Ella och Simon sitter i sandlådan och leker. Dom brukar alltid sitta i just den sandlådan. Det är liksom ”deras” sandlåda, men sedan några dagar kommer det ett gäng bråkiga killar som stökar, kastar sand, tar deras spadar och hinkar och förstör deras lek – om och om igen. Ella och Simon är rädda för killarna, och när dom börjar slå Ella och Simon och kastar sten på dom, går Ella och Simon därifrån.
Dom går till sandlådan en bit därifrån, för dom vill fortsätta leka sin lek och dom trivs i sandlådan. Nästa sandlåda är helt full med barn, för alla barn som tidigare lekte i samma sandlåda som Ella och Simon har flyttat över till den här sandlådan. Ella och Simon får inte plats med sin lek där. Dom står och tittar en stund, men bestämmer sej sedan för att gå vidare, till en annan sandlåda.
Barnen i den andra sandlådan säger att det finns en jättefin och stor sandlåda bakom berget, och sedan finns det än ännu större och ännu finare sandlåda borta vid en liten skog, fast det är långt att gå.
Ella och Simon får egentligen inte gå så långt bort, men dom gör det ändå. För dom vill ju leka!
Dom går igenom en park, och där kommer en stor hund springande och skäller på dom så att dom får springa jättefort. Sen kommer dom till en liten bäck och där måste dom balansera över på en planka. Simon ramlar i men Ella drar upp honom igen. På andra sidan bäcken sitter det Fyllgubbar. Ella och Simon springer fort förbi fyllgubbarna, som skriker och tjoar och säger konstiga saker.
Nu är dom framme vid den fina sandlådan. Den är jättefin. Och stor. Där får dom faktiskt plats! Och det finns en massa hinkar och spadar som både räcker och blir över till alla. Det sitter några barn i sandlådan, men Ella och Simon får plats. Dom sätter sej där och börjar leka.
Då kommer en tant och säger att barn från Storskogsvägen inte får leka i den sandlådan. Den sandlådan är bara för barnen som bor på Rimfrostvägen. ”Men vi får ju plats!” säger Ella. ”Det spelar ingen roll! Gå tillbaka till er egen sandlåda!” fräser tanten. ”Men i vår sandlåda är det elaka killar som kastar sten och slåss!” säger Simon och har inte långt till tårarna. ”Om ni inte OMEDELBART går tillbaka till er egen sandlåda, så ber jag min man bära er tillbaka!” skriker tanten ilsket.
Ella och Simon vet inte hur dom ska våga gå tillbaka hela vägen, förbi fyllegubbarna, över bäcken balanserande på plankan och genom parken med den farliga hunden.
”Men…!” säger Ella.
”Inga men! GÅ TILLBAKA NU!” säger tanten. ”Vi vill inte ha barn från Storskogsvägen här! Ni får inte plats!”.
Simon och Ella tittar sej omkring. Sandlådan är den största dom sett och det sitter två barn i den och leker tyst för sej själva.
”Hur menar du ìngen plats?” frågar Simon tyst.
”GÅ!” säger tanten och knuffar iväg dom två små barnen, som med slokande huvuden börjar gå hela den långa och läskiga vägen tillbaka.
Tillbaka till den lilla sandlådan med dom elaka killarna som kastar sten och slåss.
Dom förstår ingenting. Varför får dom inte leka i sandlådan där det finns plats, och där inga elaka killar bråkar med dom?
Vuxna är konstiga.
erviluca #mammatillfyrakillar 