Ibland när jag sätter mej ner och skriver något, får jag en känsla av att jag skrivit det förut, och sannolikheten är ju stor förstås. Så om du som läsare känner: ”Nej inte nu igen!” så är det ju bara att klicka bort det. Jag vill skriva om det, trots känslan/intuitionen. Just idag får jag den känslan.
Det slog mej häromdagen, när jag fascinerades av en väldigt arg kvinna, att jag i hela mitt liv velat vara God och Snäll. Jag har alltid velat Väl – även när jag blivit riktigt arg och/eller besviken – så har jag någonstans längst in inte velat Göra Illa eller skada någon. När någon framfört till mej att jag sårat dem, eller menat att jag med flit skulle ha skadat någon, blir jag väldigt upprörd och förtvivlad, eftersom min grundinställning alltid är att vara snäll, rak och ärlig. Samtidigt har jag alltid försökt vara så rak som jag bara kan med vad jag själv står för och tänker.
HerreGud, det låter som om jag är någon slags Jesus-figur, och det kanske är därför det många gånger blivit så jobbigt och svårt, för det är knepigt att gå omkring och försöka vara ”rak, tydlig och ärlig kombinerat med snäll och god, och alltid vilja väl”. Ibland krockar det, och då har det varit svårt. Än mer svårt har det varit när den jag ”tampats” med själv inte haft samma grundläggande inställning, och trott att jag varit lika listig som den jag tampats med.
Jag vill så löjligt väl.
Och så slog det mej häromdagen: Till vilken nytta?! Om 70-80% av alla människor hela tiden försöker skydda sin egen rygg, och att ljuga, hitta på och manipulera då ingår i sättet att vara, samt alla dessa otäcka härskartekniker som finns, och som en del behärskar till fullo….Hur mår de jämfört med mig? Har de över huvud taget något samvete?
Jag, som verkligen försöker vara schysst, blir om och om igen utsatt för ”dom oschyssta” – dom som vräker ur sej elakheter utan en tanke på vad som händer på andra sidan, med den/dom som blir utskällda. Det är ju oerhört vanligt att bara gapa och skrika på folk som man tycker gör fel, istället för att ”be snällt”, eller ”respektfullt säga ifrån”. Speciellt barn råkar ut för detta – ständigt!
”Folk” är så snabba på att döma. Är man brottsling så tillhör man ”the bad ones”. Punkt. Inte en tanke på varför, hur, vem personen är, hur hen ska kunna ”resa sej” osv….
”Sköt dej själv och skit i andra”.
Fast vi skiter inte i andra heller. Eller; många vill att andra inte ska skita i andra. ANDRA ska bry sej om dom svaga och fattiga och utslagna, men ”inte jag”. Hur blir man svag och fattig och kriminell och drogmissbrukare? Är det ett val, tror du?
Äsch, vad jag hamnade snett nu! Det var inte det jag tänkte skriva om. Jag tänkte skriva om att jag ska försöka bli ”tom i huvet” och dum/elak.
Jag har börjat lite smått genom att inte be om ursäkt när ”folk” skriker (elakt) åt mej att ”KOPPLA HUNDARNA!!” eller andra saker som handlar om mina hundar, som är jättesnälla och inte gör en fluga förnär och inte borde störa någon – inte ens dom hundrädda. Alla år jag bad om ursäkt…det hjälpte inte! ”Dom” bara fortsatte skälla. Människorna alltså. Så jag blev tyst. Säger numera ingenting, utom den gången då jag började prata ”afrikaans” eller den gången jag gjorde ”löjliga ljud” och grimaser som svar. En gång låtsades jag vara döv….Ja, det finns många varianter, men jag ber väldigt sällan om ursäkt nuförtiden.
För jag orkar inte vara snäll. Det hjälper inte, och det är en bra början på att bli Elak.
För det är liksom Dom Elaka som ”vinner”. När jag ser mej omkring är det ofta Dom Elaka, eller ignoranta och egoistiska, som blir chefer, och sen när alla anställda mår dåligt, har dom inget dåligt samvete alls, och tror inte att något beror på dom, utan det beror bara på att det är fel på dom anställda. INGEN som helst självinsikt.
En SÅN vill jag vara och bli. Det verkar rätt skönt. Och högre lön får man också….
För att vara snäll lönar sej inte.
Det är jag ett levande bevis på.
erviluca #mammatillfyrakillar 