Kategoriarkiv: Uncategorized

VEM ska få läsa ens blogg?

Är det ”alla”, eller ”bara några få”, eller ”Vissa Utvalda”?

 För vem skriver man?

För sej själv, för andra, för vissa, för Hela Världen, för att få ur sej saker, för att det är kul, för att bli läst?

För ett tag sedan fick jag veta att båda mina äldsta söner läser min blogg, då och då….och sen sa min lillasyster att hon läser den också ibland….Hur dom fick ”adressen” vet jag inte för jag kan inte minnas att jag lämnat ut den….

”Hoppsan!” tänkte jag, och fick ”backa bandet” för att se vad jag skrivit, för om ens BARN läser ens blogg, kan man ju inte skriva vilka ”galenskaper” som helst….och om ens syster läser ens blogg får man ju hoppas att man inte varit galen på henne vid något tillfälle och skrivit något Elakt…

”Puh!” Jag hade inte skrivit såååå tokiga saker ändå….så då var det väl okey….

Men man måste ju ändå ha i bakhuvudet: ”Vem/vilka läser min blogg?” för är det tex arbetskamraterna, och man har skrivit att ”mina arbetskamrater är helt dumma i huvet”, så kanske det inte är så smart…. eller ens chef, och så har man verkligen kastat sin chef under bussen i bloggen…

….och är det Nya Kärleken, och man har skrivit om ”alla Tidigare Kärlekar”…så är det kanske inte heller så smart….

Som tur är har jag inte haft ”en massa kärlekar” sedan jag började med bloggen, så därför kan Nya Kärleken få läsa min blogg….

Hur har du gjort?  Vilka, som du känner i Verkliga Livet, läser din blogg?

aa

Det är inte min son på bilden, för jag har ingen bild på honom som 3-åring, på datorn….Men killen på bilden är rätt lik sonen…

När äldsta sonen var 3 år kom han hem från dagis en dag och konstaterade:

-”Idag har jag knullat!”

-”Eeeee……Va??”

Min hjärna gick i 180…Vad säger ungen???

-”Jag har knullat idag!” upprepade han och tittade allvarligt, och stolt, på mej…

Jag tänkte att det är bäst att jag tar reda på vad han EGENTLIGEN menar…INNAN jag flipprar ut…

–”Jaha….Hur gjorde du då?” frågade jag lugnt (fast jag kände mej alldeles omtumlad).

-”Tja….Jag stoppade min snopp i Annelies (4 år) snippa”, konstaterade han.

-”Jaaa….så gör man ju när man knullar”, konstaterade jag….

-”Hur var det då?” frågade jag vidare…

-”Skittråkigt! Jag tror inte jag ska göra det igen.” sa han och satte sej framför TV:n för att titta på Bolipompa…

Han satt tyst en liten stund, och sen sa han:

-”Annelie tyckte också det var tråkigt…”…

Nu då?!? Vad ska jag säga och göra nu????

Jag andades djupt och tänkte på vad han sagt och hur jag ska tolka det. Och sedan tänkte jag att antagligen hade dom (jätte-bästisar!) bestämt sej för att ”pröva hur det är att knulla” och trixat och fixat med sina små könsorgan, och sen ansett att dom hade ”knullat”.

Jag funderade på om jag skulle göra någon affär av det, eller inte, men bestämde mej för att det var ”småbarnstestande/lek” och inget annat, och eftersom sonen var så otroooligt tidig med att prata och uttrycka sej (han pratade rent vid 1,5 års ålder) så kunde han också sätta ord på allt han gjorde och tänkte (och dessutom med en helt ”ogenerad” mamma = jag, som berättat ALLT han frågat, tidigt, så hade han också ord på allt allt).

Så min äldsta son förlorade oskulden när han var 3 år.

Det måste jag påminna honom om! Idag är han 26 år…

Jag såg nästan ut som Lotta på Bråkmakargatan när jag var 6 år…nästan!

Den första kärleken jag minns är när jag var 6 år och blev kär i Ove, som bodde granne med min farmor och farfar på landet. I den familjen var dom 7 söner, i en liten stuga, så Ove hade många bröder.

Varför jag blev så besatt av Ove vet jag inte, men jag tyckte han var det finaste jag sett – 16 år gammal var han.

Jag minns tydligt Känslorna! Dom var lika starka som dom varit senare i livet när jag varit kär, så man ska verkligen ta ett barns ”kärlek” på allvar…även om det för mej, på den tiden, räckte att få SE Ove ibland.

Jag klättrade upp på logens vind i det gamla stallet, och öppnade fönsterluckan. Så satt jag där och dinglade med benen och ropade: -”OOOOOOVEEEEEE!!!” allt vad jag orkade!

Antingen dök han upp, varvid jag smällde igen luckan och la mej på vindens golv med bultande hjärta och fnissade hysteriskt: Att få se en glimt av honom var Lycka! Eller så dök han inte upp, och någon vuxen kom med rynkade ögonbryn och sa att jag skulle vara tyst….Ingen förståelse för kärleken där inte.

En gång jagade han mej, på skoj, genom trädgården, och ropade: ”Åååå, vad du är snabb!!” och jag trodde verkligen på honom. Jag trodde att jag var Supersnabb! Och åååå vad lycklig jag var över att Ove tyckte att jag var jättesnabb!

Oves snoriga lillebror Bosse, var en riktig retsticka, och hans andra jobbiga lillebror Uffe, ville bara pussas (”äckligt!”), men jag hade bara ögon för Ooooooveeeee!

Sex år gammal!

Nu är jag lugn igen….Efter lite kontakt med Nya Kärleken, så kan jag pusta ut och andas ett dygn till…i lagom takt…kanske…

Dags att sova!

Ska försöka ta en ”kamp” med Grabbarna Grus nu…..om att dom ska gå och lägga sej alltså…

Wish me luck! 😉

SÅ känner jag nu!

Vet inte om jag ska Explodera eller Implodera….och under tiden….

….Kryper jag på väggarna!

När jag var ung hade jag mycket vänner! Jag var ofta med i något gäng, men gängen förändrades med åren och jag bytte kompisar några gånger, förstås, även om några  hängde kvar, tills jag flyttade ifrån min hemstad…. Sen försvann dom efter hand…och jag fick nya…som försvann…

Jag har varit skitdålig på att Hålla Kontakt! Jag borde skämmas! Å andra sidan har jag flyttat så ofta och bytt både utbildning och jobb så ofta, och mitt i allt både bildat familj, skilt mej, bildat familj och skilt mej, så jag har liksom inte orkat hålla kontakten med kompisar som varit utspridda över Sverige. Tiden, och orken, har inte räckt till!

Men nu har jag bott här i 10 år….och för ca 5 år sedan bytte jag jobb…igen… Där fanns Pling!

Pling står stadigt på jorden, är lugn och trygg och ser mej! Hon och jag blev vänner. Vi pratade om allt! Jobbade ihop. Kunde bli sura på varandra, men vänner direkt efteråt. Hon frågade inte om hon FICK komma hem till mej, hon bara kom! Hon ringde, fast jag inte gillar att tala i telefonen, och  hon ”trängde sej in” i mitt liv. Hon var modig, för hon gav inte upp, fast jag ”rann iväg” stup i kvarten, och kanske inte alltid gav det tillbaka som hon behövde….

Pling har massor av vänner och kärleksfulla släktingar kring sej, så hon hämtar kraft överallt! Det är kanske därför hon har så det räcker till mej också…

Jag GER när vi är tillsammans – det vet jag. Men hade inte hon varit hon, och envist kommit hem till mej, ringt mej osv, så hade jag nog varit bra mycket mer ensam. Jag har inte kämpat för vänner dom sista åren, för jag har faktiskt inte orkat…. Livet har sugit musten ur mej…och på något sätt har Pling förstått det….

Igår, när jag gick i oroliga cirklar, och trodde att jag skulle få hjärtsnörp av kärlek och oro i en salig blandning, ringde hon. Och vi pratade. Hon berättade ”sitt nya” och jag berättade ”mitt nya” och Ååååååå vad det lättade!

Jag, som alltid rekommenderar andra att ”prata av sej”, kniper igen själv som värsta musslan…

Jag är så glad över att PLING finns, och att hon inte ger upp om mej!

 Obs! Bilden föreställer inte Grabbarna Grus & Comp!

Jag sitter i rummet bredvid och hör Grabbarna Grus & comp när dom spelar TV-spel:

-”AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!”

-”NEJ! Wom!”

-”Kolla mej! Kolla mej!”

-”Nej, inte snipern!”

-”Ööööö, man får inte kniva här!!!”

-”Åååå, jag dööööööööööööör!”

-”AAAAAAAAAAAA! SPRIIIIIING!!!!”

-”HOOOOPPPPPAAAAA!!!”

-”Vänta! Näe, man får inte lägga bomb DÄR!!!”

-”LÄGG AV!!!”

-”FITTA!”

-”SKÄRP DEJ! Man får inte campa DÄR!!!”

-”Johooooo! Det sa vi ju!!”

-”Näe!”

-”Å NEEEEJ – JAG DOG!!!”

Det sprudlar och kvirrar och dirrar i kroppen! Jag måste GÖRA! Grejer. Hela. Tiden. 

Altanen är rensad och grejerna på förstubron, som stått där sedan vi flyttade in ”i-väntan-på-att-kastas-alternativt-bäras-till-förrådet” är borta. Var sak är på sin ”plats”…Nåja, nästan iallafall…

Hundarna fick gå på en superduperpromenad, och när dom kom hem fick båda ett baaaad: ”Jiiippiiii för att matte är käääär och full av energi!” vovvade dom…..NOT!

Jag sitter på en restaurang i min gamla hemstad med mamma.  Hon har bjudit ut mej när jag hälsade på henne, för en gångs skull…

Vi är helt ensamma i restaurangen i den lilla staden, och jag funderar på hur dom klarar sej – dom som driver restaurangen…Dom kanske har fått någon slags stöd av kommunen, tänker jag.

Det känns konstigt att vara De Enda Gästerna i hela restaurangen…

Servitrisen tar vår beställning och vi beställer in varsitt glas vin, ”i väntan på”…. Vi har det trevligt, mamma och jag, när vi småsnackar om Livet. Vi har haft många såna trevliga stunder i livet, mamma och jag.

Så hör jag hur dörren i restaurangen öppnas och det kommer in ett par, som går in och slår sej ner vid ett bord i andra hörnet. Jag tycker jag känner igen dom, men kan först inte riktigt placera vilka det är….

Tjejen reser sej och gå iväg, på toa, och när hon är på väg tillbaka ser jag plötsligt vem det är:

-”Leeena!!! Heeeej!” Hon lyser upp och kommer fram till mej och vi kramas!

Lena! Älskade Lena! Vi träffades när jag gick i femman och hon i fyran. Hon stod på skolgården helt ensam och jag såg att hon var helt ny, så jag gick fram till henne och frågade om hon ville vara med och bolla. Det ville hon, och sen var vi vänner!

Härliga Lena: Sprudlande glad, positiv, härlig, omtänksam, gullig och rolig! Hon som varit min inspirationskälla när jag skrivit min ungdomsbok, som ännu ej blivit tryckt.

Jag berättade för henne att hon var den som inspirerat mej till att skriva en ungdomsbok om en tjej i 11-årsåldern. Jag sa att jag skulle skicka en bok till henne när den gick i tryck (då hade Bonniers visat intresse för den och jag var helt säker på att det skulle bli så….). Lena var gift med Håkan, som jag var kär i i 4:an….

Båda såg ut som dom gjorde då, och vi försvann in i ”dåtid” och pratade minnen så det stod härliga till!

…………………………………………………………………………………………………………………

Fyra år senare går jag på gågatan i min gamla hemstad, på väg från tågstationen, på väg hem till mammas hus. Då står dom där igen: Lena och Håkan!

-”Vart tog boken vägen?” frågar Lena och skrattar….

Oj!

Bonniers ”ändrade sej” och jag tappade gnistan, men nu jävlar….Nu ska här skrivas! För Lenas skull!

En massa otäcka gubbar är med i leken…Den ena ser argare ut än den andra…Det är jag och den sexåriga sonen som ska leka:

-”Diong diong diong!!! Piuff piuff piuff!!!” låter han och hans gubbe tycks skjuta mot en annan, som faller ner i en stor kullerbytta och döööör, med ljudet: ”WOM!”

Gubbe 1 dyker upp igen och skjuter vidare:

-”Schratatatatatatatatatataaa! Pfiuff! Diong!”

Har pojkar såna ljud inbyggda i sej???

Han upptäcker min passivitet:

-”Lek då! Du skulle ju leka!”

-”Jajusstja!” Jag hugger tag i en gubbe:

-”Nu går jag till affären…Gå gå gå….han ska handla, för kylskåpet är tomt!”

-”Det finns ingen affär i den här leken!!!” säger sonen bestämt.

-”Va? Handlar dom inte?” säger jag förvånat.

-”Näe! Lek ordentligt nu!” säger han irriterat.

-”Pioff pioff pioff! Diooong! Schrrrrrrsssssttttt!!!” låter det i hans lek och gubben faller och krockar med en annan gubbe som också faller och dom ojjar sej lite:

-”Aaaaaaaa!!!” Han tittar på mej igen: – ”Men lek då!”

-”Oj, där är en tjej! Vad snygg! Puss puss puss! Jag är käääär! Nu ska vi gifta oss!” säger jag…

-”Näe! Du kan ju inte leka på riktigt!” säger sonen och suckar….”Du gör så overkligt!” lägger han till sedan…

-”Så du menar att döda varandra stup i kvarten och kasta folk utför stup är mer verkligt, än att gå och handla eller pussas?” frågar jag

-”Men åååååå!  Du fattar ju Ingenting! Lek nu!”

Halva hans lek utspelar sej i hans huvud….men det viktigaste tycks vara  hur ljuden låter, HUR gubbarna blir skjutna och HUR dom faller när dom dör…

Gubbarna blir ”avrättade” på löpande band…

Jag försöker:

-”Pshksorhshkg!!” , men börjar hosta…. Jag kan inte göra dom där ljuden, ju!

-”Näe, jag leker på mitt sätt och du på ditt”, konstaterar jag… Sonen suckar, men fortsätter leka.

När leken är slut har mina gubbar gift sej och fått tre barn (skitfula! för det fanns inga söta gubbar) och bor i ett hus tillsammans.

Alla hans gubbar är döda, utom huvudpersonen, och ändå tycker han att min sätt att leka ”suger”?!?!