Månadsarkiv: juli 2012

Som den otroligt Positiva Optimist jag är (för det mesta) är nästan allt Roligt och Underbart innan det skett! Jag njuter och ser fram emot saker så att Före – upplevelsen blir Helt Underbar…..

….. och jag njuuuter i förväg när jag ser framför mej hur roligt och härligt och spännande det Troligen Kommer att Bli.

Sen kommer Verkligheten.

Den är Verklig.

Ibland är den Underbar.

Ibland är den bara Vanlig.

Och ibland för Jävlig!

När den är ”för jävlig” eller ”skitmisslyckad” så mår jag SKITDÅLIGT i kubik något dygn,  hatar allt och alla en stund och gråter stora krokodiltårar. Sen är det över. Och troligen har jag lärt mej något, tror jag. Så i slutänden blir det ändå en ”rätt-så-bra” upplevelse, för jag LÄRDE mej något.

Fast sen gör jag om det iallafall, för jag har glömt vad jag lärde mej. Typ. Ibland är livsläxorna många och långa. Och upprepas  om och om igen.

Och i himlen sitter Gud och tänker: ”När faan ska hon lära sej det där?!?” . Jag svarar då: ”Inte vet jag!? Det var DU som skapade mej, så DU borde veta hur många gånger jag måste utsättas för Vissa Saker för att Lära Mej Läxan!!”

Jag är nämligen lite uppkäftig också. Ibland.

Ibland är jag väldigt mesig. Töntig, rent ut sagt.

Men jag kan också vara obstinat. Och superenvis.

Det beror på vad det handlar om.

Näe, men HerreGud vad jag spårar ur nu.

Jag hade tänkt att skriva om Tallinn-resan.

Men så blev det inte.

Tough shit…..

….eller Shit Happens!

😉

Nu åker vi snart.

Bara Mellan duschat färdigt. ”Du får duscha snabbt idag!” säger jag innan han går in i duschen.

Men jag VET ju att ”snabbt” + ”Mellan” = finns inte. Mellan KAN INTE snabbt. Han är en Äkta ”Slow-motion-människa”, och har alltid varit. Han rör sej i Slow Motion och gör allt i slow motion. Ultra Rapid. Lååångsamt. Och ju mer man stressar honom desto långsammare går det.

”Duscha snabbt”….ha ha ha!

Vad trodde jag?!

Nåja.

Jag blir lite av en Speedy Gonzales när jag ska åka någonstans. Lite lätt hyperstressad och supernervig. Lite småirriterad och småhysterisk. Ibland Storhysterisk. Troligen för att jag i alla år haft ANSVARET för ALLT vid ALLA resor ÖVERALLT och det är som om det dom senaste åren helt enkelt Slagit Över. Eller så kan man säga att jag ”gått-in-i-väggen” vad gäller planera för resor och packa och förbereda och sånt. Det säger TILT i huvet, och det är inte så kul, när jag fortfarande har ANSVARET för Nästan-Allt, nuförtiden.

Ååååh, vad skönt det skulle vara att bara lyfta en färdigpackad väska och sätta mej i en bil och åka iväg! Och NÅGON ANNAN har bokat, köpt biljett, ser till att passen är med, fixat, packat, ordnat, håller reda på tider och väg osv. Ååååååh!

Men det kommer troligen inte att ske under min livstid. Det är bara att Gilla Läget och fortsätta Ta Ansvar och Hålla i alla trådar.

Ibland blir det FEL, när jag ska hålla i alla trådar, men jag lyckas ju alltid fixa till det i slutänden, så det är ju bra….men ändå! Med TILT i hjärnan är det inte lätt att hålla i alla trådar.

Snabbduschen har nu pågått ……länge!

Snart ska alla väskor bäras till bilen, hundarna ska skjutsas till hundvakterna på landet, pass ska hämtas hos Täby polisen och sen ska färden gå vidare mot Värtahamnen, där bilen ska parkeras och vi ska checka in på Tallink Silja för att kryssa oss över havet till Estland!

Jag hoppas hoppas hoppas vi får det MYSIGT med VARANDRA! För DET är det viktigaste!

Vi ses på söndag!

Det finns ett FÖRSTA för allt, och det är underbart att få dela dessa Första-Stunder med sitt/sina barn (för det mesta). Men dom tillfällena blir färre och färre ju äldre barnen blir….

…och till slut får man nästan LETA efter dom – tillfällena.

Men nyss, fick jag vara med om en Första-Upplevelse med både Minsting och Mellan, SAMTIDIGT.

Jag åkte till Jysk och köpte varsin skön kontorsstol till dom (så dom slipper sitta på en pinnstol framför datorn, som dom hittills gjort). Kontorsstolen, som hette Oscar, var inpaketerad i en låda och skulle monteras ihop.

”Den ena är 13 och den andra är 16, så dom borde kunna få ihop stolarna själva”, tänkte jag och sa det också.

Själv HATAR jag att skruva ihop möbler och grejer, för jag har gjort det ALLDELES FÖR MÅNGA GÅNGER! Och varje gång har jag gjort NÅGOT fel.

”Titta på bruksanvisningen!” uppmanade jag båda killarna.

Ingen av dom gjorde det.

Dom är såååå lika sin mamma (ibland)!

Mellan SVOR inne i sitt rum när armstödet inte passade med sitsen. Jag konstaterade lugnt att han vänt på hela stolen och fått sitsen till rygg och ryggen till sits. Han SVOR igen! Och sen sa han att han HATADE stolen och att Storing kunde få den! Sen började han skruva loss armstödet….

Minsting jobbade på tyst och energiskt.  Inga ljud från det rummet.

I Mellans rum lät det ”FAN!” eller ”DONK!” när han slog på något när det inte passade eller när det blev fel. Jag gick in och höll en liten föreläsning om hur det är att sätta ihop IKEA-möbler…..

…. och när man sätter något bak-och-fram eller upp-och-ner…..

….. och att det tillhör liksom Livet.

Vet inte om han lyssnade alls.

I Minstings rum var det tyst.

Så plötsligt är det HELT TYST i bådas rum. Jag knackar på Mellans rum och öppnar dörren. Där sitter han på sin NYA FINA kontorsstol framför datorn och ser OTROLIGT NÖJD ut. Han ler. Ingen av oss säger något. Båda VET.

 När jag tittar in till Minsting frågar hur man ställer in olika höjder osv och när han förstått det, är han också OTROLIGT NÖJD. ”Äntligen!”, liksom, för OJ vad han pratat om vad han vill ha en RIKTIG kontorsstol. Länge.

Storing är Ytterst Missnöjd. Han fick ingen stol. Han ska få åka till England istället. Typ.

Näe, det är klart han också ska få en stol endera dagen. Och det ska bli spännande att se hur han lyckas sätta ihop stolen.

Fr o m NU kanske jag kan anlita SÖNERNA till att sätta ihop saker och skruva och spika och hamra och tejpa med silvertejp!

Vilken LYCKA i så fall!

Bilkillen ringer och berättar om allt han ska göra, har gjort och vad jag behöver fixa för att det ska fixas. Det snurrar i huvudet på mej av all information om oljor och växellådor och lysen och Mercedesverkstäder och semestrar och allt annat han berättar.

Summa av kardemumma är iallafall att i morgon (idag alltså, för han ringde igår), är bilen färdig hos honom, och sen ska jag lämna in den igen om några veckor för att få ”resten gjort” , eftersom dom reservdelar och grejer som behövs inte går att skicka efter just nu eftersom dom som har dessa har semester. På ett ungefär.

Sen säger han att om jag ringer ”i morgon” mitt på dagen så KOMMER HAN OCH HÄMTAR MEJ med sin bil, och skjutsar mej till verkstan, ”så slipper du får det så bökigt med buss och sånt med tanke på hundarna”.

Meh!

Vah?!

Hur schysst får man vara?

Han har bytt olja och gått igenom bilen och bytt, eller fyllt på, vätskor i ALLA behållare som behöver vätskor, kollat servon, växellådan och däck och hjul samt fyllt på luft i hjulen. Servat den  helt enkelt. Detta kostar 1500 kr. Sen är det en lampa som måste fixas,  men det blir inte förrän om några veckor.

Jag kan bara säga att jag är mycket nöjd hittills.

….fast man ska inte ropa hej…..

Men ändå!

PS. Min laptop har tagit semester, tror jag, för den vill INTE ha två sidor uppe samtidigt så att jag kan leta och sätta in bilder just nu, så har jag inga bilder i mina sparade bilder som passar inlägget, så blir det inga. Tyvärr! 😦  DS.

Fatta hur mycket jag svettas!!

Jag är SÅ ÄCKLIG! Blä!

Jag rinner bort i en sjöööö – eller ett haaaav – av svett!

Som tur är luktar det inget, men ändå! Att hela tiden se ut som om man står i en dusch ÄR INTE KUL!

Ja, jag medicinerar emot det.

Nej, det hjälper inte.

Blä!

Så kändes det nästan.

Jag åkte ut med bilen till bilverkstaden, som ligger någon mil (?) utanför Åkersberga. Jag har hört ryktas om att det är ”skittrevlig” personal där och att dom ”VERKLIGEN gör ett jättebra jobb med bilen”! Dessutom ska dom vara någorlunda billiga också. Allt i ett, liksom. Så ryktet gjorde att jag valde denna bilverkstad UTANFÖR Åkersberga, istället för dom som finns INUTI.

Detta betydde att jag behövde ta mej hem från Utanför till Centrum, utan bil, när jag lämnat bilen där. Jag gillar verkligen att GÅ, och jag kan gå hur långt som helst, nästan, MEN att balansera på sidan av en smal motorväg….näe!

Men enligt www.SL.se gick det bussar därifrån, så det skulle fixa sej, insåg jag.

Åkte dit.

Eller; först åkte jag lite vilse. Det gör jag ALLTID när jag ska någonstans första gången, och INTE har min GPS med mej.

Varför har du den inte alltid med dej då? frågar du då beskäftigt.

Äh! I like to live on the edge of danger….eller nåt! svarar jag lite irriterat.

Nåja. Jag hamnade iallafall rätt efter en KORT vilsekörning, och där stod en trevlig kille och talade om var jag skulle ställa bilen. Han presenterade sej, och satte sej sen på huk för att hälsa på hundarna (som jag hade tagit med mej, för dom gillar ”lite äventyr”…eller nåt!). Sen berättade han om alla hundar som fanns på verkstan och däromkring och hur han gjort iordning ”vinden” eller nåt, för att ha hundar där, för han tog ibland emot kompisars hundar, när dom behövde ”hundpassning” etc.

FAAN, vilken trevlig kille! tänkte jag.

BRA såg han ut också. Om jag varit tjugo år yngre….

Sen gick vi snabbt igenom vad som skulle behöva göras med bilen. Han skulle ringa i eftermiddag för att berätta vad dom kunde göra åt saker och ting och vad det skulle kosta (som dom brukar göra). Sen sa vi Hejdå och jag gick iväg med hundarna till busshållplatsen.

Det var 10 minuter tills bussen skulle komma, så det var bara att ställa sej och vänta. Hundarna är otroligt duktiga på att Vänta.

Jag hinner inte stå där mer än 3 minuter så stannar en bil med en invandrarman, med baksätet fullt av verktyg och grejer. Han vevar ner rutan och ropar: ”VART SKA DO?”

”Till Åkersberga!” ropar jag tillbaka.

”Jag kör dej!” ropar han och kliver ur bilen och öppnar bakdörren och slänger bak lite sladdar och verktyg och säger sen: ”Där kan hondarna vara!”

Min hjärna går i 180:

”HerreGud-ska-han-våldta-mej-eller-råna-mej-eller-kidnappa-mej-och-kommer-hundarna-då-att-försvara-mej-och-ska-jag-verkligen-tacka-ja-till-skjuts-eller-är-jag-inte-klok-om-jag-gör-det-eller-ska-jag-säga-nej-tack!?!”

….och medan jag tänker alla dom tankarna, säger jag åt hundarna att hoppa in i bilen och sätter mej bredvid mannen själv, som pratar på om Stallet och Verkstan osv. Efter en stund förstår jag att han tror att jag jobbar i ”Stallet”, och han brukar plocka upp ”tjejer som jobbar i stallet” om han kör förbi och ser att dom väntar på bussen.

Jag berättar att jag lämnat min bil på Verkstan och då skrattar han till och säger att han trodde jag var en ”….stalltjej, för dom brokar ha hondar och se ut som do!”.  Sen fortsätter han berätta att killarna på Verkstan är jättesnälla och trevliga och att dom är jättebra på Mercedes och bla bla bla….

…och att han själv jobbar som fastighetsskötare och han pratar om ”grisklippare” och jag börjar undra vad han klipper på grisen…

…..men inser efter en stund att han pratar om gräsklippare.

Han pratar vidare om hur snälla och ärliga alla människor är i Sverige och att man inte behöver vara rädd för någon för att alla är så vänliga och lugna här, och annat är det i andra länder där alla försöker sno och ta och tjuva saker, eftersom dom är fattiga och kanske lever i krig och har det svårt, och då kan man inte lita på någon. Men HÄR kan man lita på ALLA! Nästan.

”Jag veet det for jag var i ett annat land forut och man kan inte litta på nogon och man är boara roädd hoela tiden!” 

Plötsligt är vi framme i Åkersberga Centrum. Jag tackar för skjutsen, och kliver ur bilen med hundarna.

Mannen kör vidare mot Nya Äventyr.

….på resten av mitt liv!

ELLER: …..på min semester.

Både ock, faktiskt.

Solen skiner. Jag ska åka till en bilverkstad med min nya bil och så ska dom få gå igenom den, och därefter ge mej ett utlåtande. Lite som att gå på 4-årskontroll med sitt barn….

Not!

Men ändå!

Fr o m att grabbarna kom tillbaka efter en månad hos sin pappa, häromdagen, har jag sovit dåligt. Dom är ju i den åldern då man ”ska” vara vaken på nätterna och sova halva dagarna. Rent ”tekniskt” gör det mej absolut ingenting – dom är ju ändå hemma, så det finns inget att oroa sej för – MEN som den mamma jag är, har jag svårt att somna in djupt när mina barn är vakna. Löjligt, men sant! Jag vaknar med ett ryck med jämna mellanrum, och går upp och ”kollar”, eller vad jag gör….Knäppt!

I morgon kommer Mellan hem från att ha varit i Skåne i 10 dagar med sin kompis och hans familj. Det ska bli kul att höra honom berätta om den vistelsen.

Ha ha ha! Nu var jag rolig! Men ingen fattar varför…..Jo, dom som har söner (eller döttrar) som är musslor fattar…..SOM OM han skulle berätta NÅGOT!

Jag: ”Hade du kul?”

Mellan: ”Aaaaaa!”

Jag: ”Vad gjorde ni?”

Mellan: ”Allt möjligt”

Jag: ”Som vaddå?”

Mellan: ”Men åååååååå vad du frågar!!!” *irriterad*

Jag suckar. Livet suger. Allt är slut.

Skojar!

Närå, men så givande samtal brukar vi ha när jag frågar hur mina söner haft det, om dom varit borta någonstans…..

Har jag tex fått veta NÅGOT om hur det var på Peace and Love-festivalen??

Nope!

Men men, that´s life!

Nu ska jag sticka iväg och lämna in bilen!

Bye for a while!

Ibland när jag kommit hem från jobbet på eftermiddagen luktar det MAAAT i hela trappuppgången. Och det luktar så GOTT! Det är nästan som om jag kan ÄTA DOFTEN. Jag vill smyga in till grannarna och smaka ”….bara lite grann, snäääällla???!”

Sen börjar jag drömma:

Jag drömmer att det är 30-40-tal och att jag är en GUBBE  MAN i 40-årsåldern som kommer hem från sitt TUNGA jobb, och att min lilla söta fru, står innanför dörren i sitt fina lilla förkläde, och välkomnar mej med en varm kyss på kinden. Hon tar min rock, hänger upp den och ger mej sedan mina sköna tofflor och ber mej sitta ner i vardagsrummet för ”…maten är snart klar!”.  Jag sätter mej i MIN fåtölj, lägger upp fötterna på fotpallen och tar fram en tidning ur  min portfölj och börjar läsa lite förstrött.

Barnen kommer skuttande (beroende på i vilken ålder dom är förstås….vi säger att dom är…. 5, 10 och 15 år) och OM jag då känner mej trött, ropar jag till min söta lilla fru: ”Jag vill inte bli störd!” så blir det hennes jobb att få barnen att ”inte störa pappa”. Det är dom vana vid så dom skuttar iväg igen, efter en varm kram ifrån mej, och sen stör dom inte mer.

För barn var lydiga förr i tiden.

Efter en stund sätter jag mej vid ett fint dukat bord, äter den goda och vällagade maten och när jag är färdig reser jag mej, kysser min fru i pannan, och säger att maten var jättegod. Därefter sätter jag mej i min fåtölj igen.

Min fru sköter RESTEN. Jag ägnar inte en tanke ens åt att jag skulle kunna hjälpa till. När hon lagt barnen, går jag in i barnens rum och säger ”Godnatt!”, om jag orkar.

När vi lagt oss på kvällen, vill min fru prata lite om saker som tynger henne. Jag lyssnar en stund, sen vill jag ha sex. Det får jag givetvis. Det ingår ju i en hustrus plikter.

Åååå, vilket härligt liv jag har!

Jämlikhet?! Äh!

Alla dom som har semester och INTE kan åka till solen och värmen, och är där regnet bara öser ner, dag ut och dag in – HUR kommer dom att må i höst?

Kommer det att bli en extra topp på familjerådgivningarna i september/oktober och kommer det att bli fler separationer och skilsmässor?

Att inte få fylla på sina tankar (inte tänkar-tankar, utan tank-tankar) med ”relax” och ”mys” och ”sol” är inte bra! Att, efter en ganska seg och jobbig vinter, inte kunna fylla sin ärthjärna  ….nej, vad heter den där *körteln som behöver sol? Ja, iallafall, så finns det en körtel i hjärnan som behöver sol, och kroppen behöver AD-vitaminer från solen osv ….

…och att inte kunna fylla på den, gör nog att folk INTE ORKAR och BLIR SURA och IRRITERADE. Och ofta vänder man sej mot Någon Annan och tycker att det är DENS fel att livet suger. Och så blir man osams.

Som tur är har solen lyst här i Österåkers kommun väldigt mycket i sommar, så HÄR kommer vi att vara glada och trevliga och snälla mot varandra även i höst, men i resten av landet verkar det ha varit SKIT-väder – speciellt i Småland. Stackarna, vad dom är drabbade.

Dom får ju jämt översvämmningar och stormar och tornados, och snart är det väl dags för jordbävning där också! Hur orkar dom fortsätta vara smålänningar, liksom?

Fast det undrar jag ju med alla andra olika människor också, som bor på ställen som DRABBAS av olika saker hela tiden: ”Hur orkar dom bo kvar?”. Jag, som flyttar stup i kvarten, har svårt att förstå att människor vägrar/vill inte flytta, men det är bara jag! Människor är olika.

Jag jobbar min sista arbetsdag idag, inför semestern, och jag hoppas VERKLIGEN att solen kommer att lysa där jag är! Först i Tallin några dygn, sen i Österåker någon vecka och sen i Leksand.

TACKAR på förhand!

😉

…annars får jag väl försöka stråla på egen hand.

……………………………………………………………..

*fotnot: tallkottkörtel heter körteln, såg jag sen när jag googlade.

Jag vet inte om jag är Barnslig, Trotsig eller Bortskämd, för när jag INTE VILL något så vill jag VERKLIGEN INTE det och då kan jag skita i det.

Tror jag.

Nu skriver jag innan det gått så många varv i hjärnan, så det kanske är helt fel tänkt, men ibland kan jag bara titta på mej själv liksom ”utifrån” och tänka: ”Guuuud, vad du är bortskämd/lat/trotsig/barnslig!”.

Kanske är det så att jag har MÖJLIGHETEN att vara det, eftersom jag inte har någon man som blir sur, eller irriterat kommenterar saker jag inte gjort eller gör. Hemma hos mej är JAG boss (jo, det är jag faktiskt, Flisa) och det är JAG som bestämmer! Punkt!

Inte för att jag kan få alla mina små (?) söner att göra som jag vill exakt och jämt (nästan aldrig…) men jag kan bestämma SJÄLV vad JAG ska göra!

Om jag inte känner för att städa, så skiter jag i det! Om jag inte känner för att diska, så skiter jag i det! Dammtussarna växer,och på diskbänken byggs tallriks- och glas, och mugghöghus ingen kan säga något! INGEN. Jo, Grabbarna Grus kan ju fnysa lite: ”Vad dammigt det är….”, men dom vet ju svaret: ”DAMMSUG DÅ!”.

Så ibland är det rätt skönt att vara BOSS (och singel) i sitt eget hus.

Jag kom att tänka på det nu när jag stod på jobbet och kopierade böcker i vår kopiator och tyckte det var så trååååkigt så att jag nästan fick KRUPP! Men jag TVINGADE mej att fortsätta ändå. Verkligen TVINGADE! För om inte JAG gör det, vem ska då göra det??

Pust.

Fundering:

Jag tror jag gjort för mycket ”VILL-INTE-MEN-MÅSTE!” i mitt liv och därför har jag blivit så obstinat. Fast jag var rätt envis från början…

…men ändå!

När man får barn, och är KVINNA, får man liksom ge upp ALLT ALLT vad gäller EGNA BEHOV och önskemål, under ett tag. Med första barnet är det förtvivlat jobbigt och svårt, och man tror ”skadetvarasåhäralltid?!?”, men med barn 2-3-4 veeet man att det går över, så det gör inte så mycket att vara ”behovstillfredsställande” helt under en period.

Och det är kanske därför också som kvinnor senare, när barnen blir större, har sånt behov av att SLÅ SEJ LÖS och bli FRIA!

”Tjohej!  Mina bröst är MINA, min kropp är MIN, mina BEHOV är VIKTIGA, och INGEN kan kräva något av mej!!” så slår det liksom över åt ANDRA hållet ett tag….

Kanske.

Om man inte flaskmatar sin bebis och har en man som går upp varannan gång på natten osv osv…kanske.

Jag vet inte!

Och jag vet inte riktigt var jag hamnade med mina tankar heller….och var jag började….ska kolla:

*läser*

Just ja! Bortskämd, Barnslig och Trotsig var det! Och lat!

😉

That´s me!