Kategoriarkiv: Uncategorized

I tre veckor nu har mitt huvud värkt oavbrutet! I och för sej är jag rätt van vid att ha huvudvärk eftersom jag har haft det som ”min grej” genom hela livet, men inslag av migrän-attacker då och då, men NU: Oj! Vaknar med huvudvärk, eller migrän, varje morgon! VARJE MORGON! Släpar mej iväg till badrummet och tar en ”puff” Zomig nasal. Sen lägger jag mej igen en stund och väntar på att det ska verka…eller så kör jag igång morgonen, med väckningar av barnen, ut med hundarna, göra frukostar osv fast jag har ett migränanfall på gång. Det beror på styrkan på värken.

Värken tar så mycket energi så det är inte klokt! Jag orkar ingenting. Ligger bara i soffan och slötittar på TV – ibland med bara ena ögat eftersom det gör så ont bakom det andra. Vid Värstingattackerna (av migrän) ligger jag i ett mörkt rum och bara väntar på att det ska gå över. Det går inte att sova, det går inte att slappna av…Jag ligger och kviiider och det är ett under att jag inte dör av smärtan! Det är som att föda barn med huvudet! Det gör så ONT! Och jag kan inte stoppa det när det gått så långt.

Nu har jag varit hemma från jobbet i 3 veckor, med oavbruten smärta. Läkaren har givit mej nya mediciner som jag ska prova. Helst ska jag få massage och gå på sjukgymnastik också. Men när det gör som värstingsont så dunkar det och pulserar i huvudet så varje steg gör ONT! Hur ska jag då kunna ta mej till en massör eller göra sjukgymnastik?

Varför vill inte läkaren låta mej röntga huvudet? Tänk om det är en tumör som trycker på i nacken eller någonstans i huvudet…Läkaren tror inte det, så därför kör vi medicinvarianten, och jag är helt i händerna på vad läkaren tror.

Man kan inte vara sjukskriven så länge med diagnosen ”huvudvärkssyndrom” berättade läkaren. Det är nya regler. Försäkringskassan menar att det inte är tillräckligt skäl för att vara hemma. Försäkringskassan har nog aldrig själv haft ”huvudvärkssyndrom”…med inslag av migränattacker (ca 3-5 ggr/vecka!!!). Mina migränattacker är dessutom rätt ihärdiga och håller ofta i sej i minst 3 dygn, varefter jag är ”mosad” efteråt och har huvudvärk som klingar av under en vecka eller två….Sen börjar det om…

Hur ska jag orka med det här? Och ingen ljusning vid horisonten….

Jag är en sån där som kan ta skitstora beslut ”med vänsterhanden” utan att blinka, en som som köper en bil spontant, utan att ha planerat det först, för att jag ”tyckte den hade så fin färg” eller flyttar från Stockholm till Kiruna för att jag ”ville prova något nytt”…

Sen kan jag sitta och våndas över om jag ska köpa glass med chokladsås på, eller utan! Eller om jag ska köpa Aftonbladet, eller inte!

Hur kommer det sej att jag är sån här tro?

Andra täääänker och plaaaneeeerar inför semestern, flytten, bytet av jobbet, om de ska skaffa hund/hamster/fisk eller inte, och om de ska det måste de veta ALLT om djuret först och ”provpromenera” en hund, eller provklappa en hamster eller provtitta på en fisk….

Men JAG! ”Åååå, jag känner för att skaffa hund!” Klick klick klick så har jag klickat in på Blocket och vips så har jag bokat en valp! Fast sånt gör man ju typ bara en eller två gånger – sen har man ju hunden/hundarna man vill ha….men sen kan man ju skaffa sej en undulat också…”klick klick klick!”

Min ”semesterplanering”: ”Hoppsan! Det bidde sommar! Hmmm!” – Klick klick klick! – ” Varberg ser fint ut! Dit åker vi!”

Och nu! Jag bor i radhus men det är knepigt att få ekonomin att gå ihop när man är singel och har barn (och DET har jag tänkt på lääänge) och det är jobbigt när något går sönder….”Uääääää, vad ska jag göra nuuuuuuu????!!!” Åsså kollade jag lite på hemnet i typ förrgår och såg att det fanns en bostadsrätt till salu alldeles nära där jag bor…:”Hm! Undras om det blir billigare och enklare för mej att bo i en lägenhet istället???” tänkte jag och gick dit och kollade. Den var ”krypto-liten” i förhållande till mitt radhus. Radhus: 140 kvm. Lägenheten: 70 kvm. Men det var en jättetrevlig mäklare och lägenheten var ”stajlad” och fräsch. Jag sa att jag var intresserad! Och sen började budgivningen…och nyss vann jag!

Shit ba! Jag har plötsligt ”blivit med lägenhet”! Och jag som inte ens visste att jag skulle flytta! Nu ska jag skriva kontrakt på söndag! Och radhuset, som är överbelamrat med pryttlar (klick klick klick på Blocket….) ska säljas! Helst idag!

Pust!

That´s me in a nutshell!

För många år sedan satt jag på ett föräldramöte i min äldste sons klass, och hävde ur mej att jag tyckte att läxor var onödiga och att barnen borde hinna göra det dom ska i skolan. Jag trodde att dom andra föräldrarna skulle ställa sej upp och applådera: ”Äntligen någon som vågar säga ifrån om läxor!” men icke sa Nicke. Istället blev jag Paria! Utstött, ut-tittad, utvisad till avrättningscellen…Typ. Jag blev så Förvånad! Jag hade ingen aaaaning om att det FANNS föräldrar som VILL att barnen ska ha läxor. Jag har stuckit ut hakan på alltforforaldrar också….och reaktionen blev massiv! Föräldrar vill att deras barn ska ha läxor! Och jag begriper inte varför!

Varför ska vuxna få ha ledig på fritiden men inte barn? (Ja, ja, vän av ordning säger nu att han/hon inte alls är ”ledig” på fritiden, utan ofta tar med sej jobbet hem! Men då säger jag: Skyll dej själv!).

Barn ska vara LEDIGA på fritiden, anser jag! Dom ska spela fotboll, simma, leka, ha tråkigt, vila, slappa, duka, städa rummet, hoppa hoppmatta och LÄRA SEJ genom att LEVA! Man lär sej massor av att LEVA också!

Läxor gör att barn känner sej stressade och ”hatar skolan” (eftersom den förföljer dom även på fritiden).

Läxor gör att föräldrarna måste ägna nästan hela sin fritid på att tjata om ATT barnen ska göra läxorna eller sitta med X antal barn varje kväll för att böka sej igenom dom läxor som ska göras. DESSUTOM är jag (förälder) ingen pedagog! Ibland fattar jag inte vad barnet ska göra, ibland kan jag helt enkelt inte och ibland är jag bara så trött och vill efter maten helst slappna av en stund. Men icke sa nicke sa skolan! ”Du ska sätta dej med tre barn, en efter en, och hjälpa till med läxan, komma med glada tillrop och helst också vara pedagogisk!”

”Jamen det är ju så bra sätt för oss föräldrar att hänga med i skolan!” säger läxälskade föräldrar. Då kan jag tala om att jag hänger med i skolan ändå, och att när barnen har prov måste dom ändå ta hem sina skolböcker. ELLER så skulle man kunna be barnen ta hem lite skolböcker då och då för att titta lite i dom tillsammans med sitt barn.

Det finns läxfria skolor! Jag önskar att mina barn gick i en sån! Dom läxfria skolorna hinner lika mycket som de läxfulla, säger forskare.

Pedagogproffessorer säger att läxor är ”onödigt” och att man inte alls lär sej mer av att sitta hemma på kvällen och traggla.  Man kanske t o m lär sej mer om skolan inte ger läxor, eftersom skolan blir mer positiv och inte lika stressande.

Jag förstår inte hur andra föräldrar hinner med! Jag kommer hem från jobbet, kastar mej över kastrullerna, lagar mat, vi äter tillsammans, sen ska det göras iordning i köket och så är klockan 19 eller mer. Jag är dödstrött! Barnen likaså. Kanske någon ska hämtas eller skjutsas någonstans, på någon träning. Jag börjar med läxtjatet och gnället börjar : ”Inte nuuuuuuu! Jag orkar inte!!!!” och sen börjar ”tappasuddgummitramlaöverpappretgrååååååta” osv över läxböckerna. Med tre söner och läxor varje dag blir det låååååååååååång tid som går åt till detta och som förstör våra kvällar!

Jag hatar läxor! Blä!

Jag ställer mej gärna på någon barrikad med en skylt: ”BORT MED LÄXOR” men jag vill inte stå där ensam! Äru me???

Vi har haft en tjejkväll där vi ätit gott, druckit vin och snackat skit. Det är bara jag och min bästa kompis kvar. Jag ska sova kvar, eftersom jag druckit vin. Vi sitter och kliar mina hundar och är avslappnade och vi har båda krupit upp i soffan och mår sådär bra som bara vi kan….:)

Då börjar vi prata om sex. Sexets betydelse. Vi  konstaterar att nästan allt i samhället – i media – nuförtiden, handlar om sex. Det är lite tråkigt. Hur är det för unga tjejer att växa upp idag och tro att de alltid ska vara villiga och vilja ha sex, helst under värsta krumbukterna…och känner de inte för sex är de konstiga. Är man utan sex i 2 veckor SKA man nästan gå under – annars är man i princip frigid. Att visa upp sin kropp på nätet blir mer och mer vanligt. Kan man fatta såna ”beslut” när man är ung och lätt påverkbar?

Själv växte jag upp med föräldrar som uppfostrats med att sex var ”ajjabajja” och bara hörde till äktenskapet och för att avla barn. De skulle i sin tur uppfostra oss till frigjorda tjejer och killar, eftersom det var 70-tal och ”flower power” och p-pillret kom stort. Man behövde inte vara rädd för att bli gravid längre och HIV fanns inte. Varför skulle man då säga nej?

Min mamma sa att killar bara ”vill en sak” och sen frågade hon om jag behövde p-piller….Superdubbla budskap alltså.

Min kompis och jag kunde konstatera att vi hade helt olika tankar kring sexualitet från början. Hon hade bestämt sig för att spara sig till ”Den Rätte”, vilket hon också gjorde. När hon väl hade sex med honom kunde de experimentera tillsammans och hon berättar att deras sexliv var bra och kärleksfullt. Att älska utan kärlek är för henne NADA.

För mej med. Känslorna måste vara med. Jag växte upp med tanken att ha sex när jag vill det, men att vänta tills jag kände att jag VILLE. Jag ville när jag var 17 år och första gången var underbar! Jag HAR prövat one night stands och funnit att det är inget för mej. Det blir som mekaniska cirkuskonster bara. Jag måste älska någon jag älskar med. Dessutom sätts min sexlust på sparlåga när jag inte ”har någon”. När jag blir kär brinner den het. Att älska med någon jag älskar är underbart. Att ha sex med någon som jag inte älskar är…INGET! Tomt.

Att vara utan sex med en man är för mig inte alls svårt alltså. 2 veckor är blaha blaha och jag kan t o m vara utan sex i åååår utan att ”gå under”. Detsamma för min kompis. Rätt praktiskt. När Han kommer sätts ”on-knappen” på automatiskt.

Men kan man vara Öppen med det eller anses man som en ”frigid jävel”? ”Jag har inte älskat med någon på 3 år nu…”= ”VA??? ÄR DU FRIGID??? Du måste ha Problem!!!” Fast jag har ju inte det. Mår rätt bra…

 Men i dagens sexualiserade samhälle håller jag rätt tyst om det….

…tills nu….

Jag är så trött så att det värker i ansiktet. Jag har två miljoner trötthetsrynkor runt ögonen, och jag vill bara gå och lägga mej och sova….Men jag ORKAR INTE!!! Kanske en långpromenad i skogen friskar upp mej lite….Tur att jag har hundar, annars skulle jag nog bara ligga och glooooooo i soffan varenda kväll och helg…eller inte!

Jag ska på tjejträff i kväll! Det ska bli så kuuuuuuuuuuuuuuuul! Det bästa som finns är att sitta med ett gäng tjejer och äta gott, dricka vin och snacka skit!!! Det finns inget som är så ”påfyllande” som det! Det känns som att ”tanka” sej! 

Hundarna för följa med. Hoppas dom sköter sej.

Jag är barnledig en vecka nu! Jihaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!

9-åringen ”härmar” sin nyblivna tonårsbror…. Igår gjorde jag något – vad vet jag inte – men plötsligt så exploderade 9-åringen och DUNDRADE iväg, uppför trappan, skrikandes ”DUMMA MAMMA! DU FATTAR INGENTING!!” vilket han absolut hade rätt i….Han klampade in i sitt rum och slängde igen dörren varefter han dunkade på dörren med sin näve, om och om igen. De äldre bröderna blev TOKIGA! ”Vaeremehonom???!!! SLUTA DUNKA!!!”.

13-åringen suckade och tittade på mej: ”Vaeremehonom???”. ”Han härmar troligen sin storebror…sa jag och log….

Jag fick aldrig veta vad det var som gjorde att han exploderade, för när jag försökte fråga honom om vad det var som blev fel, så tryckte han ner huvudet i kudden.

Varför ska ”dom” härma ”dåliga saker” – varför kan dom inte härma MEJ, när jag glatt sjunger framför spisen, eller visslar en glad melodi, eller kliar dom på ryggen i soffan eller i sängen…Varför? Istället skriker dom ”SLUTA sjunga så högt!” eller ”Troru att du sjunger bra eller?” ”ABSOLUT!” säger jag glatt. ”Om jag varit yngre hade jag vunnit Idol – direkt!!!” Då stönar dom: ”ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ!”

*fniss*

Han blev 13 år i januari. Redan i november började han ”fräsa lite” då och då…och av oro över att jag tolkade honom fel, talade han om för mej att det var för att han var ”tonåring” som han gjorde så…Han har längtat efter tonåren lääänge och visste precis hur en tonåring beter sej…så det var lite gulligt…då!

NU är det ”på riktigt”. Rösten åker berg- och dalbana, han gömmer sej i badrummet (från att ha klampat runt helt ogenerat naken) och döljer sej i handduk när han går därifrån, han fräser åt det mesta och tycker att småbröderna är ”sååååå barnsliga!”. Han suckar och stönar åt sina piiiinsamma syskon och sin pinsamma mamma…och han står vid spegeln sååå länge på morgonen och med gele och hårspray lägger han hårstrå efter hårstrå åt ”rätt håll”…och hamnar det fel, måste han börja om, med ”ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ!” innan! Jag och hans bröder står utanför och hoppar med benen i kors, eller med ögonen stirrande på klockan som tickar såååå fort på morgonen! ”SKYNDA DEJ!!” skriker vi, men han måste få till frisyren exakt RÄTT!

Det här trodde jag att jag skulle slippa med fyra söner….he he he…Va dum jag e!

När lillebror studsar runt med mej och storebror i affären stöööönar storebror…”Åååå vad du är BARNSLIG! Väx upp!!!” och så får lillebror (9 år) en box på armen….När lillebror gosar med hunden i soffan, fräser storebror ”TYYYYYST!!!!”.

Det är inte lätt att vara lillebror åt en Tonåring!

Pust!

När jag var liten svor jag aldrig åt min mamma. Aldrig ens att jag sa ”Dumma mamma!” – iallafall inte som äldre. Jag gick undan. I 18-årsåldern läste jag tonvis av böcker om psykologi och barnuppfostran, och gick t o m en psykologiutbildning på Kom Vux (tillsammans med ett gäng äldre människor…). Jag kom fram till att vår familj var ”aggressionshämmad”, vilket jag allvarligt deklarerade för min mamma. Sen började jag jobba med min aggressionshämning. Det tog några år, men ”fan den som ger sej!”. Nu säger jag ifrån, även om jag aldrig attackerar med slag under bältet och fula ord. Jo, ”jävla skit” kan jag skrika, men inte att jag skriker åt någon att den är ”dum i huvet” el dyl, för jag vill inte såra, skada eller göra illa. Jag vill säga det jag är arg på – inget annat. Helst.

Nåja.

Nu har jag alltså fyra söner. Son nr 1 är kanske lite aggressionshämmad, ELLER så rä han bara så otrooooligt god och snäll och underbar så han behöver inte bli arg så ofta. Han har en ängels tålamod OCH hjärta. Är han på riktigt, kan jag tänka ibland.

Son nr 2 föddes ARG. Så inihelvetes ARG! Han SKREK av ilska och vanmakt över allt och inget sina första år. Han t o m BET i mattan av ilska när han inte fick som han vill! Ibland fick jag ont i magen efter att jag sagt ”nej, du får inte den mjukiskaninen” för jag visste att det skulle följas av gapskrik och gråååt i timmar! 13 år gammal har han äntligen lugnat ner sig och hans utbrott är numera korta och hanterbara. Pust!

Son nr 3 (12 år nu) föddes som en Ängel! Han log och var den mest harmoniska unge jag sett! Lycklig alltid och med ett fantastiskt Tålamod gentemot sin ARGA storebror. Son nr 3 var helt otrolig när storebror skrek, bet, kastade saker och levde ut sin ilska. Jag gjorde allt jag kunde för att ”skydda” lillebror men att vara bror till en Ilsken unge är inte alltid lätt. ”En vacker dag kommer han att  ge igen” tänkte jag ibland, när jag hörde honom förhandla och kompromissa om bilar och saker med sin arge bror. Den dagen har nu kommit. Storebror har lugnat ner sig och lillebrors ilska får släppas lös! Och den släpps lös över datorn, över äcklig mat, över Ingenting! Jag har varit ”förstående” (suck, vad är jobbigt att vara ”sån”), psykologisk, tålmodig och allt sånt. Nu blir jag bara så JÄVLA ARG! När han igår skrek ”Jävla fittkärring” så hade jag lust att slå honom! Faktiskt! Men det gjorde jag inte. Jag skrek: ”GÅ IN PÅ DITT RUM!!!” och det gjorde han. Men först kastade han två plastsvärd ner för trappan. Sen satt han på sitt rum och dunkade i väggen (för han vet att jag hatar det). Jag stod ut. Det VRED sig i magen av ilska. Jag fick räkna till 3853!!!! Jag gick in för att ”prata”. Det gick inte. Han fräste som en ilsken tjur framför en röd handduk. Suck! Jag väntade. Gick in igen. Nu var han pratbar. Vi pratade. Han bad om ursäkt. Men hur faan kan man kalla sin mamma för ”fittkärring”????? Mina vänner, grannar, alla människor i världen (!!!) säger att dom ”ALDRIG skulle tillåta det!” och får mej att känna mej som världens sämsta mamma. För jag ”tillåter” det inte heller! Men han gör det ändå! Vad ska jag göra? Slå honom??? Näe, prat är det ”vapen” jag har…Och att skrika högre och värre ord är ingen bra ide. Jag har provat med att dra av på månadspeng osv. Men orden kommer ibland ändå! Så jag har bestämt mej för att fortsätta att REAGERA men ”bida min tid”. ”Det går över tills han gifter sej” tänker jag…..såsom min mamma sagt då och då när allt känts jobbigt…Å andra sidan vet inte mamma att min son kallar mej fittkärring…Om hon visste det skulle hon ”falla död ner”….Jag som inte ens sa ”dumma mamma!”….

Son nr tre ”lyssnar och lär”…så vi får väl se när det är hans tur att ”agera”. Än så länge är han bara 9 år och en liten glad typ som ”alla älskar”….

Vad ska man ha en man till egentligen?

Vad är det jag saknar?

Närhet, kärlek, omtanke, värme…sex… Att höra ihop, att vara utvald, att älska någon, att bli älskad, att åka på semester tillsammans, att ha någon att prata av sej med, ligga nära i soffan på kvällarna, skratta åt Parlamentet tillsammans, att gå långpromenad i skogen tillsammans och sätta sej och dricka en kopp kaffe mitt i mossan…att säga ”vi ska…” istället för ”jag ska….”…att känna att man hör ihop med någon, att ha någon ”i ryggen”, att inte känna sej ensam…att gå på bio med någon gång då och då och sen diskutera hur dålig/bra filmen var…att fräsa av sej med när jag kommer hem och någon varit dum mot mej på dagen…att ha någon som åker till Apoteket när migränmedicinen är slut och jag ligger i migrän, att ha någon som kan ta ut hundarna när jag inte orkar, att ha någon att luta sej emot när det stormar i världen eller inuti mej själv…

Suck!

Jag som tänkte skriva att jag inte behöver Någon…egentligen…

Uäääääääääääääääääääääääääää!!!!!!!!!!!!!!!!!   😦

– FINNS det kvinnor som säger ”ja tack” som svar på frågan: ”Vill du se min kuk?” och FINNS det kvinnor som tycker att det är en bra ”raggningsreplik”?

– FINNS det kvinnor som svarar män som skriver som inledning…”Vad ska du göra ikväll då (sötnos)?”…

– FINNS det kvinnor som säger ”ja tack” till frågan ”vill du knulla?” som en inledande fras på nätet?

– Hur många galningar finns det där ute tro? I och för sig har jag inte träffat någon, men jag vet ju att dom finns….och dom har det bra mycket lättare nuförtiden när ”nätet” finns, än innan då man måste antingen prata i telefonen eller träffas, för att träffas…

– Hur många galna kvinnor finns det? Jag har hört flera killar berätta om kvinnor som är ”desperata” och beter sig knasigt. Jag har också hört att en del kvinnor klär sig sexigt och utmanande och får sitt golv omlagt av sin nätdejt, eller sina väggar tapetserade…. Vem är smartast då: Mannen eller kvinnan? Visserligen skulle jag aldrig utnyttja någon på det sättet, men det är ju jag…och jag behöver ju faktiskt ha mina golv omlagda….men jag har inga ”sexiga kläder” och skulle aldrig kunna ”spela den rollen”…Men vad jag förstår är det ändå många kvinnor som gör det, och många män som ”går på det”…alternativt VILL gå på det….

Nåja…Nu har jag en date på gång som känns BRAAAAAAAA! Så då skriver jag Ingenting om den, för det är för privat och ömtåligt…..

Och så kan jag lägga till att de andra dejterna är utspridda på nästan 4 år….för jag har efter varje dejt tappat lusten lite grann…och sen tar det ett tag att orka igen…och igen…men skam den som ger sej…Har man inga män på jobbet, och aldrig går ut….(orkar inte!) så blir det på nätet man måste kolla läget….