Mellan suckar. Han har en ”OMÖJLIG!!!” läxa……. NU IGEN!

Jag fattar inte att dom (lärarna) ALLTID ger Mellan OMÖJLIGA läxor!

Har dom något emot honom, liksom?

DESSUTOM talar lärarna om för ALLA ANDRA i klassen EXAKT vad som förväntas av dom, UTOM för Mellan…..

……Jag vet inte om dom rynkar ögonbrynen och ser stränga ut, och pekar på Mellan och säger: ”GÅ UT UR KLASSRUMMET!!” och sen viskar dom lite (så att Mellan inte hör genom dörren) vad eleverna har i läxa och hur dom ska göra den.

Sen får Mellan komma in igen.

För så här låter det hemma:

-”Mamma! Jag har läxa i svenska!” suckar Mellan uppfodrande (som om det är MITT fel!).

-”Okey, vill du ha hjälp? Jag är jättebra på svenska!” svarar jag sådär ”töntigt glatt”….

-”Ja, men jag vet inte vad vi ska göra….” gnäller Mellan

-”Eh, va?! Hur vet du då att du har läxa?” undrar jag förvånat

-”Dom sa det…..”

-”VILKA sa det?”

-”Typ….dom andra….typ Robert och dom….”

-”Okey, så ROBERT visste att ni hade läxa? Frågade du Robert vad det var ni skulle göra då?”

-”Näe…..”

-”Men då är det ju ingen idé alls att du ens SÄGER att ni har läxa….om du inte har någon aning om VAD ni har i läxa…..”

-”Meh! Jag MÅSTE ju göra den, ikväll!!! Och skicka till läraren via mail! Annars får jag IG!!”

Plötsligt är det  K A T A S T R O F – L Ä G E ! ! !

-”Men RING Robert då, och fråga!” säger jag…

-”Men HAN vet ju inte!” fräser Mellan.

-”Du SA ju att han visste det nyss…???”

-”Näe….fast vi har typ att vi ska skriva två dikter….olika…..”

-”Kul! Då gör vi det! Vi hjälps åt!”

Nu är jag sådär jobbigt hurtig igen, märker jag.

Ju segare Mellan är desto hurtigare blir jag….

-”Men man ska ju skriva på datorn och vi har ju inget internet!”

-”Äsch, det viktiga måste ju vara ATT du gör läxan….Vi skriver på vanligt papper så tar du med det i morgon.”

-”Men ååååååh, jag kommer INTE att bli godkänd!!!”

-”För att du skriver på FEL papper?!?” frågar jag förvånat.

-”Typ…..”

-”Isåfall pratar jag allvar med läraren. Självklart är det viktigare ATT göra läxan, dvs skriva dikterna, än VAR man gör dom”……

Vi diskuterar detta faktum fram och tillbaka tills jag känner att jag börjar få hjärnsläpp…..men jag får till slut  stopp på på denna livsavgörande diskussion och sätter mej bredvid Mellan och startar ”hjälpen”:

-”Vad vill du skriva om?”

-”Vet´nte…..” *suckar*

-”Eeeee, våren?”

-”Nej”

-”Kärlek?”

-”Ååå, vad gay!”

-”Dataspel?”

-”Nej”

-”Vad du tycker om?”

-”Gay!”

-”En banan”

-”Nej”

…………..*säger 200 förslag till*…….

……………*får 200 NEJ/GAY till*…….

-”Näe, nu ger jag upp! Jag går ut i köket så kan du ropa när du kommit på något”, säger jag till slut.

-”Okey. Vi skriver om en banan då!” säger Mellan då.

Vi skriver tillsammans en dikt om en banan. På rim.

Sen ska vi skriva en dikt till…..

-”Det skulle nog handla om musik tror jag….” säger Mellan då lite vagt sådär….

Vi hittar på en dikt om musik.

-”Nu är det bara novellen kvar”, säger Mellan sedan.

-”Novellen?!?”

-”Ja, och den skulle vara om Renässansen…” säger Mellan som plötsligt tycks VETA vad dom har i läxa….

……han kanske slapp gå ut ur klassrummet denna gång iallafall..?..

Jag frågar vad den ska handla om, och han har faktiskt några ideer….Utifrån dessa ideer sätter vi ihop en novell….fast den kan inte skrivas ut på datorn, utan måste handskrivas. Mellan ”orkar inte”, så jag gör det åt honom…..

-”Men vad säger din lärare när det är MIN handstil på novellen som DU skulle skriva?” frågar jag.

-”Äh, jag kan säga att du skrev , och att jag sa vad du skulle skriva….” säger Mellan….

-”Om du vill kan jag skriva ett litet brev till läraren och förklara?” säger jag hjälpsamt.

-”Å fy vad piiiiinsamt! ALDRIG!” svarar Mellan och tittar på mej som om jag sagt att jag skulle mörda alla barn i hela skolan och spola skolgården med deras blod…..

Tonåringar!

(Det här är inte Beppe, men det är en yorkshireterrier som jag googlat fram…)

Beppe är ny i vår familj.

Han är vår nya familjemedlem. Jag tror han gillar det – att vara familjemedlem i vår familj, alltså.

Flisa/Bossen sover.

Flisa har tydligt ”talat om” att hon är ”Bossen” över hundarna, och Beppe har accepterat det. Han hyser någon slags Beundrande Respekt/rädsla för Flisa. Hon behöver bara ställa sej i ”rätt position” så får hon Beppe att flytta på sej, eller stanna, eller inte gå in i ett rum – precis som hon också lärt Milton. Hon har dom ”i sina tassar”, kan man säga.

Beppe kommer från Holland, och hans ex husse och matte har pratat franska med honom. Så han håller nu på att lära sej svenska. Det går jättebra!

Han är en liten stöddig typ. Dom första dagarna morrade han ”lite random” åt det mesta. Men han är så söt så det är sååå svårt att ta honom på allvar…

(Inte Beppe. Googlad bild).

Beppe HATAR att bli duschad och schamponerad. Han HATAR också att bli torkad när vi varit ute och han är blöt. Då morrar han ilsket och visar sina små risgryn till tänder. Om han tror att han kan få oss att sluta att torka/tvätta osv, så kan han glömma det! Det är svårt att ta en sån liten sötnos på allvar, faktiskt…

Beppe har blivit Minstings hund. Minsting har alltså blivit ”pappa”. Han bär runt honom invirad i en handduk, när han är blöt, och har honom i knät när han spelar TV-spel, går promenader med honom och jag riktigt ser hur ”pappa-känslorna” flödar.

Åh, vad jag tror det är nyttigt och utvecklande för barn att växa upp med, och ta ansvar för, djur (speciellt hundar!)!

REA!!

EXTRAPRIS JUST NU!

Billigt!

Passa på innan slutrean är över!

Lång, gänglig, tjurig 15-åring säljes.

 Svarar knappt på tilltal, retas och provocerar varje vaken minut….

Trevligast då han sover.

Snygg.

Liten i maten. Lite petig och negativ vad gäller mat.

Hans önskemål är att:  Spela på en dator som inte laggar.

Ljusskygg.

Tycker inte om frisk luft.

Lat. Trött.

Rör sig så lite som möjligt.

Kan vara enkel att sköta om man stänger in honom i ett rum med en Superdator (som aldrig laggar eller beter sig konstigt…), några liter cocacola och lite chips…

…..men behöver också lite mat då och då…

Varning:   Fråga INTE hur  han mår, eller klappa honom vänligt på håret – detta kan leda till Vansinnesanfall!

Ring:  +8945+394829084012893 för mer information och prata med Mamman.

Han vill BARA bo hos mej nu. Inte hos pappan. Det har han egentligen velat väldigt länge, men….det har inte blivit så. Nu ÄR det så.

När vi var nyskilda ”rymde” Mellan hem till mej ibland….varvid Pappan först blev ARG, men sedan lät honom vara kvar – alternativt hämtade honom.

Det är inte lätt att vara skilsmässobarn alla gånger….

Mitt hjärta gick nästan sönder av frustration (+ kärlek) av och till. Jag ville ju att han, och hans bröder, skulle ha det bra!

Min ”lilla pojke”……

Mellan är ”Värsta Tonåringen” nu….pendlar i mellan Mjuk-och-Känslig, och Stenhård, och Glatt Skojboxande förbyts i ilska inom loppet av någon minut.

Utseendet är Hyperviktigt och stunderna framför spegeln är så löjligt långa att jag igår ställde undan alla speglar, för att han skulle kunna ta sej genom hallen utan att ”fastna” (3 speglar i hallen….), och komma för sent till skolan.

När jag säger att han är snygg ”som du är”, suckar han och säger:

-”Äh, du fattar ju inte! Du är ju värsta 70-talsmänniska!”

-”Meh, 70-talet är ju inne nu ju! Då är jag ju INNE!”

-”Mäh! Ååååååå…..!”

Igår kväll var Mellan Störtirriterad. Han fräste och suckade, stönade och var allmänt negativ till ALLT.

Dessutom fungerade inte internet, och det var nog ”dödsstöten”.

Svordomarna ökade i antal och styrka, fräsandet kulminerade…Han dunkade i bordet, på min (!) lap top och boxade i väggen!

Jag Andades Djupt och intalade mej att Inte gå igång, att bibehålla mitt Lugn, att inte låta mej provoceras….om och om igen….

Provokationerna stegrades….gradvis….

Tiden gick. Jag ville sova….

Han dunkade i väggen, kastade sin mobil i golvet och kunde inte förklara varför han var så arg – annat än att internet inte fungerade!

-”Gå och lägg dej och sov då!” sa jag (för klockan var mycket).

-”Äh! Jag är inte trött. Kan ändå inte sova…”

-”Jag går och lägger mej iallafall…” sa jag.

”Dunk dunk dunk KRASCH bonk dunk ssssstrrrrrrstrrrrrrrrssssssss!”, lät det från hans rum.

-”VAD GÖR DU?!?” ropade jag.

Inget svar.

”Dunk dunk dunk KRASCH bonk dunk sssssstrrrrrrrrrsssssstrrrr!”, fortsatte ljudet….

Jag morrade.

-”Nä du JÄVLAR!”

Jag gick in i hans rum och slet upp dörren:

-”VAD FAAN GÖÖÖÖR DU?!?”

Alla sängkläder var utdragna ur sängen och låg i en hög på golvet.

Det blev TILT i mitt huvud och hela harangen av ilskna och korkade ord sprutade ur mej:

-” XXXXXXXXXXXXXXXX CENSUR XXXXXXXXXXXXXX!!!!”

JAG började gråta av frustration. Han började gråta.

 SEN kom Orden.

Orden som Förklarade VARFÖR….

Sen grät han. Och grät. Och grät.

Och det kändes skönt, att dom äntligen kom:

 Orden och Tårarna.

Sen var han trött. Och jag med.

Och vi kunde lägga oss.

 I tystnad.

Chockad sitter jag vid köksbordet och tänker på vad som nyss hände:

Med tre hundar var jag på väg till ICA. Toa-pappersinhandling stod på programmet.

Kombinerade kvällspromenaden med Viktigt Uppdrag s a s.

Hundarna skuttade glatt framför mej – Flisa med en sten i munnen, som vanligt.

Alla tre var lösa för vi gick ju på gångbanan, bredvid skogen. Där brukar dom vara lösa.

Vi närmar oss Stora Vägen och jag kallar in Beppe, kopplar honom, och därefter Flisa, som står intill, och ropar sen på Milton.

Samtidigt – och utan att jag uppfattar det – får han syn på sin Kompis på andra sidan Stora Vägen, och sätter full fräs!

RAKT ÖVER VÄGEN!

Jag kan se hela förloppet, som i slow motion, utspela sej i mitt minne:

Milton blir påkörd!

Han skriker rätt ut och snurrar ett varv på vägen. Bilen stannar, och Milton rusar tjutande iväg!

Bort bort!

En man kliver ur bilen. Chockad.

Jag säger:

-”Förlåt! Förlåt! Förlåt! Det var MITT fel! Jag borde ha kopplat honom tidigare! Förlåt!!”

Han tittar på mej och ser tårögd ut.

Efteråt får jag veta av grannen, som hade Miltons Kompis i koppel På Andra Sidan Vägen (och därför såg hela förloppet), att mannen själv hade en hund i bilen, och antagligen lätt kunde förstå hur det kändes för mej….

-”Det var mitt fel! Förlåt!” säger jag igen.

-”Det var inte mitt fel va?!” säger han och tittar på mej.

-”Nej, det var mitt fel! Förlåt!” säger jag igen, och sen springer jag iväg för att leta efter Milton…..

Han sitter ca 200 meter längre bort och ser förvirrad ut.

Jag sätter mej på huk och går igenom hela hans kropp med händerna – känner på sidorna, ryggen, benen….Han säger ingenting, utan står bara där och ser  tagen ut….

Jag kopplar honom och vi går vidare. Han går lite ”vingligt”, men haltar inte…

Eftersom ICA ligger på vägen hem, smiter jag in där och köper toa-pappret….

 …..ja, det låter ju helt vansinnigt, men jag har reagerat så här i andra sammanhang också, dvs jag blir Lugn och metodisk, gör det jag har bestämt/måste och reagerar lååångt efteråt.

Hundarna sitter utanför och väntar  när jag rusar in och köper toapappret.  

ICA Nära har byggt två små ”hund-hus” där hundar kan sitta medan man handlar – superbra! Där är mina hundar vana att sitta en stund och vänta.

Sen går vi hem.

Jag har gått igenom Miltons kropp igen: Under över, på sidorna, benen, nosen, svansen – allt!

HAN VERKAR HELT OSKADD!

Jag tänker att han hade ÄNGLAVAKT!

Att jag hade ÄNGLAVAKT!

Jag älskar ju Milton!

Tack Gode Gud!

Mellan (15 år) har haft en tuff termin med körtelfeber inledningsvis och sen har han liksom inte fått ”igång” kroppen igen….

…kanske inte så konstigt när man närmar sej 185 cm ö h och väger 62 kg….

…………………………………………………………………..

Han växer så det knakar:

*kniiiirrrrr*

-”Vad är det som låter?”

-”Äh! Det är bara Mellan som växer!”

-” ! ”

……………………………………………………………….

Nåja.

Förnamnet har varit ”Orka!” och efternamnet ”Trött!” – fast inte så trött att han orkat lägga sej och sova…. 😛

På alla frågor har han svarat:

-”Vet´nté….”

Så igår:

Mellan STÅR UPP i hallen PÅ KVÄLLEN!

Bara DET gör att jag höjer förvånat på ögonbrynen:

-”Vad gör du?!?” frågar jag.

-”Du sa ju att jag måste röra på mej….” svarar han

….och jag tänker säga:

”….och när började du LYSSNA på vad jag säger?….och när började du GÖRA SOM jag säger?”…

..men jag säger istället:

-”Vad ska du göra då?”

-”Gå ut!” säger Mellan

-”Vart då?” frågar jag förvånat.

Mellan har inte varit utanför dörren på….1 år! Typ. Förutom när han gått till och från skolan. OM han gått till skolan….

-”Bara gå ut!” säger han irriterat. ”Du SA ju att jag måste gå en promenad om dagen!” säger han sen, som om jag vore dum i huvet….

-”Ja, det sa jag ju….” (…för tre veckor sen, och har tjatat om det sen dess, men inget har hänt…)

Han går ut.

Jag håller nästan andan.

”Kan detta vara sant?!?”

Typ.

Efter en stund är han inne igen.

-”Jag duschar!” ropar han till mej.

Senare frågar jag:

-”Vart gick du på din promenad?”

-”Jag sprang Spåret”, säger han, och låter på rösten som om brukar göra det.

”SPRANG Spåret?!?”

Han, som inte ORKAR gå från soffan till sin säng! Han, som knappt orkar gå till toan när han är nödig!

”SPRANG Spåret!”

-”I jeans och t-shirt?!” frågar jag.

-”Ja!” säger han, och  låter igen som om jag är helt dum i huvet.

Han, som står vid spegeln i 1 timme för att få håret ”RÄTT” varje morgon. Han som byter tröja varje morgon och tar fram mikroskåp för att hitta små trådar på den som l igger fel, och därefter ylar om att han inte kan ha den för att ”DEN ÄR HELT FÖRSTÖRD!”…..

Näe, Undrens tid är INTE förbi!

Jag tittar med ett halvt öga på ”Sweet sexteen” på MTV och förundras över att människor kan vara så….ignoranta!

Jag zappar över till ettan, som sänder en dokumentär om en liten indisk pojke som ”springer för att överleva” (kan man tänka….)….

….och så zappar jag fram och tillbaka…

Bortskämda tonåring vill ha Den Bästa Festen och köper klänningar för 80 000 kr, men bestämmer sej sedan för att ”inte ha dom”, för hon hade redan en i garderoben som hon kommer på att hon aldrig använt…och som passar Perfekt till festen…..

Liten indisk pojke föds i slummen av vansinnigt fattig mamma….Barnen har kläder av trasor och kryper och går omkring i gegga och bajs-kiss som rinner i små rännilar runt skjulen som är byggda av plåt och ”det-man-fått-tag-i”. ”Många barn når inte vuxen ålder”, säger speakern. ”De svälter ihjäl eller dör av magsjukor och vanliga förkylningar”….

 Bortskämt tonåring vill ha ett ”pool-party” med utomhus-poolen ”duger inte”, för hon vill ha en inomhus-pool och så plutar hon med munnen och säger att hon blir jätteledsen om inte pappa bygger en inomhus-pool till hennes fest – medelhavsinspirerad – och pappa, som inte står ut med Plutande munnen, låter genast bygga en inomhus-pool…..

Liten pojke blir såld till en man som har ett barnhem. Mamman får 200 kr. Det är mycket. Mannen med barnhemmet ser att pojken har en ”talang” och det är att springa. Han är uthållig, pojken, och kan springa flera kilometer, trots att han bara är 4 år. Pojken ”springer för livet”, för när han springer får han bo på barnhemmet, äta mat varje dag och får en egen säng.

 Bortskämd tonåring får en Ferarri i födelsedagspresent. Vit med rosa skinnklädsel, men för att hon inte ska pluta med munnen surt igen, får hon också en ”märkes-diamant-klocka” (förstås!). Och till festen är det givetvis en superkändis inhyrd som sjunger och dansar och gör festen Perfekt.

Pojken är 5 år och Mannen med barnhemmet, ska låta pojken springa ett ”dubbel-maraton”, dvs 7 mil! Hela Indien engagerar sej i detta. Mannen och Pojken blir Kändisar! En del tycker att pojken är duktig och begåvad, andra tycker att Mannen är elak och utnyttjar den lille pojken, som ”springer för att överleva” (och ”bli älskad”?).

 Bortskämda tonåringen är nu glad – iallafall i några dagar. Förhoppningsvis.

Pojken springer sina 7 mil – påhejad av människomassor. Pojken ser döende ut i slutet. Han får en kollaps, ögonen far runt i huvudet, han får kramper….Mannen tvingar pojken att springa ”lite till”. Pojken är lydig. Gör det han bli tillsagd. Hela tiden. Springer för sitt eget liv. Han ser döende ut där han sitter på en soffa och ska bli intervjuvad. Han kräks. Kaskader…….Det enda han egentligen vill (tänker jag) är att bli älskad, och överleva…..

Bortskämda tonåringen är trött på sin Ferrarri – nu är den ”gammal”…..Hon vill ha en Annan bil – helrosa! Hon plutar med munnen….

Tänk om hon kunde pluta med munnen för Pojken i Indien – bara lite.

Då kanske han kunde få bli älskad för den han är, och slippa springa för livet….

Dagens fundering:

 1) Har Vissa människor inget samvete?

2) Känner Vissa människor  ingen empati?

Jaha!

Då är man här då.

Efter 5 år på Aftonbladets blogg ska jag ”börja om” här….

Det känns som att gå med vingliga ”Bambi-ben” ut på svag is.

Det tog flera år att lära sej vad alla ord betyder, hur man sätter in bilder, hur man fixar till det på sin blogg….

….och till slut fick jag till det så att jag var nöjd…och bloggade ”så in i helvete”…för jag ääälskar att skriva!

Och så fick jag ”blogg-vänner”…..och så trodde jag att jag skulle få ”leva lycklig på Aftonbladets blogg ever after….” . Men icke!

Jag har sett bloggandet som ett slags Dagboksskrivande, och jag tänkte att mina blivande barnbarn kanske ville läsa om ”Livet i början av 2000-talet” när ”farmor var någorlunda ung”…..

SÅ tänkte jag!

Men SÅ tänkte inte Aftonbladet!

Och JAG är den som får tänka om.

Så nu gör jag det.

Här.

Välkommen kära jag!

PS. Jag ska försöka få över mina över tusen inlägg på Aftonbladets blogg, men ”data-dyslektiker” som jag är, kommer jag kanske inte att lyckas med det….Och dom du vill läsa lite av vad jag skrivit ändå, finns jag på: http//:blogg.aftonbladet.se/mammatillfyrakillar .  fram tiill den 30/6. DS

….hoppas jag.

Det känns SEGT.

 Livet.

 Som att gå i sirap.Trögt. Jobbigt. Inte roligt. Tråkigt.

Grått.

Det känns som om jag är bakbunden…..

…… och instängd i en bur.

Jag får inte flyga.

Jag får inte luft.

Jag kan inte andas.

Det gör ont. Lite grann. I bröstet.

Kanske sitter där en liten svart gråtklump….

Det är tråkigt. Jobbigt att alltid vara ensam om ansvar. Ensam om att besluta och bestämma. Ensam om förluster och vinster. Ensam om allt!

Jag är fanemej så jävla LESS på att vara ENSAM!

Jag är så jävla i helvete otroooooligt less på att fatta alla beslut, inte ha någon att diskutera med om barnens väl och ve, inte ha någon att diskutera med om LIVET och Viktiga Saker….

Så less på att Bestämma Själv.

Jag är så inihelvete less på att vara ”otrygg”….

…..på att sitta i båten ensam, vid rodret och styra.. ..över höga vågar och i stormar och i regn och blåst…..ingen som tar över ibland, ingen som hjälper till eller stöttar….eller avlöser….eller……..

Jag är….

SÅ

JÄVLA

 LESS!!!

Och trött på att vara Stark och Duktig och Kunnig och Klok och ”Borde-Veta-Kunna-Vara-Bäst-Klok-Lugn-Sansad-och-Vuxen!”

Jag vill inte!

Vill

inte

…..men…..

Jag måste!

Mellan är äckelmagad. Det har han alltid varit. Han var den som aldrig kladdade med saker eller blev smutsig,  som liten – till skillnad från Storing som var ett enda klet hela han – jämt!

Storing älskade att kladda och gegga och undersöka – allt! På alla sätt!

 Minsting med.

Scenario i natt:

-”Jag är TRÖTT!!! Varför får jag aldrig gå och lägga mej?!?” Mellan ligger i soffan och *fräser och svär*

-”Eeeeeh?! Va?!? För VEM får du inte gå och lägga dej, och varför??” frågar jag förvånat.

-”Jag får inte för DEJ!!!” fräser Mellan, som om jag vore dum i huvet för att jag inte FATTAR.

-”Eeeeh?! Nähä!? Har jag sagt det, eller vad?!” Jag förstår ingenting.

-”Näe…..men Minsting sover ju inte!!” fräser Mellan

Nä, det är klart; En 15-åring kan ju inte gå och lägga sej före en snart 12-åring…..Huuuur kunde jag ens TRO det eller TÄNKA så feeeeel!?!?!

-”Jag är TRÖTT!” ropar Minsting hjälpsamt från sitt rum….

-”Gå och tvätta dej, så kan du sen lägga dej FÖRE Mellan”, ropar  jag tillbaka.

Minsting går och tvättar sej, och lägger sej därefter.

Mellan går och tvättar sej….och går in i sitt rum….och så hör jag hur han bryter ihop i någon slags inre utbrott…..

-”Vad är det?!” frågar jag när jag kommer in i Mellans rum, och han står fullt påklädd och dunkar huvudet lätt emot väggen, irriterat.

-”Minsting har äcklat sej i mitt rum!” fräser Mellan.

-”Äcklat sej?! Hur menar du?”

-”Du måste byta lakan! Jag tänker INTE gå och lägga mej i den sängen där Minsting äcklat sej!”

-”Eeeee, nu får du förklara. Jag förstår ingenting. VAD har Minsting gjort i DIN SÄNG?!” frågar jag

-”Han har äcklat sej!!!” fräser Mellan igen.

-”Jag vet inte vad det innebär och betyder. Förklara så att jag förstår”, säger jag igen.

-”Han har varit i mitt rum, och tagit dataspel ur min hylla och slängt dataspel på min säng….. och säkert har han NYST på min säng också! Jag tänker INTE sova i dom lakanen. BYT!”

(Förklaring: Minsting är förkyld)

Jag känner att Mellan laddar upp för ett jävla utbrott, mitt i natten, och min hjärna går i 180 för att begripa vad det är han VILL egentligen och varför han spelar ut det här NU!

Som den terapeut jag är går jag igenom en massa olika idéer i huvudet:

Känner han sej utanför/ensam/övergiven/orättvist behandlad? Har någon varit dum mot honom? Känner han sej inte älskad? Har han råkat ut för något? Är det något han vill berätta/säga men det är svårt att uttrycka?

Eller är han helt enkelt bara trött och irriterad? Och tonårig.

Pust, liksom.

Medan jag försöker ”känna/lyssna av” situationen, springer jag in och ut i Mellan och Minstings rum hit och dit och nattar den ena (Minsting) och kompromissar med den andra (Mellan).

En sak är säker: Jag tänker INTE byta Mellans lakan. Någon måtta får det vara på ”äckel-larvet”!

Och det säger jag till Mellan.

Ska han nu stå och små-dunka huvudet i bokhyllan hela natten? tänker jag och funderar på om jag ska:

…….. ignorera honom, och gå och lägga mej själv……

…….  ELLER försöka få honom att sätta sej ner och prata om vad det är han funderar på……

…….  ELLER ilsket fräsa: ”Gå och lägg dej, ungjävel!”

Mitt inre pendlar mellan dom här tre alternativen och min intuition säger……ingenting. Nada. Den har redan gått och lagt sej.

Till slut säger jag:

-”Sätt dej ner här Mellan”, och så sätter jag mej själv på hans säng och klappar på sängen bredvid mej.

Sen försöker jag PRATA:

-”Är du ledsen för något? Arg? Är det något du vill PRATA om?”

Mellan bara fräser:

-”Äh! Lägg av! Du är inte på ditt jobb nu!!”

Jag suckar. Näe, jag är inte på mitt jobb, men hjärnan har jag med mej, och den sitter där den sitter med alla tankar som går igång….

-”Jag LOVAR dej att Minsting inte har nyst i din säng!” säger jag så övertygande jag kan.

– ”Jag lovar! 100 %. Jag lovar också att han inte legat i din säng eller ens tagit i din säng….Han har bara lånat dina pc-spel – utan lov – och det får han ju inte! Men han har inte nuddat din säng!”

Till slut är Mellan antingen övertygad om sängens duglighet, eller så är han helt enkelt bara sån inihelvetes trött, så han lägger sej….och somnar.

Puh!

Var det Någon som sa att det var enkelt att vara förälder?

Någon?!

 *tittar mej HOTFULLT omkring*

Nä, tänkte väl det….