Kategoriarkiv: Uncategorized

 

VAD är liksom Meningen med Livet?

När man ligger där och andas tungt och VET att man håller på att dö….VAD känns då mest meningsfullt med Livet och hur det blev?

Är det att ”barnen är kvar”? Att dom är bitar av mej, som lämnas kvar, på jorden?

Eller är det att jag hade Roligt när jag levde, och har lämnat Glädje kvar i andra, och i Livs-energin?

Eller är det att jag älskat och känt mej älskad…Att jag känner att jag är färdig och att jag kan dö nöjd?

Eller är det att Kärleksfulla människor sitter runt min bädd och tittar på mej, och sörjer att jag faktiskt håller på att lämna dom?

Eller är det att jag jobbat som faan hela livet och tjänat massor av pengar och har stora hus SAkER som jag lämnar efter mej?

Jag vill leva NU – inte i morgon!

 

Och vad är då att LEVA NU?

 

 

Livrädd för att inte duga.

Livrädd för att göra fel.

Livrädd för att jag klantar till allt!

Livrädd för att han inte står ut!

Livrädd för förälskelsen!

Livrädd för kärleken!

Livrädd för mej själv!

Livrädd för att vara för mycket!

Livrädd för att vara För Mycket!

Livrädd för att vara fel!

Livrädd för att inte räcka till!

Livrädd för att det inte blir nåt!

Livrädd för Känslorna!

Livrädd för Sorgen som följer…

Livrädd för Livet!

Livrädd just nu…..

 

 

 

Katt vs hund

Jag har rätt så mycket tålamod sägs det – iallafall med mina barn, säger vissa….Ganska lång stubin-tråd, även om jag ”morrar inuti” så kan jag vara lugn och sansad utanpå, för oftast är det ju så att ilska bara föder mer ilska och till slut är det ett enda sammelsurium av aggressioner och ingen lösning.

Men nu jävlar, blev jag ARG!

Jag har bott här nu i drygt 1 år, och det är ett ”katt-område”. Varje hushåll har ca 2 katter var. Dom dräller runt ö v e r a l l t ! Men eftersom jag är djurvän och själv haft katt, så har jag inte retat mej på det speciellt…förrän pikarna mot mina hundar startade….

-”Man får INTE rasta hundarna i området!”

-”Hundarna får INTE skälla!”

-”Hundar ska vara kopplade i området!”

-”Är det DINA hundar som…..bla bla bla…” osv

Jag har lett och varit trevlig och sagt ”Oj oj oj! Det ska jag se till! Nej men oj, så ska det ju inte vara!” och ”Jag förståååår!” och varit snäll och trevlig heeeeela tiden.

Men nu brann stubintråden ut!

Jag gick ut med hundarna och två tanter stod en bit bort och pratade, och så hör jag:

”-AKTA! Han kissar på min brevlåda (den smala pinnen under brevlådan fick sej några stänk…) !!! Det får han INTE göra!!!”

-”Du får INTE låta dina hundar kissa i området!” säger den andra tanten surt.

-”Det står i bostadsrättsföreningens stadgar att man INTE får rasta hundar i området!” säger den andra uppfostrande till mej.

-”Nähä! Men det går tydligen JÄVLIGT BRA att alla dessa katter pinkar och skiter ÖVERALLT!” fräser jag och går ilsket förbi tanterna, som säkert blir väldigt upprörda.

Båda har katter: 3 respektive 2 stycken, och på min altan ligger FYRA högar med bajs, som KATTER har åstadkommit!

Jag skulle lätt kunna ta upp bajshögarna själv och inte tänka mer på det, men FAN HELLER! OM dom ska fortsätta ligga i buskarna med sina vapen och ”skjuta” mot mina hundar…då jävlar är det ….KRIG!!!

Förresten trivs jag inte här och vill FLYTTA!

Här är det så jävla PETNOGA med allt och grannarna har inget liv, utan sitter bara och stirrar ut genom fönstret, och kollar om man städat på altanen, och om hundarna kissar på ”fel ställen” eller lyssnar efter om mina barn hörs….

JAG ÄR ARG!!!!!

 

Jag gillade hennes sätt att skriva…och jag gillade det sätt hon skrev på: Mjukt, behagligt, beskrivande, känsligt….

Hennes liv befann sej i gungning och jag följde hennes vedermödor dag för dag… Hon kämpade med liv och död, kärlek till män och till sina barn… Med några få rader beskrev hon, varje dag, vad livet gjorde med henne och hur hon hanterade det.

Jag tyckte om det.

Så flyttade jag – i januari – till en ny lägenhet i ett nytt område….men bloggandet (både skrivandet och läsandet) förblev detsamma…

På våren kommer alla människor i Sverige ut ur sina lägenheter och hus. Dom börjar stöka i sina balkonglådor, sopa på sina altaner, sätta sej på en stol i solen utanför sitt hus eller kommer bara ut och står – och njuter av solen och värmen.

Så en dag i slutet av april såg jag mina nya grannar. Det var några gamla tanter, ett par förtidspensionärer, ett äldre par, en singeltjej….och så var det den här ensamstående mamman med tre barn: Pojke, flicka, pojke…

Vi började prata. Jag gillade hennes sätt, hennes ”energi”, utstrålning och värme. Någonstans hittade vi Något där i snacket, och vi började berätta för varandra lite mer om våra liv och tankar…

Snart insåg jag att Grannen var Hon! Att Grannen var den kvinna jag följde i bloggen! Jag visste inte om jag skulle berätta det eller inte: Jag visste inte om hon skulle sluta våga skriva så öppet, om jag berättade att jag följde hennes liv, på bloggen…så jag sa inget. Låtsades inte om något. Och vi fortsatte prata lite nu och då, när vi möttes i dörren, på gården eller i tvättstugan…och jag tänkte:

Jag skulle vilja bli hennes vän. På riktigt. Men jag vågade inte. Kände mej som en ”fegis”. Det kändes som om jag gick omkring och ”ljög”.

En dag såg jag att hon lagt till min blogg som favorit! Jag tänkte: VET hon att JAG är JAG?

Jag fick aldrig veta det, och jag frågade inte heller, för en vacker dag berättade hon att hon skulle flytta…i och för sej visste jag det redan, eftersom jag läst det på bloggen…

….och så flyttade hon, utan att jag sa Sanningen, och efter ett tag försvann hennes blogg…

…och nu är hon bara ett Minne i mitt liv… men jag undrar hur hon har det….

 

 

…för jag blir så TRÖTT på mej själv ibland…när jag är lite för snabb,  lite för snurrig, lite för ogenomtänkt, lite för spontan, lite för glömsk, lite för MYCKET….helt enkelt!

Jag blir liksom för entusiastisk, för optimistisk, för snabb, för spontan, för känslofylld, för lugn, för speedad, för glad, för ledsen, för allt!

Och däremellan är jag ko-lugn…typ!

….iallafall Nästan!

…och NÄR lär man sej? Lär man sej? NÄR tänker man först och agerar sen? När blir man sådär eftertäääänksaaaam  och fuuuundeeeeraaaar  iiiiigeeeeenoooom  aaaaallt  noooograaaannt  iiiinnaaaan  maaaan   aaaageeeeraaaar?

Äsch, jag behövde bara skriva det för att inse: Never!

Visst kan jag tänka efter före och visst kan jag ta det lugnt ibland….jättelugnt…. Men med känslor inblandade blir det nog lite mer ”inte-så”….och ibland blir jag så TRÖTT på mej själv….När jag står där – efteråt – och tänker:

-”Vafaan gjorde jag/sa jag?!?!” eller ”Varför gjorde jag/sa jag SÅ?!” och sen går det liksom inte att ta tillbaka….

Men, men ingen är perfekt, eller huuuur?

….men man kan ju alltid Låtsas!

Suck!

Typ.

 

 

 

-”VAAAAR är kontrollen till PS3:n??? VAAAAR?!?!?”

-”Det var INTE jag som hade den sist!!”

-”Inte jag heller!”

-”Inte jag heller!!!”

-”Det var INTE jag illallafall!!!”

 

Som vanligt är det ”Den mystiske Mannen” som varit framme…som smyyyger in i vårt hus, och tar någons vantar…och lägger i fel vant-korg….och flyttar på kontroller…och lägger ren tvätt i smutstvätten….och flyttar på TV-spel och Data-spel….Kanske är det han som också snor våra strumpor, men bara en av varje par….

Jag förstår mej inte på ”Den Mystiske Mannen”! Han slår till helt oväntat, och vid så konstiga tillfällen….och dessutom har han Ingen Humor…för det är INTE kul när han gömmer den lilla manicken till killarnas PS3 i 14-åringens skrivbordslåda….eller tar hans vantar och slänger på golvet i 14-åringens rum….eller tar 15-åringens gympabyxor och lägger dom RENA i smutskorgen…. Han har ingen humor!

Vad vill han egentligen?!?!

 

Det är så lätt att uttala sej om olika saker här i världen när man själv inte upplever dom…

-”Ha ha! Om JAG va me där skulle jag….*göra mycket smartare, bättre, syggare, klokare*….hö hö hö!” och så slår man sej (mentalt) på bröstet och tycker att man är så jävla cool och smart.

Så ”bara händer det”, och man står där med skägget i brevlådan och är lika feg/dum/rädd/liten som ”alla andra”…..

-”Jamen, det är ju värre för mej eftersom jag………..bla bla bla” (= skitsnack och bortförklaringar).

….för OM jag skulle få/ha en kille så skulle jag ”BARA vilja vara särbo” och ”aldrig flytta ihop” och kunna vara utan (honom) lätt som en plätt” och ”inte falla så lätt” och…och….och….så skulle jag vara så COOL….

…sen fastnade hela jävla jag i brevlådan!

…och nu vill jag bara HA, vara nära, inte vara utan, och står knappt ut med det Vanliga Livet som måste  levas och handskas med….

Jag vill bara åka till en ö i Söderhavet med Honom och vara ifred och kär dygnet runt och hela tiden….tills den Värsta Fasen lägger sej….

…Att Vara Ifrån gör faktiskt ONT! 

 

 

Att stå längst ut på trampolinen och gunga

Gunga gunga

Böja benen

Och gunga

 

Känna i magen hur det pirrar till

När hoppet görs

När man flyger genom luften

 tappar fotfästet

 

 

Men att ändå stå längst ut

Och gunga

Utan modet

Att hoppa

…………………………………………………………………………………………………

 

Att stå längst ut på trampolinen och bara slänga sej ut

Rakt ut i det okända

Utan att ens titta

om det fanns något vatten under trampolinen

 

  

Att våga hoppa….

och riskera platt fall

Ett platt fall som gör ont

eller bara blir ett magplask

 

 

Eller en känsla av

pirr i magen

Och att fångas upp

av en varm famn

med en skrattande mun

Som skrattar

ända in i Himlen….

 

……………………………………………….

 

Finns Romantik

Finns kärleken?

Finns ”ever and ever after”?

Finns det som spirar i hjärtat

på riktigt?

 

  

Eller är det bara en fasad

Skapad av drömmande

konstnärer

som väldigt gärna VILL

som har drömmar och hopp

precis som jag

 

 

Och som skapar sig bilder

inuti

som inte finns

i verkligheten?

 

 

 

Om det är så:

Vill jag då leva

i Verkligheten?

Eller bara fortsätta

Drömma

Och fly

in i Isolering och Avstånd

Ensam

Igen

 

 

I min egen värld finns

Godhet Kärlek Vänskap och Omtanke

I min egen värld är människor

Goda

I min egen värld är man ärlig och sann

I min egen värld kan man inte skadas

 

I min egen värld råder

Ensamhet

Eftersom den skapats av mej

Ensam

 

Om jag släpper in någon

måste den lova

att inte skada på något sätt

Att vara snäll

Forever and ever

 

Men så fort ensamhet blir tvåsamhet

Börjar kompromisser

Gnidande skrapande

gnisslande kärvande

processer

Och kärlek

 

 Är det värt det?

Är Satsningen värd

risken att förlora

Att kasta sig ut

och våga

 

Värd risken att slå sig

hårt

Det gör alltid mer ont inuti

än utanpå

 

Och ingen ser

smärtan

Det är bara jag

som känner den

 

Kliv inte in i Min Värld

och skapa kaos

Kliv inte in i Min Värld

om du tänker gå igen

 

 

 Du har fått nyckeln

och du låser upp låset

Men du får inte kombinationen

till det innersta

förrän du Lovar

på heder och samvete

att inte göra mej illa

Att alltid stanna kvar

tills jag väljer

att gå

 

Jag kanske inte orkar

Jag kanske lämnar dej

Men det är En annan sak

En Helt Annan sak

 

Jag kan inte lova något

Jag bara känner

just nu

att med dej

vill jag leva

Vara med

varje dag

och natt

Forever and ever

Just nu

 

 Jag är För Mycket

Jag känner För Mycket

Jag har för Starka känslor

Och ingen broms

 

För mycket för vem

För starkt för vem

Det är ju ändå jag

Som måste hantera

mej

 

Det är ju ändå jag

som lever med mej

varje dag

och som inte kan

lämna

mej själv….

 

Du kan gå iväg

och pusta ut

och undra

om du kommer att orka

 

 Men jag

lever med mej

varje dag

och måste

orka

 

Sen, när det blir vardag

Och känslorna blir hanterbara

Blir jag vanlig

Som en ”svensson”

eller en ”persson”

I alla fall vissa dagar

 vissa timmar

eller minuter…

 

Står du ut

med  mej?

 

Min syster frågade mej: -”Har du ingen handbroms?”….

…och näe, det har jag nog inte….bara……Tvärnit! SuperSTOPP! Tvärstopp! ”Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!”

……………………………………………………………………………………………………………………….

Jag vill vara ensam, ifred och bara njuuuuuta och VARA…..och DANSA!

……………………………………………………………………………………………………………………….

 

 

Inuti fladdrar fjärilar i regnbågens alla färger och jag vill DANSA! Dansa som jag gjorde som barn, som UNG! Dansa så det känns i hela kroppen, överallt! Dansa så att jag flyyyyger, som dom gör i ”So you think you can dance” – fyllt av känslor och energi och kraft!

 

Det är sååå härligt att DANSA!

 

Ensam,  i en stor dans-sal! Springa, hoppa, sno, snurra (blir yyyyyyyyyr!), DANSA!….till Underbar musik som fyller varenda liten vrå i kroppen!

 

… Dansa så svetten stänker och orken tar slut, och sen lite till ändå….och sen lägga sej på golvet och svettas färdigt….. och lyssna på Musiken på höööög volym, som fyller hjärtat och sprider sej ut i varenda liten kroppsdel, som känns som kolsyra och ”pirr” och underbar Lycka, och verkligen känna hur basen dunkar i varenda liten molekyl i hela mej….

…sen vill jag bara döööööööööö…….. av lycka…..

….av att ha uppnått….Nirvana!

 

Den korta versionen av att vara singel/ensamstående en längre tid, och därefter träffa Någon är:

”Utan….utan….utan….utan….ENSAMT…………………MEEEED!”

….och sen vill man ju ha MEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEER!!!! För plötsligt inser man att, att vara Utan är Större och mer Tomt än man trodde, när man var utan….

Så är då det bästa att vara Helt Utan ALLTID….så att man inte får ”smaka på kakan” lite grann…utan att få hela…

ELLER!

Är det bättre att få smaka på kaka lite då och då….så att man liksom VEEEET vad man saknar när man är ensam….

ELLER???

Risken är ju att man blir så HÄÄÄÄR: