Kategoriarkiv: Uncategorized

Denna snodde jag från ”Sextoon” för den var ”lite söt”, tyckte jag….

Ville bara visa den….

Den handlar ju om Killars/Mäns stolthet = För dom deras Viktigaste Organ (har jag förstått..).

Jag har NOLL lokalsinne! Zero zit njet nada! Det är tomt på den sidan av hjärnan. Jag snurrar runt ETT varv, och sen vet jag inte var jag är. Att läsa kartor är också svårt, för om dom inte ligger åt rätt håll, så förstår inte hjärnan… Ja, det är jobbigt!

Så jag kör och går vilse stup i kvarten. Är rätt van vid det nu. Jag är vän med min oförmåga s a s, även om jag irriterar mej ibland när jag hamnar i Korpilombolo när jag skulle till Skara…typ.

Nåja!

Idag tänkte jag gå Låååååånga spåret i skogen, som är markerat genom att någon har målat röda märken på trädena. ”TACK, Någon!” För utan dom hade jag inte kunnat gå det låååånga spåret, för det går hit och dit och upp och ner i en virvlande och knölig stig, som ibland grenar sej…

Jag kände verkligen för att gå låååånga spåret idag. Så började jag på ”vanliga stället” och uppför berget och nerför berget….och sen runt lite och sen….”Vad konstigt det ser ut….ja ja”…

….Jag gick vidare, men tyckte att ”nu borde jag korsa den där stigen snart”, men jag korsade ingen stig och kom inte till hästhagen, som jag brukar, och inte till den där lilla bron som någon byggt ….”Meh! Jag följer ju röda plupparna!!”

Så kom det hus på sidan som aldrig brukar komma….och så närheten till en väg….”VA?!”…och så plötsligt var jag…HEMMA!

Jag har nog aldrig gått vilse HEM förut! Det var en ny upplevelse!

Keh?!?!?

Sista biten hade jag gått på den VANLIGA stigen som jag går VARJE DAG (nästan), men jag kände inte igen mej eftersom jag gick åt FEL håll…. Men när jag såg våra hus, och vände mej om för att titta på stigen, så SÅG jag: Det är ju Vanliga Stigen juh!  Suck!

Så det blev ingen låååång promenad – det blev en ganska vanlig…genom skogen…Men jag förstår fortfarande inte hur det gick till!

Har någon jävel målat FLER röda fläckar på FLER träd så att jag ska gå runt i cirklar framöver, VA VA VA???

 Vart tog lååååånga röda-plupp-stigen vägen??

(Ett minne)

(såna armpuffar hade han fastspända på armarna NÄSTAN hela tiden….)

Min äldsta son var ca 3 år och vi var på semester på Mallorca. Han badade nästan hela tiden på dagen, och jag badade med honom, i barnpoolen. Han var fullkomligt orädd och hade därför armpuffar som var fastknutna på honom, så att jag kunde vara trygg med att han inte drunknade.

Nu satt vi på sidan om poolen på varsin handduk och åt glass – en glass som rann utefter hans armar eftersom det var så varmt. Jag vände mej om för att se om det fanns något papper i närheten, men såg inget, och när jag vände mej tillbaka var sonen borta.

Puts väck!

Jag tittade mej snabbt omkring och såg då toppen på hans huvud som försvann ner i den stora poolen, på det djupaste stället. Jag kastade ifrån mej glassen och rusade till stora poolen och hoppade i, fick tag i sonen när han ”blubb-blubb-blubb:ade” neråt i vattnet, och drog upp honom, kastade upp honom på kanten och hävde mej själv upp efteråt.

Jag bar honom tillbaka till handdukarna, svepte in honom i en utav dom och satte mej ner på marken, då  mina geléaktiga spagettiben vek sej. Sen började jag skaka. Jag skakade som ett asplöv. Tankarna snurrade:

Tänk om jag inte tittat dit just DEN sekunden!! Tänk om jag bara gått för att hämta ett papper först! Tänk om….

Jag kämpade med tårarna. Sonen förstod ingenting.

-”Varför håller du i mej så hårt?” sa han

-”Du får aldrig aldrig aldrig hoppa i vattnet utan att fråga mej, och aldrig aldrig aldrig i Stora Poolen!” sa jag darrigt

-”Okeyrå!” sa han glatt

-”Du kunde ha drunknat!” sa jag för att förstärka livsfaran med att hoppa i vattnet utan att fråga och utan puffar

-”Men jag gjorde inte det!” sa sonen glatt

-”Nej, för att jag råkade SE att du hoppade i utan puffar på armarna och utan att fråga!” sa jag upprört.

-”Hade jag inga puffar på mej?” sa han förvånat och kände på ena armen, ”Näe, det hade jag inte”, konstaterade han sen.

-”LOVA MEJ ATT ALDRIG HOPPA I VATTNET IGEN UTAN ATT FRÅGA!!” sa jag allvarligt medan jag försökte sluta darra.

-”Okey!” sa sonen glatt, men jag förstod samtidigt att man inte kan lita på en 3-årings löfte, utan att jag måste lova mej själv att aldrig släppa honom med blicken vid vattnet igen.

Aldrig!

Som ett slurp i handfatet!

Det snurrar och virrar och slurpar

fortare  fortare

nedåt

 inåt

medsols

snabbare snabbare

SLURP

BORTA!

”Vaddå??” frågar du

”ALLT!” svarar jag

Vad gör man av sej när det bubblar och pirrar och  spritter

När känslorna vill få utlopp som ett hejdlöst fnitter

som exploderar i ett frustande skratt

och som gör att det blir ljust i den svartaste natt?

Vad gör man när man vill springa och krama och ropa

ut till alla i hela Europa

att nu vill jag kyssa och gosa och smeka

just nu vill jag bara kramas och leka!

Vad gör man när känslorna spritter i knoppen

och ingenting kan hålla fast proppen

som gör att jag är lugn och försiktig och klok?

Jag håller i proppen som en tok!

Om det nu brister och jag sjunger över stan

att nu ska ni alla få se på fan

Nu ska jag släppa alla känslorna ut

och andas och skrika tills luften tar slut

och pussa och krama och tänka och tycka

och skrämmas och ropa om evighets lycka

för att sen krypa ner under stenen och gömma

alla känslor, och proppen trycks ner för att glömma

Jag jobbar och sliter på förnuftighetsbiten

och det jobbet gör mej rätt trött och så sliten

Jag vill bara släppas ur buren rätt ut

och vill också att Livet får ett lyckligt slut!

Ibland bara bubblar det i magen av Lycka! Sådär så att jag vill springa ut i solnedgången på en äng i motljus i slow motion och bara skratta högt! SÅ lycklig känner jag mej….bara för att….

– Kärleken kallade mej ”pussgurka” i sitt SMS

– Jag bor och lever i Sverige som är ett så fantastiskt land på många sätt (det kan jag ta i ett annat inlägg här…)

– Jag har flera underbara och fina söner som jag älskar så mycket, och som älskar mej!

–  Jag är älskad! (vilken känsla!!!)

– Jag har två underbara hundar som nästan dyrkar mej

– Jag älskar det jag gör i mitt jobb! Och jag är bra på det.

– Solen har skinit hela min semester, som har varit härlig, fast vi inte ”gjort något speciellt”….

– Jag lyssnar på Min Egen Lista som jag gjort på Spotify, och blir bara av den FYLLD av kärlek:

Nu bubblar det över – svämmar över alla breddar och jag tror jag måste…..DANSA!!!!

http://www.svenskfast.se/Templates/ObjectView.aspx?objectid=3P9Q7BN3PVHRR5PU

Kan man få drömma lite?

Sitta i en solstol och blunda, med solen som hettar upp huden sådär härligt svidigt nästan…och så drömma sej bort….

….till ett gult stort hus, på en gård….med lador….och som har en alé upp till huset…där jag bor….med den jag älskar…..och med barn….eller så har dom flyttat….och då kommer barnbarnen och hälsar på….lite då och då….och dom äääälskar sin farmor….och vill bara stanna och stanna….och vi går ut till hönorna och pratar lite med dom….vi tar en promenad med hundarna som glatt skuttar med – hela gänget!

….och livet är Evig Sommar och Sol och alla älskar alla ända in i döden…..

Härligt va?!

SÅNA blev fantasierna när jag såg ovanstående hus på www.bovision.se……

Så det kan gå!

(JAG – lite sliten dagen efter en Stor Fest….)

Jag vill TACKA alla som beskrivit sej själva i förra inlägget och….

….som fortsättning ska jag, så kort jag kan, försöka beskriva min väg genom livet och vilken ”kategori av människa” jag är/varit:

Mellantjej av tre döttrar. Envis som synden som barn. Jobbig för mamma…. Med en blyg storasyster blev jag nog puffad ”framför henne” när hon behövde, och styrd lite hit och dit…kanske, men var, som sagt, envis och självständig tidigt.

(det här är INTE vi, men kunde ha varit….jag har tagit bilden på google bilder)

Jag har varit en blandning av blyg och försiktigt och utåtriktad och orädd – olika sätt i olika sammanhang. Hade jag fått välja hade jag alltid varit utåtriktad och orädd, men vissa sammanhang gjorde mej, och gör mej fortfarande, osäker, och då blir jag tyst och avvaktande och osäker.

(HÄR är jag! Den blonda på bilden. Ca 15 år gammal, en sommar i Sundborn…) 

I skolan tror jag nog att jag var rätt så populär. Jag hade många kompisar och hade det kul i skolan (på rasterna)! Jag har haft många intressen genom livet och prövat på allt möjligt – både bra saker (idrotter, dans, sång, körer osv)  och dåliga saker (provat på att röka maruijana tex…). Jag har alltid gjort det jag själv velat och inte stoppats av vad andra tycker och tänker (folks negativa åsikter har mest bara irriterat mej).

(google bilder)

Jag har alltid varit en mycket kärleksfull och omhändertagande typ, och tagit hem allehanda småkryp och djur, och senare hade jag nog tagit hem både lessna alkoholister och narkomaner om inte jag förstått att dom INTE hade fått komma in i vårt  hus (DÄR satte mamma gränsen!)…. Jag har alltid varit så förstående så det ibland nästan lett till min egen undergång…Lättare att förstå och hjälpa andra, än sej själv…typ.

(bilden är från google bilder)

När jag växte upp i grundskolan var jag, som sagt populär, och hade kompisar och var med i olika gäng, som innehöll trevliga och härliga människor som jag har många mysiga och roliga minnen av/med! Jag var också kroniskt kär, men föremålen växlade….Hade flera pojkvänner… och var lika himlastormande kär varje gång….

När jag flyttade från min hemort när jag var 18 år, tappade jag fotfästet lite grann…Träffade pappan till min äldsta son och levde lite ”vimsigt” i några år… Kände mej ”liten” och ”osäker”. Tyckte inte om mej själv då.

(inte jag på riktigt – har tagit bilden på google bilder)

När jag började Socialhögskolan var jag först  en liten ”osäker plutt” som inte sa ”yxskaft” och jag hatade den rollen ( som jag tog själv givetvis), så jag bestämde mej för att ”bli modig”. Sagt och gjort så ändrade jag stil (inombords) helt då och där! Bestämde mej för att min röst och mina åsikter var viktiga! Började uttrycka dom högt, med darrande stämma och svett i händerna, men det gick, och jag ”bytte roll”. Härligt!

(det var inte just DET tåget jag hoppade på…. 😉   bilden är tagen från google bilder)

Jag är fortfarande en människa som går dit hon själv vill, utan att fråga andra. Jag gör det jag vill och längtar efter. Nu har jag dock fler personer att ta  hänsyn till i mitt liv, och kan inte bara ”hoppa på tåget när det går”, vilket jag gjorde förut….Lite för mycket, kanske….eller kanske inte…Vem vet?!

Jag har två väldigt olika sidor: En sida som är supertrygg och stabil och den sidan gillar jag och trivs med. Sen har jag den osäkra sidan, som är blyg och ”liten”, och den sidan vill jag inte ha! Bort med den! Men den finns där och dyker upp ibland…i Speciella sammanhang. Aldrig på jobbet dock!

I mitt jobb är jag superstabil och supertrygg. Jag vet vad jag gör och hur jag ska göra det. Om jag inte vet just då, så vet jag att det löser sej.

Det är i mitt privata liv jag svajjar ibland.

Men jag är inte den som ”följer strömmen” utan jag går min egen väg, har mina egna åsikter och är dom viktiga för mej så höjer jag rösten och talar om var jag står, oavsett vad ”alla andra” säger.

Jag ömmar fortfarande för alla som är svaga…och jobbar med att inte förstå andra för mycket…. Ibland behöver man vara lite kantig och ”egoistisk”, vilket jag också behöver få vara….och inte ”förstå andra” tills jag själv ”försvinner”…. Det sa också min ”förebild”/mentor till mej när jag gick min utbildning – att jag skulle se upp med det, alltså.

I det stora hela är jag ändå rätt nöjd. Har kommit en bit i livet, och har fortfarande drömmar och önskningar som jag hoppas ska uppfyllas en dag.

Viktigt för mej är att:

 Alltid Fortsätta Utvecklas och Lära Mej, och att Fortsätta vara Nyfiken på Livet och Människor! Och jag hoppas jag fortsätter vara den Positiva Optimist jag alltid varit!

Vilken kategori av människa är du? Och vilken kategori var du i grundskolan?

Har du bytt utseende och sätt under årens gång, så att du blivit Annorlunda, eller anser du dej vara rätt likadan som när du var barn/ungdom/yngre?

Har du haft några Livsavgörande Förändringar i ditt liv, som du känner att ”DÄR bytte jag livsstil/sätt/beteende?”

Känner du dej Töntig och Fel ibland, eller är du liksom alltid Rätt?

Eller är du alltid Fel och Töntig, och väldigt sällan Rätt?

Vem är du? Berätta. Var anonym om det är enklare. Jag är nyfiken och intresserad vad ni tycker och tänker om er själva.