Han är alkoholist nuförtiden. Han har många kloka tankar kring livet, men har haft ett svårt och tufft liv.
Han berättar om sin uppväxt, som han inledningsvis menar var som ”alla andras”…. men sen kommer han på en sak som han vill berätta, en sak som känns tung att bära, eller ett jobbigt minne…
Han var 16 år. Han älskade sin morfar, som han ofta var hemma hos, speciellt då hans pappa var full och arg där hemma – då flydde han till morfar. Morfar var trygg och lugn och satt med pipan i munnen och berättade historier om Järnvägen, där han jobbat i många år. Mormor passade opp, kom med fika och ibland en liten ”hutt” till kaffet. Men morfar söp inte. Han nöjde sig med en liten ”hutt” då och då. Morfar ”förstod hur jag hade det utan att jag behövde berätta”, säger han.
Morfar hade en brun skinn-jacka. Hans upplevelse är att morfar alltid hade den skinnjackan och att han älskade den.
En dag, när han precis fyllt 16 år, fick han skinnjackan av sin morfar. Det kändes Stort! Det kändes ”som om han gav bort sitt hjärta” – det kändes tamejfaan som om han sa jag älskar dig så inihelvete”…Han får en tår i ögat, som rinner ner på kinden, och som han stryker bort med baksidan av den smutsiga handen innan han fortsätter berätta.
Ungefär en vecka efter det han fått jackan, dog morfar knall och fall. Han fick en hjärtattack när han var ute och gick sin morgonpromenad, och ”tvärdog”.
”När jag fick reda på att morfar dött, så kände jag att jag också ville dö! Han var tamejfaan den finaste jävla människa som funnits på denna jord!” utbrister han.
Så var det då begravning. Han och pappa hade stämt träff vid en liten skogsdunge, så att de skulle gå till kyrkan tillsammans. Mamman var redan med mormor och fixade inför begravningsfikat efteråt.
Han satte på sig morfars skinnjacka, ovanpå de svarta byxorna och den vita skjortan (som han själv köpt). Det kändes ändå ”som om morfar var med mej” när han hade hans älskade skinnjacka på sig.
Så möttes de – far och son – och pappans ögon ”svartnade” direkt! Han såg att pappa skulle få ett utbrott, men han förstod inte riktigt varför… Det smällde till så det tjongade i skallen och så var det igång! Pappan skrek och gormade och slog honom så att han trodde att han skulle dö.
-”Men varför slog han dig – vet du det nu?” Det låter ju inte riktigt klokt, tycker jag, och ändå är det här bara en kort glimt av hans barndom och uppväxt.
-”Han skrek att jag var en jävla idiot som hade satt på mej en jävla gammal skitig skinnjacka när jag skulle på begravning och han skrek vad ska folk tycka och att jag var så jävla dum i huvet…” och han slog och sparkade och slog och slog.
-”Sa du inte att det var morfars gamla skinnjacka?”frågar jag.
-”Näe, jag hann liksom inte…och det var ingen ide – han var ju helt galen!”
Hans pappa misshandlade honom så svårt, att han själv var övertygad om att han skulle dö. Han trodde på fullt allvar att hans pappa skulle slå ihjäl honom! Jag ser i hans ögon, och hör på hans röst, att det gör ont att minnas. När pappan var färdig, bara gick han och lämnade sonen där.
Han lyckades släpa sig hem, och när hans mamma senare kom hem låg han i sängen och gick inte upp ur den på flera dagar. Mamman torkade av blodet och ”fixade till honom” men hon frågade aldrig vad som hänt. Han minns inte att mamman någonsin frågade vad som hänt.
-”Men hon fattade väl…Hon blev ju själv slagen av honom då och då….” säger han och suckar.
Pappan sa aldrig något om det heller. Nu är pappan död, och ”det är väl lika bra det, så har morsan fått lite lugn och ro”….säger han.
-”Men klådde inte du upp henne för en månad sedan?” frågar jag, för det har jag hört.
-”Jamen, va faan! Hon är ju så jävla tjatig ibland!” säger han.
Han gick aldrig på sin morfars begravning, men han har kvar skinnjackan…
………………………………………………………………………………………………………………………………….
