Kategoriarkiv: Uncategorized

Jag kan inte

vill inte

men ska

Jag får inte

ska inte

men vill

Jag vill inte

får inte

men kan

Jag ska inte

vill inte

med får

Känner mej lite ledsen….

Egentligen kände jag för att gråta, men samtidigt kändes det som om det inte fanns någon som helst Anledning. Jag tänkte att jag bara är ”svag” och jobbig, och kanske lite ”överkänslig” ibland…

Förnuftsmässigt tror jag inte det (att jag är svag och överkänslig). För jag tänker att Mina känslor är Viktiga. För mej. Det säger förnuftet, och det skulle jag sagt till Någon Annan:

-”Dina känslor är viktiga och det du känner är viktigt. Lyssna på dom!”

(bilden tagen från Google bilder, dvs det är inte jag på bilden)

 Men jag tror det måste ta  några varv i huvudet för att jag ska förstå själv vad det var som gjorde mej så ledsen. Därför sa jag inget, då. Berättade inte att jag blev ledsen. Kände mej bara tom och övergiven och lite bortvald. Som att bli vald sist till skolans lag, liksom….

Kände mej arg också. Hade lust att spotta på golvet och sparka i väggen. Men det gjorde jag inte. Heller. Man är väl Mamma. Och vuxen.

Så nu sitter det en klump i bröstet och jag vill faktiskt gråta. Men jag behöver också förklara för mej själv VARFÖR.

Kanske skriva av mej. Någon annanstans. För när jag skriver klarnar tankarna, som ibland ”dansar hambo” eller ”åker berg-och-dal-bana” där inne. Sortera liksom: En bit där och en bit där.

ARG är jag. Plus ledsen. Arg-ledsen-arg-ledsen-arg-ledsen-arg-ledsen-arg-arg-arg-arg-ARG!!!

*TVI!*

Jag tycker om att spotta när jag är arg! För det är så FULT! Jag spottar inte på andra, men i handfatet kanske, och i fantasin:

*TVI! TVI! TVI!*

Och dessutom:

-”DRA ÅT HELVETE! OCH SKIT PÅ´REJ!!! JAG KLARAR MEJ SÅ BRA SJÄLV, OCH HELT ENSAM!!!”

Och FUCK YOU!!!

Så det så.

EGENTLIGEN tycker jag att dom finaste komplimangerna jag fått är när jag blir uppskattad för hur jag tänker och hur jag ÄR.

MEN det är ju också alltid kul att få komplimanger för hur man ser ut! Det har jag fått en hel del av Vemsomhelst Utepåstan, genom åren…Men det känns ju alltid bättre att få såna komplimanger av Denman Älskar.

Är din kille/man/tjej/kvinna duktig på att ge DEJ komplimanger? Och för VAD i så fall? Brukar du ge komplimanger?

Varför slutar man ofta, i en relation, att ge varandra uppskattning och komplimanger? Eller är det bara vad JAG upplevt och tror?

Min första man gav mej i princip aldrig komplimanger, eller någon uppskattning för vem jag var och hur jag såg ut. EN gång skrev han dock ett brev till mej där han beskrev sin kärlek till mej och hur fin han tyckte att jag var och hur mycket han uppskattade mej. Sen skrev han också att han bara skulle säga/berätta detta EN gång i sitt liv, och det var med detta brev, så när jag behövde uppskattning, eller ville veta hur han kände, kunde jag bara plocka fram det där brevet….

Jag kan inte minnas att min andra man sa något om mitt utseende, någonsin, annat än: -”Om du går upp för mycket i vikt vet jag inte om jag kan älska dej”, ungefär. Jag VET att han uppskattade vissa sidor av mej, som att jag är rak och ”ärlig”, men jag kan inte minnas att han någonsin sa såna saker…eller att han tyckte jag var fin och snygg och sånt…

Min systers man – min svåger – säger till sina barn och till sin fru (min syster) om och om igen att han tycker att dom (var och en) är vackra, fina, kloka och fantastiska, och till min syster säger han ofta att han älskar henne och hur fin hon är.  Jag tycker det är härligt! Jag vill också ha en ”sån”.

Jag vill också höra att jag är vacker och underbar och fantastisk och allt!

Blir DU uppskattad på det sättet?

Min sista semestervecka har börjat. Hela dygnet är upp-och-ner-vänt, trots att jag egentligen är morgonmänniska.

(Flisa sover! Sch! Ofta sover hon på ryggen, och ibland MITT PÅ GOLVET – helt trygg med att vi inte kliver på henne! Hon e så knäpp, den hunden!)

Jag vaknar först, och då är klockan närmare 11….och hundarna  har inte (heller) rört en fena – eller svans – vid den tiden. Dom tittar yrvaket på mej när jag masar mej upp. Jag skvätter av mej  med lite vatten, slänger på mej gårdagens kläder och går en promenad med hundarna.

Sen äter jag frukost. Ensam. DET gillar jag – Ensamfrukost! Framför TV:n eller framför tidningen.

Någon timme senare kommer en yrvaken Minsting upp….Han har ett strålande morgonhumör, alltid. Pigg och allert direkt, så han börjar prata direkt – om TV-spel och filmer och allt han kommer på! Frukost för honom.

Vid 13-tiden kommer resterande gäng släpandes. 14-åringen lite smågrinig, som vanligt, och vill inte ha frukost, för ”det finns inget att äta”. 15-åringen kan sätta igång och laga ”värsta måltiden” direkt.

Jag sitter vid datorn och bloggar för fullt. Kollar lite på Facebook och släpar mej ni till TV:n av och till för att se om ”det är något”. Det är det inte. Iallafall inte på dom kanaler som grabbarna väljer att se på.

Vid 15-16-tiden kommer jag på att hundarna ska ut igen, att vi ska ha lunch och att hundarna nog är hungriga. Fixar detta genom att slänga ihop en lunch, och gå en långpromenad med  hundarna.

Väl hemma är det ny datatid och ny slappartid.

Vid 19-tiden börjar barnen klaga på att det knorrar i magen, så jag måste kolla i kylskåpet och i frysen vad vi har. Slänger ihop något igen och så äter vi, rätt sent, för att vara oss, men ALLT är sent ”för att vara oss”.

Sen liksom harvar vi runt i någon slags slö och slapp stil här hemma och när klockan närmar sej 01.30 börjar jag säga åt grabbarna att det är nog dags att gå till sängs….Minsting kommer isäng en stund senare…Jag lägger mej och läser tills ögonen faller ihop….och somnar väl vid 2.30-3-tiden….

(Inte mina killar, men det KAN ju se ut så…..Bilden tagen från google bilder)

När Tonåringarna somnar vet jag inte…Men dom är iallafall hemma, och dom sover ju till 13 nästa dag, så ”vem bryr sej”……

*GÄSP!*

Jag måste bara skriva ett litet ”HAT-inlägg” gällande min mens!

Me hate!

Jag vill inte ha mens! Inte en enda jävla dag till! Fy faan vad jag är trött på mens! Jag vill kasta den åt helvete och spotta på den: Tvi tvi tvi!!!

Jag vill ha ”hela paketet” bortopererat!

Jag vill ”tacka för mej”, och för vad ”paketet” gjort för mej, dvs givit mej Fyra Fantastiska Söner, men nu räcker det. Tack och adjö, liksom!

Först blir jag lite nedstämd en vecka (förr blev jag DEPPIG, ARG och LEDSEN, så det är bättre nu iallafall), s k PMS. Sen får jag migrän. Sen kommer mensen, som kan liknas vid en Syndaflod. Både binda och tampong behövs. Sen har jag migrän och det rinner blod, i nästan en vecka….Sen dröjer det någon vecka till, eller två, och så blir jag ”Pillimarisk” OCH får ont i äggledarna, eller var det är, för då är det ägglossning.

Men jag vill inte mer! Vill inte!

DET RÄCKER NU!

Hur ere för dej?

Jag gillar inte att prata i telefonen. Gör det helst inte alls, men måste givetvis, för man klarar sej inte utan att prata i telefonen då och då. Jag säger ibland att jag har ”telefon-fobi” men så illa är det INTE…men av någon outgrundlig anledning så blir jag stressad av telefonen…Känner ”KRAV” av den. Därför avstår jag helst.

En del människor har nästan telefonen klistrad vi örat JÄMT, och kan inte leva utan den…men jag ”glömmer” gärna mobilen hemma, och ”glömmer” ladda den osv…

Nåja.

Det jag undrar är:

– Hur ofta ringer du till dina föräldrar (din mamma och/eller pappa)?

– Hur ofta ringer dom dej?

– Om du har vuxna barn som flyttat hemifrån: Hur ofta ringer du dom/honom/henne?

– Hur ofta Träffar du dina föräldrar respektive dina vuxna barn?

Jag kan säga direkt att jag ringer till min mamma För Sällan*! Och jag ringer till min äldsta son För Sällan!

*För Sällan = MAX en gång i veckan, ibland går det två veckor emellan! Sonen ringer nästan aldrig mej (men det gör inget – han är väl som jag!), och mamma ringer ca en gång i veckan, och varje gång konstaterar hon att jag inte har ringt, och att jag inte tycker om att prata i telefonen.

(Grabbarna Grus med vår andra valpkull för 2 år sedan: ”Storing” till vänster och ”Minsting” till höger)

Han får numera sitt barnbidrag själv, insatt på kontokort. Han är så Ansvarsfull, Storing (15 år). BLIR storebröder såna Automatiskt, eller?

Han har (nästan) alltid Tagit Ansvar. När vi gått i affärer har han haft fullt upp med att hålla ordning på småbröderna, förutom då han lockats med, och det blivit fullkomlig cirkus (och jag har låtsats som om det inte är mina barn…).

Idag hade han Planerat att köpa kläder: Både VAD för kläder, HUR MYCKET det fick kosta och VAR han skulle köpa dom.

Jag står på sidan och GAPAR imponerat, så att jag måste suga in dreglet som nästan faller över min underläpp…HUR har han kunnat bli sån? Med MEJ som mamma?

Vi åker till Stadium och han tittar på kläder, och provar. Han har smak också, grabben! Det blir sååå snyggt!

Lillebror, som ville följa med, skuttar runt och leker krig med galgen och LÅTER, så att Storebror suckar tungt:

-”Väx upp!”

Det skiter Lillebror i. Han är så van! Och när Storebror suckar:

-”Han måste ha ADHD, som han håller på jämt!” , så svarar Lillebror:

-”Näe! Jag har Mitt Egna: ACC!….eller om det hette SSS….Det är när man pratar hela tiden och dansar tokigt och skrattar!” säger han och gör några moves och leeeer….

1-0 till Lillebror!

Näe, nu får det fanimej hända något innan jag får…..Tuppjuck!

Jag känner nu igen att jag liksom ”sitter fast”….i Vardagen!

 I´m stuck!

Och jag vill att det ska Hända Något! Nåt NYTT, och något överraskande och KUL! Något spännande kanske…

– …och kanske Gott….: ”Aha! Tre överraskningar i EN: Ett Kinderägg!!!”    NOT!    –

Jag väntar….och längtar….

Våld fascinerar människor. Varför?

Människor läser om våld i deckare, där någon dör på något ”trixigt” sätt, och kriminalare, där folk också dödas – kanske med allehanda läskiga metoder…och sen söker någon efter mördaren, och råkar illa ut under vägen…

Människor ser våld på TV och bio. Våld är väl det som säljer mest. Varför? Varför är det fascinerande/spännande/häftigt att se människor slå varandra sönder och samman, sticka kniven i varandra på olika läskiga sätt så blodet sprutar och/eller skjuta varandra – gärna i slow motion så att man verkligen SER var kulan går in och hur blodet stänker.

Varför är det så intressant att se? Varför?

Jag förstår det inte.

-”Varför kan vi inte se en film där folk är SNÄLLA mot varandra?” frågar jag Grabbarna Grus när dom vill se film efter film med action och våld och elände.

-”Åååå, vad du e gay!” är det svaret jag får…. (gay = töntig, fånig etc)

Men varför tycker DU om att se våld? Och vad tror DU det är som gör att så många människor vill se våld och se människor vara elaka och dumma mot varandra? Är det speciellt män/killar som gillar det? Eller är det lika vanligt hos tjejer nuförtiden?

Jag gillar inte våld: Inte att se på det, inte att utöva det, inte NÅGOT med våld! Nada! Och jag förstår inte tjusningen…så jag undrar:

Vad är tjusningen med att se och läsa om våld och skit och elände???

(Bilden är tagen från google bilder)

I min Fantasi och i Drömmen tycks särbo-skapet ha något slags magiskt skimmer över sej. Det är som att äta kakan men ändå ha den kvar lite grann…

…och så tänker jag och känner jag när jag är FRI och LEDIG och Supersingel!

…och så tänkte jag när jag precis träffat Kärleken….

Men sen när ”påfyllningen” börjar sina (och det är dags för påfyllning egentligen) och Singelskapet känns så….Singel-aktigt och tomt….DÅ tänker jag att ”det här går ju inte – så här kan man väl inte hålla på!”…..

Det blir liksom för mycket ”tomhet” emellan, för mycket…saknad och för mycket……. Singelhet!

Att dela är mysigt: Att handla tillsammans, att åka på semester tillsammans, att vara tillsammans, att sova tillsammans….. tills man kräks på Tillsammans.… 😉 

Men det är ju mycket som tillkommer när man är singelmamma med tre söner hemma: tex tre söner. I min fantasi tänker jag bort dom (förlåt Grabbarna Grus!) och allt är så skimrande och kärleksfullt och härligt!

I Verkligheten blir det väl stök och bök och ilskna känslor och skit och helvete, och hela skiten!

Men i Fantasin blir det så himla braaaaa….

….och jag undrar: Ni som varit särbo och träffat er kärlek varje/varannan helg i flera år….Hur orkar ni? Hur håller ni lågan brinnande? Hur ser livet ut Emellan liksom? Lever ni Ett Singelliv och Ett Tillsammans-liv? Hur gör ni när släkten bjuder på middag – följer ”han/hon” med eller är ”han/hon” utanför ”det vanliga livet”?

VILL ni vara särbo, eller är det en lösning ”tills vidare”…för att saker och ting inte går att lösa just nu?

HUR GÖR NI???