Kategoriarkiv: Uncategorized

På mina långa promenader i skogen med hundarna släpps hjärnan loss i allehanda funderingar. Trots att det är mitt i vintern (fast det syns inte i Stockholmstrakten, där skogen är en enda gegga-pöl), började jag fundera på…gräsmattor!

Grannens gräsmatta VAR grönare än min! När jag beundrande uttryckte min hänförelse över grannes gröna fina gräsmatta, så sa grannkvinnan ”Jo, men det ligger också mycket arbete bakom den; I 7 år har jag ryckt upp varenda liten maskros med rötterna!” Jag tittade på min gräsmatta…Jag har inte ryckt upp en enda maskros, och jag klipper när gräset är vadhögt. Alla ogräs blir korta och fina, men rötterna är kvar.

Kan gräsmattorna jämföras med förhållanden tro? För OM man kan det så har jag inte vårdat mina förhållanden alls, och i så fall har verkligen grannen gjort det. Slutresultat: Grannen är fortfarande gift med samme man, och jag är skild.

Kan det vara så ”enkelt”? Vårda din man som en gräsmatta helt enkelt!

…eller vårda din gräsmatta som din man, eller din granne som din gräsmatta, eller din gräsmatta som din granne, eller din man som din granne….eller hur var det nu? 😉

Det måste ju vara varje människas dröm att få bli älskad som man är?!

Att bli älskad trots att man är tjock, smal, har stor näsa, sneda tänder, är dum ibland, har dåligt morgonhumör, tränar inte, tittar ofta på TV, har dåligt tålamod, tunt hår eller inget hår alls etc.

I ”reklamen” för sej själv är man vältränad, glad, utåtriktad, ordentligt, snäll, omtänksam, tittar sällan på TV, har många kompisar, bra tålamod etc….och det är inte så svårt att älska en sån perfekt person…

….men SEN….när Verkligheten knackar på….Det är DÅ det kommer….”Älskar du mej FAST jag faktiskt inte är så smal, tränar inte så ofta (kanske t o m aldrig…), är lite slarvig, har PMS, är överintresserad av jobbet….osv….

Höjden av lycka måste väl vara att få vara älskad ”TROTS ALLT” och att älska någon precis som den är, med fel och brister. Att ha överseende med dom dåliga sidorna och SE dom braiga….

När jag var liten hade vi en grannfamilj där mannen strålade av lycka över sin Fantastiska Fru varje gång man såg dom. Han förundrades ofta över att hon var så vacker, så klok, så underbar och han var så lycklig över att just han hittat en så underbar fru! Frun strålade också och måste ha känt sej som Världens Mest Älskade Kvinna. Hon gav tillbaka kärlek också förstås. I ”våra” ögon var kvinnan lite krumryggad, hade utstående tänder och råttfärgat hår….

40 år senare träffar jag dom två i Centrum. Han går med rollator och har Parkinson, hon har käpp och ser dåligt. Båda är i 80-årsåldern. Men de strålar fortfarande och pratar fortfarande om sin kärlek till varandra, och lyckan över att de fått så många år tillsammans…

Hur många känner Lycka över att de är Utvalda efter 10, 20, 30 år? Hur många älskar sin partner ”som den är”? Hur många SER ”det vackra” i sin partner, trots bilringar och dubbelhakor? Och hur många uppmärksammar ”det inre” framför ”det yttre”? Hur många ”jobbar vidare” med sin relation och inser att även den kräver sitt arbete (inte bara jobbet och vännerna)? Hur många uppskattar sin partner efter 10, 20, 30 år och känner lycka över att det blev just han/hon?

Å andra sidan: Hur många lever i en ”trasig relation”? I en relation som bara tar kraft och ork? I en relation där man bara mår dåligt? Hur många tittar på sin partner varje dag och känner: ”Bah!/blä!” och hur mår partnern som upplever dom vibbarna?

…bara lite tankar en vanligt lördag från en singelmamma….

…och jag kan koppla av. Inte hade jag en aaaning om att det skulle bli sån ekonomisk kris när jag sa till mäklaren i september att jag ville köpa bostadsrätten jag tittade på då, och inte visste jag att det skulle bli svårt att sälja huset jag bodde i. Inte visste jag att media skulle skriva ”varning varning” och att människor skulle bli rädda för att köpa hus, att bankerna skulle ”dra öronen åt sig” och inte bevilja lån och att det skulle bli så trögt och svårt.

Men trots att allt detta hände hade jag hela tiden en optimistisk inställning: ”Allt går! Det är klart det går! Det är klart det löser sej!” ….men alla människor omkring mej oroade sej, bekymrade sej, pratade om det stora ”OM:et”: ”OM du inte får huset sålt, OM du blir stående med TVÅ lån/hus, OM…….” och jag försökte lugna ner alla: ”Varför oroa sej i förskott? Varför inte vänta tills det är kört och bekymra sej DÅ??” för så brukar jag göra. Men det var svårt då ”alla andra” var så bekymrade.

Jag började förstå en vän till mej som har cancer och inte vill prata om det. Varför inte leva i NUET och njuta av den tid/de dagar som FINNS istället för att oroa sej och bekymra sej om dom dagar som KOMMER ”i morgon”?

Igår skrevs kontraktet på och mitt hus övergår i Pilotens ägo den 30 januari 2009 om allt går som det ska.

Puh!

På jobbet firade mina arbetskamrater detta i morse! Dom hade köpt tårta och bullar och gjort ett litet kort till mej: ”Grattis!”. Dom hade engagerat sej mycket mer än vad jag trodde och nu är alla så lättade…

Dubbel-Puh!

Jag är lite ”suspicios” ibland…Vill inte berätta saker jag VILL ska hända, för då tror jag att det inte kommer att hända….Det är liksom att ta ut glädjen i förskott….eller vad det är…Att Utmana Ödet….

Löjligt, egentligen! När jag väntade barn berättade jag det DIREKT och tog så för givet att bebisen skulle stanna kvar där och att allt skulle gå bra….fast å andra sidan sa jag också att OM det inte ”skulle gå bra” så var det ju viktigt att ”folk” var med på det tåget också s a s….Jag köpte vagn och kläder och allt INNAN bebis var född varje gång! Å andra sidan har man ju allt redan när man får 2, 3 och 4…..

Nåja. Det var inte det jag skulle skriva om…

Nu har jag en köpare till huset….En pilot….som är ute och flyger just nu…och vi ska skriva kontrakt i morgon…så OM jag ”går ut” med detta (vilket jag redan gjort på jobbet) så kanske han störtar…Huvva!

Näe! Jag berättar inget!

Jag är tyst.

Ibland blir jag så trött på sönernas bråkande så jag har lust att ”bunt ihop dom och slå ihjäl dom”. Faktiskt! Jag får sitta på händerna, räkna till 184932 och jag vet inte VAD för att inte göra det. För det får man ju inte…Det är ju lag på det…tyvärr….

Vissa dagar går det i ett i ett….det ena tjaffset avlöser det andra. Om jag lägger mej i så är det alltid någon som skriker ”Du tycker med om honom!!! Du håller alltid med honom!!! Det var ju HAN som började!!!”

Det är ALLTID ”HAN” som började! Konstigt! Ingen av dom börjar och ändå pågår det vissa dagar hela dagarna…

Jag brukar säga att ”Jag bryr mej mer om vem som kan SLUTA!” för DET verkar vara det svåra. Att börja är INTE svårt…det kan räcka med en blick eller en suck…Men slutet kan man titta sej i himlen efter…

Dom väljer att vara tillsammans nästan jämt. Och hemma. Tillsammans. Hela tiden. Varje dag.

Dom får verkligen träning i Konfliktlösning…Eller Konfliktstartning snarare….och ”icke-konflikt-lösning”….”konfliktfortsättning”….

Suck!

Idag är en ”sån” dag….och det kryyyyyyper i mej…….

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3857399.ab

Jag är emot krig, emot vapen och emot att män ”leker krig” för att ”öva inför om det blir krig”. Helt emot allt sånt! Varför ska vi människor döda varandra, bara för att vi föds i olika länder och därmed får olika sätt att se på saker? Varför inte inse att ”om DU hade fötts i DET landet hade du tänkt och trott som DOM”. Vid födelsen är vi alla lika. Därefter formas vi utefter den familj, den släkt, det område, den stad och det land vi växer upp i. Att vända sitt huvud åt andra hållet och tycka att ”dom andra” är så ”dumma” så att dom borde skjutas är så korkat så klockorna stannar!

Att skjuta grisar för att träna på att skjuta är så dumt så jag skäms för att vara människa nästan.

Jippi för att grisarna mår bra innan, sövs och allt…..INTE!

Ett vapen skadar och dödar. Punkt. Har ni inte räknat ut det redan? Måste man skjuta hundratals grisar för att fatta??? Hur dumma kan ni vara, ni som ”leker krig”?

…något som irriterar mej är också att mina (skatte-)pengar går till att skaffa vapen och låta människor leka krig, ”om-utifall-att”…. MER pengar till vården och skolan, och INGA till försvaret! Iallafall av mina pengar.

Om ALLA länder slänger sina vapen (utopi – jag vet!) så kan dom som vill gå ut på ett stort fält och slåss/slå ihjäl varandra. Och vi som tror att man kan lösa konflikter på annat sätt, får göra det någon annanstans – kanske vid Förhandlingsbordet.

Läs också artikeln/kåseriet av Håkan Olofsson i tidningen ”Red Pages” (december) som vi alla får hem i bredlådan. Där kan man kanske få en förståelse för varför män skjuter grisar….

Jag är helt imponerad av alla grannar! Så fort det faller en snöflinga så kommer de ramlande ur sina hus och börjar skotta. Det skottar så att man kan lägga linjalen efter dom räta snöskottlinjerna och all snö försvinner från parkering och gång.

Mitt radhus är det enda radhus av 45 stycken på min gata som inte har en jättefint skottad uppfart! Helt otroligt, tycker jag.

OM jag skottar blir det alltid en bit kvar som jag inte får bort, och linjerna på sidan blir inte räta. Det blir snett och vingligt och snö kvar. Jag sneglar imponerat på grannens skotträta linjer…Hur sjutton gör dom?

Jag frågade en granne och han sa: ”Man har en bra skyffel!”. Jag ba: ”Va? Finns det olika bra skyfflar??? Jahaaaaaaaaaaa!”.

Jag frågade mina 80-åriga grannar om dom hade skottat själva. ”Självklart! Vill du ha hjälp?” frågade Käte glatt.

Jag har inte skottat alls! Jag har gjort en upptrampad gång fram till gatan och ställt bilen på parkeringsplatsen som en plogbil fixat. Det är i och för sej fusk, men jag hinner och orkar inte skotta. Det är bl a därför jag ska flytta. Jag hinner inte med allt man SKA göra i trädgården. Livet tar all plats!

Typ: Jobbastädatvättalagamatgåutmedhundarläsaläxormedbarnmålaomochdukaavochdiska…

Ett dygn innan snön kom rakade jag av Flisa allt hår. Hon blev superkortklippt och jättelycklig! Hon studsade runt av lycka över att ha lättat ”flera kilo”…Innan var hon en hårBOLL, och efteråt en ”nakenfis”.

Så kom snön! Flisa ääääälskar snö! Hon stod i fönstret på lördag morgon och tjööööt: ”Jag vill uuuuuuuuuuut!”. När vi kom ut studsade hon i snön, och stirrade på mej = kasta snöbollar! Hon förstår inte skillnaden på kramsnö och annan snö…

Så började hon darra. Brrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr! Det var ju kallt! Utan allt hår, var hon ju nästan naken! Huttttttttttter!

Stackars Flisa. Hon huttrade en låååång stund efter det hon kommit in också….Brrrrrr!

På natten fick hon sova UNDER täcket för första gången i sitt liv….Det tyckte hon var mysigt…

Idag köpte jag ett täcke till henne. Svart och orange. Flisa blev lite förundrad när jag satte på henne det…”Ska jag verkligen ha det här på mej?” såg hon ut att säga. Men sen var hon rätt nöjd när vi var ute i snön – det kändes nog rätt skönt ändå.

Jag, som aldrig skulle ha en ”påklädd hund”, har nu en påklädd hund. Så nu är jag en ”tant med en påklädd hund”….Huvva!

Undulaten Uno bits!

12-åringen hade sparat pengar Alldeles själv för att köpa ett Alldeles Eget Djur. I första hand marsvin, men eftersom storebror är allergisk blev det inte så, utan det blev en undulat. Den inhandlades för Egna Pengar och så inleddes Uppdrag: Att göra Uno tam.

Hela familjens händer stacks in då och då. ”Glöm inte att prata med honom!” uppmanade jag, för han skulle bli en Pratande undulat också. Efter två dagar började 12-åringen tröttna när Uno fladdrade runt; ”Han blir ju A L D R I G  tam!!”. ”Tålamod, min unge man, tålamod!”. Efter en vecka satte sej Uno på fingret, ibland, om man puttade honom på fötterna eller magen. Stor Lycka! Efter 3 veckor bet han sin husse!

Husse bröt ihop! Stora krokodiltårar fälldes liggande på sängen i rummet. ”Han haaaaatar mej!!!” Undulaten var nu rumsförvisad. 12-åringen vill inte längre ha sin undulat. Han ”hatar” undulaten och tänker ”Aldrig Mer” stoppa in handen till honom!

Uno är nu en  ensam liten undulat: Han har även naffsat i storebror och lillebrors fingrar. Vad det betyder vet jag inte. Än så länge är jag o-biten och kan sticka in fingret och peta på honom då och då.

Uno skräpar ner nåt otrooooligt! Och han bits. Men han låter så underbart: Något slags kvitter, ett slags skorrande, lite busvisslingar och lite kviddevittevidd…Det låter så hemtrevligt och härligt!

Han får stanna ett tag till.

Vad gör man när man inte kan ALLT om ALLT och inte har pengar så man kan fixa nån som fixar när det går sönder?

När jag flyttade in i huset fanns det en oljepanna som pyste och brann. En vacker dag var det tyst i pannrummet och huset blev kallare och kallare…Jag gick omkring och visste inte vad jag skulle göra..Jag tittade på pannan, som inte tycktes brinna, och vågade inte röra något, för tänk om den exploderade! Så jag gick runt och frös och huttrade: 10 grader inomhus är rätt kallt….

…så hade jag en liten dejt…eller vad det var…min systers gamla ”flamma” kom över på ett glas vin, eftersom vi ”nästan råkat bli grannar”… Han kollade på pannan, öpppnade en lucka och vred på ett vred och så började pannan brinna igen. Jag blev helt förundrad: ”Har du oljepanna hemma?” ”Näe, men alla vet väl hur en oljepanna är funtad!” sa han så självklart. ”Inte jag!” var mitt självklara svar.

Är det inbyggt i killar att ”bara veta” vilka knappar och rattar man ska skruva på när nåt går sönder?

Nu är det kallt i mitt hus igen. Oljepannan är utbytt mot bergvärme. Elementen är halvljumma och jag fryyyyyyser! Jag hade en kompis hemma; hon frös också. Hon ringde en kompis som var rörmokare. Han kom över och skruvade på en knappt på el-pannan (eller vad det heter) och sen sa han att : ”Nu borde det bli varmare”….Jag har inte märkt nåt än…men….

Jag kan bara inte bo i ett hus som jag inte förstår mej på, utan man! Och eftersom ingen man har dykt upp på dessa 3 år, så får jag helt enkelt flytta! Så enkelt är det. Och då flytta till ett ställe där elen kommer från något gemensamt ställe och saker som går sönder fixas av någon förening eller anställd.

Pust! Det gäller bara att få huset sålt först!