Kategoriarkiv: Uncategorized

Sönerna säger att saker är ”gay” hela tiden, och jag har tolkat det som att dom har ”värsta bög-skräcken”, men ju mer jag hört det, och i vilka situationer dom använder det, så förstår jag att uttrycket mer betyder ”piiinsamt” som tjejer säger, än ”bögigt”. För nästan ALLT är ”gay”….

I morse skulle 14-åringen ta med sej ett häfte till skolan, som han renskrivit på maskin, och som han på morgonen ”MÅSTE häfta ihop – annars får jag IG!!!”.

Allt blir ju så Dramatiskt, och fort ska det gå – annars rasar världen samman, på en hundradels sekund!

Det gäller att ha is i magen…och inte gå igång på alla små utbrott….

Nåja.

Jag hittade ingen häftapparat, men däremot hittade jag gem! Glad i hågen satte jag ihop hans häfte med två gem, och sa att de fyller samma funktion.

Han tittade med Avsmak på gemen, och sa:

– ”Åååå! Värsta gay!!!”, och så tog han av gemen.

Hellre utan något alls, än ”gayiga gem”.

Du som har ett förhållande: Låtsas att du är singel.

Du som är singel: Du är du.

Du har träffat en tjej/kille, och fått liiite fjärilar i magen. Spelar det roll för den fortsatta utecklingen (eller inte) vad din ev blivande partner har för sysselsättning?

Om du är kille och tex rörmokare, och det visar sej att hon är advokat – spelar det roll?

Om du är tjej och tex läkare, och det visar sej att han är fritidsledare – spelar det roll?

Om du har ett jättebra jobb med lång utbildning, och din blivande partner (?) är arbetslös, utan utbildning (men klok ändå) – spelar det roll?

…eller Förr och Nu.…

Det var slalom på TV…jag lyssnade med ett halvt öra…Är inte så intresserad, men tonåringen är det, och vill se…

…så hör jag en röst jag känner igen, och säger:

-”Är det Stenmark som kommenterar?!”

-”Mäh! Dom har väl inga sångare som kommenterar på OS!” säger sonen irriterat.

…och jag tänker att jag kommer från ”förr-i-tiden”…då när man fick se Stenmark åka storslalom på TV i skolan, på den tiden då  ALLA höll andan när Stenmark åkte…

Då när Stenmark var INGEMAR Stenmark, och inte MARTIN Stenmark!

Funderar:

”Funkar verkligen den där apparaten som man sätter på magen och så skakar den?”

 Jag har en väldigt lös ”baby-mage” och tycker att sit ups är sååååå tråkigt, så värre finns inte! Så kan jag fuska mej till fastare mage tro? Har du prövat?

Sommaren då jag var 14 år skedde det… Den Första Kyssen, på en bänk i Jugoslavien (numera Kroatien)…med utsikt mot Egeiska havet…

Det var kväll. Vi hade dansat många tryckare och därefte r gått hand-i-hand från dansstället, och satt oss på en bänk. Vi kramades.

 Så kom den: Den Första Kyssen. Den var Magisk! Underbar! Det bubblade i hela mej av Lycka! Jag hade ”blivit kysst”, och det var inte svårt, och inte äckligt och inte konstigt….Det var härligt! Jag var så lycklig! Jag ville direkt resa mej upp och springa iväg och berätta! För Någon!

Jag ville skrika ut: JAG HAR FÅTT MIN FÖRSTA KYSS!

Ä N T L I G E N ! ! ! 

…och det var inte svårt!

Han hette Federo och bodde där, i fiskebyn Moshanieska Draga. Han var 15 år och kär i mej. Vi hade dansat, och gått hand-i-hand många kvällar innan.

Jag sa till honom att det var min första kyss. Jag tror att han blev stolt och glad.

Jag undrar om han minns mej…

Jag ser dom på väg till skolan nästan varje morgon. Dom består av mamma och pappa och tre barn i åldrarna 10, 8 och 6 – flicka, pojke, flicka. Hade dom fått en till, hade det blivit en pojke. Det är jag säker på.

 När det inte är halt ute, så cyklar dom. Allihop! Varannan dag med mamma, varannan dag med pappa. På rad, fint och duktigt. Ingen klagar, fast det tycks som om dom cyklar lååångt varje morgon och varje kväll. När snön kom, började dom åka buss.

 Bil åker dom nog aldrig, för dom sparar säkert på Miljön.

Tripp, trapp, trull kliver dom ur bussen. Storasyster håller i sina småsyskon fint i handen. Inget kiv, inget tjaffs, och alltid går dom tillsammans.

Nu har dom reflexvästar – allihop! Mamma, pappa och alla tre barn bär fina relexvästar.

 Jag får lust att smyga efter dom, försöka gömma mej i buskarna, se om dom inte en enda gång säger ”Dumma dej!” till varandra…eller bara EN enda gång fräser till, eller att något av barnen gnäller på att det är för långt, att dom inte orkar gå eller cykla…

 Vilken lättnad det skulle vara om storasyster vägrade sätta på sej reflexvästen – bara EN gång! Eller om mamma verkade lite irriterad någon morgon…

Men icke sa nicke! De är trevliga mot varandra, glada och artiga, har fina reflexvästar och cyklar 5 km till skolan, när det inte är snö, på rad. Säkert sjunger dom glatt ”Sound of Music” också, i stämmor, på vägen…

Ååååååååååååå! Dom är så Präktiga så det gör ONT!

Lite irriterande är det…att en massa fjärilar flyger runt och svirrar och dirrar i hjärtat och i magen. Jag undrar om dom inte är ”ute och cyklar”…

Tyvärr kan jag inte styra dom….Jag vill att dom ska lugna ner sej, och helst cykla ”hem” – var det nu är…

Det är som om dom är understimulerade, eller möjligen för lättväckta, lättledda eller hungriga….Törstande! Utsvultna!

Jag kan inte koncentrera mej med röran i magen och bröstet! Jag blir orolig och rastlös…Vill vara ifred OCH vara fullt sysselsatt och ”inte-ifred-en-sekund”!

Allt och inget!

…och allt detta bara för att jag chattat med en ungdoms-kompis  på facebook några gånger….

Ett minne….

Vår familj var väldigt Kvinnodominerad. Det var mamma, som var Huvudpersonen i vår familj, och så var det min äldre syster och min yngre syster. Pappa var bara en skuggfigur, och jag upplevde aldrig honom som Man direkt…Inte som kvinna heller, för den delen, utan mer som ett ”ingenting”…

Det var Spännande med Killar! Jättespännande! Lite mystiskt sådär…

Jag minns att mamma kom hem idag med en påse med pyjamasar med GYLF, som hon fått av  någon som hade söner! DET var så Spännande….att sätta på sej en pyjamas med GYLF!

Min lillasyster och jag ritade varsin snopp på ett papper, och tejpade fast den på ”rätt ställe”, varvid vi satte på oss Pyjamasarna med GYLF (som använts av KILLAR).

Vilken känsla! Det går knappt att beskriva! Men jag minns den fortfarande….

Det var en gång en liten fru och en liten man, som var 21 resp. 23 år gamla. Frun tålde inte några preventivmedel, och mannen ville absolut inte använda kondom, så de körde med ”avbrutet samlag”, vilket fungerade mycket väl.

Frun tänkte i sitt bakhuvud att ”blir jag gravid så gör det inget, för jag vill verkligen ha ett barn…”.

Mannen tänkte i sitt bakhuvud att ”blir hon gravid så får hon göra abort för jag vill ABSOLUT INTE ha något barn”.

Men de pratade inte speciellt mycket om det. De var såååå kära och lyckliga i sitt lilla nya äktenskap.

…och så blev det som det blev…Hon blev gravid!

Lyckokänslorna strömmade genom henne när hon stod med det Positiva graviditetsbeskedet på Apoteket. Det bubblade och pirrade i hela kroppen: ”Jag har ett BARN i min kropp! Ett barn som är skapat i kärlek med den man jag älskar mest av allt på hela jorden!!”. Hon gick på moln hela vägen hem, fast hon åkte buss…

Mannen hade köpt hem vin. De skulle dricka vin och ”prata”, sa han. Hon förstod att han skulle föreslå abort, så fort han sa att de skulle dricka vin.

De drack och pratade. Hon grät och grät. Han övertalade henne. Han sa att om hon tänkte behålla barnet så skulle han lämna henne: Han ville INTE ha barn! Punkt! Hon gick med på abort, för ”hans skull”. Hon skulle kunnat gå genom ELD för denna man!

Aborten genomfördes och den lilla frun leeed sej igenom hela processen. I månader efteråt var hon ledsen och ångerfull. Han förstod inte: Det var ju bara en ”cell-hög” som plockats bort…

Åren gick. Äktenskapet gick lite hit och dit…och så började hon utvecklas…Började växa…mentalt…Hade börjat en skola och fått nya vänner…och mannen tyckte att hon verkade ”frånvarande” och började bli orolig för om hon verkligen älskade honom. Hon SA att hon gjorde det, men….

Så, efter ett gräl, en natt, älskade de, och han drog sej inte ur….HAN DROG SEJ INTE UR, fast han lovat!

Hon låg tyst och tankarna gick i 180! Varför varför varför varför? Samtidigt kände hon riktigt hur spermien åkte in i ägget och celldelningen började.

Hon gick ut i badrummet och tittade sej i spegeln: ”Jag är gravid”, sa hon till sin spegelbild.

……………………………………………………………………. 

Hon var gravid.

Han köpte hem vin, igen, och skulle ”prata”. Hon sa: ”Inte igen! ABSOLUT INTE IGEN!! Jag gör inte en till abort!”

”Då lämnar jag dig!” hotade han.

”Gör det, men jag gör inte en abort igen!” sa hon.

Hon var Ensam genom hela graviditeten. Han fanns där, i samma lägenhet, i samma säng…men ville inte kännas vid graviditeten. Om och om igen uttalade han orden: ”Gör abort!”, ända tills hon KASTADE stereon i golvet i förtvivlan och skrek: ”DET ÄR FÖR SENT NU!!!”.

…………………………………………………………………………………………………………………………

Senare fick hon veta, genom sin syster, att allt varit en Test. Han skulle testa hur mycket hon älskade honom. OM hon gjorde abort igen för hans skull, skulle han förstå att hon älskade honom lika mycket som förut, men om hon behöll barnet…..

http://www.aftonbladet.se/wendela/article6645054.ab

Näe, jag har svårt att tycka synd om ”Pelle”, som ”tvingats” bli pappa. Världen är FULL av kvinnor som TVINGATS bli mamma och TA HAND OM BARNEN!!! DET har väl aldrig en man behövt? Betala, ja, men inte Ta Hand Om!

Och, precis som Vargen, skriver i sin blogg, så VET man (när man är vuxen) hur barn blir till! Och man VET att det kan bli ett barn när man har samlag. Därför kan det ju inte komma som en överraskning direkt.

Och livet är ju sådant; att man ibland får ta en sväng till höger, fast man tänkt ta den till vänster…att man ibland måste stanna upp, istället för att ”köra vidare”, för att det inte blev som man tänkt! That´s growing up, my friends!

Det är väl självklart att man inte kan tvinga en kvinna till abort! Det handlar om TVÅ liv! Faktiskt! När spermien träffar ägget, så sätter en Enorm Process igång, och hormonerna ”dansar hambo” i kvinnans kropp. Det KAN också vara så att just DEN gången är den enda gången hon blir gravid! Kanske det är ett Under!

Och hur många män är det inte som ”tröttnar”, för ”det var så jobbigt med småbarn”, och lämnar fru/sambo + barn, och ger sej ut i singel-livet igen… ? Ska det då förbjudas?

Livet blir inte ofta som man tänkt sej, kan man konstatera, och det gäller att bara lära sej ”gilla läget” och ”köra vidare ändå”.

That´s life!