Kära byggherrar/damer!

Hur tänkte ni när ni gjorde hallen till genomgångsrum? Tänkte ni att det är sommar året om? Strålande sol och torrt ute. Typ. Tänkte ni inte på att vi bor i Sverige, där det är regnigt och kladdigt ute på våren, hösten och vintern, och att det ett par veckor på sommaren möjligen är torrt och fint ute?

Tänkte ni inte på att familjer består av ett gäng människor som måste ta av sej blöta och grusiga skor, blöta vantar, mössor och jackor, overaller och allehanda halsdukar? Och att alla kläder både måste få plats och helst torka också? Tänkte ni inte på att om man GÅR IGENOM hallen drar man med sej gruset och geggan som samlats i hallen in i resten av huset/lägenheten?

För att inte tala om badrummet…Hur tänkte ni där?? I många badrum finns det faktiskt plats för en tvättmaskin, men då undrar jag; Var tänkte ni att man skulle göra av tvätten när den är tvättad? Torktumlare?? Ja, men alla har inte torktumlare och alla kläder bör/kan inte torktumlas. Var ska vi hänga våra kläder i det pyttelillabadrummet där det inte finns en millimeter över till det? Jahaaaa! Vi ska hänga kläder över stolarna i resten av lägenheten?? Eller??

Aaaah, vi ska gå till tvättstugan, som ligger i Det Andra Huset långt bort ner i källaren?? Jahaaaa! Har ni någonsin haft tre småbarn och varit singlar och tvättat i en tvättstuga som ligger låååångt bort? Har ni inte?? Meh! Det är ett under att man, och barnen, överlever! Faktiskt. Dessutom får man tvätt-tid max en gång varannan vecka….och hur går det med tre småbarn som geggar ner alla sina kläder på dagis till max.

Hur tänkte ni med köket då? En stoooor 4 r o k. Där gissar jag att ni tänkte att en familj med två-tre barn skulle bo. Två vuxna och tre barn. Och ett pyttelitet kök, med tre skåp att ställa dom fem tallrikarna i…eller?? Hur tänkte ni där??

Näe, jag undrar verkligen hur byggherrar/damer tänker!

För dom tänker verkligen inte som jag iallafall.

Inte första gången, inte andra gången, men TREDJE gången gillt. Typ. LURAD igen.

Inte så superstort, eller allvarligt, men ändå: IRRITERANDE!

Om man är naiv och blåögd och tror på människor, och VILL tro på människor, och vill INTE sluta tro på människor, så får man räkna med att bli lurad lite här och där. Gissar jag. Jag VILL INTE vara misstänksam och ifrågasätta! Vill inte! Men faan….Jävla idioter!

Första gången var för flera år sedan, då jag var med på en dejting-site och en ”engelsman” skrev till mej. Han såg trevlig ut och mailet var också trevligt, så vi började maila fram och tillbaka. Han bodde i England någonstans, var änkling och hade en vuxen dotter. Och så reste han mycket över hela världen. Jag minns inte vad han arbetade med, men han var lite här och där i världen iallafall. Jag tyckte det var lite konstigt när han stavade lite fel ibland, men så tänkte jag att även svenskar stavar ju svenska ord fel ibland….

Men så skulle han resa till Sverige. Och då skulle vi passa på att träffas. Men hoppsan, han fastnade i Afrika någonstans och kunde inte komma därifrån, och det var problem med kontokorten och banken, och hej och hå!

Jag kan säga att jag inte ens var i NÄRHETEN av att hjälpa honom ekonomiskt, för jag tänkte att ”om man jobbar för ett företag så får väl dom hjälpa honom!” liksom. Det fanns inte i min värld att JAG skulle behöva hjälpa honom ekonomiskt. Sen var det någon som ifrågasatte om han över huvud taget fanns, och då började jag googla hans mail och det visade sej att dom var kopierade och att mannen ifråga inte fanns! Det var troligen en utav dom här svarta männen som sitter i något afrikanskt land och lurar kvinnor i västvärlden via datingsidor.

Det var lur nr 1. Tråkigt att bli lurad, men jag kan inte påstå att jag hängt upp mitt liv på honom, för sån är jag inte. Jag hänger inte upp mitt liv på någon, som jag inte träffat, eller någon över huvud taget.

Sen hände det igen några år senare, en ”engelsman” som också var ”änkling” och ”hade en vuxen son/dotter” och ”reste i jobbet”, så jag ifrågasatte det direkt och sa att jag trodde att han var en svart man i Afrika någonstans. Då slutade han maila.

Nu hände det igen, men upplägget var helt annorlunda, så jag trodde verkligen inte att det var ett ”lur” igen:

Italienare boende i Sverige, skild, två barn…. Trevlig, snygg…. Men så googlar jag hans bild och det visar sej att bilden föreställer en engelsk lite halvkänd sångare och att namnet som han säger att han heter, inte finns!

Tjohej, here we go again!

Näe, jag tror jag gör som jag länge tänkt: Flyttar ut på landet och ägnar mej åt en massa djur! Djur ljuger inte. Djur är sanna. Jag älskar djur.

Jag ska ha några hundar, några grisar, några får, några hönor….och kanske någon get. Plus kanske ett par katter – sphynx, tror jag. Det kommer att bli såååå mysigt!

För jag vill inte bli, eller vara, misstänksam! Hellre SANN (själv) och naiv och godtrogen, med rent hjärta, än någon som misstänksamt ifrågasätter allt och alla. Nä, fy och  usch!