Kategoriarkiv: Uncategorized

Jag hade ju ”Värsta utbrottet” häromdagen och gapade och skrek och fick ”värsta damp” (enligt Mellan) av att Grabbarna Grus inte hjälper till hemma…Sen var jag på dåligt humör hela halva dagen, och fräste en stund till på kvällen kring ”outplockad diskmaskin” etc…

Tyyypiskt mammor!

Nåja.

Igår kväll satt jag i soffan på kvällen och hjälpte Minsting med läxan…Det var efter maten och all disk stod kvar på diskbänken eftersom diskmaskinen var full (av ren disk)….

Jag suckade tungt och gick till köket för att ”ta tag i skiten”, öppnade luckan till diskmaskinen för att plocka ut den rena disken (först och främst)…..men döm om min FÖRVÅNING när diskmaskinen var TÖMD!

Alltså: Snacka om lyckorus!!!

Vad är väl en bukett blommor eller en chokladask jämfört med en Urplockad Diskmaskin!?!

Jag kastade mej över Storing och pussade på honom och sa:

-” TACK SNÄLLA DU för att du plockade ur diskmaskinen!!! Du är bara bäst!!!”

…för jag förstod direkt att det var han!

 Lycka är när Någon Annan plockar ur diskmaskinen.

Egentligen har jag nog varit rätt arg hela helgen…Inte när jag var med Äldste sonen på IKEA, utan före och efter och sen…

ARG för att det är ALLTID JAG som ska tömma diskmaskinen (hatar det!), alltid jag som lagar mat, alltid jag som går ut med hundar, alltid jag som…bla bla bla….

-”Men du har ju inte ”lärt oss”!”,  fräser Storing när jag börjar bråka om det.

-”Vaddå lärt!?!” fräser jag tillbaka. ”Är du utvecklingsstörd eller??”

Ja, jag vet, nivån halkade ner på LÅG rätt fort….Även en terapeut är ”bara en idiotisk mamma” ibland….

-”Meh! Du är ju typ värsta sämsta mamman!” skriker Storing och jag ser att han har tårar i ögonen.

Han vill inte säga så, men han tar till det värsta nu, när jag anklagar honom för att vara ”utvecklingsstörd”….

……………………………………………………………………………..

Så jag åker iväg till IKEA för att träffa Äldsta Sonen, med Storings tårar i minnet..= Dåligt Samvete!

Skit skit skit! Jag ÄR en skitdålig mamma! Iallafall nu…eller då….eller typ ”hela tiden”….

Och det viktigaste för mej i Hela Livet är att vara en Bra Mamma, för jag älskar mina söner ”till månen och tillbaka tur och retur”! Typ.

Sen blir jag arg för att jag inte kan städa färdigt, vara en bra mamma och allt och inget och lite till!

Jag stänger av telefonen för jag vill inte prata med Någon! Jag hatar alla!

Så är jag inne på FB och där dyker Stenis upp:

”Varför har du stängt av telefonen?” Så chattar vi lite, och jag förklarar att jag är på SKIT-humör!

…och sen sätter jag på telefonen igen, ba´fatt han vill det…och så ringer han…och så pratar vi…och så berättar jag om Skiten och Eländet…och fast jag vägrar erkänna att det känns bättre…så känns det faktiskt liiite bättre….

Puh!

(”Under ilska ligger sorg”….Veeet…..)

Fan!

Jag gick en promenad i Spåret, med hundarna. Morrade och var så arg så tårarna rann. Tyckte synd om mej själv! Hade lust att sätta mej på en sten mitt i skogen och bara gråååta av frustration och ilska och sorg! Men maten ska lagas och lägenheten är fortfarande i kaos! Piss!

Jag har städat ETT jävla rum idag! ETT! Sen har Allt Annat kommit emellan! Fy faan!

Det hänger ett ensamt ”PUSS” på Stenis sida, och det är lika ensamt som ett Knytt som har gått vilse i skogen..

”Ta bort min PUSS och så kan jag lova att inga fler puss kommer att skickas! Och inga mer kramar, eller ‘Ajj lavv jo’ heller, för dom blir ändå bara hängade i Tomma Intet…och alla ungar kan städa sina jävla rum själva, och bråkar dom ska jag gå ut, så kan dom slå ihjäl varandra, så slipper jag….Och ingen tycker om mej och jag är ful och äcklig och svettas floder….Och aldrig får man någon uppskattning någonstans ifrån….I Verkliga Livet! Obs! Det här är INTE Verkliga Livet!”

Och hundarna älskar mej, fast jag blir så irriterad på att det bara är jag jag jag som ska gå ut med dom och tänka på dom och ta hänsyn till dom….

Fy fan och hans moster!

Jag är så frustrerad att jag åkte och köpte ett paket cigaretter och smög ut på balkongen och rökte några bloss, blev alldeles SNURRIG och kräkfärdig…så nu sitter jag här och mår illa….

…och Grabbarna Grus, som Aldrig umgåtts med en enda vuxen människa i vår omgivning, som röker, skulle bli alldeles chockade om dom såg vad jag gjorde på balkongen…

Fy faan, för mej och hela världen!!!

Nu ska jag göra det värsta jag vet: *SPOTT!*   

Usch!

Nu är jag på så jävla dåligt humör att jag har lust att skälla ut någon – första bästa som kommer i min väg, typ…

Grabbarna Grus ligger illa till och dom har redan fått sina ”skopor ovett” – ganska jämnt fördelat….

Men nu har jag lust att slå någon också! Vem som helst duger.

Fy faan vad jag är på dåligt humör!!!

Grrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr!!!!

(Så här var det när barnen var mindre… Bättre nu, faktiskt)

När man får barn lär man sej att Ständigt bli Avbruten. Vad man än gör, så kan man väldigt sällan fullfölja det, utan blir Avbruten – iallafall om man är ensamstående mamma, ELLER har en man (pappa till barnen) som inte ”finns där” och ”delar ansvaret”.

Jag VILLE en massa saker Förr i tiden….men att påbörja något och ALDRIG få avsluta det, ELLER bli avbruten HELA TIDEN, gjorde att jag slutade påbörja….

Att ställa sej på alla fyra och gräva i trädgårdslandet kan vara kul och ”befriande”, men har man tre söner som hela tiden avbryter en, så tappar man både fokus och intresset för att gräva:

*Gräv gräv gräv…..*

-”MAAAMMMAAAA!!!! UUuuuuhääääääää!”

Mellan har ramlat. Ska blåsas på, torkas av, sättas på plåster, tröstas….men först torka av jordiga händer….

*Gräv gräv gräv*

-”AJJE!!! MAAAMMAAAAA! Storing slog mej!”

-”NÄE, för det var HAN som började!!! DUMMA DEJ!!!” *slår!*

Försöker först medla genom ord, det går inte, torkar av jordiga händer och särar på dom….Medlar igen….

-”Får jag hjälpa till?” frågar Mellan när jag återigen hoppfullt gräver i jorden…

-”Ja, du kan ta Den Där spaden och gräva DÄR!” säger jag och tänker att det är bra att vara Nyttig och Hjälpas åt….

-”Jag vill OCKSÅ hjälpa till!!” säger Storing

-”Okey! Ta Den Där krattan och så kan du kratta DÄR så att jag kan så där sen….”, säger jag och känner mej som en Duktig mamma som arbetar TILLSAMMANS med barnen…

-”Åsså älpa!” säger minsting och får en liten trädgårdsgrej att pula med.

*skjutljud*

Mellans spade har blivit ett gevär! Storings kratta är plötsligt ett svärd!

*TJONG!”

-”AAAAAJ! Uhääääää!”

Värsta kriget  har utbrutit, och Minsting har ”råkat” få en kratta i skallen….

Jag ger upp!

Man kan inte gräva i jorden, fixa med olika saker, och tro att man ska få göra det färdigt någon gång, när man har söner i en viss ålder (eller alla åldrar?) runt sej….

Snacka om att bli stressad!

Jag är Värsta Glömsk!

Jag är så glömsk att jag faktiskt bad min läkare att skriva remiss till Minnesmottagningen på Danderyds sjukhus! Jag fick sedan göra en ORDENTLIG test där, och det visade sej att jag troligen INTE  har varken tidig demens eller Alzeimer, utan är bara helt normalt ”vimsig”….eller…man blir så här när man levt under stress länge…och DET har jag!

Jag bytte från mitt stressiga jobb, och skilde mej från mannen som inte kunde DELA på ansvaret hemma! Varannan vecka fri från barn, och ett lugnare jobb…

Men har man levt under så mycket stress under så lång tid som jag gjorde, tar det lååång tid att återhämta sej….Lååång tid. Och jag ville inte vara sjukskriven under hela den här långa perioden…. Stressen fanns ju liksom både hemma och på jobbet kändes det som…Ingen rast, ingen ro någonstans!

Så det som ligger kvar nu är alltså glömska! Superglömska! Och oorganisation. Jag har VARIT organiserad – iallafall lite grann – men är det inte nu!

Så jag glömmer var jag la ”sladden, glasögonen, pappret, mobilen, skorna”  etc etc i all oändlighet.

Som nyss:

-”Var är laddaren?!” frågar Storing.

-”Ingen aaaning!” svarar jag.

-”Var är lappen som jag skrev mitt kontonummer på??” frågar Storing

-”Ingen aaaning!” svarar jag

-”Var är mina jeans?” frågar Mellan

-”Ingen aaaning!” svarar jag.

Och jag säger till barnen att vill dom ha koll på saker så måste dom ha det själva, för jag kommer faktiskt inte ihåg! Jag glömmer det mesta.

Jag skriver upp tider och möten och sånt, men sen gäller det ju att komma ihåg att titta i almanackan!

Det är lättare på jobbet, för där är det liksom Automatisk organisation, och inte så rörigt som hemma. Och jag har mina arbetsuppgifter och det rör sej inte om ALLT.

Hemma är det elen och strumpor, och glasögon och vatten, och rör och toaletter och dusch och hundar och datorer och TV-apparater, laga mat, handla, diska, tvätta, städa och räkningar och val val val (inte politiska utan val av el, tv etc etc) och laga och gå sönder och fy faan!

Och ibland skriker jag:

-”Var är den där jävla saken med en sladd på ena sidan som man stoppar in i en sån där stor svart grej som gör att man förstår saker lite bättre!!!???”  (jag vet inte om det finns någon sån sak...) för jag hittar inte ord för vad det heter mitt i allt också.

…………………………………………………………………………………………………….

Men en vacker dag ligger jag i en hängmatta, läsandes en bra bok, mellan ett par palmer, i skuggan, fast det är het sol på himlen, i flera timmar, med en drink vid min sida….. och har inget annat för mej…och så läks minnet och huvet och kroppen lååångsamt ihop….och jag blir värsta Minnesmästaren!  

Keep on dreaming!

Typ.

När man träffar någon ny, och blir förälskad…Typ dejtar…eller vad det nu heter i Sverige…Så dricker man ofta alkohol, i dom sammanhangen…lite mer än vanligt….Kanske inte på en gång, men mer utspritt….

Jag, som kan ha avstått från alkohol i flera månader, utan att tänka på det – för att ”det bara blivit så” – har druckit alkohol varje gång jag träffat Kärleken (som jag fr o m nu kallar Stenis), för att det varit ”läge” och för att vi i princip varje gång ätit något gott och druckit något gott, eller åkt på någon kryssning…eller så….

I förälskelsen gör man ju en massa saker man inte brukar göra I Vanliga Fall.

Sen blir livet lite Som Vanligt igen, för hur otroligt man än tycker att det är, så kommer Vardagen in i nästan alla förhållanden, eller alla (?). Och då dricker man inte längre alkohol till alla måltider….och beter sej över huvud taget inte som man gjorde i förälskelsefasen…och det är nog både skönt och sorgligt…

Men, när blir det Vardag i ett parförhållande? Är det först när man flyttat ihop, och SER ”hårtussen i handfatet”, tandkrämstuben utan lock och HÖR snarkningarna, och när man inte älskar varje kväll längre? Eller NÄR?

Det blir väl inte Vardag så länge man inte bor ihop? En Vardag som både är trevlig och lättsam, men också grå och trist….

Eller blir det det?

Och när i så fall?

Ibland när jag duschar, tvättar jag kroppen med hårschampot… I dag råkade jag läsa på flaskan:”För extra volym”…..Shit!!!,….Inte konstigt det är så svårt att hålla vikten !!!!!Det blir diskmedel nästa gång. Där står: ”Tar bort även det mest fastbrända fett”

Håll till godo med mitt viktminskningstips ni kanske har gjort samma misstag ? och Ha en bra dag!

Jag är väl sån. Det är väl bara att ”gilla läget” liksom…Jag är både hit och dit och upp och ner. Och mycket på en gång. Eller nåt.

Så här är det:

Jag sträcker på mej nöjt och lite lojt sådär och tänker att:

-”Åååå, vad skönt att vara särbo. Typ. Det vill jag alltid vara. Både ha kakan och äta den…Att få vara nära och intensivt älska, och däremellan bara vara ifred, eller bara vara mamma eller så….Så hääär vill jag alltid ha det…typ….”

ELLER INTE!

”För-jag-vill-leva-nära-och-ihop-och-tillsammans-och-höra-ihop-vara-tillsammans-varje-dag-sova-ihop-varje-natt-och-gifta-mej-och-förlova-mej-och-leva-ihop-typ-NU!”

NEJ! Det vill jag ju inte alls! NEJE!

Eller?

……………………………………………………………….

Eller så gäspar jag lite nöjt och tänker att:

-”Åh, vad skööönt att bo hääär i en liten egen lägenhet, nära skogen, men ändå nära ”stan”, och slippa trädgård och kratta och klippa gräsmattan och skotta snö…”

ELLER INTE!

”För-jag-vill-bo-i-ett-stort-hus-på-landet-och-ha-stooor-tomt-där-mina-hundar-ska-springa-fritt-och-där-jag-ska-fixa-och-dona-och-njuta-av-friheten-och- allt!”

Nej, det vill jag ju inte alls! Neje!

………………………………………………………………………….

Eller så funderar jag hur underbart det är att ha hittat sitt Drömjobb och verkligen älska det, och jag tänker att:

-”Vad lycklig jag är som hittade HEM i mitt yrkesliv, och verkligen älskar det jag gör, att hjälpa människor, och framförallt barn, och känner verkligen att jag gör något bra och nyttigt och jag ääälskar det!!”

ELLER INTE!

”För-jag-vill-sitta-ifred-någonstans-i-en-lugn-och-härlig-miljö-ifred-från-alla-problem-och-skriva-skriva-skriva-alla-böcker-som-ligger-och-väntar-på-att-bli-skrivna-i-mitt-huvudet-och-bara-längtar-efter-att-få-komma-ut!”

Men jag kan väl skriva närsomhelst! NU! Typ. Eller inte….

…………………………………………………………………………………

Ambivalent är bara förnamnet.

Minsting rycker till och slänger igen dörren till sovrummet, vänder sig häftigt om och fräser livräddt:

-”DET ÄR ETT MONSTER I SOVRUMMET! Jag menar allvar! Jag såg det själv! Det var svart och så lät det ”DRRRRRRR!!!”

Min första fantasifulla tanke är: OJ! Dom FINNS i Verkligheten! Och så fladddrar det till i maggropen sådär lite oroligt, och hjärtat hoppar över ett slag (eller om det slår ett extraslag…Hm! Hur var det nu?!?).

Men eftersom jag är Mamma och Vuxen, får jag inte bli rädd. Det ingår i Mamma-paketet: Ingen rädsla – iallafall inte för Monster.

Jag öppnar dörren till sovrummet och väntar på att Monstret ska visa sej….Jag smyger långsamt runt i rummet med en ihopvikt tidning i högsta hugg: Jag ska DÖDA Monstret….

Jag letar och letar. Monstret är borta.

-”Kanske flög det ut genom fönstret?” säger Minsting, lite hoppfullt….

På natten sover Minsting oroligt. Flera gånger vaknar han till och pratar i sömnen om monster och otäcka saker. Eller så säger han bara rätt ut: ”Mamma! Är du där!” ”Ja”, svarar jag. Så sover han igen…

Plötsligt säger det ”DRRRRRRRRRR!!” och jag ser i ögonvrån något svart svirra förbi! Jag ser inte vad det är och jag hittar inte Monstret den här gången heller, men jag bygger ett Monsterskydd bredvid sängen, så att han inte ska kunna komma upp ur hålet han ”drrrrrrrrr-ade” ner i….

När vi ska gå till skola och jobb på morgonen ser Minsting något svart på hallmattan. Det är en stor svart skalbagge som ligger på ryggen och sprattlar.

-”Döda den!” säger Minsting.

-”Det där är nog Monstret”, säger jag. ”Skalbaggar låter DRRRRRRRRRR!”

-”Döda den!” säger Minsting igen.

-”Jag vill inte trampa på den för den knastrar så då!” säger jag.

-”Om du trampar kan jag hålla för dina öron!” säger Minsting tappert.

Jag tänker att jag kan hålla för mina öron själv, men säger det inte. Jag tar en pappersbit och tar upp skalbaggen med det. Sen slänger jag invirad skalbagge i toaletten, där Minsting just kissat.

Monster + kiss blir sedan nedspolat i toaletten!

-”Är den alldeles säkert borta nu?” frågar Minsting.

-”Alldeles säkert”, säger jag.