(Bilden är tagen från google bilder)
I min Fantasi och i Drömmen tycks särbo-skapet ha något slags magiskt skimmer över sej. Det är som att äta kakan men ändå ha den kvar lite grann…
…och så tänker jag och känner jag när jag är FRI och LEDIG och Supersingel!
…och så tänkte jag när jag precis träffat Kärleken….
Men sen när ”påfyllningen” börjar sina (och det är dags för påfyllning egentligen) och Singelskapet känns så….Singel-aktigt och tomt….DÅ tänker jag att ”det här går ju inte – så här kan man väl inte hålla på!”…..
Det blir liksom för mycket ”tomhet” emellan, för mycket…saknad och för mycket……. Singelhet!
Att dela är mysigt: Att handla tillsammans, att åka på semester tillsammans, att vara tillsammans, att sova tillsammans….. tills man kräks på Tillsammans.… 😉
Men det är ju mycket som tillkommer när man är singelmamma med tre söner hemma: tex tre söner. I min fantasi tänker jag bort dom (förlåt Grabbarna Grus!) och allt är så skimrande och kärleksfullt och härligt!
I Verkligheten blir det väl stök och bök och ilskna känslor och skit och helvete, och hela skiten!
Men i Fantasin blir det så himla braaaaa….
….och jag undrar: Ni som varit särbo och träffat er kärlek varje/varannan helg i flera år….Hur orkar ni? Hur håller ni lågan brinnande? Hur ser livet ut Emellan liksom? Lever ni Ett Singelliv och Ett Tillsammans-liv? Hur gör ni när släkten bjuder på middag – följer ”han/hon” med eller är ”han/hon” utanför ”det vanliga livet”?
VILL ni vara särbo, eller är det en lösning ”tills vidare”…för att saker och ting inte går att lösa just nu?
HUR GÖR NI???
erviluca #mammatillfyrakillar 
Jag kanske får svara trots att jag snarare träffar min kärlek var tredje månad istället för varannan helg :)Jag valde medvetet. Jag visste att det var så det skulle bli, liksom han visste att det var så det skulle bli. Jag trivs ändå hyggligt även om jag kan tappa ångan emellanåt. Det funkar bra för mig. Men i långa loppet så vill jag ju att vi ska flytta ihop.
GillaGilla
OJ! Var tredje månad? En helg då, eller? Kära nån! Och ni har klarat detta i 3 år??? Skit! Imponerande. Varför flyttar ni inte ihop?
GillaGilla
Det är trist att vara särbo och det kan vara jobbigt att vara sambo….att dela allt i vardagen är inte helt lätt…..samtidigt som det ju blir lite konstlat att bara träffas ibland och bara ”ha kul” man behöver få ha en vardag tillsammans också….Oj så svamligt det blev…=)
GillaGilla
…och det betyder att..? Du är sambo, särbo eller ingenting?
GillaGilla
Efter ett mycket långt liv tillsammans tvingas vi nu av arbetsmarknaden att leva långt från varandra. De sista tre åren har vi till och från levt så, nu är det mer permanent. Jag har en egen bostad och åker ”hem” när tillfälle ges, ibland varje vecka ibland en gång i månaden…Man tvingas vänja sig tror jag.
GillaGilla
Hoppsan! Först leva ihop och SEN isär….pga arbetsmarknaden? Funkar det för er? Eller hur blir det? Barnen då?
GillaGilla
Försöker gilla särbolivet men lyckas inte speciellt bra, tänker att det är bäst nu i mitt liv osv………men gillar närheten, fysiskt och att kunna prata när man kommer på nåt man vill säga, sova bredvid, äta tillsammans finns mycket fint med tvåsamheten
GillaGilla
Så du befinner dej i ”påtvingat särboskap”, typ? Varför är ”det bäst nu i mitt liv”?
GillaGilla
Och vi klarar det genom dagliga samtal. Vi försöker väl ha en vardag tillsammans fast på håll, kan man nog säga.Det finns nog flera anledningar: Jag känner inte 100% för att flytta ihop just nu. Det känns som att jag inte har tid. Men sedan bor han ju också 60 mil bort och är inte villig att röra sig (jag är inte förtjust i hans hemstad så det ger mig nog den där 99% känslan) och jag varken kan eller vill dra upp sonen från sin fader eller själv flytta ifrån honom.
GillaGilla
Om man inte känner för att flytta ihop så är det ju en bra lösning att vara särbo, förstås. Men det är beundransvärt att ni klarar av det! 🙂
GillaGilla
Jag har aldrig testat, men däremot haft den s.k kärleken på ett suuuuperlångt avstånd i väntan på uppehållstillstånd…men näe, jag tror inte jag skulle vilja vara särbo…vill nog dela vardag som helg…om jag har någon …ju!:)
GillaGilla
Jag me, tror jag.
GillaGilla
Våra barn är vuxna och utflugna så det är inget bekymmer. Hur vi i längden kommer att klara att leva så här vet jag inte. Men reglerna är stenhårda vad gäller att ta erbjudet jobb oavsett var det är beläget. Alternativet hade varit att jag gått hemma utan ersättning och utan stöd att få nytt jobb. Det hade jag inte mått så bra av heller.
GillaGilla
Man MÅSTE alltså flytta ifrån sin make/maka för att få pengar s a s? Grymt!
GillaGilla
Blir du arbetslös måste du stå till hela arbetsmarknadens förfogande. Du är skyldig att söka alla lämpliga jobb i hela Norden – och ta det som erbjuds. Du kan ha familj med små barn – du måste i alla fall flytta från norr till söder eller tvärtom. Förr kunde den medföljande då få stämpla, det får man inte nu.Men även A-kassan tar ju slut en dag så även om man fått behålla den så är det väl det minst onda i mitt läge att flytta och ta det jobb som erbjuds.
GillaGilla
Jag väljer särbolivet av anledningar som jag tror du vet om. I mitt liv går barnen först efter vad de varit med om. Jag behöver också landa i mitt nya liv – igen! Kärleken vet om vad jag gått igenom och väntar tålmodigt på mig. Jag kan/vill inte lova honom att vi någongång ska bli sambos. Innerst inne trivs jag med singellivet. Det positiva är att vi inte tröttar ut varandra med sambolivet men samtidigt är det en nackdel då man inte får ”det vanliga livet” tillsammans och inte riktigt vet hur man funkar ihop. Man får det bästa ur kakan. Efter ett år gjorde jag slut då jag kände en press att komma fram till sambolivet men vi hittade tillbaka till varandra igen. Nu har vi spenderat en vecka tillsammans utan barn, längsta hittills. Nu är vi tillbaka till det vanliga. Vi ses med barn varannan vecka i två dagar. Hos mig i förorten, sånt är livet just nu.
GillaGilla
Om det är ett Eget Val, av olika anledningar, gissar jag att det är ”enklare”, även om valet är gjort av andra anledningar än ens egna känslor. Att vara kär och hela tiden behöva ”avstå” kan inte vara lätt…? Å andra sidan älskar man ju sina barn och vill dem väl – en svår balansgång… tycker jag. Det är ju komplicerat att ”bli styvfamilj” också (”mina barn – andras ungar”)…. Pust! Det är inte lätt att ”bli stor”…. 😉
GillaGilla
Jag har fått lov att vara särbos periodvis, då jag har fått lov att flytta pga jobb. Inget jag rekommenderar.
GillaGilla
oj, många i samma situation…Jag har vell ett så kallat påtvingat särboskap 🙂 Jag trivs inte överhuvudtaget att leva ensam.Vi har vart ihop sen 99 o bott sambo sen 2000-2009, så jag har haft väldigt svårt att anpassa mig till att bo själv, ha min egna ekonomi, laga mat till mig själv osv. Vi har inga barn ihop, men pratade mycke om att skaffa de innan han släppte bomben. Så här sitter jag för mig själv snart 30 år o längtar som bara den efter att få barn, längar efter att få ”komma hem”. Men jag får stå ut och hoppas han kan ta sig ur den här depressionen och hitta sig själv igen. Han kan tänka sig flytta ihop igen nån gång, men som sagt, ja vill inte vänta i all evighet heller :)Kram / Johanna
GillaGilla