Vilse (IGEN!) /erviluca

Jag vet inte hur många inlägg jag skrivit på min blogg om när jag åkt eller gått vilse, men här kommer ett igen iallafall.

Jag lovar; jag skriver inte om mina vilserundor varje gång! Bara ibland, när dom är lite extra spännande, eller nåt…

Förra veckan träffade vi King (svart kungspudel) och Kings matte i skogen. Vi slog följe och gick till Sjön tillsammans. Jag hade ett hopp om att King, som älskar att bada och simma, skulle få Fiona att vilja simma också. Men så blev det inte. Kings Matte  frågade mej om vi brukade gå till Den Andra Sjön, och när jag svarade att jag inte hittade dit, visade hon oss vägen. ”Tjohooo, nu vet jag!” tänkte jag (inte).

Hundarna badade – iallafall King. Fiona doppade magen, typ. Milton höll sej på behörigt avstånd: ”Vatten?! Huvva!!”

Nåja.

Häromdagen tänkte jag att jag och hundarna skulle gå till Andra Sjön tillsammans utan Ledning. För ”nu hittar jag juh…”. Det brukar dock inte gå att hamna rätt första gången jag ska någonstans, inte andra heller, eller tredje….SEN kanske, beroende på om vägen är lätt* eller svår*. Men  går jag inte mina vilserundor hittar jag ju aldrig själv: ”Fel fel fel fel RÄTT!” liksom.

…………………………………………………………………………………….

*Lätt = inga korsningar, och snurrar, hit och dit. Rakt på bara.

*Svår = korsningar, och snurrar, hit och dit.

…………………………………………………………………………………….

I skogen är det ”snurrigt”, typ alltid. Och ändå älskar jag att gå i skogen! Älskar! ❤

Vi startade Vägen Mot Andra Sjön. Ganska snabbt insåg jag att vi gått superfel, men hittade snabbt vägen hemåt igen iallafall. Så det blev bara liiiiite vilse. DEN dagen.

Igår tänkte jag göra ett nytt försök. Den här gången startade vi EXAKT där vi var när Kings matte började visa oss vägen. Hej och hå, vad det gick bra! Jag kände igen en ikullfallen gran här och en stor sten där. Sen plötsligt dök det upp en hund, som hälsade på Fiona, och jag hörde en matte som SKREK: ”NAAADJA!!!” ilsket. Nadja försvann, men sen gick matten och Nadja bakom oss en stund pratandes högt med sin kompis och dennes hund. Där någonstans tappade jag koncentrationen (eller vad det var jag tappade…). Så det var egentligen DERAS FEL att jag gick vilse. Typ.  😉

”Äh!” tänkte jag. ”Man KAN INTE gå fel till den där sjön, för precis bredvid kom ju en väg!”.

Jo, ”man” kunde!

Jag kan alltid gå vilse. Jag är typ EXPERT på det. Jag vet INGEN som kan gå så vilse som jag. Jag kan t o m gå vilse om jag följer en karta, eftersom jag inte vet åt vilket håll kartan ska ligga/hållas. ”Håll reda på väderstrecken bara”, säger Mr Putslustig. ”Ooookey…”, säger jag och kan konstatera att DÄR är väster, DÄR är öster, DÄR är norr och DÄR är söder…sen då? Vad gör jag sen? Om jag inte vet åt vilket väderstreck som är hem eftersom jag inte vet åt vilket väderstreck jag gått, eller var jag är; vad spelar det då för roll om jag kan väderstrecken??

Nåja.

Här kommer vår vilsefärd i bilder:

FÖRST såg vi ett rådjur. Det stod jättenära, men när jag tog upp mobilen skuttade det iväg…Ser ni det?? Då var vi fortfarande på ”vår gata” s a s.

HÄR kände vi ju igen oss, förstås! Of course liksom….

*tappar koncentrationen*

”DERAS FEL!!”

Men ”VAR FAN ÄR VI NU???”

Över sten (-ar! ”Vad gör dom i skogen??”)….

……UNDER gren:

….UNDER gren, som sagt…

 ”Vad är det där till vänster?” tänkte jag när jag såg bilden…”En ORM!?! Hjälp!”….Meh, kära jag, det är ju Miltons koppel!  Puh, liksom…

Det är inte lätt att både vara fotomodell OCH fotograf.

 Lite hit och lite dit….

Jag går på Känsla. Visserligen funkar det inte så bra, med mitt Vilse-sinne…men vad ska jag gå på annars? Logik?? Ha ha ha ha ha ha!

Hm…En rejäl och bred stig kan väl inte sluta i Tomma Intet???

Jävla stigar att dela på sej!!!

Höger eller vänster – that´s the question.

MEH?!? En äng!!! Här?!?

Och en KOJA mitt på ängen!!

Det finns MÄNNISKOR i närheten! Tjohoooo!

Uppför en backe (som ser ut som en bilväg, typ)…

Fiona kollar utsikten. ”Kan du se mänskligt liv?!?” ropar jag.

”Näe….”

”Jag ser bebyggelse!! Hurra! Vi är räddade (typ…)!”

Här är hus, men var är vi???

Otto Bondes väg….Hm, det känner jag igen….men var ligger det, typ, liksom…?

Vi snurrar runt i området en stund, hittar liksom inte ut, men kommer till den här skylten.

Det hjälper inte mycket, kan jag säga….

En SPÄNNANDE larv är på väg någonstans också….

Elljusspåret!! Jaaaaa! NU hittar jag! Tjohooo!

Häääär brukar vi gå in i skogen och ta VÅR VÄG….

VAR ÄR JAG?? Så här brukar det INTE se ut!!

Ååååh, vilse IGEN!!

Matte, jag börjar bli lite trött….

Äh, upp och hoppa!

Åh! DEN HÄR känner jag igen! Tack, snälla omkullfallna tall!

Jag får lust att krama den!

Avstår.

E vi framme snart??

”Vår” bro – inte den dumma okända!

Vi ser LJUSET!! Och ett ”hus” (elstation, eller nåt).

Hallelujah! Där är bilen.

Hopp in i bilen!

Trött, men rätt nöjd, Fiona.

IDAG ska vi gå vår vanliga runda i skogen.

Men OM du vill ha någon att gå vilse med någon gång, så är jag den rätta personen, för jag blir inte rädd och orolig, utan jag bara travar på. Jag är ju så van.

Och i skogen finns det ju blåbär.

🙂