina märken på kläder, eller få ett utbrott över om någon går före i en ICA-kö, när det finns människor som inte har mat för dagen, som kämpar för sin överlevnad och som blir slagna och utsatta? Liksom.

Och hur kan man lägga sina pengar på hög och spara spara spara (och ha flera miljoner på banken), eller åka till Tjottahejti och köpa dyra drinkar och parta och festa, när ens ”världsgrannar” inte ens har mat för dagen? Hur har man samvete för det, liksom?

Och hur kan man tycka det är viktigt att ens matsalsbord kommer från den DYRA OCH FIIINA butiken XXX – och lägga tusentals kronor på det – när ”världsgrannen” inte ens har tak över huvudet?

Å andra sidan är det så Livet ser ut. Den ena har allt – den andra inget – och allt däremellan. Och kanske är det så att dom som hade turen att födas av rätt föräldrar på rätt sida av jordklotet bör och ska ”kämpa vidare uppåt”, för att det behövs en kraft framåt – uppåt – alltid.

BDCXXR American currency falling

Men om JAG hade en, eller fler, miljoner så skulle jag ge en stor del till dom som har det sämre. Kanske skulle jag åka till Rumänien och köpa några hus till dom som inte har några…eller kanske lite leksaker och kläder, för att lyfta några stycken lite grann en stund…eller bygga en skola….

…och kanske jag skulle ta lastbilskörkort (eller ragga upp någon som har detta) och köra laster till olika barnhem någonstans där barnen varken har tillräckligt med kläder eller mat eller leksaker.

Jag hoppas iallafall att jag skulle göra det.

Men nu, innan jag blir superrik, gör jag så gott jag kan genom att lyssna på människors historier och hjälpa dom vidare i livet, och göra så att dom inte spricker av frustration och förtvivlan över sina upplevelser.

För det är så att när människor väl landat i lugnet och ro:n, så kommer minnena och sorgen/skräcken/rädslan/ilskan ikapp. Och då behöver man få ur sig skiten.

Nej, det går inte att bara ”bita ihop och vandra vidare” – att ”se framåt”. Så är inte psyket funtat. Man måste bearbeta, prata om det, gråta ur skiten, känna den förtvivlan man behöver och SEN kan man ”vandra vidare”. Där kan jag hjälpa. Det är jag glad och tacksam över.

Och jag är oerhört tacksam över att människor delar sina historier med mig, så att jag får en vidare syn på livet och mänskligheten. Jag lär mig av varje samtal.