Kategoriarkiv: Uncategorized

(Bilden föreställer inte honom. Jag har googlat fram bilden med sökord: teenagerboy)

Han går upp…är trött…Säger väl inte så mycket….Äter sin frukost. Sen ska han fixa håret….Det vill sej inte. Håret lägger sej absolut inte som han vill! Han blir irriterad….sur….ARG! SLÅR i spegeln, kastar en tröja, SKRIKER rätt ut!

-”Vad är det?” frågar jag.

-”HÅRET!? Det är FETT fast jag tvättade det igår kväll!!!”

-”Får du inte till frisyren?”

-”NÄE! HÅRET ÄR FÖR TJOCKT!”

-”Det är fint med tjockt hår.”

-”Åååååååååååååååå!”

Han börjar om. Står och fixar och trixar med ett hårstrå dit och ett hårstrå hit. Jag försöker att hålla mej undan. Helst skulle jag vilja gå och gömma mej och komma fram när utbrottet är färdigt, för jag känner att det är mer kvar….

-”PANG!” Han slår handen i spegeln….och stampar in i badrummet och sätter sej på toalett-locket….

-”&%¤¤#”&&/%&%&/&/&% (= fjorton svärord!)!!!!

Sen börjar han gråta. Hejdlöst! Gråter stora tonårstårar…..

-”Jag HATAR skolan!!!”

Jag försöker reda ut om det är Skolan, Håret eller Andra Saker han är arg och ledsen över (som den familjeterapeut-mamma jag är)…..Han bara gråter….

Jag säger att jag ska ringa skolan och säga att han kommer senare och att det är okey…Att han inte skolkat…eller så får han vara hemma och vila idag….

-”Vad vill du själv? Behöver du vara hemma eller kan du gå lite senare?”

-”Uhuuuuhuuuuuu! Jag veeeet inte!!!”

Usch, vad det är jobbigt att vara tonåring och fylld av hormoner och känslor ibland…Fy bubblan!

”Pip pip!”

Kompisen har SMS:at. Mellan gaskar upp sej. Svarar kompisen. Nu  ska han gå i skolan idag. Klassen ska iväg och titta på julskyltningen.

Med rödgråtna ögon får han till slut till frisyren, och någon timme senare syns det inte att han gråtit, och han kan glad i hågen gå iväg med sina kompisar, som kommer och hämtar honom.

Jag meddelar högstadielärare att sonen haft en jobbig morgon, och inte skolkat, och dom förstår.

Det är inte lätt att vara 14 år vissa dagar….

Storing kommer in i köket där jag står och fejjar i lilla kjolen, lilla rutiga förklädet och pumpsen…röda kinder och med älsklingsmusiken på radion…Nej, förresten, jag bakar Lussebullar och gör ett pepparkakshus…Samtidigt! För jag är värsta Rödkindade Perfekthets-mamman!

*korsade fingrar bakom ryggen*

Nåja. När jag står där och….bakar…så säger Storing:

-”Förresten ska jag vara stjärngosse i morgon, så jag behöver sjärngossekläder och sån där strut att ha på huvudet.”

Han tittar ner på mej från sin höjd av 184 cm, och lägger sedan till:

-”Förrresten ska vi till stan imorgon så jag behöver förköpshäfte och pengar till lunch också”.

I min hjärna säger det: ”TILT”.

Jag finner mej dock snabbt, för det gör nämligen Perfekta Mammor:

-”Och huuuur ska jag få tag på en jättestor stjärngosseklänning NU? Jag vet inte var det finns såna och absolut inte i din storlek! Förköpshäfte får du köpa själv och pengar råkar jag ha i plånboken, så det var ju tur….  Men varför sa du inte det här för några dagar sen, så jag hade kunnat fixa sånt här i tid?”

Han ser lite ”träffad” ut, men drämmer sen till med:

-”Äsch, det är ju ingen ide, för du bara glömmer ju!”

Han tittar på mej under lugg (utan lugg)….

-”Jahaaaa! Så EGENTLIGEN är det mitt fel att jag får reda på det först idag, för jag hade ändå glömt?!?”

-”Ja, typ.”

Minsting startade tidigt igår morse med att klaga på ”ont häääär” och ”ont däääär” och jag kände irritationen växa i mej….Han har ALLTID ont någonstans och klagar över det….och blir så ömklig, så jag blir knottrig.

-”Mamma! Jag kan inte böja tån åt DET hållet!” klagande

-”Mamma! Jag har ONT i handen. Och jag tror jag har brutit fingret. Kolla!”

-”AJ! Jag har ont i magen!”

-”Aj aj  aj! Mitt huvud!”

Klag och gnäll och klag och gnäll…..

Jag gick en långpromenad med hundarna i det härliga vintervädret. När jag kom hem 1 timme senare låg han i sängen och var ledsen och ”mådde sååååå dåligt” och hade martyrmässigt/dramatiskt tagit mitt nattlinne och låg som en liten baby och ”gosade” med det.

-”Näe, nu får det vara nog! Kroppar KÄNNS! Du är väl hungrig eller något! Sluta känna efter så mycket!!! Jag orkar inte med gnället och ditt skådespel!!” fräste jag.

-”Den dag du verkligen ÄR sjuk kommer jag inte att tro dej!!” la jag till…..

En timme senare var han stekhet: 40*C. Han låg och frös och skakade med knallröda kinder….på natten kräktes han och sen svimmade han….

Dåligt samvete? Jag?

*harkel*

Inte då!

När man ropar gällande vargen för många gånger så blir det så….

Så nu är min lilla Dramaqueen sjuk på riktigt….och jag tror faktiskt han njuter mitt i eländet….

”BANG! BANG! BANG”, låter det och smäller i väggen. Hundarna börjar skälla.

-”SLUTA BANKA!” skriker jag.

”BANG! BANG! BANG!”

Jag går och hämtar pet-flaskan som han sitter och drämmer i väggen, och får en höra alla fula ord han kan, och som inte bör skrivas ner här, för då säger ”vän av ordning”:

-”Fåååår han verkligen säga så?! ATT du står ut!!! Miiiina barn har aldrig ens svurit!!”

Och jag kan garantera att dom är dom fulaste fula. ”Får” han säga så? Eeee….han säger dom hemma när han är ARG, och jag väljer mina strider. Nu gäller striden:” Banka inte i väggen och skrik när du blir arg på datorn!”

-”JÄVLA F*TT-DATOR!!!” skriker han

-”Men spela inte dator då, om det är så tråkigt!” ropar jag….

-”VAD SKA JAG GÖRA DÅ???” skriker han tillbaka

-”Spela TV-spel!” ropar jag

-”DET FUNKAR INTE!!!”

Va? Det funkade ju igår! Ja ja…..

-”JÄVLA F*TT-DATOR!!! Den bara laggar!!!! ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ!!!”

Hans ilska och negativa energi sprutlackerar hela lägenheten.

………………………………. 

Min lilla solstråle föddes för 14 år sen. Han var det ljuvligaste ljuvliga man kunde tänka sej. Han hade stora ljusblå ögon och ett leende som smälte glaciärer. Han var lugn och glad och alltid så tålmodig och snäll. När storebror ryckte saker ur hans händer, tog han det piano och tog någon ny sak som han strålade emot. Allt han gjorde tycktes han vara så glad över. Solen strålade i hans liv!  Jag vet att jag ibland tänkte: ”Så här snäll och tålmodig kan man inte vara ett helt liv….En vacker dag så……”

Tålamod? Ha! Strålar? Ha! Positiv? Ha! Glad? Ha!

”Den vackra dagen” är här! Med råge!

Jag vill vara ifred. Och skriva. Men jag kan inte. Barn, städa, hundpromenader, mat, tvätta….

Jag försöker skriva…VILL skriva…Det skriker i kroppen: SKRIIIIIIIV!

Men vardagen och Livet kommer emellan.

Skapar stress. För jag VILL INTE! Vill inte ta hand om sånt som jag MÅSTE ta hand om.

Jag vill vara ifred!

OM jag skulle fotografera mitt hem skulle ni förstå att jag måste städa. Det är inget jag kan prioritera bort…tyvärr…för har man redan  prioriterat bort det 43 gånger, så kan man inte göra det fler gånger. 43 är liksom maxgränsen…har jag hört….

Så idag måste jag städa, trots att det SKRIKER i skrivnerven…Det värker i den….Tjuuuuter! Som värsta biologiska klockan: Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!

Typ.

Stackars mej….

Usch för fest på fredagar! Det blir bara stressigt och jobbigt!

Jag vill ju åka hem med fredagsmyset i en kasse, och slänga mej framför soffan och ligga där som en padda och bara VAA…..och MYSA…..i LUGN och RO!

Men istället ska present inhandlas – samt fredagsgmyset (under stress)….Sen ska det stressas hem och göras iordning son inför kalas, och så åka iväg i iskall bil för att lämna honom på festen….och sen sitta på nålar och vänta på att hämta sonen på festen också….

Slapp fredag?

Näe!

Fy fan för fredagsfester!

Och det där  avslappnande glaset vin kan jag ju titta mej i himlen efter…….

Bilen har nu varit utan ETT lyse i……*räknar*….2,5 månad.

Av och till har jag försökt bråka med den där lyshuvan, för att lista ut hur man tar av den, för att stoppa i det nya glödlampan, som ligger i bilen och väntar på att bli använd….

Igår var det till: Jag stod böjd över lys-sidan och bökade med ”locket”, eller vad det är och tänkte att det nog ”egentligen är väldigt enkelt, men jag har bara inte kommit på Grejen, liksom….” då jag plötsligt ser en sladd som liksom hänger och slänger i det fria.

Sladdar med en ände brukar ha ett mål, liksom, så jag prövar att trycka in den emot mej, för jag antar att hålen måste vara där, och VIPS så sitter den fast på ”rätt ställe”, för den fastnar ju. Känner mej rätt nöjd som har ”lagat något” (vad det nu är/var)…. Men fortsätter sen att bråka med lyshuvan….

….och ger upp igen! Det är så KALLT att böka med en lyshuva i -10 grader!

Så startar jag bilen och kör….och upptäcker att det är något med lyset! Det är liksom….ljusare….eller nåt….Det är inte bara halva vägen som lyses upp längre, utan mer liksom….hela!

Jag har lagat lyset! Hurra för mej! Jag är världsabäst! Och den nya glödlampan ligger fortfarande I bilen och väntar….

Nu funkar lyset igen!

Det var SLADDEN som gjorde´t! Och jag. Förstås.

 Jag lagade bilen.

FÄLV!

Jag är hemma  hos en underbar rysk kvinna.  Hon är så fantastiskt härligt mysig så jag bara njuter av att vara i hennes närhet. Hon berättar saker om Ryssland som får mej att rysa, men också att le… Det är spännande att höra om hur det är i Andra Länder – speciellt när en person som vuxit upp där, berättar.

Så tar hon fram en stor burk. I den ligger ryskt godis.  Hon ler och säger att sånt här godis fick hon som barn, så när hon äter det dyker det upp Kära Minnen från barndomen.  Nu vill hon veta om jag tycker om ryskt godis, så hon ger mej en bit av varje sort.

”Mums! Mums! Mums! Mums!”

-”Ja, jag älskar ryskt godis!”  Meeeer!

När jag går stoppar hon en påse full med blandat ryskt godis. Hon vill att jag ska bjuda mina söner på ryskt godis. Hon vill veta om dom också tycker om det….

Men Grabbarna Grus är ju hos sin pappa!

Nu ligger godispåsen i skåpet här hemma och skriker:

-”KOM OCH ÄT OSS! VI ÄR JÄTTEGODA!!! KOM! KOM! KOM!”

Åååååååååå, vad ska jag göra? Jag vet att ”bara en…” blir ”bara en till….” och ”BARA en till…” och ”Hoppsan! Tog dom slut?!”

Och ååååååååååå vad jag hoppas att mina söner HATAR ryskt godis! Jag vill ha det för mej själv! Men jag måste vänta tills i morgon.

Ååååååååååååååååååå!

Alla dessa underbara människor! Som har levt mer eller mindre tuffa liv….och som är mer eller mindre kantstötta….av Livet och det som dom upplevt och varit med om….

Jag gillar dom!

Jag gillar dom härliga människorna! Som försöker om och om igen. Som faller, men reser sej upp igen och igen…. Som tycker och tänker härliga, och ibland tokiga, tankar….Som har funderingar och åsikter som ibland får en att rysa, men ibland får mej att skratta högt (tillsammans med dem).

Jag gillar dom verkligen!

Människorna.

………………………………………………….

”Allt kan man ta ifrån männniskan.

Utom en sak – den yttersta friheten

att välja förhållningssätt

till det som livet för med sig.”

(Viktor Frankl, som överlevde Auschwitz)

(Här är alla fyra! Bilden är tagen för några år sedan. Victor sitter längst upp till vänster…)

MIN son hade gjort HELA bilagan till Svenska Dagbladet igår! En ”spel-bilaga” kan jag gissa att det är. Och säkert är den superfin och jättebra gjord, för han är One of a Kind, min son!

Och snygg är han också!

Och snäll!

Och generös!

Och klok!

 Och duktig på att skriva!

Och Världens Bästa Storebror!

Sa jag att jag var stolt?