Kategoriarkiv: Uncategorized

Idag var jag med 10-åringen på hans första del av utredning av Dyslexi! Varför har man bestämt att DEN grejen ska heta just dyslexi? En dyslektiker kan knappt uttala det ju!

Vi körde hit och dit i kringelikrokar innan jag hittade,  med hjälp av GPS:en, till Jakobsbergs sjukhus. Sen skulle man gå till E6 och vi hittade inte E6, utan fick snurra runt bland E3 och E5, men INTE E6…

Vi började från början igen, och då hittade sonen en karta och SEN hittade vi till E6. När vi gick därifrån såg jag en stor skylt med en pil: E6. Huuur missade jag den när vi gick in??? Dom satte säkert upp den när vi irrade omkring…. 😉

Hos logopeden fick jag en kort information och därefter lämnade jag sonen hos henne och gick iväg och fikade. Efter 40 minuter kom han ut för en paus, och då passade han på att suga i sej lite MER och äta ett wienerbröd. Sen var det dags för 40 minuters test igen.

Efteråt var sonen ”speedad”! Han är ofta sådär lite halvspeedad – speciellt när jag är ensam med honom! Han pratar OAVBRUTET om allt allt allt och hela tiden! OCH ställer frågor, men han  hinner knappt få svar förrän han pratar vidare.

På vägen hem från Testet var det värre än vanligt och det ackompanjerades av fnitter…Tokfnitter! Och så tog han av sej skorna och skojade om att han skulle kasta ut dom genom fönstret och han var så speedad, så jag undrade om han fått något inne  hos logopeden….eller var det wienerbrödet???

Test 2 är på torsdag, och sen är det Föräldrasamtal. Det blir spännande att se om Pappan kommer….Jag gav honom ALLA papper som vi gemensamt skulle fylla i och SKRIVA under. När jag sedan levererade papprerna till logopeden förstod jag att han inte tittat igenom, fyllt i ELLER skrivit under, trots att jag bett honom. Obegripligt varför….Kan inte lista ut det….

Han sätter sej i soffan och yyyyyylar ut sin sorg och förtvivlan! Ja, han ser inte ens någon mening med att leeeeeva längre!

Han har köpt ett PSP-spel i Centrum, och när vi kommer hem hittar han inte laddaren till sin PSP…”Uuuuhääääääääääää!”. Barn kan verkligen gråta högt!

När han lugnat sej sätter han sej vid datorn och ska spela ett data-spel istället. Jag vill pröva dom nya hörlurarna med mic, som jag köpt, så jag stoppar in dom i några hål i datorn(”Huuur ska man veta vilka hål man ska stoppa in dom???”). Detta leder till att ljudet försvinner på datorn – både i högtalarna och i hörlurarna!

Jag provar hörlurarna i vår andra dator: Jorå, dom funkar! Men nu funkar INGET ljud i den dator som Han satte sej vid: ”Uuuuuhääääääää! ALLT blir ALLTID fel för mej!!! ALLTID ska just JAG råka ut för saker som går sönder!! Uuuuuhäääääääää!!! Det var DU som förstörde det! Uuuuhäääääää!”

Åh, vad barnaskrik kan stressa en!

”Hela dagen är förstörd!” tjuter han förtvivlat. När han lugnat sej  något kommer nästa harang, som jag ”är allergisk emot”: ”Jag har inget att gööööööraaaaaa!!!” När jag själv springer runt i 180 knutar och fixar mat, går ut med hundar, diskar, tvättar, städar, fixar, ut med hundar….och så kommer en son och säger ”Jag har inget att göööööra!”…DÅ blir jag nästan Mordisk!

”Nähä! Men jag har MASSOR att göra!!!” fräser jag tillbaka.

………………………………………………………………………………………………………………………………….. 

Nu är den Hemska Dagen slut och han ligger i sin säng och sover….

Då hör jag från duschen:

-”AAAAAAAAAAAAAAA!!! MAAAMAAAAAA!!!!!” Jag rusar dit i tron att han ramlat och slagit i huvudet i kranen och ligger och blöder eller nåt.

-”Jag har fått tvål i öööögaaaat!!! AAAAAAAAAAAAA!!!”

Jag kan inte låta bli att säga: -”Tur att dom tagit bort medlet i tvålen som gör en blind!”……

Jag hör innifrån duschen: -”VA?!? Kunde man bli BLIND av tvål förut?!?!” Nu är han iallafall tyst… ”Näe, jag ljög!”.

Han fortsätter att åma sej: -”AAAAAAAA!!!! Det gör så jävla ONT!!!!”

-”Ja, ja. Det går över”.

-”Du bryr dej inte om mej!!!!” fräser han ilsket.

Suck!

Dramatiska söner är bara förnamnet.

Mums?

För någon månad sedan upptäckte jag krypande små skalbaggar i ALLA mina torrprodukter i skåpen. Jag slängde allt och torkade skåpen med rengöringsmedel OCH röd T-sprit (eftersom det är starkt och det var det jag hittade hemma…). Sen köpte jag nytt av allt och la varorna i plastburkar med skruvlock eller snodde in allt i plast med klips som stängning…

Klart!

Trodde jag….

Idag ska vi äta våfflor. Mums!

MEN! ”Vad är detta?! En liten mjölbagge som förvirrat sej in i våffelpulvret!? Hm! Den måste ha kommit lite fel….Jag HAR ju städat bort honom och hans släktingar!”…..

Sen hittar jag lite släktingar och vänner lite  här och där i våffelpulvret och blir irriterad! ”Jävla skit!”.

Jag petar bort dom jag ser, och tänker att ”resten dör väl i våffeljärnet”….

E jag knäpp då?! Blir vi smittade och sjuka och dör i kvalfull mjölbaggesjuka???

Han har varit hos mej ENSAM i en vecka. Alla killarna vill ha en ENSAM-vecka hos mej då och då…och då får jag möjlighet att verkligen ”rå om” en kille i taget, vilket är en stor ynnest, faktiskt!

Även om jag blir Helt Slut i Huvet (!) av att höra 10-åringen prata OAVBRUTET, om allt allt och hela tiden.

PLUS alla frågor:

-Vem uppfann den där lilla plastgrejen längst ut på skosnöret? Är han rik nu? Tänk att uppfinna en sån liten sak och bli rik på den!

-Vem uppfann elektriciteten? Var det han som skickade upp en drake och lät blixten åka ner i den?

-Hur fungerar det med elektricitet egentligen? Hur får man in elektriciteten i ett bilbatteri? Hur stannar den där liksom och hur får man in den?

-Vem uppfann dansen?

-Vem uppfann bollar och varför uppfann man bollar? Vem kom på att man kunde spela olika bollspel? Vem kom på basket? Vem var den första som spelade basket?

-Är baseboll likt brännboll?

-Varför har man mattor?

-Varför kommer jag på svaren på frågorna i skolan, men inte hemma?

-Varför fick Lucas mer klokhet än jag?

Frågorna kommer i ett i ett, och däremellan är det långa utläggningar om ALLT och inget och lite till….

Pust!

och

Fniss!

Om man ser någon som är väldigt väldigt snygg/vacker så blir man ofta lite generad och har svårare att prata med dom, än  med dom som ser Vanliga ut.

Ofta säger man att man ska inte döma någon från utsidan – ”inte döma hunden efter håren” – men det gör man ju också om man dömer någon utifrån att den är ”för snygg”.

”Jag vågar inte prata med honom för han är för snygg!”

”Hon tror nog att hon Är Något för att hon är så snygg!”

Kan då snyggheten bli ett fängelse, eller en Mur mot omvärlden?

 Man vill inte bli bedömd för hur man ser ut, för ”du fattar väl ändå ingenting, du som är så snygg!”. Det kan vara svårt att bli tagen på Allvar som tjej, och snygg… Kan man vara Snygg OCH Intelligent? Eller Ful och Dum?

Jag märker ju själv att jag hamnar i ”fällan” titt som tätt och dömer människor efter utseendet på detta sätt.

 En del kan ju vara så fula att man nästan tycker synd om dom…och kanske bli man lite ”överbeskyddande” för att ”han är så ful”…Man kanske t o m blir Extra Snäll för att ”han kan inte ha det så lätt så ful som han är”….

Eller så blir man extra otrevlig mot någon som är snygg därför att man är säker på att ”alla smörar säkert för honom, så snygg som han är, så då tänker inte jag göra det!

 Han får säkert vem han vill, så han ska minsann få veta att JAG inte tänker krypa för honom…”.

Det är ju fördomar alltihop!

När jag går i skogen kommer Tankar kring allt möjligt…Här är några:

Om jag hade blivit född i Zambia, istället för i Sverige, skulle jag nu ha varit GAMMAL – riktigt gammal. Jag skulle ha en man och troligen en massa barn, som nu skulle vara vuxna och ha egna barn. Jag skulle fortfarande sköta mina sysslor i form av att se till att hyddan var ren och utsidan välsopad (så att inga insekter eller ormar skulle kunna komma in), och så skulle jag laga mat och servera den och göra iordning efter maten samt tvätta kläder. Jag skulle mötas med respekt, pga min höga ålder, och min bröst skulle hänga vid naveln, väl använda. Min tid skulle gå åt till hushållssysslor och att se till att få mat. Ordet ”fritid” eller ”ledig”  skulle inte finnas i mitt vokabulär.

Om jag hade blivit född i en by i Iran, istället för i Sverige, och varit muslim, skulle jag ha gått i svarta kläder och dolt mitt  hår. Även där hade jag varit GAMMAL och haft både barn och barnbarn. Jag hade inte valt min man, utan det hade mina föräldrar gjort, och antingen hade jag haft turen att få en ”bra man” eller oturen att få en ”elak man”. Vilket som, hade jag inte kunnat skilja mig, utan bara ”gilla läget”. Jag hade levt i en kultur där kvinnor är för sig, och män för sig, och mina innersta tankar (om jag vågat tänka sådana) hade jag delat med mina medsystrar. Mitt liv hade bestått i att sköta  hushållssysslor innanför hemmets väggar, och ingenting annat. Kanske jag hade varit omskuren och aldrig fått uppleva något njutningsfullt i det sexuella.

Jag ÄR född i Sverige, och lever i ett utav de Mest Jämlika Länderna i Världen, och jag, som kvinna, är så oerhört tacksam över detta! Jag får tänka mina egna tankar, ha en egen vilja, och välja själv. Jag kan utbilda mig och bli ”vad jag vill”.

MEN det finns en stress hos oss västerländska kvinnor, i och med att vi ska vara Vackra, Snygga, Vältränade, Unga, Friska, Sexuella var vi än befinner oss och NÄR vi än befinner oss. Det är en Evig Press. Att vara 40-50-60-70 år ses inte som något respektingivande eller fint, ålderdom premieras inte – endast Ungdom och Fasta Bröst. 

Dammsugit, dammtorkat och tvättat golven. Men GREJERNA som ”inte har något hem” ligger kvar…Jag flyttar högen från pallen till stolen och från stolen till byrån, men aldrig hittar dom ”hem”…VAR ska dom bo? I en HÖG i garderoben?

…åsså har jag SJUUUUUNGIT till West Life! Och daaaansat skitsnyggt (och känt mej ”So you think you can dance Janine) till: ”Every little step you take…..loooooooove youuuuuuuuu!!!”

Utanför balkongen står publiken och suckar hänfört…. åååå!

La la la la la lalalalalaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa……………………..

I två månader har jag letat efter ONOFF:s kvitto/garanti till diskmaskinen, som har gått sönder, fast den bara är några månader gammal…Hittar jag det? Nope! Diskar för hand och funderar på VAR Det ”braiga stället” kan vara….För jag VET att jag lagt det på ett ”braigt” ställe. Det är så finurligt att jag inte kan finurla ut det själv!

Nu svettas jag så det stänker!!! När jag skakar på mej sprutlackerar jag väggarna i SVETT! Uäck! När jag svettats färdigt ska jag duscha. Sen bara MÅSTE jag handla. Kylskåpet är tomt! Det ekar när man tittar in där och ropar: ”Ho ho!” vilket jag, givetvis, gör då och då…. 😉

Jag gick in på Facebook igår kväll/natt för att ”känna lite gemenskap”…men jag hittade Ingen…Ingen, ingen…Sökte på lite namn, men Ingen fanns där…

Så dök hon upp – min fina kollega och vän.

”Hej! E du inne?” skrev hon på chatten.

”Ja, e du ute?” skrev jag tillbaka (försökte vara lite putslustig….*harkel*)

”Hur mår du?” frågade hon.

”Känner mej så ensam, och längtar efter närhet, kärlek, ömhet och att höra ihop!” skrev jag

”Du ska veta att det inte bara är enkelt och trevligt att leva ihop”, fick jag som svar (hon är gift och har fyra barn).

”Veeeet!” skrev jag tillbaka, för jag HAR faktiskt levt ihop med TVÅ män i mitt liv (fast inte samtidigt…), och separerat!

Sen skrev hon något som hon har så RÄTT i:

”Men om du vill ha kärlek och allt det där så kan du ju inte bara sitta hemma!! Jag lovar att om du bara ger dej ut så kommer någon att hitta dej!”

Näe, jag vet. Men jag har liksom ”Been there och Done that” vad gäller festande, krogar, pubar osv osv…

Jag känner typ ”Palla!” (precis som tonåringarna säger). Jag är så ”mätt” på det livet, och jag kan inte sitta som en ”skyltdocka” och ”visa upp mej UTE” ba ´fatt! När man går hem efter en kväll ”ute”, trött och slut, så känner man sej ju ofta Ännu Mer ensam.

Och jag orkar inte! Faktiskt!

Jag vill att Han bara ska dimpa ner i mitt liv, sådär lite ”enkelt”….

….och om Han inte gör det…så får jag väl vara ensam….

Jag har ju mina hundar och mina barn….

Ibland kommer det över mig: En Ensamhetskänsla som gör Ont, som inte känns bra. En ensamhetskänsla som smärtar, i bröstet…

Och det finns ingenting jag kan göra något åt…

Jag ÄR ensam, singel, ensamstående, skild…och det var ett eget ”val”….Som mamma säger: ”Men du har ju valt det själv!”….

Å andra sidan VALDE jag att gifta mej och att ”leva tillsammans till döden skiljer er åt”…Vad var det för ”död”? Känslomässig död? Själslig död?

Det gör ONT när jag hör eller ser andras Lycka! Andra som ”hör ihop” och är så Självklarar i det. Det är liksom ”vi-två” hela tiden. Man har varandra ”i ryggen” – en slags trygghet och självklarhet, som jag inte har…

….och då känns Ensamheten så Ensam.

Livet känns så himla bra när jag tagit två glas vin…Så härligt avslappnat och skönt.

Tyvärr bråkade jag med 14-åringen innan dom åkte iväg till sin pappa…men sen fick han en låååång puss på kinden, som han var tvungen att ”torka bort”, så jag tror det kändes bra ändå…för honom.

 Jag ÄLSKAR mina fyra söner! ÄLSKAR ÄLSKAR ÄLSKAR ÄLSKAR! Dom är härligt underbara!

Alla har Helt Egna Personligheter och är superindivuduella och borde inte jämföras det enda minsta. Och ingen är ”bättre” eller ”sämre”. Jag älskar verkligen alla fyra lika mycket, men på olika sätt.

14-åringen skulle ha sin medicin innan han åkte till sin pappa, men jag stod i hallen med de två yngre bröderna, och förstod inte varför han stod och skrek ”VAR ÄR MIN MEDICIN???” när han VET att den är i badrumsskåpet…(och dessutom har han ju samma medicin hos pappan!). Och grejen är att 13-åringen blir alltid ”speedad” när han står i hallen. Speciellt om vi är många som trängs där. Han har, typ, ”hall-ADHD”. Så fort han befinner sej i hallen ”går han igång”, vilket ”kör igång alla andra”.

13-åringen tog Stora Bollen och började studsa den mot 10-åringen, som började skrika och gapa, hundarna började skälla och jag blev stressad, för jag skulle också fråga killarna; ”Har ni med er allt?” (för en vecka hos pappa) osv osv….. Så jag skrek: ”SLUTA BOLLA!!! TA BORT BOLLEN!!! NI FÅR INTE BOLLA INOMHUS!” men det var som att tala (skrika) för döva öron!

Under tiden stod 14-åringen och gastade: ”VAR är min medicin????” och jag fattade inte vad HAN menade. Så jag skrek tillbaka: ”Vaddå?!?! Vad MENAR du?!?”

Sen var det Kalabalik och till slut skrek jag ”MÅSTE DU SKRIKA SÅ???” till 14-åringen, som började gråta och skrek att ”INGEN LYSSNAR PÅ MEJ!! JAG HAR FRÅGAT TYP FYRA GÅNGER!!!” och sen…

…försvann 10-åringen ut, och jag skrek ”STÄNG DÖRREN!” för att inte hundarna skulle smita ut…och för att det blev korsdrag….och 13-åringen studsade bollen och jag skrek ”SLUTA!” och sen försvann han också ut….

….medan jag försökte förklara för 14-åringen vad som hänt och hur det blev, men han ville inte lyssna utan skrek bara: ”Jag sa det FYRA gånger och du lyssnade inte! Du lyssnar aldrig på mej!!!” och jag blev arg, för jag hörde första gången, men kunde inte svara och så skrek jag: ”JAG LYSSNADE VISST! MEN JAG KUNDE INTE SVARA DIREKT FÖR JAG VAR UPPTAGEN!!” Men 14-åringen envisades med ”Du lyssnar aldrig på meeeej!” och jag kände att det är helt hopplöst att få honom att LYSSNA på ”min version” När Det Gäller…och han är envis som Synden…precis som jag….och…lik sin pappa…ibland, när han ”kör igång” och blir ”döv” och tycker synd om sej själv….

…och så var det bara rörigt och så plötsligt var alla ute, och jag med…med hundarna! Så gick vi till bilen, men tonåringarna cyklade och var borta!

…och så lämnade jag av 10-åringen i pappans hus, och då sa 10-åringen. ”Åååå nu har jag ingen cykel och kan inte cykla!!!!”…för den är hos mej (för han valde att bli skjutsad istället för att cykla själv)….och dom stora pojkarna var redan framme och hemma hos sin pappa…och jag ropade på dom och gav dom blöööta pussar på kinderna, så att dom sa ”blääää” och torkade av kinderna, och sen åkte jag hem och värmde en halv kyckling…..och drack viiiiin och….

S L A P P N A D E   A A A A A A A A V!

Pust!