Etikettarkiv: leka

Barn äger! /erviluca

Jag älskar barn. Jag har alltid älskat barn. Jag kommer alltid att älska barn.

Givetvis älskar jag mina egna MEST, men åh, vad alla barn är härliga!

Så äkta, så raka – så…..underbara!

Jag älskar att prata med barn, leka med barn, titta på barn, STUDERA barn! I alla åldrar.

Varje gång jag träffar ett barn, tänker jag: ”Åh, vad jag älskar barn!”

Ibland när jag varit på någon bjudning där det varit ett gäng barn, har jag hamnat bland barnen, och mått så bra, men nästan skämts för att jag väljer att sitta på golvet och leka ”mamma-pappa-barn” istället för att umgås med dom vuxna…

Idag träffade jag en 10-årig kille som haft det lite jobbigt i livet. En helt underbar kille! Han ska prata med mej om det våld han bevittnat, men vi pratar om ”allt möjligt” eftersom han tycker ”det är så kul att prata med dej”. Det kan han väl få, då´rå!

Jag gör lite listor där han får säga vad som var Värst och ”HUR illa det var på en skala från 0-10”. Han svarar snällt och lydigt. Men han verkar lite uttråkad så jag frågar honom vad han VERKLIGEN vill prata om.

”Jo, jag har en grej som jag vill fråga dej….”, säger han då.

”Fråga på bara!” säger jag.

”Jo, jag undrar när man får sitt Adamsäpple?” frågar han då.

Givetvis blir jag lite överraskad av frågan, men det är just det här som är så HÄRLIGT med barn: Dom är så äkta och raka! Det var just DEN frågan som var viktig för honom just då, och dessutom kanske det var lite svårt att fråga mamma – jag vet inte. Men han tyckte att jag verkade vara en person som kan svara på en sån fråga.

Sen pratar vi om puberteten, och jag får veta att han ”absolut inte” vill ”få hår lite här och där” och att han ”absolut inte” vill ha ett adamsäpple. Han vill vara, och se ut som, han gör JUST NU hela livet!

Jag förklarar att han säkert inte vill det om några år, att man förändrar sej, att mina söner sa likadant i samma ålder, men att dom några år senare ville utvecklas, precis som ”alla andra”. Jag ser att han nästan inte tror mej, men han nöjer sej med svaret.

Vad man har Adamsäpplet till vet jag inte riktigt, så det lovar jag att Googla.

Den killen är bara UNDERBAR!

Jag sa det till honom idag: ”Du är så himla MYSIG!!” sa jag.

”TYCKER DU??” sa han.

Sen skrattade han lyckligt och sa, liksom rakt ut i luften: ”Jag är mysig”.

Utskällda! /erviluca

Fiona och en ost november 2012 004

Fiona är lite uttråkad. Det har varit en lång tråkig dag på jobbet, och hon har både kissat och bajsat in revir i nya lokalerna… 😛

Nåja.

Efter jobbet går i en promenad i halvmörkret och jag går och önskar att vi ska träffa på en trevlig och glad hund som Fiona kan leka med, så att hon får ur sej energin som jag ser spritter i henne…..

Då får jag syn på en glad (lös) hund på lååångt håll.

Fiona får syn på samma hund och börjar ”draaaaaa”!

”En svart labrador???” funderar jag….”Näe, det är ju en svart kungspudel! Åh, vad kul! Jag älskar pudlar och Fiona är ju mest pudel så dom borde kunna leka!” tänker jag och släpper Fiona så att hon ruuuuuuuuuuuuuuusar ikapp hunden och börjar leka.

Jag ”duckar inombords” – beredd på att bli utskälld: ”Du borde inte ha din hund lös om du inte kan kalla in den!” osv etc mm

Jag går fram emot matten, som säger något iförbi farten till mej. Jag hör inte, och vet ännu inte om hon är ARG på mej, eller glad…..

När jag kommer närmare ser jag att hon är glad.

”Puh!” tänker jag. ”Orkar inte bli utskälld idag igen”, typ.

Så börjar vi prata. Och prata. Och prata. Och prata.

Hjälp, vad hon är trevlig! Och hunden också!

Hunden är en Kungspudel, 8-årig hane, som Fiona leker med, och leker och leker och leker och leker! Milton fnyser lite överlägset: ”Pjiuff! Barnsligt!” . Han har blivit sådan sedan Fiona kom. Lite ”tråkigt vuxen” liksom, när det kommer andra hundar.

Matten till hunden har också upplevt att ”folk nuförtiden” skäller så mycket på ”oss hundägare”.

”Av och till har jag känt att jag nästan tappat lusten till att gå ut med hunden, för jag VET liksom innan, att jag kommer att bli utskälld, av någon!” säger hon.

”Jag har känt mej spänd innan jag går ut, och det ROLIGA med att gå en promenad med hunden har försvunnit, för jag bara undrar NÄR utskällningen kommer, från VEM och HUR?!”

Guuuuuud, vad skönt det är att höra någon annan prata om samma saker som man själv känner!

Jag får lust att krama om henne!

Vi går en lång promenad tillsammans och våra historier om hur folk skällt ut oss och vad vi sagt tillbaka (ibland vänligt, ibland argt och ibland bara urdumt!) är hur många som helst! Vi pratar nästan i munnen på varandra!

”Vi ses säkert igen!” säger hon när vi skiljs år.

Och det hoppas jag verkligen!

Det var en mycket trevlig promenad – både för mej och för Fiona!

🙂