Kategoriarkiv: Uncategorized

När börjar en vecka egentligen? Enligt almanackan på måndagar för veckorna är ju räknade. Alltså börjar veckan idag, enligt almanackan, och det är vecka 2, och jag har Grabbarna Grus hos mej.

Men eftersom Grabbarna Grus byter hem på fredagar, så börjar liksom veckan då, för mej (och troligen  för dom också). För mej är det Barnvecka eller Barnfri vecka  (som visserligen nästan aldrig är barnfri nuförtiden, eftersom Minsting alltid vill vara hos mej…), och den börjar på fredagar, och för Grabbarna Grus är det Mamma-vecka eller Pappa-vecka.

En fundering: Jag undrar hur barn påverkas av att bo varannan vecka i olika hem, såsom många gör (bl a mina)….Tänk om dom aldrig kan bo i ETT hem i framtiden, utan måste pendla fram och tillbaka mellan olika hem för att det ska kännas tryggt och bra….

Denna vecka är en Barnvecka. Det innebär att, så fort jag kommer innanför dörren hemma (efter jobbet) ropar någon, oftast Minsting:

-”Jag är hungrig!” eller ”Mellan slog mej!” eller ”Storing har retat mej!” eller ”Kan vi inte åka till Centrum och köpa ett spel – nu?”…… Alltid!

Och varje gång säger jag:

*suck* -”Kan jag inte få komma innanför dörren innan du stressar ihjäl mej med alla krav!” (för så känns det!)….

Sen tar jag en promenad med hundarna, för det har Grabbarna Grus ”glömt” eller så börjar den roliga ”leken”:

-”Varför just jaaaaaaaag??? Varför inte HAN??? Jag gjorde det sist! Varför ska alltid jaaaaag?? Fy, vad orättvist! Jag måste ju alltid….och dom måste aldrig……!!! Ååååååå! Inte nuuuuuuuu!” osv, gånger tre.

För det mesta blir jag så irriterad och arg så jag går en snabb sväng med hundarna själv (för det går fortare än att stå och argumentera med tre ilskna söner), men innan jag går skriker jag någonting om att vi ”inte kan ha hundar om det ska vara så här!” och sen skriker jag att ”maten kommer att bli jätte-sen” eftersom jag måste gå ut med hundarna först….och möjligen att jag skriker något annat också…lite martyriskt eller ilsket – beroende på dagsformen.

Sen är det dags för matlagning. Det är inte min grej, liksom, men jag gör det – dag ut och dag in – för att jag måste ju! Men för mej är det obegripligt att man kan njuta av, och tycka det är kul, att hacka och skära och dutta och hålla på i köket, för att det sedan ska ätas upp på 5 minuter blankt. Näe, det är INTE min grej!

But a mum got to do what a mum got to do! Så jag gör det!

(Så här Perfekt är det givetvis alltid hos oss…fast ljusen är givetvis tända också….)

Alla dukar av sina egna tallrikar och glas och ställer på diskbänken. Sen orkar jag inte ta tag i disken också, så jag låter ofta den stå. (”Men kan inte grabbarna fixa det?!” säger ALLA upprört och då svarar jag: ”Självklart! Kom alla grabbar, och fixa i köket!!!” och dom kommer glatt skuttande och fixar allt  i köket, visslandes och sjungandes Sound of Music, utan tjaffs eller bråk….Dessutom är dom vattenkammade, då.).

På något vis tycker jag sen hela kvällen består av ett evigt plockande och fixande, och gå hit och gå dit och Göra Saker, men jag kan inte alltid sätta fingret på vad det är jag gör, eller har gjort. Och när jag ”vaknar upp” och tittar mej omkring, så syns det inte att jag gjort något….Det är sååå konstigt!

Och disken är kvar…tills jag ”ids” ta hand om den. Ibland får jag någon Grusgrabb att plocka ur diskmaskinen.

Och scheman för ”hjälpa-till-et” är på gång…i mitt huvud….Och schema för hundpromenader också….Snart kommer dom upp, och då brukar grabbarna följa det, utan så mycket tjaffs. Jag vet inte vart dom tog vägen – dom scheman vi hade….Något revs ner under ett utbrott….Men det måste iallafall upp nya….

I slutet av dagen brukar det surra i huvudet och värka i benen av trötthet. Så NÅGOT gör jag! Tvättar, gör jag för det mesta.. och hänger tvätt….. Och så alla dessa hundpromenader….Men mer då? Tja…Ni vet…. 

Det händer att jag bloggar också….*harkel*….om ingen kille skriker: ”Stäng av din dator – den tar energi/ström!” eller vad det är den tar…Iallafall så kan vi inte ha alla datorer på samtidigt för då ”laggar” det eller så stängs  någon annans dator ner….och är det Mellans dator som blir svart så är det……”DA! DAAAAAAAAAA! KRIG!!!”.

Hans ljusblå, vackra ögon blir SVARTA och sprutar eld!

Typ.

DET vill man inte uppleva…så då stänger jag av min dator fortare än kvickt.

Sen är det ju alla gånger som grejer inte funkar på datorerna och i TV-spelen, ord som inte Minsting förstår, grejer han ska göra på spelen som jag måste förklara osv…Då ropar man på ”Mammaaaaaa!” som om jag vore värsta dataexperten. Det är jag INTE! Så varje gång säger jag:

-”Men lär dej datorer då – du som är så intresserad! Så kan du fixa såna här saker själv! Jag kan inget om datorer juh!”

Sen brukar jag trixa lite med sladdarna (kolla att dom sitter rätt, puffa lite på dom – kanske trycka till dom lite…och se att dom sitter i rätt hål), klicka lite på lite olika ikoner, lite sådär ”random”…..och så ibland – viola! – så har jag fixat felet, och ibland så fixar allt sej själv, bara för att tiden gick….och ibland är felet kvar och Mellan går omkring som en Osalig, ilsken, galen ande och fräser och sprider ilska och är allmänt….”Inte-Så-Trevlig”… och lite sådär :”Till Försäljning”…..Typ.

(Grabbarna Grus gillar att titta på Simson….)

Jag hinner nästan aldrig se på TV, när jag har pojkarna hos mej…Är inte TV:n upptagen, så har jag Något att göra…Ska klura på vad….men det är fullt ös – medvetslös hela tiden….

SÅ kommer den här veckan att se ut också.

(Googlad bild, men den här väskan liknar min väska)

Detta har jag i min väska:

– Plånbok (gammal och tjock – fylld av en massa småjox -rensas då och då…inte så mycket pengar i den dock, mest kvitton och plastkort + leg)

– Fem olika slags pennor – både bläck-, och blyertspennor.

– Cerat (Lypsyl)

– Ett par trasiga glasögon (”bra att ha”…..är dålig på att slänga, även sen saker gått sönder….”man kan ju bygga om dom”….typ)….

– Ett pyttelitet plastleksakslejon…så otroligt gulligt! Det har hört ihop med någon annan leksak, och nu bor lejonet i min väska (kan bara inte kasta söta saker…).

– TV-kanalväljare (som jag tänkt att lämna tillbaka – det har dock inte blivit av, så den har ”bott in sej” i väskan, kan man säga…)

– Några bindor och tamponger (alltid bra att ha – utifall att….)

– Ett skohorn (bra att ha – utifall att…)

– En liten flaska hårspray (bra att ha – utifall att…)

– Någons gamla mobil-telefon (vet ej vems, eller varför…)

– En tom medicinkartong (kanske jag hade glömt namnet på medicinen och tog med den för att se vad den hette…kanske…annars vet jag inte…)

– Låsolja

– P-skiva

– En ihopfällbar borste

– En tändare

– Migränmedicin

That´s it folks!

(Bilden hittad på Google bilder)

-”Plocka undan muggen och tallriken efter dej!” säger jag till Minsting när jag ser att han reser sej från soffan för att ”vandra vidare”.

-”Ååååååå!” suckar Minsting och tar sin tallrik och går ut med den till köket…

-”…OCH muggen!” säger jag och låter sträng.

-”Det var inte jag som hade den!” säger han irriterat.

-”Johodu, det var det! Jag såg det! Hämta muggen nu!”

-”Åååååå, vad du tjatar!” *suckar och stönar*

-”Ja, det ingår i mitt jobb som mamma att tjata.”

-”Åsså, är du elak!”

-”Ja, jag är skit-elak! Värsta elakingen! Det borde väl nästan vara dödsstraff på mammor som ber sina barn plocka undan tallrikar efter sej….?!”

-”Usch, vad du är dum!”

-”Ja, jag är faktiskt född sån: både dum och elak!”

-”Åååååååå!” *hämtar muggen*

-”Vilken otur du hade som fick en så elak mamma! En sån som vill att du ska ta bort tallrikar efter dej och sånt….!”

-”Ååååå….Du e så….knäpp!”

-”Ja, det också: Dum och elak och knäpp! Det kan nog inte bli värre….?”

-”Jo, äcklig och ful också!”

-”Just ja! Dum, elak, knäpp, ful och äcklig – that´s me!”

-”Och jobbig.”

-”Jobbig också förstås….Stackars er barn som fått mej till mamma!”

-”Jaaaaa!” säger Minsting, och skuttar iväg, nöjd och med ett stort leende.

 ………………………………………………………….

Tiotusenkronorsfrågan: Varför tog han inte muggen OCH tallriken på en gång när jag sa till – istället tog han tallriken först och tjaffsade sen om muggen en stund, för att sedan behöva gå tillbaka och hämta den OCKSÅ?! Det förstår jag inte. Förstår du?

Nu har han firats i ”dagarna tre”, vår nyblivna 16-åring.

I fredags hos sin pappa med mej och tre av sina yngre bröder närvarande, med jättegod grillad kyckling och citronpaj till efterrätt.

I lördags hos mej med sina tre yngre bröder och sin moster och kusin, med lasange och därefter två goda tårtor (mazarintårta och chokladtårta).

I dag hos mej med ALLA sina bröder, med hemmagjord pizza och till effterrätt marängsviss!

*RAAAAAAAAAAAAP!”

”Oj! Förlåt!”

Jag har en storasyster och en lillasyster.

Storasyster ca 5 år.

Min storasyster föddes ca 2, 5 år före mej. Hon var ”oplanerad” och fick därför en del av sin första tid  i livet bo hos vår mormor och morfar, medan mamma och pappa pluggade färdigt. På den tiden förstod man inte hur viktiga dom första åren var för ett litet barn…

.Mamma har sagt efteråt: – ”Om jag hade vetat det jag vet idag så hade jag inte lämnat bort henne.”

När hon fick flytta tillbaka till mamma och pappa, kom jag. Det måste ha varit omtumlande för en liten tjej. Min storasyster var väldigt svartsjuk på mej under hela vår uppväxt, och jag tror en del av den svartsjukan bottnade i detta – att hon aldrig fick tillgång till vår mamma fullt ut. Och den svåra och långa separation hon utsattes för som baby.

Min storasyster var lite blyg, höll sej lite för sej själv, men då vi lekte tillsammans var hon Bossen. Ofta är ju storasyskon det. Om jag inte lydde storasyster blev hon så arg så jag vågade inget annat än att ”lyda”. Jag var mer rädd för att säga emot henne, än att trotsa mamma eller pappa…

Min storasysters och mammas relation ”läkte” inte riktigt förrän hon blev vuxen, om ens då. Det fanns alltid ett avstånd mellan dom, som egentligen ingen förstod (då!). Jag tänkte ibland att det troligen berodde på att dom var så olika, och att min storasyster var den som var mest lik pappa.

Min storasyster höll sej mest för sej själv. Hon var väldigt Hemlig och smög undan med det mesta. Hennes rum var väldigt Speciellt och väldigt Snyggt och Genomtänkt, men INGEN fick närma sej hennes dörr, eller kliva in där utan lov! Det var nästintill dödsstraff på det, så jag vågade nästan aldrig – iallafall inte när hon var hemma….

När vi var i tonåren ”lånade” jag ibland hennes kläder. Det var ”dödsstraff” på det också, men jag vågade ändå! Hon satte en kedja med lås på sin garderob, för att jag inte skulle ”sno” kläder av henne, men då skruvade jag helt sonika av handtaget till garderoben och ”lånade” ändå! Vissa kläder var Värda Straffet, faktiskt. Det var speciellt en rosa-vit- vinröd-randig blus som jag älskade – och passade så bra i! – som jag ville åt….

På somrarna, när vi var hänvisade åt varandra, på semestrar, lekte vi/umgicks vi mycket. Vi lekte Sound of Music bakom huset (bland ”bergen”) där vi hade våra fasta roller när vi var yngre, vi spanade på grannkillarna ihop, vi gick till grannkillarnas hus och spelade spel, vi flirtade med killar ihop osv osv. Vi sjöng också mycket ihop – i stämmor -och så uppträdde vi för den samlade släkten så fort vi fick tillfälle.

När vi var i tonåren åkte vi till Jugoslavien (Kroatien heter det idag) på somrarna. Där gick vi på disco ihop, och storasyrran var den första jag berättade för om min första kyss. När vi var 16 år och 18,5 år åkte vi till Kreta, och var där i 3 veckor tillsammans. Det har jag berättat lite om i ett tidigare blogginlägg. Vi har många fina minnen ihop.

Ändå är vi lite som ”dag och natt” eller ”vitt och svart”….Och hade hon inte varit min syster hade vi nog inte valt varandra som vänner, men det är just DET som gör relationen så extra fin: Vi håller ihop trots olikheter och trots att vi är ”vitt och svart”. I vårt fall är ”blod tjockare än vatten”.

Min Storasyster flyttade till Stockholm tidigt i sitt liv, där hon började på Sveriges Television. Där blev hon kvar i många år! Sen träffade hon Mannen i sitt liv, blev gravid och hamnade i Arboga (av alla ställen….), där han fick jobb. Efter 10 år där flyttade dom förra året till Sigtuna: ”Nu har jag ÄNTLIGEN  hittat hem!” säger Sis nu. 

Lillasyster ca 1,5 år

Min lillasyster bara ”fanns där” under hela uppväxten. Hon var lite ”som jag” fast en storlek mindre. Vi var så lika att när vi var 16 och 18 år så skaffade jag två leg, varav hon fick det ena, så kunde hon gå in på discon med 18 års åldersgräns hon också. Och när vi gick tillsammans sa vi att vi var tvillingar. Ingen tittade sååå noga på leg.en så att dom konstaterade att vi hade samma namn….

Lillasyster och jag hade av och till lite lika intressen, och av och till gick dom isär… Vi startade båda i en gymnastiktrupp, men för mej blev det mer och mer dans tills det helt var dans, medan hon stannade på gymnastiksidan.

Vi började båda rida. Jag höll ut ett par terminer och sen tröttnade jag. Lill-sis fortsatte med sitt intresse för hästar upp i vuxen ålder, och blev såsmåningom också kursledare för grupper med barn på läger osv.

Vi något tillfälle blev vi kära i samma kille….Jag ”vann”….

Hundarna är hennes liv nu!

Lill-Sis försvann sen ut i världen på ett kryssningsfartyg där hon jobbade av och till i flera år. Till slut hamnade hon i USA, och bor där sedan 25 år, med sin amerikanske man.

Det var lite för stor åldersskillnad mellan Storasyster och Lillasyster, så när vi var alla tre, tyckte alltid min storasyster att vår lillasyster var så ”Barnslig” (vilket hon ibland också var….) och då  tyckte jag för det mesta också det.

När terminerna var igång, var vi tre helt olika tjejer, med tre helt olika intressen och helt olika vänner som levde sina tre helt olika liv, förutom alla traditioner som försigick i hemmet med ”fredagsmys” (livsviktigt!), födelsedagar, släktträffar osv – då var vi ju ”De Tre Systrarna” = ihop – men i övrigt var vi tre olika personligheter.

Jag såg aldrig upp till min Storasyster eftersom jag tyckte hon verkade ha så få kompisar, vara så blyg och inåtvänd och ha så underliga intressen. Min Lillasyster bara fanns där, som en ”lattjo liten pryl”….

Det bästa med att vara Mellansyster var att jag fick ibland vara ”stor” och kunde vara med, och accepteras av Storasyrran….och ibland lekte jag med och hade kul med Lillasyrran, då jag kunde antingen välja att vara ”liten” (som hon) eller så kunde jag vara Den Stora och Kloka, och hon var med på mina premisser och följde mej med ”beundrande blickar”….

Ett gemensamt intresse vi alla tre systrar har, är hundar. Storasyster har tre, jag har två och lillasyster har f n en (men nyss hade hon två….).

Mina systrar finns kvar för mej, och jag för dom, resten av livet. Det känns både speciellt och härligt!

Så Lycka är att ha TVÅ systrar, och själv vara i mitten!

Just nu är det två inne-favvo-ord som används flitigt av mina söner:

”Orka!” som betyder: Nähä?!? eller Tröttsamt! eller Jag orkar inte! eller Det tror jag inte på! eller Otroligt! eller Waow! eller Är det sant?!? eller Du ljuger?!?

Random som betyder: Lite hipp som happ eller oväntat eller lite hit och dit eller ogenomtänkt

Bara så du vet!

Storing är så DUKTIG! Han fick en Alladin-ask i födelsedagspresent, men eftersom han tränar och håller sin kropp i trim, ställde han in den i vardagsrummet ikväll och sa åt oss andra: -”ÄT!”

-”Nähäädu!” tänkte jag….”Jag är inte så förtjust i choklad och jag vill INTE bli tjock (-are)!” Men det var ju himla snällt.

Minsting kastade sej över asken, men tyckte sen….”urk! konstiga smaker…”.

Mellan,som är smal som ett streck, är inte speciellt förtjust i något som är lite fett (och det är väl därför han är så smal!)…..så han avstod också….

…så då stod asken där….och bara stod….och väntade….och liksom….”skrek”: ”Ho ho! Ät mej!!!”

”Äsch! Jag tar EN bit! Det var ju snällt av honom att bjuda oss iallafall….jag kan ju ta EN för att vara snäll….”

Liksom.

”Åh, shit, vad gott!”

Liksom.

”Oj, hela översta våningen försvann!”

Liksom.

”Men fyyyyy vad jag känner mej tjock nu!”

Jag har värsta tredubbla dubbelhakor! Lovar! Huvva! Nu måste jag gå med påse över huvet tills jag blivit av med dom här extrahakorna.

Och fr o m nästa vecka ska jag träna MINST två gånger i veckan! På det där träningsstället där jag nu betalar en gång i månaden!

Måste!

Vill!

SKA!

Vill hitta tillbaka till min kropp.

Ho, ho! Vart tog den vägen?

Liksom.

Den är så tung nuförtiden….

Uäck!

En liten fråga bara, så här i pausen på Let´s dance:

Vad är det som gör att Frank Andersson inte kan prata rent?

Han säger:-” Vleff-dluff-bladuileff-uff….” 

Eller nåt.

Och jag bah: -”VA???!”

Ha ha ha!

Helt underbart att jag ska skriva vad jag har på mej just IDAG!!!

 Mode-oraklerna kommer att slå dubbelknut på sej själv när dom läser det här:

Jag har på mej…….dalaaaaaaaaa…….*spänningen stiger*……..”drrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr” =*trumvirvel*……….

En gammal utsliten rosarandig pyjamaströja!

OCH!

…..”drrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr”………

(I wish!………Googlad bild) 

Rosa trosor med vita prickar på!

INGET MER!

”Klatch!”        (på hihaten, eller hur sjutton det stavas…..).

Vill du seeee?

Troooor inte det. Jag städar så svetten stänker, så jag är inte så fräsch, och min styling för dagen är helt ”Uäck!” (enligt Minsting)……

Min tro

Jag tror på kärleken, omtanken, ömheten, värmen….Jag tror på en Gud som är kärlek. Den Guden bryr sej inte om religioner, han har inga krav på att man ska bete sej si eller så….Han älskar alla människor. Han satte oss på jorden med alla våra känslor, och med både godhet och ondska inbyggt.

Han satte oss också på jorden med Egen vilja.

Sen lutade han sej tillbaka lite grann och såg vad som hände….Troligen hoppades han på att Den Goda Sidan skulle vinna i människor, för att då skulle det bli så mycket enklare för oss människor.

Men i mångt och mycket har människan valt ondskan framför godheten.

Människor slåss om gränser, om mitt och ditt, om hudfärg, om könstillhörighet, om sexualitet, om vems hinken är i sandlådan, om vilken Gud alla ska och måste tro på, om hur man ska bete sej när man tror på just den Guden och om hur man ska klä sej, stå och gå….

Ja, människor slåss om i princip allt! Slår ihjäl varandra! Dödar varandra.

Om man tänker positivt kan man tänka att kanske slår vi ihjäl varandra lite mindre än för 100 år sedan….? Eller gör vi inte det? Slår vi ihjäl varandra mer? Bråkar vi mer? Går vår utveckling åt rätt håll – mot kärlek och förståelse – eller mot fel håll? Jag vet inte.

Men Gud älskar oss alla. Kanske han skakar lite på huvudet (om han har något…) och ler lite bekymrat över att vi människor hela tiden måste kämpa och slåss och ”vinna”. Han undrar nog varför vi väljer den svåra vägen, när det vore så mycket enklare att älska och acceptera varandra.

Jag är rätt övertygad om att han inte bryr sej ett smack om vad vi har för kläder, hur vi sminkar oss, var vi sitter i kyrkan, om vi går i kyrkan över huvud taget….

Men han tycker nog det är konstigt att vi aldrig lär oss att Godhet föder Godhet, och ondska föder ondska….Att leenden smittar och att man kommer långt med att ”vända andra kinden till”….

När det pratas om ”synd” tror jag helt enkelt det handlar om att vi människor är fyllda av både gott och ont, och att ingen någonsin kan bli helt igenom GOD, och helt igenom vara Perfekt – alla har lite ”synd” i sej.

Vi kan bara göra så gott vi kan, och vara så goda vi kan….Men alla gör vi fel och gör tokiga saker. Gud tycker att det är okey! Han vet att vi ”bara är människor”  och att ”ingen är perfekt”.

Kanske vi får våra liv ”snabb-spolade” igenom oss, på något sätt när vi dör, där vi i korta drag får känna de känslor vi åsamkat alla, och därmed får vi ”sona våra brott” – för en del brott är värre än andra faktiskt…. MEN jag tror ändå alla får en ny chans, och att alla är älskade av den Gud jag tror på.

Så tror jag, och så kommer jag fortsätta tro, oavsett vad ”alla andra” tror…eller ”vet”.

Jag har aldrig haft någon ”frälsningsupplevelse” utan det här är något jag ”bara känner” och ”tror” (men nästan ”vet”)….och jag tänker inte argumentera för eller emot, eller om Universum eller ”alla krig då?” eller ”religionen har bara gjort ont”….eller något annat.

Jag är lugn och trygg i min tro, och jag behöver varken övertyga andra eller övertygas av någon annan.

……………………………………………………………..

PS. Givetvis vet inte jag, med min lilla mänskliga hjärna, om Gud är en man eller kvinna, djur eller något annat väsen, rök eller luft eller bara en känsla….Det spelar ingen roll. Han/hon/det kallas iallafall för Gud. DS

…………………………………………………………….

PS igen. Nej, jag är inte Bibel-troende, för Bibeln skrevs för sååååååå länge sedan, och det är människor av IGÅR, som genom ååååår av berättelser satt ihop den, och jag tror inte på att en God Gud har satt ihop en massa regler för hur vi människor ska vara, vad vi ska göra, hur vi ska bete oss osv. Jag tror han gav oss våra känslor och våra tankar och vårt inre. Punkt. Vad vi gör med detta är upp till oss. DS igen.

…………………………………………………………………..

-”Käre Gud. Finns du verkligen? En del tror inte det. Så om du finns är det bäst att du gör nåt åt det fort.” (Harriet, 8 år)