Några få ord kan göra en hel dag – ibland kan ord följa en genom livet! Både bra ord och dåliga.
Några få enkla ord kan göra att det bubblar till som kolsyra inuti.
Igår fick jag uppleva det.
Jag träffade ett Ensamkommande Flyktingbarn, som jag träffade första gången i oktober, då han en vecka tidigare placerats i sitt nya familjehem. Han, som tusentals andra, hade flytt ifrån Afghanistan via X och Y och hela fadderuttan, till Sverige, och nu bodde han där, sedan en vecka, – 13 år gammal – ute i skogen hos ett par, som ville bli ”föräldrar” till en flyktingpojke.
När han placerades var han rädd. Ville inte stanna. Ville bort! Vart, visste han nog inte riktigt, men bort iallafall. Han övertalades att stanna – inte av mej, utan av den som då ”hade jouren” och var med vid placeringen. Sedan dess ”lyser solen” ständigt hos den nyskapade familjen ute i skogen.
Allt går jättebra.
Efter 3 månader i Sverige pratar han förvånansvärt bra svenska, och vi kan hålla det mesta av konversationen på svenska (men med lite hjälp av telefon-tolk pratar vi också om saker som är svårare att uttrycka på våra respektive språk). Han tycker att det är ”lätt” att lära sej svenska. Han trivs och mår bra och nu ska han få börja i en svensk klass. ”Vad spännande!” säger jag. Ordet spännande har han inte hört förut. Vi försöker förklara, men jag tror inte han förstår. Men han tycker det ska bli kul att få börja i en svensk klass, och han ser fram emot att ”få svenska kompisar”. Afghanska kompisar har han redan.
När besöket är färdigt och jag sitter i trappan i hallen och sätter på mej mina vinterkängor säger han:
”Jag blir glad av dig. Jag blir glad när du kommer hit. Jag tycker om.”
Dessa ord får mitt hjärta att göra glädjeskutt och jag känner hur jag sedan dansar (inuti) ut till bilen.
erviluca #mammatillfyrakillar 