Kategoriarkiv: Uncategorized

Jag var superspruträdd som barn. Mamma var skolsköterska och vaccinerade alla elever. Mig vaccinerade hon liggande i sängen hemma, gråtandes, skrikandes – skiträdd! Jag kommer ihåg hur jag såg framför mej den stora nålen som skulle stickas IN I KROPPEN och hur jag verkligen förstorade bilden av något som skulle IN I KROPPEN – jag var livrädd! Mamma suckade och sa åt mej att skärpa mej. Jag åmade och kråmade mej, grät och ojjade mej.

Hur sjutton kan sånt här ärvas, när det faktist är så att jag inte, som vuxen visat min spruträdsla alls för mina barn!?

Två av mina barn har varit/är vansinnigt spruträdda. Ååååå vad jag suttit i situationer där jag försökt övertala, lugna, tala till rätta, hålla i, vara arg osv osv…Först med son nr 1. Precis som det ”växte bort” från mej, försvann det från son nr 1 som nu är 25 år. Son nr 2 har inte varit spruträdd alls. Son nr 3 är skitspruträdd! Suck! Dubbelsuck! Varenda litet stick i fingret föregås av timmar av ojjande, gråtande, skrikande, ålande…..så energin som läggs på att vara rädd står inte alls i relation till det stick som det sedan följs av…

I morse….Suck! Suck! Dubbelsuck! Jag åkte med 12-åringen till BVC för att ta ”mässling-påssjuka-rödahundsprutan” som han inte vågade ta med klassen. Jag trodde, i min enfald, att han ”mognat”. HA! Det var en darrande liten pojke med tårar skvaaaalande ner för kinderna…och vid varje försök att ta sprutan, ryckte han åt sej armen och grääääät! Det var en otroooligt tålmodig sköterska. Över huvud taget tycker jag att sköterskor och läkare mm som har träffat mina söner har varit otroooooligt tålmodiga! Oj oj! Jag tappar tålamodet låååångt innan dom ger upp…

Efter 45 minuters övertalande började vi prata om att boka en ny tid, och då skulle sonen gå dit med pappa (för jag ville INTE vara med en gång till!). DÅ reagerade sonen: ”NEEEEJ! INTE EN GÅNG TILL! INTE MED PAPPA!!!”. Sen gick det 10 minuter till…innan han föll över i mitt knä och under storgråtande blev stucken i armen. Sen blev det tyst:

Oj.

Stoppa pressarna! Hallelujah! Kalla ner himlen! Någon har kommit på att barn far illa av att föräldrarna bråkar och att det påverkar dom upp i vuxen ålder!

Keh?!

Är inte det lika självklart som att 1+1= 2?

Föräldrarna är barnens förebilder. Så som föräldrarna gör, gör barnen. ”Barn gör inte som man säger – dom gör som man gör”. Punkt!

Om föräldrarna har ett dåligt förhållande, visar de sina barn att ”så här ska man leva” (bråka, gnälla, vara iskalla och kyliga mot varandra, fräsa åt varandra osv osv). Det blir mönstret för barnen hur ett föräldrapar ska vara. Det blir ”det normala”. Barnet växer upp och träffar en partner…efter ett tag är förhållandet kyligt, kallt och dom gnäller och klagar på varandra… 1+1=2

Självklart kan man ha tur och hitta någon som är tvärtom! Självklart kan man bearbeta sin uppväxt och vad som hänt där, men då måste man först bli medveten om den, och göra något åt den.

Men alla ni föräldrar som bråkar med varandra, eller som är skilda och ”hatar” varandra: Barnen har inte bett om att få er som föräldrar. Barnen vill älska er båda! Barnen vill inte höra skitsnacket om den andre! Barnen vill ha tillåtelse att tycka om båda! Alla barn vill det! Alla barn vill älska sina föräldrar! Och som förälder ÄR man förebild – vare sej man vill det eller inte! Så skärp dej och gör något åt dej och ditt liv – typ IDAG!

…och du: Lycka till!

Ska jag måla om köket, eller inte? Och ska jag då passa på att måla om hörnskåpet, som jag kanske ändå ska ge bort eller sälja, men å andra sidan om jag målar om det kanske jag vill behålla det…Men får det plats i nya lägenheten?

Ska jag måla om sovrummen eller inte? Orkar jag eller sliter jag ut mej fullkomligt då för, ingenting? Bryr sej folk om, om det är om-målat (vid visning) eller vill dom ändå inte ha mitt hus? Har jag råd över huvud taget? Om jag målar rummen i vitt, grått och såna färger…Då blir det väl bra? Men å andra sidan  har jag målat om rum 2543 ggr förut och jag vet att jag storknar till slut och gör det halvdant bara för att det ska ta slut!

För att inte tala om förarbetet: KRÄKS! Spackla, sliiiiipa (jag vill slippa sliiiipa!), tejpa…urk!

Men köket kan jag nog få till utan underarbete, för det gjordes lite lätt när jag halvmålade om köket förra gången…Jag blev så besviken på färgen, så jag slutade efter halva ommålningen så det är skitfult nu helt enkelt! Så jag borde ”göra det färdigt” med en snyggare färg, så folk vill ha mitt hus!!!!!

Jag bor i Världens Mysigaste Hus och ”om jag hade pengar” – *sjunger* – så skulle jag bo kvar! Huset har Bergvärme! Det är harmoniskt och mysigt och har Underbara grannar åt alla håll!!! Det ligger precis vid skogen och mitt över gatan är en nyrenoverad lekpark med roliga klätterställningar. Jag bor vid en vändplan så det är så barnsäkert så klockorna stannar! Bättre kan man inte bo med småbarn! Eller hundar! Så köp mitt hus! Det är bäst!!!!

Obs! Golven är skitfula! Men det var dom från början och sen har jag bara låtit dom vara eftersom det sprungit X antal vilda ungar och tama hundar på golvet. Faktiskt 12 hundar har bott på det golvet…iallafall under en kort period.

– att Alice och Kevin i Idol är helt suveräna! Både skitbraiga att sjunga, men verkar också vara underbara människor! Speciellt Kevin strålar ju som solen själv!

– att man borde få äta hur mycket som helst och när som helst utan att bli tjock!

– att alla människor borde få bli älskade och omtyckta, kramade och pussade!

– att alla borde få ha en bästa vän.

– att det inte borde finnas fotsvett och armsvett.

– att man borde kunna skruva tiden lite hit och dit som man ville…iallafall nån gång…

– att det fanns ett inre stopp hos alla människor vad gäller att göra barn illa (att en bur föll ner över dom som tänkte göra det ändå…)

– att alla borde vara snälla

– att det inte borde finnas krig

– att alla vapen skulle skrotas (”Ett Två Tre : NU!!”)

– att man inte borde kunna vara förstoppad

– att alla skulle vilja varandra väl jämt

– att mina söner är finast i världen!

– att mitt hus borde bli sålt idag!

När man är ihop med någon delar man sitt liv med någon på ett sätt som när man blir isär inte blir hälften utan mer än hälften. Oj, vilken rörig mening! Men lättnaden av att DELA livet med någon är större än att man kanske hjälps åt och delar det praktiska arbetet rakt av. Ni som är skilda och omgifta förstår….eller hur?!

När man är singel är man lite av ett ”villebråd”. Det spelar större roll hur man ser ut, hur mycket man tränar, hur man klär sig, vad man gör på fritiden osv för allt studeras i lupp på ”äktenskapsmarknaden”.

När man lever i ett äktenskap/förhållande är det rätt okey med ”baby-, ölmagen”, att man helst vill slappa i soffan efter arbetet, att man inte gör så mycket på fritiden, att man inte varit hos frissa på ett tag osv. För man är älskad som man är – förhoppningsvis! Och man jämförs inte med ”Bettan, 40” som har vältränad mage, eller Bertil, 42 som går på gym 3 ggr/vecka och har sexpack.

Alla har möjlighet att ”få någon”! Om man tittar sej omkring är det ju inte bara dom snygga som har lyckats hitta någon att älska. Utseendet tycks inte spela någon roll alls i förlängningen, för det ”finns någon för alla”. Men i ”starten” är det nästan BARA det som gills. Vad ska man annars gå på? Iallafall på nätdejtingsiterna. Och OM man jobbar på ett ställe där chansen att ”träffa en partner” = 0, och om man har tappat lusten fullkomligt att ”gå ut och blotta sej” (hoppsan, jag menar det inte bokstavligt – bara känslan), så blir det dejtingsiterna som gäller.

Men jag tex, tycker det är skitskönt att vara singel och bara rå mej själv (förutom barnen) och att inte ha någon som ”lägger sej i” eller säger ”nej!” eller försöker få mej att ändra på mej och mina åsikter. Ingen som kräver att jag ska vara mer aktiv, mindre aktiv, laga godare mat eller något annat som jag inte vill!

MEN längtan efter att få bli älskad, att vara älskad, att vara ”Utvald” finns där ändå! Som en luktslinga i luften som ständigt nosar på min näsa….

Livet går i 180 knutar de veckor jag har barnen. Jag fattar inte hur man ska hinna allt allt! Det som irriterar mej så infernaliskt mycket ibland är barnens läxor. Hur ska man hinna??? När jag kommer hem från jobbet hinner jag knappt innanför dörren innan någon ropar: ”Jag e hungrig!”. Men först ska hundarna ska ut (om inget barn = Lucas 13 år, har varit ute med dom redan).

Den sista veckan har jag ”stajlat” huset, inför fotografering och visning. Möbler har burits ut och flyttats, krukväxter har kastats, tusen miljoner svarta sopsäckar har fyllts med ”onödiga saker”, och två hundra turer har körts till tippen för att slänga detsamma.

Efter den andra visningen är jag helt slut! Jag halvligger i soffan och ryggen fullkomligt superdupervärker! Jag orkar inte röra en fena!

DÅ kommer jag på: Läxor! Barnen har läxor! Jag har frågat och fått svaret: Ja.

Jag VET att när jag säger: ”Dags att göra läxor!” (glatt och hurtigt) börjar ”Åååååå!!!! Näääää!!!! Jag hatar skolan!!!! Jag orkar inte!!!! Inte NUUUUUUU! Sen!!!! Jag LOVAR!!! Jag ska bara spela färdigt/titta färdigt…”. osv etc mm…och så ska jag ta Kampen! Kamp nr 1, 2 och 3. Om jag har tur blir det bara två kamper. Har jag min Lyckodag blir det bara EN, men aldrig mindre än EN kamp med ett barn. Och idag orkar jag inte!!!! För först är det Kampen om Att göra läxor! Sen är det Kampen om att GÖRA läxan! Och hur ”Omöjlig” den är, eller att läraren inte förklarat eller att sonen ”inte förståååååår!!!” och så hela ramsan om hur mycket han ”hatar skolan”!

Jag orkar inte! Jag skiter i det! Jag skiter i läxan!!! Och jag VET att det är dödsstraff på det!

Imorgon sker avrättningen. Kl. 14.00 på torget!

Adjö!

Vi separerade i december 2004. I februari -05 fick jag tillgång till mitt nya radhus och flyttade. Exet hade flyttat redan i december, men eftersom det blev en lucka mellan vår husförsäljning och tillgången till mitt radhus, fick jag bo ca 3 veckor i min ex:s mans nya radhus (i äldste sonens rum). Snällt av honom, men fy vad det var hemskt! Jag mådde piss av detta. Nåja. Nu var det inte det jag skulle tala om….utan….

att mitt ex började dejta innan jag ens klivit över tröskeln ur vårt gemensamma liv. Först var det en fransyska. Dom hade inget gemensamt språk, men ändå åkte han dit och var förälskad och satt som klistrad vid datorn och ”skrev” på ”kärlekens språk” antar jag…

Jag undrar vad sönerna tänkte kring att pappa hittade en ny direkt! Jag funderade på hur viktig jag egentligen varit…och vem jag egentligen varit gift med…Ändå var det jag som ville skiljas – jag som tog steget…

När fransyskan försvann, dök afrikanskan upp….25 år gammal….Återigen var han förälskad och barnen fick träffa henne….Men det tog slut…och så dök brasilianskan upp med en son…Hon var något äldre…säkert kring 30….Men det gick fort…Jag vet inte vad som hände…men hon bara kom och gick ur exets och barnens liv. Sen kom en ny afrikanska, med två barn….Hon var ganska fast i 2 år faktiskt, med ett kort uppehåll i mitten. Dessutom var hon den äldsta hittills…32 år. Gemensamt språk var engelska. Det höll inte och exet deklarerade för sönerna att ”nu ska jag vara ensam!”. Sen gick han till datorn och satte sej och chattade med någon på Mötesplatsen (enligt äldste sonen…).

Nu har han träffat en ny igen. Hon är ”jättesnäll”! Och hon har ett utländskt namn. Hur gammal hon är vet jag inte. Men hon har två barn.

Egentligen får han väl hålla på hur han vill, exet, men jag undrar hur det påverkar barnen…Att pappa kliver i och ur förhållanden…Eftersom jag säger att det är ”okey” så har barnen också tyckt att det varit okey…men dom blir irriterade när ”pappa bara pratar i telefonen” eller ”pappa bara sitter vid datorn”… Men annars tror jag inte dom bryr sej…Dom börjar bli vana: ”Det är rätt bra när pappa är kär för då är han så glad” säger dom….

Själv har jag varit ensam hela tiden. Alla 3 år. Vi får väl se vad framtiden har i sitt sköte…Förhoppningsvis en kärleksfull och varm och go man, men finns det ingen sån för mej…så får jag väl leva ensam…Tough shit!

Idag har jag haft visning på huset. Gissa hur det är att försöka stajla huset, samtidigt som man har tre söner och två hundar….Gissa hur stressad man blir – bara av att dom knölar till kuddarna i soffan, eller så fort jag bäddat sängarna, lägger sig hundarna där och gör en ”knöl” i överkastet…Eller när grabbarna spelar basket i vardagsrummet medan jag försöker dammsuga, eller när jag får killarna att hjälpa till med att kratta löv,  men mitt i ”hjälpatillet” börjar dom sparka fotboll och gör lermärken på ytterdörren…

Svetten stänker när jag för fyrtioåttonde gången dammsuger och tvättar av golven…Det är som om det stiiiiger upp smuts och jord ifrån golvens inre! Var kommer all skiten ifrån???

När man ska visa hus ska det inte synas att man lever i det! På diskbänken ska det vara TOMT och rent. Vi rostar inte bröd, lagar inte mat och diskar inte i vårt hus…nope! Vi tvättar heller inte smutsiga kläder, utan dom ligger i stora högar i bilen…

Nu har jag sååå ont i ryggen och är så slut! Fyra familjer fick njuta av vårt rena hem…Hoppas hoppas någon vill köpa det!! Jag orkar inte visa/stajla det en gång till!

Pust!

Om man är ful – vet man om det då? Och om man är riktigt snygg – vet man det?

 Ibland tycks man veta och ibland inte.

Min syster var snygg när hon var ung, men det trodde hon inte själv…Hon hade en bästis som var rätt ful, men bästisen trodde att hon var snygg. Alltid när dom var ute och stog i nån barn, kom det fram killar för att dom fick syn på syrran…men syrran stod där och trodde att hon inte var nåt värd, att hon var ful och att hon var tjock, så hon sa inte flaskhals. Bästisen strålade dock och snackade och skrattade och var skitrolig och underhållande, så killarna kom för syrrans skull, men stannade för bästisens skull. Syrran hade skitsvårt att få killar, bästisen hade killar på löpande band.

NU, 30 år senare, kan min syster säga (förvånat) ”Jag var ju skitsnygg när jag var ung!!” och jag säger ”Jag VET! Jag sa ju det!” men när jag sa det DÅ, blev hon bara ARG på mej och trodde att jag hittade på. Jag sa också till henne att hennes bästis faktiskt inte var snygg, utan rätt så ful, men jättecharmig och rolig, men det trodde hon inte heller på…Nu ser hon på bilderna från den tiden att även det stämde….

Så hur mycket spelar utseendet roll i förlängningen? Det är bara ett skal ju! Och ändå har vackra människor det lättare, iallafall inledningsvis, och iallafall om de själva har fattat att dom är vackra…. Men det är ju insidan som gör DET i längden! Eller hur? Vem vill leva med ett vackert skal, som är tomt inuti?

Sally skuttade iväg efter ett rådjur i förrgår. Hon gör det ibland. Skäller lite och skrämmer rådjuret, och så tar det 10 sekunder, så kommer hon med tungan hängande vid knävecken, skuttande tillbaka, lycklig som en liten ängel och slänger sej i första bästa vatten-, geggpöl och rullar runt. Men i förrgår hörde jag ett SKRIK, helt olikt henne! Först tänkte jag att rådjuret bet eller sparkade henne, men sen såg jag rådjuret skutta iväg (han/hon känner säkert igen Sally vid det här laget så många gånger som dom har lekt den där leken) och han/hon såg varken rädd eller arg ut…Hur nu rådjur ser ut då…

Sallys mamma Flisa sprang iväg till Sally och liksom ”peppade henne” att halta iväg mot mej. Hon gräääät och haltade, lilla Sally. Jag rusade in i skogen och mötte henne. Jag lyfte upp henne och bar henne…Oj, vad små hundar kan bli tunga efter en stund…Jag orkade inte bära henne, utan hon fick halta hemåt. Hon var ledsen och det gjorde ont, men en hund kan hoppa på tre ben….

När vi kom hem la jag henne i soffan. Hon ”grät” lite stilla, så jag gav henne lite Alvedon. Efter en stund somnade hon. När hon vaknade kunde hon stödja på sitt ben, men hon haltade svårt. Jag tänkte att det måste vara en stukning så jag tycker det är onödigt att gå till veterinär och betala 1500 kr för att få veta att det är en stukning/sträckning el dyl.

Nu är hon lite bättre, men jag tror hon spelar lite på att jag reagerar på hennes ”gråt”. Hon brukar ligga på köksbordet och titta ut. Nu kan hon inte hoppa ner. Hon piiiper när hon vill ner, och då lyfter jag ner henne.

För några månader sedan märkte hon att om hon gnäller vid dörren får hon gå ut. Så då började hon gnälla vid dörren i tid och otid, och till slut insåg jag att hon inte var kissnödig utan bara ville ut, och metoden ”gnälla vid dörren=få gå ut” funkade ju.

Bushund!