Kategoriarkiv: Uncategorized

Jag trodde  ALDRIG att jag skulle komma i den åldern när jag skulle se sämre. ALDRIG! Jag såg ju så bra!

 Därför blev jag lite irriterad när dom som tillverkar paket för några år sedan gjorde mindre bokstäver på alla paket och burkar osv. ”Säkert är det någon slags besparing…att dom ska få plats med fler bokstäver på mindre yta, eller nåt”…tänkte jag, HELT SERIÖST!

Jag tror det tog upp till ett halvår innan jag fattade att det var jag som började se sämre!

Jag köpte ett par läsglasögon och plötsligt blev alla bokstäver i hela världen (!) tydligare och jag kunde läsa godnattsagan för Grabbarna Grus mycket lättare.

Men det kändes lite dumt att ha på sej glasögonen till att börja med – det var som om jag skulle på maskerad: Jag kände mej utklädd!

 Några år senare har jag, typ, 10 par glasögon! Överallt hamnar dom, utom där dom behövs….Typ.

 Jag har haft ETT par på jobbet i flera år. Utan att dom har försvunnit!

IDAG försvann dom! Jag tycker jag varit duktigt som haft ETT par i flera år, för hemma har jag 10 par som hamnar bakom toaletten, i städskrubben, under någon matta (nä, nu ljuger jag!), i bokhyllan, på köksbordet, i någon ficka, vid datorn, i sängen, på TV:n… Men Ietc men ALDRIG att dom är däe jag behöver dom!

DAG försvann det ENDA par jag hade på jobbet. Do ställde sej på sina små ben och rymde, helt enkelt!

 Tack och adjö, Jobb-glasögonen!

Jag blir inte ”lite hungrig” som alla andra normala människor! Jag blir GALET HUNGRIG! TOK-GALET!!!

 Det känns ingenting i magen, och sen ingenting…och lite mer ingenting…och SEN: PANG! = DÖDSHUNGRIG!! VRÅLHUNGRIG!!! Magen drar ihop sej i kramper och jag blir kräkfärdig av hunger! Jag börjar skaka och darra och det känns som om jag ska svimma.

 Ibland måste jag FORT stoppa i mej något sött, för att undvika att svimma! Jag blir så GALET HUNGRIG så att det finns inte! ”Lite hungrig” vet jag knappt vad det är….

Jobbigt!

Tjat tjat tjat tjat tjat tjaaaaaaaaaaat!

Ibland känner jag mej som en papegoja: Godda godda godda godda! Yxskaft!

Det känns som att prata till en vägg! Ho ho! Är det någon som HÖR mej???

HÖRS JAG????!!!

-”Gå och tvätta dej nu!”

-”Gå och tvätta dej NU!”

-”Gå och tvätta dej NUUUUU!!!”

-”GÅ OCH TVÄTTA DEJ NUUUU!!!!”

-”GÅ OCH TVÄTTA DEJ NUUUUUU FÖR I HELVETE!!!!!”

-”GÅ OCH TVÄTTA DEJ NU FÖR I HELVETE ANNARS BLIR JAG GAAAALEN!!!!”

Förvånat möter han min blick:

-”Varför låter du så arg?”

 För mej har det alltid varit viktigt att ALLA känslor ska få finnas och uttryckas på alla sätt. . Ramlar man och det gör ont, så gråter man. Är man arg så säger man ifrån osv…

Mina barn har alltid haft starka känslor åt alla håll, som dom har levt ut i 180 när helst dom behövt…

…men ibland har jag känt att ”liiite känslohämmade kunde dom väl vara” när känslorna åkt berg-och dalbana, eller uttryckts ”alltför tydligt och högljutt”…

10-åringen ska få åka på sin första skidresa till Romme med sin skola. Han ska få pröva på slalom för första gången, och gå på skidskola…Han har varit Överlycklig över detta, och han ska:

-”Åka snowboard och åka lift och äta godis i bussen och och och och….!” Varje dag, sedan han kom hem med Lappen där det står Friluftsdag och ”fyll i vad du vill göra”, så har han bubblat om denna resa till Romme.

Trots storebrödernas stöddiga försök till att ”platta till honom” – ”Öh! Du kan ju inte ens åka Slalom! Då fattaruväl att du inte kan åka snoboard!!” och ”-Du kan väl inte ens åka lift upp!!” osv…

Åssa idag sjönk modet helt och fullkomligt:

-”Alla kommer att åka ifrån mej! Jag kommer inte att hitta till backen! Mina kompisar kommer att försvinna där bland alla backar, och ingen kommer att vänta på mej! INGEN ANNAN ska gå på skidskola  och ALLA andra åker snowboard! Det är bara jag som åker vanliga skidor…MÅSTE man ha stavar? Det är så fult med stavar  – och gammaldags!” och så stooora krokodiltårar som rinner och rinner.

Jag vill trösta och smeka honom över håret och torka bort tårarna, men jag får inte. Han slår bort min hand!

Han lägger sej i min säng och fullkomligt yyyyyylar:

-”Jag vill inte åka till Romme!!”

-”Men du behöver ju inte det! Du kan vara hemma och spela bowling eller göra något annat”, säger jag.

-”Näääääääää!” gråter sonen…

Men! Plötsligt är det över. Jag vet inte hur det gick till, men han är glad igen. Bubblig och glad – som vanligt!

Nu är han nöjd och nu ska han sova för natten:

-”God natt, mamma!”  

Läs gärna ”Rapport från servicehuset”! Det är Agda, 87 (!) som bloggar. Helt underbart! Jag blir alldeles varm i hela mej, av lycka, när jag läser hennes blogg! Är det inte härligt att en så gammal människa  har huvudet fullt av spirituella tankar! Det ger hopp om Livet, tycker jag!

Via Stay Friends har jag fått kontakt med flera ”ungdomskärlekar”…Det är rätt kul att höra vad det blivit av dom…och hur dom beskriver minnena av mej/oss…Det är gott för självkänslan, även om det är ett tag sen…

M var jag ihop med ett helt år i åttan. Kärleken mellan oss var så mjuk och varm och lugn och trogen och härlig…Vi var ett helt gäng killar och tjejer som hängde ihop.

M skriver till mej på Stay Friends sida att han minns hur vi låg i min säng och ”hade mysigt” och lyssnade på Ted Gärdestad. Jag minns inte det. Jag minns andra saker….

… tex hur vi låg i HANS säng och hade mysigt…väldigt, väldigt myyysigt…så mysigt så att jag höll på att krypa ur kläderna, men det gjorde jag inte…inte han heller…så långt kom vi aldrig…

Men när jag tänker på honom tänker jag på Värme, Kärlek, Trygghet och det blir alldeles som bomull i hela mej…Mjukt och Snällt, liksom…

Jag förundras över hur olika vi Människor är och en del verkar så nöjda med att bara vara där dom är, och stanna där, och vara dom som dom är. År ut och år in. Punkt liksom.

 Andra vill vidare, upp eller ner, eller hit och dit – vimsar runt i livet och letar efter…Det! Det som dom kanske inte ens vet vad det är! Eller så vet dom det.

Ytterligare andra har ett Mål. Dom styr målmedvetet mot Målet hela livet och är beredda att satsa 10-20 år på att nå dit dom tänkt…Envist harvar dom vidare framåt, uppåt…

 Har jag haft något annat mål än att Leva och Må Bra och att ta hand om och älska mina barn?

 När jag var liten trodde jag att Livet skulle bli på Ett Speciellt sätt: Jag skulle gifta mej tidigt och skaffa en hel bunt med barn. Jag och hela den stora familjen skulle bo lite sådär på landet med hundar och katter och andra smådjur…och vi skulle vara lyckliga och inte stressa eller ha ont om pengar…och vi skulle leva lyckliga ”ever after”… Både små pojkar och flickor skulle springa runt där på gårdsplanen och leka med alla djuren… och jag och min man skulle få glitter i ögonen bara vi såg varandra…

Sen blev det inte så, och då tänkte jag iallafall göra det bästa av ”Ensamståendemammasituationen”!

 Jag förstod inte att livet kunde vara så tufft och att man helst ska Tänka efter Före – iallafall ibland…och att det ibland är bra att planera…och vara ekonomisk – kanske t o m snål…

Jag förstod att alla inte alltid vill en väl, och att kärlek inte bara är enkelt…fast det förstod jag nog rätt tidigt…

Men ändå! Nu är det mesta liksom Bakom mej…och jag tänker på hur det blev, och hur fort det ändå gick…och nu är det som om det bara är transportsträcka kvar…men VART?

Till döden?

Man kan inte bara tro på vad någon säger att någon annan sagt om en…Alltså om Någon säger: ”Kalle har sagt att han tycker att du är så ytlig”, så måste man ta upp alla varningstrianglar man har i bakfickan! Sen söker man upp Kalle och frågar om han sagt så.

Man går INTE ”ut i skogen och skallar honom”, som Anders sa i Robinson. Man tar reda på Fakta först.

Jag blir lite Mörkrädd när jag hör och förstår hur gemene man fungerar. Man liksom bara ”köper betet” och ”hugger direkt” och sen tar man inte reda på vem som håller i spöet. Typ.

Inte konstigt att det är Krig i världen och att människor blir osams och bråkar med sina grannar osv. Man går inte till kärnan och tar ut den och tittar på den innan man sätter en dynamitgubbe i hela äpplet och spränger det.

‘Underbara liknelser’, viskar Någon i mitt öra… TACK! *ler lite smakfullt generat*

Ibland kommer föräldrar till mej på Socialkontoret och säger att deras son sagt att JAG sagt en massa tokiga saker. Då skrattar jag ofta, för det är förunderligt hur man kan vrida till saker i sitt lilla huvud för att det ska passa i ens värld.

Det är liksom upplagt för Missförstånd och tjaffs om Ingenting i Den Världen där man tror att det man hör rykten om är Sanningen! Hemskt läskigt är det!

Så ta tjuren vid hornen så kanske det visar sej att tjuren bara vill slicka dej, och inte stånga dej (usch, det lät nästan lite snuskigt, om man har snuskig fantasi…vilket man kan få av flera års ”torka”…).

…bäst att sluta innan jag spårar ur…helt!

…som stod i 10-åriga sonens räknebok och JAG listade till slut ut svaret.

*STOLT som en tupp* ger jag dej nu chansen att räkna ut svaret:

Två mammor och  två barn ska gå på Globen och se en konsert. Biljetterna kostar 300 kr styck. De köper biljetterna och betalar sammanlagt 600 kr.

Varför då?

Jag blir GALEN på mina egna tonåringar, när det enda dom kan göra är att fräsa och irritera sej på allt och alla – speciellt på sin lillebror (10 år) men även på Allt Annat (typ TV:n, datorn, kompisar, mat, godis men framförallt på VARANDRA!). Shit ba!

 Det skulle man tänkt på när man skaffade flera barn tätt!

 Å ena sidan är dom inte i närheten av dom ungdomar jag jobbar med, och DERAS problemsituationer…

… men å andra sidan LEVER jag med dom här rackarna!

 Pust.

 …och att ständigt höra och leva med SUCKAR, STÖÖNANDEN och allt detta fräääsande:

-”Jävla PUCKO!”

 -”Jävla ADHD-unge!!!”

-”FITTA!!!”

-”KNULLFITTA!!”

 -”Äru helt puckad eller?!?”

 -”Du e så jävla dum i huvet så….ÅÅÅÅÅÅ!!”

 -”Du tror att du äger!”

 -”Sa ja ju inte!!!”

-”Du tror att du är så jävla bäst!!”

 -”Jag e så jävla bäst!!”

-”Eru ju inte!”

 -”Du SUGER!!”

 -”DURÅ, DU SUGER KUK!”

-”Jävla böööög!”

-”Du e jävla gay!!”

 -”Ska du säga, jävla homo!!”

-”Jag  hatar dej – döööööööööö!!”

………………………………………………………………………………………………..

Plötsligt är det tyst…

….och så hör man:

-”Vet du hur man  kommer till banan efter vattenfallet?” *trevlig röst*

-”Ja, du går via det där berget och så över bron…så är det där….” *trevlig röst tillbaka*

…men då har jag redan flyttat hemifrån…så det var bara ett rykte jag hörde… 🙂