Kategoriarkiv: Uncategorized

…som inte såg ut som på bilden som jag sett på honom, men han såg rätt bra ut ändå…

JAG kände mej väldigt avslappnad med honom, och DET är ju A och O här i livet egentligen! Man ska träffa någon som man mår bra med och är sej själv med. Så tänkte jag häromdagen när jag funderade på VEM jag ”borde” träffa – vilken slags man. Jo, en man som jag är mej själv med, en man som jag känner mej älskad av, en man som jag är avslappnad med, en man som jag vågar vara mej själv med ända ner i själens djup….typ….

…..men DET vet jag ju inte om jag träffat, precis….Fast det var så jag tänkte, häromdagen….

Vi gick en långpromenad i kylan. Det var ju så härligt väder idag! Vi satte oss vid en ”bivack” vid en sjö och åt mackor och drack kaffe/the (som han tagit med). Hundarna var såååå lyckliga: En låååååååång promenad i skogen!

Sen hem till mej och jag gjorde mat. Vi snackade om allt möjligt: Det bara flöt på! Och jag kunde ”fundera högt” på olika ”livsteman” och han hakade på. Jättetrevligt!

….så levde om lyckliga i alla sina dagar….

…not….

Eh?!

Nu ska jag gå ut i skogen (igen) och (troligen) släppa Sally lös så att hon inte får ”krupp”! Flisa går alltid lös. Hon ”skiter i” alla…Lyder inte alltid, men struntar i både hundar och människor och skrämmer därmed ingen. Sally är min ”tonåring” och gör lite ”revolt” och ”lite som hon vill” ibland….så med henne vet man aldrig…men hon är SNÄLL, så himla snäll! Gosig! Jag brukar kalla henne min ”hångelhund”. Har man ingen man att hångla med, så har jag alltid Sally! Hon älskar att ”hångla”!

Idag på min skogspromenad ska jag dejta samtidigt, så nu är jag så nervös så jag kommer att bli tvungen att stanna i skogen och springa in bland buskarna och bajsa diarre´(!) känns det som nu! Det är första gången vi träffas. Huvva! Varför är det så läskigt? Det läskigaste är nästan innan man träffar någon. Sen ”blir det som det blir” liksom. Det värsta är när man tänker ”NEEEEEEEEEEEEJ!” när man SER honom första gången. Folk ser inte alltid ut som på bild, nämligen….

…eller om det är trögt att snacka…brrrrrrrrrrrrrr! Då vill man bara gå hem!

…sen kommer jag att svettas floder när vi går promenaden, för det gör jag ”nuförtiden”….och så måste jag byta kläder när jag kommer hem, och så har vi bestämt att äta middag ihop….så då får han vänta medan jag ”fräschar upp mej”….

…och sen kommer jag ner för trappan i min neglige´……

….”och så levde dom lyckliga alla sina dagar”….

NOT!

Jag vet att det här är tabu och att jag kommer att bli ”avrättad” och halshuggen mm när jag skriver följande rader (men jag känner att jag vill det ändå):

Jag blir så trött på hundrädda människor! Dom stressar mej! Först ska jag tala om att jag själv varit katträdd och haft spindelfobi: Man KAN göra något åt det! Man KAN göra sej orädd! Min näst-äldsta son har varit så rädd för hundar att han gräääät när han såg en hund. Det gjorde mej så förtvivlad, för jag älskar hundar. På den tiden hade vi inte hund, men jag tränade honom att bli av med sin hundrädsla så fort jag bara kunde. Som förälder kan man förstora rädslan genom att lyfta upp barnet och skrika åt hunden och hundägaren ”KOPPLA HUNDEN!!!” el dyl, eller så kan man fråga hundägaren: ”Är den snäll? Får vi klappa den?” och istället visa sitt barn att (de flesta) ”hundar är inte farliga”. Nu älskar sonen hundar och är jätteduktig med våra hundar!

Mina hundar ääääälskar att springa lösa i skogen och skutta över stock och sten! Och dom är så glada och busiga att dom ibland springer fram till folk som kommer gående i skogen.  Om det då är en hundrädd människa så beter hon (oftast är det en hon) sej så knasigt – börjar skrika och gapa och vifta med händerna och bete sej ”konstigt”. Då börjar hundarna skälla, för dom blir rädda för den ”annorlunda figuren”. Och så börjar det: ”Man ska inte ha sin hund lös om man inte har pli på den!!!! bla bla bla bla”. Och jag blir både arg på hunden, som inte lydde när jag ropade, och på människan som beter sej så knasigt. Oftast ber jag om ursäkt, men häromdagen gjorde jag inte det. För jag orkade inte!!!! Jag blev jättearg på Sally som skuttade runt och trodde att vi lekte en jättekul lek: ”Jaga-Sally-leken”….men också på att folk inte gör något åt sina rädslor, och gör mej stressad när jag går i skogen med hundarna, eftersom det KAN dyka upp någon hundrädd person och det KAN vara så att hundarna inte lyder….Jag kan inte lova 100%ig lydighet! Men dom måste få skutta av sej ibland också!!

Idag gick jag en lååång promenad med Sally kopplad hela promenaden och jag kände hennes frustration hela tiden. Inget ”springa-av-sej” och inga ”kasta-pinnar-lekar” och inga ”lycko-fnatt-anfall”….Barafratt det finns ”hundrädda människor”.

Själv har jag haft kattskräck! Men jag jobbade bort det!!! Och jag har haft spindelfobi! Det funkar inte när man har barn!

Jag är sååååå trött på hundrädda människor! Så det så!

Det borde finnas ”Skog för Hundrädda” där hundar inte får vara, samt ”Skog för hundar och deras ägare” där man får ha sina hundar lösa.

Det finns farliga människor också – säkert fler än farliga hundar! Att vara rädd är ett handikapp: Befria dej från det! Det går! Hundar är underbara! Det är inte för intet man säger att ”hunden är människans bästa vän”.

Nu duckar jag för alla påhopp som komma skall…..HJÄLP!

Sitter hemma ensam….och tänker….Klockan är snart 00 och på fester runtom mej kommer folk att krama varandra och ropa ”Gott Nytt År!!” till varandra, par kommer att viska ”jag älskar dej” i varandras öron, och önska varandra ett riktigt fint och kärleksfullt 2009….Vänner kramar om varandra och önskar varandra välgång och lycka…

…och här sitter jag…

Både självvalt och inte….

När var jag på nyårsfest sist? Hm! Tror det var….hm….1986! Ja, faktiskt! Efter dess har jag själv alltid bjudit hem ett par vänner och så har vi firat lite lugnt tillsammans…Men de sista åren har jag varit med mina barn, eller ensam, på nyårsafton….för ”nyårsafton är väl som vilken annan kväll som helst, och det känns inte viktigt att Göra Något”. Dessutom vill jag inte gå ut bland ”folk” och i ”röran ute” och sen försöka få taxi hem….”Been there – done that”, liksom.

…och ändå känns det som om jag är den enda som sitter ensam på nyårsafton…och…”alla tänker på sej – det är bara jag som tänker på mej”….

Hur många är det som verkligen verkligen står en annan person Nära…riktigt Nära? En sån som känner en utan och innan och verkligen är ens VÄN (och kanske också älskare/make/maka/sambo). En sån har inte jag. Jag är min egen vän…och det känns ibland väldigt bra….men ibland känns det väldigt….ensamt. Som ikväll.

Varför har jag alltid gått Min Egen Väg? Varför har jag alltid valt Mitt Eget Spår? Varför har jag alltid trott att Ensam är Stark? Att jag är starkare ensam än med Någon? Det är jag.

Men….”Jag skulle vilja våga tro att någon har mej kär….” som en sång jag vet börjar…

”…..Jag skulle vilja våga tro att kärlek är, den kraft som ändå världen bär”. Så slutar den….

…kanske 2009 blir det år då jag vågar…släppa ner garden och släppa in kärleken….kanske…

Kan jag sammanfatta 2008? Näe, jag vet inte om det går. Det sa bara ”swisch!” och så var det över. Är det så att åren går fortare och fortare under en period, för att sedan gå långsammare och långsammare när man blir (ännu) äldre? Jag tycker att det går så fort nämligen! När jag var barn var tiden Oändlig!

Jag minns när jag kände att år 2000 var ”Tusen år bort”. När min äldsta son var ett litet pyre,1984…Han skulle vara 16 år när år 2000 kom, och det kändes som att landa på mars – så ofattbart var det! Så plötsligt var vi där: Han var plötsligt 16 år och åkte in till Gamla Stan för att fira när 1999 blev 2000. Jag satt hemma med hans tre småsyskon, varav det yngsta då bara var 6 månader….Nu är den yngsta snart 10 år! Och den äldsta, som jag knappt kunde föreställa mej som 16-åring, blir 26 år 2009!

….och jag blir 50! Helt ofattbart!

Jag minns när jag var i 30-årsåldern och tyckte att alla som var 50 år och tjatade om att dom ”kände sej yngre” och att dom ”kunde inte fatta” att dom blivit så gamla och ”bla bla bla”….Nu är JAG där!!!! JAG!!! Helt otroligt! Och jag låter likadan som ”alla andra” som blir 50. Ofattbart! Jag är ju typ 30! Känner mej som 30, ser ut som 30 och beter mej som….30! Och jag undrar fortfarande hur det känns att ”bli vuxen” och att bli ”mogen” och ”veta allt”.Den där känslan som jag trodde skulle infinna sej när jag blev ”vuxen” – den har aldrig infunnit sej. När det liksom ”landar”, när ”poletten trillar ner”…Jag vet inte vad ”det” är som ska hända, men det vet jag när det händer…tror jag…OM det händer…Kanske är Livet en enda lång…Lärdomssträcka! Poletten kanske inte SKA trilla ner…. 

Vad hände år 2008?

Hm! Året inleddes med en romans. Den första sedan jag separerade (-05). Romansen avslutades abrupt i mars då han ”behövde vara ensam ett tag”….typ (eftersom han gick från en relation direkt in i nästa=jag). Grät en skvätt, men insåg snabbt att det var inte han som var ”Han”.

Jag fick uppleva min andra tonåring: Näst äldsta sonen blev 13 år, och han har läst hela ”ABC-boken” om ”Att Bli Tonåring”. När jag ibland ”glömmer bort” att han är tonåring, påminner han mej; ”Det är för att jag är i P U B E R T E T E N” meddelar han ibland. Om vi inte hör att han är i målbrottet, så talar han om det då och då: ”Jag kan inte sjunga såna toner eftersom jag är i M Å L B R O T T E T”. För första gången har jag en ”Riktig Tonåring”. Min första tonåring flöt igenom tonåren utan att jag märkte det, nästan. Sonen fick också lockigt hår när han klev in i puberteten i januari 2008. Konstigt! Men så var det med min kusin också. Rakt hår ända till 13 år och sedan: Krull! Det är jättefint! Tycker jag. Men konstigt. En sak till som hände var att han plötsligt ska ha märkeskläder, och vax i håret. Jag, som är helt märkesointresserad, och inte ens vet VAR man köper märkeskläder, har fått leta på nätet och i affärer efter olika märken.

Son nr 3 smyger också försiktigt in i puberteten, men gör det lite mer ”lågmält” eftersom storebror blir galen om han får veta att lillebror ligger ”hack i häl” pubertetsmässigt efter honom…. Storebror ”tävlar” med sin lillebror i allt – oavsett om lillebror vill det eller inte. Lillebror är bara 1 år yngre så konstigt är det inte – att han är på väg in i puberteten han också, alltså. Tänk om han växer om sin storebror! Då är Världens Undergång nära….

Minsta brodern växer hela året! Nu är han längst i klassen, men alltid vår familjs lillebror. Kronisk lillebror, och alltid lillebror. Bara. Han är den enda brodern i familjen som inte är storebror också…..

En kull valpar till föddes och såldes. Jättefina, allihop! Nu har vi 10 hundar runt om  i Sverige som är från oss.

Ingen mer kärlek för mej under hela 2008. Kan inte bestämma mej för hur jag vill ha det: Vill jag ha en man eller inte? Vet inte….Tänker väl att ”om han dyker upp så gör han”. Men jag är inte ute och ”letar”.. Jag har det rätt bra som det är också….Dom män jag hittills valt har ju inte varit så himla lyckade…så jag vet inte om jag kan välja män över huvud taget…Ska fundera på det….

…men kanske kan någon bra man välja mej!?

GOTT NYTT ÅR!!!!

Julfirandet gick bra och var lugnt. Det var jag och grabbarna Grus bara. För första gången i mitt snart 50-åriga liv gjorde jag ett julbord alldeles ”fälv”! Tidigare har jag alltid delat detta med andra – ”du fixar sillsallad och potatis, jag fixar brödet, dom fixar xxxxx….”osv. Jag har tex aldrig griljerat en skinka och hade ingen aaaaning om hur man gjorde! Slog upp det i kokboken och insåg att det var ”skitenkelt”. Det mesta med matlagning är rätt ”skitenkelt”…”Förritiden”, när jag bara köpte färdigmat, trodde jag att det var ”skitsvårt” att laga mat, men så träffade jag barnens pappa, och han var Superintresserad av att laga mat, och pratade mat, levde mat, tänkte på mat, lekte fram mat…och jag insåg att det är rätt lätt att laga mat….och man kan testa och pröva och greja, utan att någon bomb exploderar, eller vad jag nu trodde innan…

Nåja.

Efter julbordet placerade vi oss framför Kalle Anka, och jag insåg att jag var rätt trött på alla dessa ”samma-gamla-vanliga -filmer”. (som jag aldrig trodde jag skulle tröttna på)…Jag gäspade lite, tittade på klockan och tänkte ”skit, vad lång tid kvar….” och så gick jag ut med hundarna… När jag kom in igen, hade Ferdinand börjat, och var nästan slut (för den är så låååååååååång!) och så var det nästan slut…alltihop! Sen var det julklappsutdelning.

Jag tyckte att jag köpt så MYCKET till barnen och trodde att julklappsutdelningen skulle ta låååång tid, som den brukar, men ”Swisch!” så var allt utdelat och det kändes så snopet. Vi brukar sitta i en timme och dela ut och dela ut, öppna och titta på vad dom andra får osv…. Nu var det, typ: ”God Jul Lucas/Casper/Hugo!” . Slut.

Jag fick ett fotbad av mina söner. Gulligt. Hugo sa (innan jag öppnade paketet): ”Det som du får nu ska du använda dej av när vi inte är här och du har lugn och ro….”.

Sen skulle dom nya TV-spelen spelas. Jag hjälpte Casper att plocka upp instrumenten till ”Rockband”. När vi skulle koppla in dom, passade dom inte!!! KATASTROF! Lucas tittade på lådan och sa: ”Men du har ju köpt instrumenten till Playstation 2 ju!!!” och vi har X-box360….. Suck! Suck! Dubbelsuck! Luften gick ur oss alla….Alla spänningar släppte och vi börjar gräla – allihop!  Casper bröt ihop: ”Jag vill döööööö!!!” (ja, vi är rätt dramatiska i vår familj….)….Jag fräste: ”VAR sjutton kan man se att det är för Playstation 2???” och tittade på kartongen utan att hitta märket…Lucas blev arg för att jag fräste: ”Du är ALLTID arg på mej! Vad har JAG gjort??”…..och Hugo blev nog arg i bara farten för att ”alla andra” var så arga….

”GRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR!!!!!”

Sen blev vi sams…..Instrumenten byttes ut två dagar senare….och så levde vi lyckliga i alla våra dagar….

-”Mamma, i ett annat land – jag tror det var i Afrika – så firar dom jul på ett annat sätt….Jag tycker vi ska fira på annat sätt hos oss också! Jag är så trött på att göra som vanligt.” säger 9-åringen.

-”Hur då på annat sätt?”

-”Ja, dom äter gröt och delar ut julklappar direkt på morgonen….”

-”Vad har du hört det?”

-”….jo,  jag tror det var pappa som sa det….”

-”Menar du att dom delar ut julklappar i USA på morgonen?”

-”Kanske…..?”

-”Fast då delar dom ut julklapparna dagen EFTER julafton, på morgonen!”

-”ÅH! Jag orkar inte vänta! Kan vi inte bara dela ut julklapparna på morgonen!!!”

-”Så du försöker bara övertala mej att dela ut julklapparna på morgonen? Är det det du försöker?”

-”Men ååååååååååååå! Jag orkar inte VÄNTA!!!”

…………………………………………………………………………………………………………………………….

-”Mamma, finns det ett lag på riktigt som heter ”Läxa”?” 9-åriga sonen frågar.

-”Näe……”

-”….för Oliver och Felix och dom andra säger att dom är Läxa när dom spelar innebandy….jag trodde det var ett riktigt lag, som heter Läxa och som tycker om läxor…”

-”!? Du menar Leksand!”

-”Va? Jag trodde det hette Läxa!”

-”Nej Lek-sand heter det. Det är en stad i Dalarna som heter så också.”

-”Jahaaaaa….. jag trodde dom sa ”Läxa””.

………………………………………………………………………………………………………………….

-”Mamma, jag vill aldrig bli vuxen!”

-”Varför inte då?”

-”För då måste man köra bil, och sexa sej”.

-”Näe, du behöver varken köra bil eller sexa dej när du blir stor om du inte vill!”

-”Nehe!”  *lättad* 9-åring….

………………………………………………………………………………………………………………………

Idag har jag julhandlat. Jag har strosat runt bland andra ”sistaminuten-människor” (trots att jag faktiskt tycker att jag är ute i god tid…men det var i tidningen det stod att vi som handlar idag är ute i ”sistaminuten”) och det har gått riktigt bra. Jag blev inte såååå svettig, och jag var inte speciellt stressad och människor omkring mej var rätt trevliga och lugna…t o m personalen i alla affärer, som är beundransvärda! Hur orkar dom? Nåja.

Väl hemma bestämde jag mej för att slå in julklapparna. Golvet är täckt av ett lager av sand, eftersom vädret varit SKIT där vi bor den senaste tiden, dvs geggigt och ”slibbigt” och fuktigt. Hundarna blir supergeggiga varje gång vi går ut och det är inte alltid jag orkar duscha av dom, utan då blir det lite tork med handduk istället, vilket leder till att deras tassar avlossar sandkorn över hela golven…och sofforna (ja, dom får ligga i sofforna)…och min braiga dammsugare har gått sönder, så jag köpte en billig och dålig dammsugare (eftersom jag inte hade råd med en dyr) och den dammsugaren flyttar bara runt sanden: ”Hm…Ska vi lägga sanden under trappan, eller framför TV:n eller under bordet idag?” funderar den när den låter  som en jordbävning och gör …ingenting… Nåja.

Jag bestämde mej också för att slå in julklapparna på golvet! Smart drag när man har sandigt golv! Jag har aldrig slagit in julklappar på golvet förut – brukar göra det på matbordet – men just idag tänkte jag slå in dom på golvet, eftersom det var ett program jag ville se på TV samtidigt….. Sååå….alla julklappar är nu inslagna med sand emellan! Sand under tejpen, sand mellan pappret och sand lite här och där…Det knastrar när man håller i paketen…DET blir spännande för barnen att gissa vad det är som knastrar…men dom är väl vana….

….vid sin knasiga mamma…

God natt!

Jag önskar mej en man att hålla i handen när jag går och julhandlar…en sån som jag ska ”smådiskutera med” när jag går där och kollar på olika saker: ”Tror du att X kommer att tycka om den här? Ska vi ha 1 kg julskinka eller 2 kg? Åh, vad fin! En sån köper jag, eller vad tycker du?” En sån beställes härmed!

…helst en sån som inte klagar och gnäller ”Är du inte färdig snart?!”…utan som är positiv och trevlig genom hela julhandlandet, och dessutom kommer med egna initiativ, typ: ”Vi tar en liten vilopaus med kaffe och en lussebulle, eller vad tycker du?” 

En sån som lägger handen på min axel ibland och ger mej en liten puss på kinden då och då…bara för att han inte kan låta bli…

Jag har gått omkring bland handdukar, brödrostar och TV-spel och en massa människor idag, och julhandlat. Dom par som är trevliga mot varandra verkar ha det så mysigt, och jag skulle vilja uppleva det någon gång i livet. Visst kan det vara skönt att få ”bestämma själv” hela tiden, också…men när jag såg ett par i 45-årsåldern, där hon pillade kärleksfullt på hans hand, som höll i varuvagnen, så blev jag alldeles varm i hjärtat och så blev jag:

”AVUNDSJUK – så AVUNDSJUK!!!! lalalalalalalalalalaaaaaaaaaaaaaaa” 

…så jag ställde mej och skrek: ”Jag vill också HAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!”

Not.

Tänkte bara visa vilka fantastiskt söta valpar vi fick våren 2008. Det är en blandning mellan cockerspaniel och pudel och kallas för COCKERPOO. Dom är helt ljuvliga!