Älska mej uppifrån knoppen
ner till minsta tån
Älska hela kroppen
in i minsta vrån
Älska mej när jag är blyg
och osäker och rädd
älska mej lite i smyg
och hur jag än är klädd
Älska mej när jag är kall eller het
och om jag blir lite fet
Älska mej fast jag är jag
älska mej varje dag
Älska mej när jag är blottad och fel
älska mej när jag är stolt och hel
Älska mej när jag skriker och gormar
älska mej även igenom stormar
Älska mej när jag är liten och svag
Älska mej varje dag
(Detta är inte mina brända maränger, utan någon annans brända maränger…Mina var plattare och fulare och mer brända….)
Jag har aldrig varit speciellt intresserad av matlagning eller bakning (tyvärr!). Jag har snarare sett matlagning som ett Nödvändigt Ont. Men under åren med mina barns pappa lärde jag mej en del om matlagning (för han är skitduktig!) – tex att man inte behöver följa recept och att man kan experimentera lite osv, och då blev det liiiite roligare….Men att jag skulle få matlagning till ett intresse, finns inte på världskartan….
Nåja.
Jag HAR försökt baka vid några tillfällen. Sockerkaka går ganska bra. Kladdkaka har jag också lyckats få till några gånger. Bullarna har blivit skorpor…Bröd smakar torrt….Näe, att baka är inte min grej heller.
Men skam den som ger sej! Maränger har jag försökt baka X antal gånger….men dom har alltid blivit för smetiga och platta… Så igår skulle jag ge mej på det igen….
Fyyyyy, vad man måste vispa och vispa och vispa och vispa……….-”zzzzzzzzzzz….Oj! Somnade jag?!?”
Pluttarna blev lika platta, om inte plattare (!) den här gången. Suck! Jag bara orkar inte vispa tills smeten är ”vit och hård”….utan vispar tills den är….”lite lagom”…..
Sen tänkte jag ha dom i ugnen liiiiite längre, så att dom inte skulle bli så smetiga…..
Vad hände?!? SVARTA maränger!
Bara så ni vet: SVARTA maränger luktar illa och är INTE goda!
Blä!
Det gillar jag inte alls! Det gör mej (mer) knottrig när någon skriker/fräser/ropar så! Och det händer….ofta!
I morse:
-”VEM har tagit min mössa?!? Minsting!! DU har tagit min mössa!! Maaammmaaa: VAR är min mössa?!? Fyyyyy, vad det är stökigt här! MIIIINSTING!!! DU STÖKAR TILL SÅ MYCKET!!! Det är DITT fel att min mössa kommit bort!!! Du måste plocka upp efter dej!!! Titta där! Där ligger DVD-skivor utan fodral! Det är BARA du som lägger skivor så!!! VAAAAR ÄR MIN MÖSSA??? Mamma!”‘
-”Vilken mössa menar du? Hur ser den ut?”
-”Den svarta med ett märke på.”
-”Jahaaaa….DEN!”
-”SER du den?!?”
-”Näe….bara i mitt huvud….”
-”Åååååå!…. Nu kommer jag för sent!!!”
-”Men strunta i mössa då!!” (3 minuters gångväg till skolan…)
-”NEEEJ!”
……………………………………………………………..
Samtal med MInsting efteråt:
-”Jag tycker det är så jobbigt när Storing skyller på andra när han tappat bort något….”
-”JA, jag med! Och han skyller alltid på MEJ!”
-”Ja….men du är nog den som stökar till mest….och så jag kanske…Jag är rätt stökig också….”
-”Ja…Men Mellan skyller också alltid på mej!”
-”Ja, det gör han faktiskt!”
-”Vem ska jag skylla på då?!?”
-”Hm…..Kanske man alltid skyller på en lillebror/syster….så du som är minst får all skuld för saker som kommit bort eller blivit förstörda….?”
-”Aaa…..” *tänker*…..Kan vi inte adoptera en lillebror?”
-”Ha ha ha….som du kan skylla på?!?”
-”Ja!…..”
-”Stackars han i så fall…bli adopterad för att bli ‘slagpåse’….”
-”Men jag då?!?”
-”Jamen det är ju faktiskt jättesynd om dej som får ta så mycket skit!”
-”Aaaa….”
-”Det är den yngstes tuffa roll….kanske….?”
-”Kanske…, men det är okey ändå…..”
-”Är det?”
-”Ja, för jag får vara minst jämt…och det är rätt mysigt….Jag gillar det…”
-”Va bra!”
-”Aaaa……”
Jag kan känna mej rätt okey…rätt snygg…ibland…och helt okey….
Och sen flanerar jag runt i någon klädaffär och tar några tröjor från en ställning, går in i ett provrum och har redan bilden i huvudet av hur snygg jag kommer att se ut i detta plagg.
Men först måste man ju klä av sej…. och så står jag där i hela min nakenhet och speglar mej från alla håll….och självförtroendet som kanske var 7 av 10 möjliga, hamnar på -3 (MINUS tre!). Suck! Det är knappt att det är någon idé att prova kläderna, för det är liksom ”kört”….Livet är slut…Man kan inte se ut som jag. Och egentligen har jag ingen…levnadsrätt… Så illa känns det!
Och jag undrar: ”Hur faan står Stenis ut?” och ”Varför spyr inte alla arbetskamrater av avsmak när dom ser mej komma vaggande med all min fetma…som väller ut…” och så känns det så ”kört!”. Det är liksom KÖRT! Det går inte att banta bort allt fläsk! Och jag orkar inte! Jag har gjort mina tappra försök ungefär…..*räknar*….473 gånger…tidigare i livet.
Och hur kan man vara så jävla dum i huvet att man bantar när man är smal som ett streck?? För det gjorde jag då. Förr. När jag var ung och smal. Och SNYGG!
Jag var smal och snygg och vältränad, och kände mej ful…och tjock….Nöp i skinnet och sa: ”Fett!”.
Suck!
Men NU!!! Oj oj oj! Nu är det nästan ett KRAV: Banta eller dö! Lite så…
Jag bestämmer mej iallafall för att göra mej av med ALLA speglar hemma, och sluta spegla mej helt. För jag blir bara arg, ledsen och besviken…
Djupt deprimerad travar jag sedan hemåt och möter ”Madde” på vägen:
-”Hallååå!” ropar hon och kommer rusande. ”Heeej! Hur är det?!? Har du gått ner i vikt?!” frågar hon glatt.
-”Eeeeh, va?!? Skojar du?!” Jag försöker se om hon är ironisk.
-”Absolut inte!” säger hon och ser allvarlig ut.
-”Näe, snarare tvärtom…” svarar jag….
-”Jaha…Det kanske är kläderna då….Förut hade du kanske mer bylsiga kläder?”
-”Eeeeh…tack? Eller?”
Och sen ger jag henne en stor kram för att hon drog mej upp från min djupa Provrumsdepression….
Pust!
(Innan partyt gör jag alltid en bakåtkullerbytta när jag är festklädd för att se om kläderna ”håller”….)
Det är Personalfest med ALL personal i HELA huset! = MÅNGA!
Vad innebär det i Sverige? Jo, att alla som ”hör ihop” sitter tillsammans och rör sej inte ur fläcken….och pratar inte med någon Främling….Huvva!
Men jag hoppas det blir kul och att jag hamnar bredvid några ”kul typer”. Jag har en otrolig och särdeles fantastisk förmåga att hamna bredvid Kvällens Tristaste Person, vars Aura strålar Inåt, nästan varje gång jag ska på såna här fester. Vi får se hur det blir ikväll….
Wish me luck!
Jag sitter på ett boooooring möte och för att inte somna sitter jag och slötittar i min almanacka…och där finns bl a en världskarta och världens alla flaggor….Jag går igenom alla flaggor – medan föreläsaren pratar om samverkan, evidens och implementation – och inser att jag känner inte ens till att vissa länder FINNS! Otroligt!
Gör du det?
Känner du till:
Antigua och Barbuda
Benin
Burkina Faso
Comorern
Djibouti
Ekvatorialguinea
Guernsey
Kiribati
Marshallöarna
Mikronesien
Nauru
Palau
Qatar
Saint Kitts och Nevis
Salomonöarna
Sao Tome och Principe
Surinam
Tuvalu
Vanuatu
????????
Det är 19 länder jag aldrig hört talas om och jag har ingen aaaning om var dom ligger! Ska jag skämmas lite, eller mycket? Har du hört talas om dom här länderna? Eller kanske varit där?
Bara måste skriva vad Minsting just sa:
-”Mamma! Kom och titta! Det är en sån där….du vet….PSYKOPAT på TV!”
-”VA? En psykopat? På Hanna Montana? Hur ser du det?”
-”Ja, du vet en sån där liten människa….”
-”Liten?”
-”Ja, fast den är vuxen är den lika liten som ett barn…..”
-”Jaha. Dvärg?”
-”Ja, just det!”
Två tonårssöner, och en på god väg…..(att bli tonåring alltså…) och jag undrar….
Varför är det så roligt för killar att BRÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖLA, att LÅÅÅÅÅTA och VÄSNAS??? Är det för att dom ”nyss” fått en ny röst, och att den ska testas i höjd och längd och volym?? Eller VAD? Gör tjejer så här också?
Det är tyst i lägenheten….*harkel*….Tyst och tyst…Vi har två glada undulater som kvittrar och ”pratar” nästan heeela tiden, TV:n står alltid på och X antal datorer låter på olika sätt från olika hörn, och hundarna skäller när dom hör något utanför….Men förutom DET, så är det tyst….
Nåja. Jag börjar om: Det är TYP ”tyst” i lägenheten och som den husliga mamma jag är har jag lagat en fantastisk middag till Grabbarna Grus, och går runt och säger vänligt till alla: ”Maten är klar! Varsågod och kom och ät!”
Efter en stund…*harkel*…Olika lång stund beroende på VAR dom är i spelet/chatten osv…kommer dom drällande från olika håll….Nåja; lägenheten är bara 70 kvm, men ändå…..
…..och så börjar det:
-”ÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!!!”
-”UÄUÄUÄUÄUÄUÄUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!!”
-”OIOIOIOIOIOIOIOIOIOIOOOOOOOOOOOOOOOOOO!!!”
-”KLAPP!KLAPP!KLAPP!KLAPP!KLAPP! = *KLAPPAR HÄNDERNA HÅRT*
Det vanligaste är att jag skriker:
-”TYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYST!!!! JAG BLIR TOOOOOKIG!!!!”
….men häromdagen sa jag inget när dom drog igång… Jag hade bestämt mej för det, för att se vad som händer….
Jag tycker att jag stod ut rätt länge…..men det kanske bara var några minuter….Jag vet inte….för till slut skrek jag -”SLUUUUUUTAAAAAA!”
Grabbarna tittade på mej och sa förvånat:
-”Varför sa du inte till på en gång?”
Hjältegalan är underbar! Den sänder Goda Signaler ut i Hela Sverige. Det goda smittar och gör ögonen fulla av tårar över alla som har det jobbigt men jag man blir också rörd över vilka hjältar det faktiskt finns! Man blir sugen på att bli den som hoppade i sjön och räddade ett litet barn, eller den som hoppade in genom fönstret där röken vällde ut…
Godhet smittar och gör ringar i….. luften….som sprider sej runt om, i världen…Är du god mot någon, är den god mot sin nästa. Ler du mot mannen du möter, ler han mot nästa människa han träffar….
Man vill vara den som inte ”stelnar till” när det händer något. Man vill vara den som ”bara gör”…Och det är tur att det finns såna! Och dom ska och bör hyllas!
Det känns gott att göra gott! Det känns bra i hjärtat, och jag tror det växer, av kärlek….
Jag tycker Hjältegalan är Galet Bra! Och jag älskar Mark Levengood!
