Dag 17 och jag ska skriva om ”Min allra bästa födelsedag”…..
Hm…..*tänker*……
Den första födelsedag jag kommer att tänka på är min lillasysters 6-årsdag, som var min allra värsta och allra bästa i ett paket….
Den andra födelsedagen jag kommer att tänka på var när jag fyllde 18 år och hade ”värsta festen”….
Den tredje födelsedagen jag kommer att tänka på är när jag fyllde 16 år och fick den allra bästa presenten….
Vilken ska jag taaaaa? Vad blir ni nyfikna på? Vilken födelsedag vill ni höra om?
Om Pippi funnits på riktigt och nu, och bott i vår kommun, så hade hon blivit utredd av Socialtjänsten. De hade kommit fram till att hon inte kan bo ensam, så hon hade jourhemsplacerats i något jourhem för avvaktan av att se om hennes pappa kunde ta hand om henne.
Vi hade skickat efter hennes pappa från Kurrekurreduttön, och undrat om inte han hade kunnat ta hand om henne. Men eftersom han var ”värsta smitaren” så hade han leende sagt att han älskade henne jättemycket men att han skulle återvända till Kurrekurreduttön ändå! Och så skulle han åka, och lämna Pippi ensam kvar i vår kommun. Hon hade tappert sagt att ”det gör ingenting”.
Vi hade förfasat oss över att en pappa kan lämna sin dotter på det sättet, och sedan hade ”vi” börjat leta efter ett bra familjehem till Pippi. Troligen hade hon inte fått behålla Lilla Gubben och Herr Nilsson. Apan hade skickats till Skansen och Lilla Gubben hade man sålt. Villa Villerkulla hade sålts av någon mäklare och pengarna hade satts in på ett konto som Pippi skulle få tillgång till när hon blev myndig.
Eftersom Pippi inte gått i skolan hade det inte spelat så stor roll var i Sverige hon placerades. Hon hade inget nätverk omkring sig alls! Jo, Annika och Tommy, förstås, men vänner kan man skaffa nya.
Vi hade undrat: ”Finns det någon mormor och morfar? Kusiner? Fastrar, mostrar? Släktingar över huvud taget?”
Hon hade troligen fått bo i Jourfosterhemmet ”alldeles för länge”, så att hon hade missat fler terminer i skolan. Kanske hon hade fått hemundervisning – för att komma ikapp.
Sen hade hon placerats i något familjehem i Sverige, som verkade bra. Och så hade hon fått börja skolan där. Troligen hade man då och då kontaktat pappan och frågat om intresset från hans sida, och troligen hade han skrattande tänkt att ”Pippi klarar sej” utan att förstå att hon längtade ihjäl sig (nästan) efter sin pappa och att hon kände sig övergiven av honom, och undrade om han verkligen älskade henne, eftersom han inte kom och hämtade henne.
Hon hade också blivit deprimerad för att Lilla Gubben sålts och herr Nilsson numera bodde på Skansen. Tommy och Annika tappade hon kontakten med, och alla på skolan tyckte att hon var konstig med sitt röda spretiga hår, och pga hon var så otroligt stark.
Eftersom hon var så udda, började hon i tonåren dricka alkohol för att fly ifrån denna udda-känsla. Hon började också färga sitt röda hår svart och målade svart kajal runt ögonen och klädde sej i svarta kläder för att markera sitt utanförskap och sin depression.
Såsmåningom hade hon klarat sig igenom tonåren också…och kommit ut på andra sidan rätt ”hel” ändå…men med en evig känsla av tomhet inuti, eftersom hon aldrig blivit ”älskad” av sin mamma eller sin pappa…
Hon hade troligen inte skaffat egna barn, utan flyttat till en lägenhet ensam och skaffat katter. Flera stycken, som kompensation för att hon inte fått behålla Lilla Gubben och herr Nilsson.
Hon hade haft tillfälliga förbindelser med män, som hon inte lyckats fånga eller älska på djupet…Hon förblev ensam resten av sitt liv….så småningom fick hon arbete på Skansen….och blev älskarinna åt en djurskötare som var gift och hade tre vuxna barn men som inte kunde skilja sej, för att hans fru hotade då med att ta livet av sej….
Hon fick bli chefskötare över aphuset till slut och det trivdes hon med.
Ensamhetskänslan blev som en Kompis i hennes liv, och hon dog ensam vid 74 års ålder, av en getingstick eftersom hon blev allergisk mot getingar.
Vi har diskuterat hela halva veckan, Minsting och jag.
Det började med:
-”Får jag…….?”
-”NEJ! Absolut inte!”
-”Snäääälllla, om jag looooovar att……….?!?”
-”NEJ!”
-”Men om jag…….Snällaaaaaa?!?” *tårar i ögonen*
-”Nej.”
-”Uuuuuhääääääääääää! Jag får aldrig…! Jag som lovade….! Uuuuhääääää!” *tårarna sprutar*
-”Äh, sluta! Det blir inte bättre av att du ylar sådär. Skärp dej!”
-”Uuuuuhäääääääää!!!”
-”Ååååå, kan du inte gråta tystare. Jag orkar inte höra det där!”
-”Jag kan inte! Uuuuuhääääääääää!”
-”Det hjälper inte! Att prata kan hjälpa, men inte att yyyyla eller bråka.”
*torkar tårarna och tar ny sats*
-”Men om vi….och jag lovar att….och då ska vi…..och jag kommer inte att …..”
*suck* -”Låt mej tänka ett varv till…..”
——— PAUS ———
-”Mamma, har du tänkt färdigt?”
-”Nej, jag orkar inte tänka på det nu. Jag ska på föräldramöte på skolan. Vänta tills jag kommer hem igen!”
-”Men åååååå! Jag har ju lovat Elis!”
-”Du kan inte lova någon något förrän jag har sagt okey till det.”
-”Men du saaaa ju…..!”
-”Nej, det gjorde jag inte! Jag har aldrg sagt ja till detta!”
-”Joho, du SA ja!”
-”Nej, det har jag inte! Jag är helt säker på det och slutar du inte tjata nu så blir det verkligen ett NEJ!”
-”Okey. När ska vi prata om det då?”
-”När jag kommer hem. Eller när du ska lägga dej. Vi kan prata om det när jag sitter på din sängkant när du ska sova. Men då måste du LOVA att lyssna på mina argument också och inte bara börja gråta.”
-”Jag lovar.”
————–PAUS—————
-”Mamma! Har du bestäm dej? Får vi…….?”
-”Inte nu. Vänta till i kväll. Jag har för mycket att tänka på nu….och så har jag ont i huvet, så jag orkar inte.”
-”Sen?”
-”Ja, senare.”
-”Okey.”
————PAUS——————–
*lägger mej bredvid Minsting och pratar*
-”Jag vill att du ska lyssna på mej nu.” *allvarlig*
-”Ja, jag lovar.”
-”Utan att putta ut underläppen och börja gråta…”
-”Okey, ska försöka”.
-”Lyssna på riktigt?”
-”Ja!”
-”Du måste försöka förstå att jag inte ORKAR…..EN anledning är att veckan varit så jobbig och du har faktiskt varit riktigt jobbig den här veckan….Du har gnällt och klagat och jag har behövt TJATA på dej jättemycket! Jag blir helt slut av att tjata!”
-”Men jag SKA lyssna nu, på dej, och om du påminner mej att jag lovat att lyssna så att du slipper tjata….”
-”Men du måste ta ansvar för det själv! Jag kan inte tjata om att jag inte ska tjata!”
-”Ja, jag lovar att jag ska försöka.”
-”Och sen vill jag ha en BARNFRI kväll i morgon…och ligga i soffan själv och äta godis framför TV:n och inte ha någon som ropar: ”Maaaammmmaaaaa!” stup i kvarten.
-”Men jag LOVAR att inte…..”
-”Men du har lovat förut och inte lyckats hålla det….så jag litar inte riktigt på det….”
-”Litar du inte på mej?”
-”Nej, faktiskt inte! För du har lovat så ofta att du inte ska ropa på mej hela tiden och att du ska ta eget ansvar och att du ska…..men så blir det inte så….”
-”Men du måste påminna mej. Jag har lite dåligt minne!”
-”Tja….Då får du skärpa dej, och träna upp ditt minne. Du är ju ung och borde kunna minnas såna här saker. Och jag orkar inte både tjata om det jag tjatar om och så tjata om påminnelser också! Jag orkar verkligen inte! Du förstår inte hur jobbigt jag tycker att det är att tjata, och du förstår inte hur det är att Ha Ansvar.”
-”Jo, jag kan ta ansvar.”
-”Ja, du kan ta en 11-åringsansvar, men du förstår inte hur det är att vara vuxen och ha ALLT ansvar!”
-”Jo….j”
*avbryter* -”Nej, det förstår du inte, och jag kräver det inte heller. Inte ens vuxna utan barn förstår vilket ansvar det är, eller vuxna som lever två föräldrar ihop…Det är rätt tungt med att ha ensamt ansvar jämt…. Men du Behöver inte förstå det…Jag bara sa det…..Att det är tungt och att jag är rätt slut och behöver få VILA!”
-”Men jag lovar att…….”
-”Suck!”
-”Men då måste ni……..bla bla bla bla bla”
-”Jag lovar!”
-”Och så måste du tänka på att….bla bla bla bla bla!”
-”Jag lovar!”
-”Men om jag har migrän i morgon så går det inte, och då får du acceptera det (*funderar lite på om jag ska få – ”låtsas-migrän” för att slippa*….Ful tanke – vet!).
-”Lovar.”
-”Jag har jättejätteont i huvudet nu, så det KAN bli migrän….och då får ni inte……”
-”Okey.”
-”Okey, då får ni…..”
-”TACK Mamma! Jag älskar dej! Du är bäst!”
…………………………………………………………………………………….
Jag trodde jag skulle kunna hålla fast vid ett NEJ hela vägen, men det gick inte…..
Vad det handlar om: Minsting vill ”LANA” med en kompis hemma hos mej (när killarna egentligen ska över till sin pappa och jag ska ha min LEDIGA helg) från fredag (idag) till lördag….
*dunk dunk dunk*
”knack knack knack knack knack!”
*DUNK!*
-”JÄVLA SKIT!”
*DUNK DUNK DUNK*
-”FITTA!”
*BONK!*
-”ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ!”
-”JÄVLA F*****R (censur)!! **********(supercensur)!!!! *********** (barnförbjudet och supercensur)!!!”
*DONK!*
*dunk dunk dunk dunk*
Vad är det som låter? Gissa!
Den har jag redan skrivit om, för något år sedan, tror jag, i den här bloggen, så det blir väl lite tjatigt om jag skriver om den igen.
Men jag kan ju göra en kortversion, som påminnelse, liksom:
Jag var 14 år. Han var 15 år. Det var i Jugoslavien (Kroatien), i en liten fiskeby som heter Moscanieschka Draga (felstavat). Jag var ”förberedd”, kär och ”redo”. Han var Erfaren. Vi satt på en bänk vid ett fantastiskt promenadstråk, med utsikt över Egeiska havet. Det var kväll och det var Magiskt. Jag sa att det var första gången, och han visade mig hur jag skulle göra. Sen tror jag nog att jag hamnade i Sjunde Himlen – faktiskt! Det var Underbara första kyssar,utförda av Federo!
Tack Federo!
Jag har haft många drömmar.
Jag drömmer ständigt – klokt och oklokt, realistiskt och orealistiskt.
Och ibland när lyckan bubblar i mej, känns det som om jag lever I drömmen!
Flera drömmar slog aldrig in, och kommer aldrig att slå in, och när jag väl ”landat” i det, och har ”sörjt färdigt” att det inte blev så.. har det vänt, och jag har blivit glad och lycklig över att drömmen INTE slog in, för jag lärde mej mer, och blev en bättre människa, av det liv som det faktiskt blev – istället!
Jag ville tex träffa Mannen i mitt liv tidigt och sen gifta mej och leva ”Lycklig hela livet” med honom.
Jag var ju en sån som ”passade” i en familj, en sån som ”passade” att vara en ”liten fru” med man, och många barn. Jag var en sån som ”aldrig skulle skiljas”. Jag var en trogen och kärleksfull ”en-mans-kvinna” och när jag väl älskade gjorde jag det fullt ut, och Resten av Livet…. och jag ”passade inte” i att vara ensamstående mamma.
Tyckte jag. Då.
Ha!
Gud och Ödet hand-i-hand satte krokben för dessa naiva drömmar och lät mej leva i Verkligheten istället. Och oj vad jag lärde mej mycket av det! Jag lärde mej om självständighet, att stå upp för sej själv, att klara ”allt” (själv).
Jag lärde mej om Ensamhet, om att inte ta något för givet och om hur olika relationer kan se ut. Jag lärde mej mer om män (ha ha ha!) och jag lärde mej ta ansvar. Jag lärde mej att kämpa och/eller att stå ut när det är som värst. Och jag lärde mej att hur illa jag än har det, klarar jag av det. Jag lärde mej Tålamod.
Jag drömde att jag skulle bli mamma till åtminstone EN dotter – helst fler – och jag visste precis hur hon skulle se ut och hur vi skulle ha det ihop. Jag skulle vara en såååå bra mamma till min lilla dotter – mycket bättre än min egen (även om hon var ”rätt bra”….)! Killar förstod jag mej inte på. Någon kill-mamma skulle jag inte bli. Det fanns inte med i min dröm. Jag, som kill-mamma?! Ha ha ha! Näe…
Ha!
Gud och Ödet hand-i-hand tyckte att jag hade mer att lära…och eftersom jag inte lärde mej av EN son endast, så fick jag en till och en till och en till….Och först när jag hade sörjt färdigt ”dottern som aldrig kom”, förstod jag vad jag skulle lära mej genom att ”bara” få söner, och nu är jag sååå glad och tacksam över detta!
Det är ju av Svårigheter och Motgångar vi växer….Det är när vi klättrar upp för berget med rep och hacka vi förstår hur berget ser ut och hur högt det är….Inte när vi åker rutch-kana ner för det.
Jag ville bli Dansare, men min kropp och själ var inte skapt för den pressen. Jag var inte beredd att offra det som offras bör, när man ska bli dansare.
Jag ville bli sångerska, men jag var för blyg, för feg och trodde för lite på mej själv. För sångrösten var/är det ju inget fel på, förstås! 😛
Jag drömde om att bli ”något med barn”….barnpsykolog/terapeut el dyl. Idag är jag familjeterapeut och jag känner att DEN drömmen har blivit sann! Jag älskar mitt jobb och jag älskar att jobba med relationer, för BARNENS skull! Och jag älskar (fortfarande) barn i alla storlekar och former. Barn fascinerar mej.
Jag har drömmar kvar, som det fortfarande finns hopp om:
Jag vill bo ”på landet”…eller åtminstone ha ett hus/en stuga på ”landet”.
Jag vill ha djur: Höns, grisar, hundar…You name it!
Jag vill ge ut åtminstone EN bok. Jag vill vara/bli författare!
Jag vill bli Världens Bästa Farmor, för mina barnbarn (som inte finns än).
Jag vill att mina söner ska växa upp till Kloka, Varma, Kärleksfulla och Mogna män och jag vill alltid att vi ska ha en bra kontakt – genom hela livet!
Jag vill att Stenis och jag ska ha en framtid ihop – som ett VI.
DET är mina drömmar.
Någon/något jag saknar….
Jag saknar mej själv. Jag saknar att vara modig, att orka, att hinna med, att vara nära, att våga visa upp hela sej, att höra ihop, att vara En-utav-Två….
Jag är trött på att vara ensam och självständig.
Jag är trött på att inte veta, inte våga, inte orka, inte vara modig och inte våga slappna av och bara vara jag…
Jag är trött på att undra, vara orolig, att inget är självklart, att inte kunna slappna av, att inte ta för givet, att inte tas för given, att inte vara Prio Ett, att komma i sista hand, att inte räknas med.
Jag är trött på att inte duga, på att glömmas bort, att inte får vara med.
Jag är trött på att inte stå upp för mej själv i alla sammanhang, att smyga undan, att inte våga…
Jag är trött på att lösa mina egna problem själv, att inte prata av mej med Någon, att inte våga blotta mej, att inte luta mej mot någon….
Jag är trött på att flytta soffor själv, bära mina egna matkassar, köra min egen bil, byta däck på bilen själv, flytta på tunga saker och på att tänka och lista ut allt själv.
Jag är trött på Självet!
Jag är trött på att vara feg och jag är trött på Tomheten inuti…
…och jag saknar Självklar Tvåsamhet.
Jag vill bli VI.
http://www.aftonbladet.se/bostadinredning/article8392379.ab
Jag kan inte låta bli att le lite åt hur människor i andra länder löser problem….
Natt ska bli dag och dag ska bli natt, för förut var dag natt och natt dag… Det är segt och jobbigt att vända på hela steken.
Det krävs ork, vilja och kraftansträngning av stora mått. Tårar fälls och elaka ord sägs.
Däremellan lite tröst och kramar.
Men det SKA gå!
Och ”skam den som ger sej”!
Men ändå…
PUST!
Vad har hänt med bloggen??? Varför är ”ikon-listen” borta och varför blir allt så fult??
