Kategoriarkiv: Uncategorized

Jag gick ”röda spåret” idag. Det som tar 2 timmar och är backe upp och backe ner MITT I SKOGEN –  det spår som jag gick ”vilse hem” i sist. Men nu hittade jag. Såg att på två träd hade den röda färgen  nästan regnat bort, så det var väl därför jag gick vilse sist….

Men ååååååå vad det är H Ä R L I G T  att slita och jobba och svettas så det stänker, och kämpa och bli trött och kämpa vidare efter det! I 2 härliga timmar!

Jag tänker så bra när jag är ute och går i skogen! Jag känner mej stark och fri och lycklig! Det är så härligt!

Jag tänker ut både Ditten och Datten i skogen. Ibland löser jag andra människors problem, och ibland mina egna, på såna här promenader. Flera gånger har jag kommit på ideer till böcker, som jag ska skriva ”sen”…

Ibland pratar jag högt med mej själv, men först tittar jag mej omkring så att ingen hör. Det verkar ju rätt fånigt om man går och pratar högt för sej själv i skogen…I och för sej kan man ju låtsas att man har en mobil-grej i örat…sätta handen mot örat och liksom ”lyssna”, om man träffar någon på stigen…”Hallå i örat!” liksom…

Innan jag skulle åka till Florida sist, och träffa Sis och hennes man, gick jag och hade långa konversationer på engelska i skogen, och OJ vad jag pratade bra engelska (!), och vad samtalet flöt bra….Men sen, när jag var i USA, blev det inte alls lika bra….Konstigt….

Väl hemma igen hade jag Löst Världens Problem. Det kändes skönt.

Så nu kan ni slappna av, allihop! Jag har fixat det!

Storing klarade moppe-provet idag!

GRATTIS till Storing!!!

Hela förra våren sprang jag spåret – ofta tillsammans med Storing – varannan dag. Sprang och sprang…Svettades och slet. På vågen syntes Nada, så den slängde jag, och på kroppen hände Inget. Jag mådde bra och kände mej rätt frisk, men såg preciiiis likadan ut utanpå. Tänkte att ”det är nog struman”.

………………………………………………………………………………………………………………………..

Förklaring: För ca 15 år sedan började livet gå i Slow motion….Sssssllllloooooooooooow moooooooootiiiiiioooooon. Jag gick i sirap. Blev seg, långsam, trött, ledsen, deprimerad. Trodde det var slitet med barnen, dom täta graviditeterna, min dumma man, mitt knasiga jobb – ALLT, utom En Sjukdom. Gick till läkare, som ville sjukskriva mej. ”Från vaddå?” sa jag. ”Från BARNEN??!” – jag var hemma med två små barn då… Efter ett par ååååår av seeeghet, var det en läkare som tittade på min bula på halsen (och som numera är bortopererad – det visade sej att det växte en Tumör på sköldkörteln!) och konstaterade: ”Du har struma”. Ett litet blodprov visade detsamma. Fick Medicin: Blev ”Frisk”. Not. Men ändå. 10 kg extra. ”Tackar och bockar (men niger)”.

Struman betyder att hela kropp är långsammare än andras kroppar (trots medicin) och vill jag ta bort dom 10-15 extrakilona, så….Skrattar Struman rått: ”Ha ha haaaaa! Jag håller fast dom som om det gällde Livet!!!” så….kanske får jag stå ut…med mej själv! Kanske….En gammal dansare som jag….

…………………………………………………………………………………………………………………………………………………

Nåja.

Igår, sa min lilla nätta Maratonlöperska till lillasyster:

– ”Man måste springa MER ÄN 20 minuter för att bränna fettet!”.

 Och jag bah: -”Eh, VA?!?”

-”Ja”, sa Storasyrran (som också har struma), ”MER ÄN 20 minuter.”

Så då har jag sprungit HEEEEELA förra våren, sommaren och en bit in på hösten – både förra året och det här – UTAN att bränna fett! För det tar ca 20 – kanske 25 minuter  (”Jiiiihaaaaa! 5 minuters fettbränning!!!”) – att springa spåret.

Men kondis har jag.

BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!!!

(Skulle kunna vara jag och mina systrar, men det är det inte. Bilden är tagen från Google bilder)

Vi har inte alltid dragit jämnt, systrarna och jag. Speciellt inte Storasyster och jag. Vi har haft våra dispyter och jag har tyckt att hon är för Dominant och för Bestämmande. Men det kanske är så Storasyskon ÄR, helt enkelt. Det kanske är en roll som dom får/tar, alldeles ”automatiskt”. Och lillasyster blir liksom aldrig ”stor”. Hon ”föltål inte liktigt, föl hon äl så liiiiten – bala 50 ål snat”….. Hon är alltid lite för ”liten”, trots att hon är äldre än många av mina kompisar….Konstigt!

Själv är jag mittensyrra och såååå diplomatisk, ibland, och har varit ”bästis” ibland med storasyrran och ibland med lillasyrran. Dom två har nästan aldrig varit Kompisar (som barn). Jag har varit medlare, vid behov. Bestämt över lillasyrran och blivit bestämd över av storasyrran.

Men nu!

Tänk vad härligt det är! Det är dom enda som funnits Hela Mitt Liv (förutom mamma, förstås), som känt mej hela mitt liv. Som sett mej i alla möjliga och omöjliga sammanhang, och dom som alltid finns där.

Lillsyrran bor i USA sedan 30 år tillbaka….så vi träffas inte så ofta, men nu kom hon. Idag. Jag åkte till storsyrrans hus, där hon bor när hon är här, och vi tog vid där vi slutade sist.

Det blev roligt och tokigt och skrattigt och galet. Och det kändes så härligt och mysigt och jag är sååååå glad över att jag har syskon, och är såååå glad över att mina söner har varandra. Nu och i Framtiden.

 Speciellt i Framtiden.

(”Minsting”, nu 11 år)

Han ÄLSKAR att prata, att diskutera, att berätta och han ÄLSKAR när jag berättar, när VI pratar TILLSAMMANS! När vi ÄR TILLSAMMANS och när vi berättar saker för varandra. Då är han i sitt esse!

När vi sitter i bilen så vill han Berätta, grej efter grej berättar han, nästan oavbrutet…Munnen går i ett i ett…Jag får nästan träningsvärk i öronen, men jag hör på hans röst hur han NJUTER av pratet, av mina ”hummanden” och mina ”Jasså! Gick han DIT?!?” etc.

Och när jag berättar lyssnar han andlöst. Han älskar att lyssna också, och han kommenterar och vill veta mer och höra mer. Han älskar att umgås. Att göra saker TILLSAMMANS.

Nu börjar jag bli trött i öronen. Han har ”hållit låda” nu i ca 1 timme, i bilen, och fortsätter nu när vi kommit hem…Jag längtar nu efter…Tystnaden!

Jag hör hur han fortsätter prata med Storing. Och hur  han njuter av samvaron och diskussionerna….Hur orkar han?!?

Nu skräms jag väl igen….Suck!

Jag och mina känslor.

Vi hör ju ändå ihop.

Jag och mina känslor….

”BÖH!”… liksom bah….

Jag är ovald

 bortvald

 väljs i Sista hand

Jag är oviktig

kommer sist i raden

Är minst viktig

Jag väljs bort

ställs sist i ledet

Står på sidan om

Är minst viktig

får stå tillbaka

och vänta till sist 

………………………………………………………………………………………….

NEJ NU JÄVLAR FÅ DET VARA NOG!

………………………………………………………………………………………….

Fr o m NU väljer jag att Räknas med och VARA MED

Om inte Här så iallafall Där!

Jag behöver inte stå först, bli vald först och stå främst i leden, MEN jag väljer att inte vänta, att inte stå tillbaka, att inte vara snäll och medgörlig

För Jag finns! Jag är Viktig! Och JAG tar hand om mej!

Och jag vill inte BE om att bli älskad.

Älska mej och visa det, eller gå!

Samma sak om igen. Är jag inte värd mer, bättre och ska jag bara ”finna mej” och tycka att ”det duger” – det räcker….

Man får ta det man får. Vara nöjd. Nöja sej.

Inte vara för kräsen.

Det är lätt när man står där, utanför, utan…och tittar in…Då slår man sej på bröstet och säger: ”Jag ska ha en sån och en sån och den ska se ut så och så och vara sån och sån”, men så sitter man plötsligt där…med en helt annan….och inget stämmer…inte en enda lite procent…

…och så nöjer man sej…med det lilla…en liten droppe….ett sandkorn….en smula….Eftersom man är så törstande…eller ensam….eller nåt…

Att våga ställa sej upp och säga ”Faan heller! Det var inte det här jag förväntade mej! Det var Något Annat!”  och kanske riskera att förlora Droppen…Sandkornet….Smulan….

…..och kanske bli Helt Utan….

Är det det som skrämmer? Eller vad?

Varför står jag inte på barrikaderna och skriker ut vad jag vill ha och vem jag är och vad jag vill?

Varför är jag en fegis, som kryper under en sten och kikar fram, lite försiktigt och säger med liten röst:

-”Pip….typ?”

Jag hatar Fegisen i mej!

Och jag hatar Svagheten….och jag skäms för den….så för att ingen ska se…smyger jag undan….gömmer mej….

Kryper ner bakom, under stenen….

…pip?…

Jo, jag borde vara rädd. Och orolig. Kroniskt. Och det är jag väl antagligen, men det sitter väl i magen och i axlarna…och i huvet…en gnagande oro. Jag orkar inte tänka Klara och Rediga Tankar kring det hela tiden, för det hjälper inte.

Men nu kom en rejäl Varning. Här på morgonen, och jag fick hjärtat i halsgropen och kände att ”nu är det kört”.

Jag sov oroligt och nästan inte alls. Somnade sent och vaknade tidigt. Gick upp och kände mej ledsen…gick i cirklar och hittade ingen ”utgång”….Försökte Tänka, men det blev mest kaos. Försökte hitta en utväg, men det blev mest irrgångar. Har inga svar och ingen lösning. På Något. Ska försöka att bara ligga lågt. Bida min tid. Sitta på händerna och bita i tungan. Hårt.

Vill egentligen åka till en liten öde ö, med bredbandsuppkoppling (och mat!) och sitta där och skriva tills fingrarna blöder och ögonen glöder…Det är vad jag VILL och BEHÖVER. Vill vara HELT IFRED från ”faan och hans moster och hela världen” och dess problem och materialistiska tjosan hejsan…och sitta där, under en palm – eller kanske gran –  och skriva skriva skriva…i Tystnaden.

Men livet rullar på. Och allt som hör till. Hanterbart och ohanterbart. Stort och litet. Vått och torrt. Surt och salt. Svart och vitt. Sorgligt och glatt. 

Har ni fattat nu?

Jag fick skrämselhicka när kylskåpet slutade surra, lamporna släcktes och fläkten slutade snurra:

-”Jaha! Nu har E.on stängt av elen för att jag inte betalat räkningarna. Det var nästan väntat, men jag trodde jag skulle få en varning först….Suck! Vem ska jag nu be om hjälp? Mamma? Stackars mamma. Hon har hjälpt mej så många gånger att jag skäms! Men vem annars? Vem kan hjälpa mej? Och om mamma inte kan – vad ska jag göra då? Grabbarna Grus får flytta till pappa, för jag kan inte laga mat, förvara mat, titta på TV, spela dator (viktigast!) osv…Fy faan vilken dålig mamma jag är: Ner i gropen med dej, utan att passera GÅ! NER!”

Tankarna gick i 180 och jag gick igenom alla räkningar, en hög till höger (behöver/ kan inte betala nu) och en till vänster (livsviktig NU!) och en hög i mitten (”vad är det här??”).

När jag sitter här och sliter mitt hår, hör jag hur kylskåpet går igång igen och hur fläkten börjar snurra och jag förstår att det var ett Tillfälligt Allmänt el-avbrott, och jag pustar ut, så att alla räkningar flyger åt fanders. Nästan. Puh!

Men jag måste betala dom ”livsviktiga” ändå förstås….

SEN ska jag gräva ner mej!

Jag grävde en grop

i flera år

djupare och djupare

och föll själv däri….

Nu sitter jag där

på botten

utan stege

och undrar

hur jag ska

komma upp

Gropen är grävd med

feghet och aningslöshet

blundande för

Verkligheten

Jag skäms

Sitter i gropen

ensam

och vet inte

hur jag ska

ta mej upp

Vill inte

Kan inte

Vågar inte

Ska inte

be om hjälp

Väntar

tills det börjar regna

och gropen fylls

med vatten…

Då drunknar jag

eller så börjar jag simma….