Kategoriarkiv: Uncategorized

Ute duggar det. Himlen är grå. Marken är geggig…Det känns inte som det är jul snart…

”Förretiden” – när jag var en liten flicka – kändes det i hela kroppen att det snart var jul…och givetvis var alla jular vita, precis som alla somrar var soliga…Och vi träffades hela släkten och vi ”levde lyckliga i alla våra dagar”…

Nu är det mest en enda lång: ”Hjälp! Vad fort det har gått!!! är det redan jul!!! Hur ska jag hinna???” och ”Hur ska jag ha råd??” och ”Var ska vi fira jul och med vilka???”….

Jag vill ge mina barn samma varma känsla, samma härliga julstämning, samma goda gemenskap som jag minns att mina jular innehöll.

…men jag levde ju i en ”hel familj” – en familj där det fanns både mamma och pappa och barn tillsammans…och där släkten umgicks på båda sidor…

…av gammelfaster fick vi alltid hemstickade sockor (som vi suckade åt), av gammelmoster en liten handduk med våra namn broderade på dom (dubbelsuck från oss barn, men mamma sa: ”Åh, så bra och Nyttig present!”) , av farbror fick vi alltid prenumeration på Kalle Anka…(”Jippi!”).

Alla jular var vita och alla firade tillsammans, och den enda tecknade film vi såg på hela året var Kalle Anka på julafton, vilket gjorde att vi alla satt andäktigt framför TV:n och tittade fascinerat, och pappa ropade alltid ”NU målar han schackbrädet med rutig färg!! Ha ha ha ha!!!”.

Vilka minnen kommer mina barn att få? Vad kommer dom att känna i hjärtat när dom tänker på sin barndoms jular?

Jag vet att barn har en förmåga att ”skapa goda minnen”, vilket givetvis jag också gjort, för alla vintrar var inte vita, och hela släkten firade inte alltid ihop…

I år firar jag med mina pojkar, ensam, för första gången… ”Alla andra tänker på sej – det är bara jag som tänker på mej”….

Jag ska fixa så att vi får det riktigt MYSIGT tillsammans…och  pojkarna ska inte bråka, bara mysa och vara snälla mot varandra hela julen! Vi ska göra julgodis tillsammans i fullkomlig harmoni, killarna ska inte bli avundsjuka på varandras presenter och dom ska glädjas åt varandras lycka, och sen ska vi leva lyckliga ever after….

Helt otroligt att man genom en rättegång kan sitta och hitta på och ljuga och bete sej som en idiot och bli tagen på allvar. ”Jag skulle titta på fornlämningar”, ”Jag födde ett barn som jag adopterade bort”. Det är ju såna klara lögner så att klockorna stannar. Så ska det sitta ett helt gäng vuxna och låtsas att hon pratar sanning!

Sen ska den stackars mamman, och alla andra släktingar, sitta och lida sej igenom hennes idiotiska utläggningar. Jag hoppas snart eländet är slut så att mamman, och dom andra drabbade, kan få starta läkningen…vilket kommer att bli än svårare med mördarens snurriga prat ekandes i huvudena, och med hennes flinande mun och galna ögon…

Döm henne fort, och för lång tid, så det är över snart! Jag lider med mamman och dom andra släktingarna till barnen…

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article4012096.ab

Det kan inte vara lätt att ha ett helt gäng förälskade män/kvinnor runt omkring sej, som följer varje steg man tar, observerar varje ögonkast man slänger (;)), lyssnar på varje ord man säger och känner av varje känsla man har.

…Och dessutom ha en massa kameramän/kvinnor, mikrofonhållare, och allt vad det heter, som kryper runt i varje buske  och vrå, följer en vart man går, ställer en massa frågor kring känslor (innan man ens vet själv hur man känner!) och pressar en att känna efter ordentligt (fast man själv kanske inte alls är ”där”), ställer en massa frågor som man helst ska svara klokt på (eftersom halva Sveriges befolkning kommer att tycka till om vad man säger) och kräver att man ska ”ta bort” dom män/kvinnor, som inte är intressanta, från gänget som är förälskad i en… Vilken himla konstig situation!

Sen visas det på TV och alla ”tycker till”: ”Varför sa han så? Varför gjorde hon si? Hon verkar ju inte klok!” osv osv. Försök själv beskriva dina känslor med en kamera framför ögonen, och med konkurrenter på en armlängds avstånd. Situationen är ju så knasig så hälften vore nog! Dessutom skapas vänskapsband bland konkurrenterna, och dessa band kanske t o m blir starkare än känslorna för mannen/kvinnan de egentligen ska känna för! Man vet ju aldrig med känslor – åt vilket håll dom tänker ”svalla”…

Hela situationen är ju helknasig, och ändå sitter jag klistrad vid rutan och tycker att det är riktigt underhållande.

Knasigt!

Tack till bönderna som vill och vågar ställa upp! Och tack till  alla ”kärlekskranka partners”, som inte blir partners, och som vågar bli ”avvisade” i TV, och ändå ha ”flaggan i topp” (?).

Igår kväll, när jag gick ifrån skolavslutningen, kom jag att fundera på vad mina hundar gör för mej, och ”emot mej”, i mitt liv.

Jag är ensamstående/singel och har 3 söner varannan vecka. Det betyder alltså att jag varannan vecka endast har två hundar, MEN det är inte så ”endast”, eftersom dom kräver sitt. Dom ”kräver” 4-5 promenader varje dag, och det är JAG som går alla dom promenaderna med hundarna. Jag tycker verkligen om att gå långa promenader i skogen, och jag försöker att inte tänka ”Nej, jag vill inte!” alla andra små promenader som går runt kvarteret åt olika håll….

Men jag blir ju låst! Jag jobbar hela dagarna, går en långpromenad på lunchen med hundarna, vilket betyder att jag aldrig äter lunch med mina arbetskompisar…och så kommer jag hem igen vid 16.30-17-tiden och då vill hundarna givetvis vara med mej hela tiden…och jag med dom…Ibland går jag ytterligare en låååång promenad (i mörkret, är det ju nu på ”vintern”, eller vad det är för årstid nu….eh?!) när jag kommer hem, för jag tycker att dom behöver få stimulans och bli fysiskt trötta.

Men jag kan ju aldrig gå ut på en pub (vilket jag i och för sej inte saknar…), eller gå på Friskis och Svettis (vilket skulle vara kul) eller gå på en massa dejter (vilket jag i och för sej kan göra på dagtid MED hundarna…för gillar han inte hundar är han ändå ingen dejt för mej…Å andra sidan är jag inte så ”dejtsugen” just nu…)….

Man är helt enkelt väldigt låst med hund. Speciellt när man är singel.

Men vad får jag då av dom? Kärlek kärlek kärlek!!! Massor av kärlek och massor av frisk luft och motion! Att gå en promenad utan hundar är som att älska utan en man (!?). Nästan! På kvällarna ligger jag i soffan med en hund på magen och en vid benen, när jag tittar på TV. Att stryka dom lite förstrött över öronen, eller ryggen, eller på magen är ju skitbra för blodtrycket och allt (!  har jag läst) och jag känner mej inte ett dugg ensam när jag har mina hundar!

”OM jag skulle vara Ensam ENSAM – supersingel utan hundar: Hur skulle det vara?” har jag frågat mej själv ibland…Och då får jag nästan panik! Jag skulle gå i cirklar, känna mej jätte-ensam och övergiven och tänka ”ingen tycker om mej, ingen vill ha mej – för att jag äter mask!” (som man sjunger i masksången)….

…så jag får ta det onda med det goda, eller tvärtom…och bita i det sura äpplet och vara lite låst…för det är värt det!!

”Barnen fick lussa hos pedofiler (i fängelset)”, läser jag idag i Aftonbladet, och jag blir så arg så jag nästan tappar andan! OM barnen visste vilka dom lussade för; hade dom då gjort det? Jag tycker det är avskyvärt! Jag tycker det är kränkande (mot flickorna/barnen) och jag tycker det är helt omdömeslöst! Visste föräldrarna till dom här barnen att deras döttrar/söner skulle  betraktas av pedofilers och  våldtäktsmäns ”lystna blickar” ? Visste barnen själva? Hur känns det för flickorna efteråt, när dom får veta vilka som tittat på dom? Kan dom tänka sej att bli ”fantiserade om” i pedofilernas hjärnor efteråt? Och hur känns det för dom barn och tjejer (killar?) som blivit våldtagna av dessa gärningsmän när man låter ett gäng barn lussa för dom?

Någon slags ”sunt förnuft” borde väl ha funnits hos någon i personalen på fängelset? Kunde inte personalen lussat själva, eller ett gäng andra vuxna? Eller så kunde dom vara utan. Dessa gärningsmän har förstört livet för många, många flickor (pojkar?). Och jag gissar att dom inte får någon behandling där? Men det är bara en liten gissning. När dom sedan kommer ut, ”obehandlade” (ofta erkänner dom inte ens!), så fortsätter dom sina gärningar…för återfallsprocenten på denna sorts brott är hög.

Näe, dom kan vara utan Lucia tycker jag!

Usch!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3991288.ab

 Vem är jag att bestämma och vem är du att bestämma vem som ska få dö? Får jag bestämma över mitt eget liv, eller inte? Och NÄR i så fall får jag bestämma över mitt eget liv; När jag är som gladast och mår som bäst, eller när jag är som mest deprimerad?

Är döden farlig? Är vi så rädda för döden att vi gör vad som helst för att slippa den? Eller är det så att en del människor faktiskt längtar efter döden, och ser fram emot den? Värst är det kanske för dom människor/släktingar/anhöriga som blir kvar?

Dom människor som ”upplevt döden” och kommit tillbaka, säger ju enhälligt att det är en skön känsla och att dom mådde bra ”på andra sidan”. Hur är det för de anhöriga att ha en vän/släkting liggande i en sjuksäng år ut och år in, med smärtor, och inte kunna göra något annat, än finnas där…Livet pågår ju alltid ”utanför dörren”…med allt det innebär att vara heltidsarbetande, ha barn, andra vänner osv osv.

Vem ska bestämma över någon att ”du ska leva – no matter what!!” fast en person vill dö, och önskan är så stark så att den tar över hela livet.

Är det rädslan för döden som gör frågan så kontroversiell? Eller är det för att vi andra, som blir kvar, tappar kontrollen? Eller är det för att döden är så oåterkallig? Kan det vara att vi vet så lite om vad som händer efter döden, så att det är det okända som skrämmer oss? Självklart är det också Saknaden, som ständigt finns hos oss som blir kvar, som styr att vi vill hålla kvar/hålla fast vid den sjuke. Vad är rätt och vad är fel? Finns det några rätt och fel i livet över huvud taget? Eller finns det bara ”gissningar” och ”chansningar”?

Jag växte upp med två systrar – en äldre och en yngre. Vi var en riktig ”flick-familj”, med en rätt så undanskuffad pappa och en rätt så dominant mamma. Att jag som vuxen skulle få döttrar var en självklarhet för mej. Flickor kunde jag. Pojkar var ett Mysterium.

När jag började få barn kom son efter son: 4 stycken hade jag till slut. Jag sörjde dottern jag aldrig fick, men älskar givetvis mina söner över allt annat!

Att vara pojkmamma är att lära sig var tydlig. Övertydlig! Man kan inte säga: ”Jag skulle vilja att ni städade rummet” för dom tolkar det precis så: Att jag vill det, men att dom inte behöver det! ”Men du sa faktiskt inte att vi skulle göra det – du sa bara att du VILLE det!”. Jag har lärt mej peka med hela handen och prata högt, som en militär. Det gäller också att vara så Rättvis så det är inte klokt!

Livet för bröder är en enda Tävling! Allt ska det tävlas om! Hela tiden: Vem kommer snabbast till dörren, vem äter upp sin spagetti först, vem är bäst på matte, vem är snyggast/coolast, vem älskar mamma mest, vem simmar fortast/snyggast???” osv osv i all oändlighet. ”Mamma! Jag hade nästan alla rätt på svenskaprovet!” Och innan jag hinner säga ”BRAAA!” så vrålar storebror i ett annat rum: ”Jag hade alla rätt före dej!!!”. Typ.

Dessutom kan man bråka om ALLT: Vi tittar på en tecknad film. Vid introt säger en son ”Jag är spindelmannen!” (om spindelmannen är med i filmen). Så startar Bråket: ”Nä! JAG är spindelmannen! Du var spindelmannen igår!” ”Men JAG sa det först!!” och så startar Det Stora Grälet om vem som är spindelmannen. Och mammas pedagogiska/psykologiska inhopp med ”Ni kan turas om”, eller ”Du var spindelmannen igår – då kan någon annan vara spindelmannen idag!” eller ”ALLA kan vara spindelmannen” (då enar jag sönerna i ett ”NEEEEJ!!!” riktat mot mej).

Jag vet, fast jag står i ett annat rum, när det är reklam på TV, för då börjar killarna putta på varandra, eller brottas, eller hoppa i soffan, eller springa runt. Detta slutar oftast med att någon gråååååter, eftersom Någon Annan slog för hårt….Sen blir det tyst när filmen börjar igen….lite eftersnyftningar kanske bara…

Jag älskar att pyssla! När jag jobbade på dagis så satt jag ofta med barnen och gjorde pärlplattor och halsband. Och ”inte är det någon skillnad på killar och tjejer” vad gäller sånt” (ha ha ha!!!!)….När killarna var, typ, kring 5-6 årsålder köpte jag pärlor och fyllde en plastglasslåda med dessa, fixade smala gummiband och:” Nu ska vi göra halsband och armband som ni kan ge bort till jul!”. Killarna trädde 3-4 pärlor…Sen märkte en son att om man snurrar runt pärlorna fort i burken så låter det som en motor…”RRRRRRRRRRRRRRRR!”. Ett skithäftigt ljud! Om man snurrar ännu fortare flyger pärlorna ur burken och ut på golvet och då blir det ett ännu häftigare ljud!!!! Och plötsligt var alla pärlor på golvet och killarna blev skitlyckliga och det var ”skitkul” att sparka på pärlorna som rullade över hela parkettgolvet:: ”ffffrrrrrrrrrr” – det låter skitcoolt (har du prövat ??) och…….

…..jag gav upp! Killar e killar….

…det bidde inga halsband…

Sönerna kallar varandra ”bög” stup i kvarten. Så fort någon gör något som den andre tycker är töntigt, löjligt, ”tjejigt”, dumt, fånigt, mjukt, känsligt etc mm osv så säger han ”Jävla böööög!”!

Jag försöker ”prata förstånd” med dom, berätta om bögar, att bögar är som Vemsomhelst! Att den enda lilla skillnaden är att dom är killar som blir kära i killar – i allt annat är dom som vemsomhelst, och att det finns killiga bögar, tjejiga bögar, snälla bögar, dumma bögar, hundintresserade bögar – precis som det finns en massa människor av olika sorter. Men jag märker hur jag talar för döva öron…bla bla bla….

Dom fortsätter oförtrutet: ”Jävla böööööööög!”.

Jag får lust att bjuda hem en bög och så får dom träffa en helt vanligt bög….men jag känner ingen. På min förra arbetsplats fanns en jättetrevlig kille som var bög, men inte på min nuvarande, som jag vet iallafall…

-”Mamma, ärligt talat: Jag tror faktiskt att han ÄR bög!” säger 13-åringen upprört om 12-åringen för att han är ”känslig” och inte ”klarar” 13-åringens hårda boxar på armen!

Suck!

Ett tag var det ju ”fitta” i tid och otid…Den tiden är över…Sen var det ett jävla tjat om ADHD! -”Mamma! Jag är SÄKER på att han har ADHD!” när någon gjorde något, som i den andres ögon var korkat.

….eller: -”ADHD-unge!”

Dubbelsuck!

Äh, jag bara skoja! Egentligen är mina söner väluppfostrade små pojkar med vattenkammat hår, välstrukna skjortor och gabardinbyxor som bockar bara jag tittar på dom, ler och säger ”tack” i tid och otid, samt är ALLTID ALLTID vänner….Och eftersom svärord är förbjudna i vår familj så säger dom ”sjuttsingen” när dom blir arga, vilket dom blir otrooooligt sällan……..

…man får inte svart tunga när man ljuger….

9-åringen sjunger i bilen: ”Lusse lelle, lusse lelle elva nät e under hjul! Lusse lelle…..”. Jag sjunger med: ”Lusse lelle, lusse lelle elva nätter före jul! Lusse lelle, lusse lelle…..”

-”Tyst mamma! Du sjunger fel!”

-”Nej, jag sjunger rätt – det VET jag!”

-”Näe, ALLA sjunger om nät, fast jag vet inte varför man sjunger om nät…och varför dom e under hjulen….”.

-”Nej, det är 11 nätter före jul. Man sjunger den på Lucia som är den 13:e och så är det 11 nätter (och dagar) kvar till jul!”

9-åringen funderar. Vänder på hjärnan tre varv, ser det ut som.

-” Jahaaaaa! Men alla sjunger ju nät ju!”

-”I så fall sjunger alla fel.”

-”Men fröken sjunger också nät.”

-”Nej, det tror jag inte, men om hon sjunger nät sjunger hon faktiskt fel. Det SKA vara nätter!”

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article3901052.ab

Skönhetstävlingar för barn= barnmisshandel.

Att lära små barn att fixa håret, måla sej, stå och gå fint, ”flirta” med vuxna, bita ihop om gråt och bete sej som små levande dockor = psykisk misshandel.

Ja, livet kan vara hårt, men varför inte låta barn vara barn innan de blir stora? Varför inte låta barnen leka, skita ner sej, gå som dom vill och skratta högt innan dom lär sej ”bita ihop”? Att springa, busa, brottas, vara glad och ledsen, smutsa ner sej och skratta för högt, fnissa och vara blyg, vara rädd och modig i ett och samma paket, att lära sej av Livet och inte av Tvång och för att mamma vill att ”Mitt barn ska bevisa att Jag är Bäst”! för det är väl därför man tvingar små flickor att träna sej blåa inför att stå på scenen i 3 minuter och le inställsamt med tuperat och stenhårt sprayat hår, sminkad till ett stelt ansikte och med gråten liggande bakom den hårda masken?

Det är fruktansvärt att det får ske och det är hemskt att mammorna tror att dom gör sina barn något gott! För det är mammor som gör det här, inte pappor! Om papporna är med är dom styrda av mammorna till detta.

Det är mammors behov av att visa upp en snygg yta, av en egen dålig självkänsla som resulterar i att ”Titta! jag har USA:s sötaste flicka iallafall!”.

Det jag har sett på TV av såna här skönhetstävlingar har gjort ONT inuti mitt hjärta. T o m genom TV:n ser man sorgen bakom flickornas ögon, sorgen över att inte få vara Sej Själv och Sorgen över att ingen Lyssnar på vad dom vill egentligen. Med ett påklistrat leende säger dom att dom ”älskar att uppträda” och så tittar dom oroligt på sin mamma, och får en nick i bekräftelse över att dom ”sa rätt”.

När dom blir vuxna vet dom inte vem dom är egentligen. För dom har lärt sej att trycka in egna känslor och tankar. Och dom har lärt sej att ”yta är allt”, så vad händer när dom inte längre kan vara med i skönhetstävlingar, eller när dom inte längre kan ”vara bäst”. Och vad händer när dom inte längre tävlar…..Vet dom hur man umgås ”som en vanlig människa”? Hur man är social i en grupp, eller blir hela livet en enda Tävling?

Det är sorgligt….Jag fäller en tår för alla ”känslomässigt övergivna små skönhetsmissar” i USA…