Kategoriarkiv: Uncategorized

 

Jag är en otroooligt Ovanlig Mamma. Kanske Den Enda i sitt slag.

 

 Forskare borde springa runt här och undersöka mej och mina barn, och kolla upp oss om 2 år, 5 år, 10 år och 30 år……

 

För HUUUUR är det för barn att växa upp med en mamma som struntar i att det är stökigt och som INTE blir galen på smulor i köket och som INTE tjatar om städning…….

 

……….. och som INTE bryr sej ett skit om HÖGAR av jätteskor i hallen – mitt framför dörren?

Det borde vara jätteintressant att Undersöka vad det blir av sådana här söner….

 

Visserligen bor dom då och då hos en pappa som har golv som man kan operera på, och undanplockat så man undrar om man kommit till IKEA:s rumsvisningar….

….men ändå!?!

 

Det ligger grejer och saker överallt ofta, men vi klättrar glatt över dom, eller puttar dom lite åt sidan…..

Vi glömmer stänga skåpsdörrar och torka undan smulor, men det går bra ändå!

 

Vette faan hur vi överlever…….

….. när jag hör hur andra föräldrar fullkomligt bryter ihop av några glas på vardagsrumsborden och tallrikar i barnens rum och kläder på golvet…..och hur dom tjatar om hur viktigt det är att Städa….

Så jag funderar:

Är det bara JAG som är så här, och som inte retar mej på stök och bök och sånt?

Troligen är det så.

 

Jag är Unik i mitt slag.

Troligen kommer mina söner att bli Pedanter av värsta sort…..

….he he he….

Värsta tonårsupproret mot ”Slarv-mamman”:

     Pedantiska, Superorganiserade och Planerande söner…

*ryser*

 

 

 

Jag kör fram bilen nära dörren, för att lasta ur alla kassar ur bilen….Det är egentligen GÅNG-vägar där, men man FÅR köra in för att ”lasta av”. Det har jag gjort förut, och det kommer jag att göra igen.

 

Jag ser en ”gubbe” komma åkande i sin permobil, så jag ställer bilen lite åt sidan på gångvägen så att han ska få plats att åka förbi på gångvägen….

Jag lastar ur bilen och går in med varorna i min lägenhet. När jag kommer ut igen kör gubben precis förbi min bil – fast på ANDRA sidan! Två hjul måste då köra liiiiite grann på gräsmattan….Oj oj oj!

 

Han fräser något surt åt mej om att jag står i vägen och att man inte får parkera på gångvägarna.

 

Då nästan svartnar det för ögonen och det börjar ryka ur öronen, och hela kroppen ställs in på ”ANFAAAAALLL!!”.

 

Jag lyfter upp gubben ur permobilen och kastar iväg honom. Han flyyyyger i en stor båge över hela gräsmattan.

 

Sen klättrar jag upp på permobilen och hoppar på den, boxar på den och sparkar på den, samtidigt som jag skriker rätt ut….någon slags Tarzan-vrål:

-”AEAAAAEEEEEAAAAAEEEEEEAAAAAAA!!!”

Så hoppar jag in i bilen och kör över permobilen flera gånger – fram och tillbaka, fram och tillbaka.

När den är tillräckligt tillbucklad, kliver jag ur bilen igen och lyfter även upp permobilen och kastar iväg den så att den hamnar precis intill gubben som ligger kvar där han hamnade, och bara gapar.

 

Jag ser hur han fingrar efter sin mobil, men jag tar några stora kliv fram till honom, rycker mobilen ur hans hand och slänger den mot garageväggen så att den går i tusen bitar.

Jag tittar med iskylig blick på gubben och fräser:

-”Skaffa ett liv!”

…..och sen går jag in….och smäller igen dörren!

Bilen får stå kvar på gångvägen, en timme extra….ba´fatt!!

Och gubben vågar inte säga ”yxskaft” till mej resten av sitt liv!

Typ.

 ………………………………………………………………………

Så VILLE jag göra iallafall…..när gubben fräste….

 

 

…för att du vågar berätta om din utsatthet som barn, för att du orkar berätta för oss alla om dina svåra upplevelser. Att vara utsatt för sexuella övergrepp av sin tränare OCH styvfar måste vara helvetet på jorden! Att vara utsatt för den som ska göra en duktig och bra, som älskar ens mamma, och som mamma älskar. Den som ska uppfostra en, och den som var med dig nästan dygnet runt (utom i skolan)…. Usch, vilket svek (av honom)!

Du är modig, Patrik. Och du hjälper alla dom barn som utsätts idag, genom att du berättar, för kanske vågar dom också då….eller så känner dom sej bara ”mindre konstiga” och känner kanske ”mindre skam” när dom förstår hur svårt det var för dej….för då förstår dom både att dom inte är ensamma….och så förstår dom hur svårt det är för ALLA att berätta……

…..och när en Kändis har varit utsatt, och vågar berätta om det, visar det ju att ”vem-som-helst” kan bli utsatt….Man är inte Extra dålig eller ful eller konstig….Vem-som-helst kan bli utsatt – t o m en snygg höjdhoppare!

Tack, Patrik! Du hjälper både dagens och gårdagens utsatta barn genom att du vågar berätta. Det är modigt och starkt och jag hoppas det också hjälper dej.

Hoppas också att du får mer stöd än påhopp när du nu berättar detta, och att Människors rädslor inte tar över och kastar för mycket skit på dej.

Du är värd allt stöd i världen av alla oss andra!

Tack igen.

Jag har jobbat med utsatta barn i 22 år….Dom finns och dom fortsätter finnas. Och dom behöver Modiga Män som du! Vuxna offer som vågar berätta. Styrkekramar till dej!

Tack!

 

 

Så fort jag är med Minsting får jag ta del av hans härliga  Funderingar, för dom ploppar upp som små bubblor heeeela tiden, oavbrutet:

 

-”Mamma, det är så jobbigt med grenar, för dom sitter så hårt på träden! När man ska ha en gren så håller den sej liksom fast – skithårt!”

 

-”Mamma, jag känner faktiskt hur jorden rör sej….” *känner efter noga* ”Ja, faktiskt – det gör jag!” *glad*

 

-”Jag skulle vilja vara hund för en dag….fast då skulle jag vilja vara DIN hund! För då skulle jag kunna kissa och bajsa var jag vill!”

-”Men, det får man ju inte när man är hund! Man får inte kissa och bajsa inomhus!” säger jag då.

-”Jamen, jag skulle inte vara rumsren….och det var ju bara för en dag!…..och så vill jag så gärna lära mej skälliska…och lyssna på vad hundarna pratar om…..”

 

-”Mamma, om man har ena armen UTANFÖR atmosfären och andra armen INNANFÖR atmosfären…Hur blir det då, tror du? Tror du att man liksom blir sprängd på ena sidan men inte på andra? Eller skulle man liksom sätta ut näsan innanför och andas, och sen vrida på huvudet och inte kunna andas?”

 

-”Mamma, varför får inte vi följa med till Stenis? Är det för att ni vill ha sex hela tiden?” *skrattar*

Själv sätter jag i halsen, harklar mej och säger:

-”Eeeee, ja det är ju det enda vi vill förstår du väl!! Ha ha ha ha ha!….Närå!……”

 

 

 

Om du är havet så är jag båten

om du är skrattet så är jag gråten

 

Om du är vågor så är jag stranden

om du är armen så är jag handen

 

Om du är himlen så är jag stjärnor

om du är måsar så är jag tärnor

 

Om du är orden så är jag rösten

om du är våren så är jag hösten

 

Om du är grunden så är jag huset

om du är mörkret så är jag ljuset

 

Vi hör ihop som dag och natt

du är mitt allt – du är min skatt

 

 

 

 

Det som blev över…

……sen…

……efteråt……..

…..när jag försökte förstå….

…….var:

 

 

       ”ÄH!”

 

precis så

 

bara

 

typ

 

 

 

….när jag inte svarar i telefonen….

Grejen är ju att jag gillar inte att prata i telefonen, gillar inte att svara i telefonen och skulle helst vilja leva utan telefon helt!

Men jag vill ju prata med honom när vi inte träffas! Så jag måste ju svara juh!

 

Jag får lite lätt ångest när telefonen ringer – känner mej stressad.

Det är som om telefonen skriker: ”KRAAAAAV!!!”.

 Fast det gör den ju inte.

Visst kan jag analysera min ”telefon-noja”, och kanske den  t o m går att ”bota” …….

……..men jag har haft en ”avog” inställning till telefoner nästan hela livet…

 

…….och det blev MYCKET VÄRRE när barnen var små, för så fort jag ens tänkte ”telefon”, så Hände det något:

 Någon ramlade/slog sej i huvudet/skrek/slog sin bror/drog ner ett varmt strykjärn från en strykbräda (Ha ha ha! Nu skojade jag! Vad skulle jag stryka??)….

….och stressen ökade mastodont-artat.

 

Telefon = KRAV! = STRESS!

That´s it!

Josefin Craaford lider av samma åkomma. Skönt att höra att man inte är ensam, tänkte jag när hon berättade det på ”Vakna med The Voice”.

Typ.

 

JAG skulle klara mej utan telefon….

……om alla som ville kommunicera med mej, mailade, SMS:ade eller chattade istället.

Men det vill ni inte.

 

Ni telefon-bögar!

Ni som har telefonen klistrad till örat dygnet runt, och som inte kan ta ett steg utan att kolla i telefonen att steget var åt rätt håll…typ.

Ni får prata hur mycket ni vill, med vem ni vill, och hur ni vill….Jag bryr mej inte.

 

Men jag TYCKER INTE OM att prata i telefonen!

Får ”ångest light” av det.

Sorry, Stenis!

Men så är det.

Så jag tror jag kommer att fortsätta ”glömma sätta på ljudet”……

……..  och ”glömma telefonen på jobbet”……

 ……..och ”glömma telefonen….” lite här och där…..

……för jag har någon slags inbyggd ”glömmighet” vad gäller telefonen…..

Och när jag upptäcker att jag glömt den någonstans, suckar jag lite (lättat) och känner:

  ”Oj då….” , typ.

 

Och inte ens när älskade Stenis ringer, känns det enkelt.

 Faktiskt.

 Det är lite bökigt och lite jobbigt att svara i telefonen , och att prata i telefonen – alltid!

Svårt att förklara det på annat sätt än att det är lite ”ångest light” över det….

Det är bättre på jobbet. Då svarar jag och är mitt ”jobb-jag”, och då är det lättare att hantera. Men ingen njutning eller självklarhet.

 Men det är lika jobbigt att ringa upp någon där.

 Jag gör det, för jag måste, men det tar emot.

 Varje gång.

 

Begripligt?

Inte?!

Näe, inte för mej heller….

….men det är som det är….

….och jag tycker nog att jag är rätt okey ändå….

Levnadsduglig.

Typ.

 

 

Det blev en sen långpromenad. Men det gör ju inget, när det är så ljust, tänkte jag.

Så jag knatade in i skogen – på Långa Skogspromenaden.

 

Hundarna gjorde saltomortaler av LYCKA: ”Skogspromenaden!!! JIPPI!!”

Mitt i skogen kom jag att tänka på VARGARNA!

Shit bah!

 

För någon vecka sedan blev en hund uppäten/dödad av en varg rätt nära här…..

…..och det stod om det i Tidningen….

…..och ”folk” sa att dom inte vågade gå ut med sina hundar längre – iallafall inte i skogen – och iallafall inte okopplade (vilket man inte ens FÅR, när det är vår! *harkel*)…..

Nåja.

Mitt i skogen, på kvällen, med två okopplade hundar, försökte jag skapa en Plan.

Planen för vad jag ska göra om Vargen kommer!

I tidningen stod det att man skulle ”låta” och ”vifta” ,har jag för mej…..eller var det ”vifta INTE!”??? Näe, jag minns inte – skit i viftandet!.

 Jag är nästan säker på att man skulle ”PRATA HÖGT” för att vargarna skulle förstå att man var människa:

-”Titta här! JAG HAR TVÅ ARMAR OCH TVÅ BEN OCH INGEN PÄLS. JAG ÄR ALLTSÅ INGEN VARG!” skulle jag säga…

…..sen skulle man gå EMOT  vargen…..eller var det ifrån??? Jag minns inte….

Man skulle iallafall inte springa ifrån, för då skulle dom känna jaga-instinkt….Så min ”flykt-instinkt” måste jag ”hålla i”. Hårt. Och andas djupt. Och fokusera på Planen.

 

Det jag bestämde mej för  var att klättra upp i ett träd. För jag tror varken jag skulle våga gå EMOT eller IFRÅN vargar, och prata högt, samtidigt.

Så min plan blev:

Klättra upp i ett träd. Överge hundarna.

 ”Förlåt mej hundarna, men jag skulle faktiskt överge er om det kom några vargar…

……och så skulle jag klättra upp i ett träd”.

Nu är det så att jag är ingen hejjare på att klättra i träd, och har troligen aldrig varit det. Dessutom är jag höjdrädd, men jag utgår ifrån att ADRENALIN-påslaget, som det skulle innebära att träffar ett par vargar i skogen, skulle göra att jag FLÖG upp i ett träd….

….så jag började titta efter klätterbara träd.

Vet ni hur många klätterbara träd det finns i en skog? I allafall i ”min” skog.

Inte många.

För det är mest bara tallar. Som är alldeles ”nakna” nedtill.

 

Jag tänkte på mina skor. Om jag skulle kasta av mej dom eller ha dom på mej….men så tänkte jag att det ”ger sej” nog….

 

Sen funderade jag på hur länge jag skulle sitta i trädet  – kanske hela natten!? – och hur det skulle kännas att se sina hundar bli sönderslitna och uppätna av vargar…..

Sen var jag hemma igen.

Ouppflugen och med ouppätna hundar.

Puh!

 

 

….att bry sej?!?

…………………………………………………………………………………………………………………

* Att bry sej : i detta inlägg = Att köpa present/överraska med något/skriva något fint/köpa ett kort/göra något fint till sin KVINNA på hennes födelsedag (julafton gills också). *

…………………………………………………………………………………………………………………

 

(Är det så att den här bilden visar Sanningen? Och det är bara för mej att Gilla Läget???)

 

Alla (män) TROR att dom gör det, men i VERKLIGHETEN gör dom det INTE.

Iallafall inte ALLA!

Det finns givetvis 39.874.884 stycken undantag, men nu skriver jag inte om dom!

 Jag skriver om Dom Andra – dom som ”skiter-i-det” (här kallar jag det för vad det är, och mjukar inte upp det med att låtsas att det är glömska).

Ni får stå med huvudet i….. benstocken…tänkte jag skriva….Huvudstocken??… SKAMPÅLEN!

 

Först vill jag bara säga:

”Skäms på er!”

Och sen vill jag bara lägga till:

 Det finns inga ursäkter för beteendet!

 Dom är slut, finito, borta! Slutanvända!

 Sålda, på rea – hela bunten!

Sen fortsätter jag, med min mer Förstående sida:

 VAD I HELVETE ÄR DET FÖR FEL PÅ ER???

”Vaddå?!?” undrar då alla.

 

Ja, HUR I HELVETE KAN MAN STRUNTA I / GLÖMMA SIN ÄLSKADES FÖDELSEDAG?!?

(…..och hur kan man älska någon och ändå glömma bort/strunta i henne?? )

Obegripligt, i min värld.

Men Något Helt Annat i Deras Värld.

Tydligen.

Och det är det jag inte förstår!!

VARFÖR i helvete? Och HUR?

 

JAG visste i alla år som barn, att mamma skulle bli lite ledsen, lite ”nedslagen i skorna”, lite deppad och väldigt besviken på pappa VARJE gång hon fyllde år. Mina systrar visste också. Alla visste det, utom pappa….

Var han utvecklingsstörd, kan man då fråga sej?

Näe. Han var TYP normal. Tror jag……

Vi systrar ville INTE se mamma ledsen och besviken, och vi ville att våra föräldrar skulle älska och uppskatta varandra, så vi PÅMINDE pappa inför mammas födelsedagar (och vi tipsade honom om presenter till mamma inför julen)…..

Vad hände? Pappa ”glömde” ändå! Och mamma blev ledsen och besviken, kände sej ”icke-älskad” och ”obetydlig”.

 ….men sa: ”Det göööör inget….”.

Varje år.

 

Då säger alla män som glömmer, till (obegripligt) försvar för sej själva: ”Men det är väl finare att ge presenter och uppskatta alla andra dagar?!? Varför ska man just bry sej på födelsedagen??!”

…..eller nåt sånt….

 

Och då säger jag:

-”Skit på er hela högen, för ni köper inte ens en ros ”alla andra dagar”!” Inte bryr ni er mer än andra, heller! (dom som faktiskt köper presenter till sina flickvänner/kvinnor/fruar)

 

DESSUTOM:

 Säg den kvinna som INTE vill bli ihågkommen och uppskattad lite extra på sin födelsedag!

Och så ett litet passus: FINNS det över huvud taget kvinnor/tjejer som glömmer sina mäns/pojkvänners födelsedag? Existerar det ”såna”, liksom?

Min lillasyster (som inte är så liten längre…JO, i kroppen, förstås – maratonlöperska som hon är – men hon är inte så UNG längre….) tex, hon har levt med sin man i USA i ca 25 år! Hur många gånger har hon blivit uppvaktad på sin födelsedag?

En? Två? Ingen? Vet inte.

 

 Det jag vet är att hon förmedlar sin besvikelse efter sin födelsedag, varje år, och jag får lust att åka till USA och klå upp hennes man….eller iallafall skälla ut honom efter noter….

…för det gör man inte själv…..

 

Man står inte där, som en barnslig liten 3-åring och skriker:

 ”Jag ville ha en present av just DEJ för jag ville känna mej extra VIKTIG och älskad just idag av dej!

 Jag skiter i min mamma, mina syskon, mina vänner och hela jävla världen – jag ville känna mej VIKTIG för just DEJ just idag!!” ”

Så skriker man inte…..även om man skulle vilja….

Man bara går undan, ler lite och säger:

-”Det göööör inget….”.

 

Ska man vädja, be och böna?

 

Eller kanske tortyr?

Om man kramar hårt om pungkulorna och fräser:

-”Ge mej en jävla liten kärlekspresent annars klämmer jag hårdare!!!”

Fattar ni inte att:

DET ÄR VIKTIGT att bli ( EXTRA) UPPSKATTAD och ÄLSKAD på sin födelsedag! Det är viktigt alla andra jävla dagar också, men att bli bortglömd just DÅ gör extra ont.

 

Jag vill egentligen inte hämnas…… För jag är inte ”sån”, men jag känner hur den ”låga hämnd-nerven” darrar av upphetsning där inne:

”Vänta du till DIN födelsedag….he he he….Fy faan vad jag ska glömma! Och fy faan vad jag ska se till att inte vara i närheten av några affärer….och jag ska både tappa min plånbok och råka klippa söner mitt kontokort….och fyfaan vad jag ska njuuuuta när jag ser dina ledsna ögon….och hör din röst säga: Det göööör inget!….He he he…..”.

……………………………………………………………………………………………………………… 

 

 Det är inte att FÅ EN GREJ som är viktigt – det viktiga är att Ni Bryr Er – att ni tänkt och gjort något.

Det kan vara ett litet kort där det helt enkelt står: ”Jag älskar dej” eller ”Du betyder allt för mej” el dyl….Det kan vara en skål, som du såg i en affär och som ”liknar den skålen som finns hemma hos din farmor som du sa innehöll så många Minnen…” etc….

Det är inte så jäkla svårt som du får det till!

Faktiskt!

Så…… VARFÖR?!?

 

 

 

Inte min fot! ”Bildlånefot” från Google. Fel tå dessutom….

 

….säger min högra långfingertå.

Varför har inte tårna EGNA namn, förresten? Jorå, jag kan barnleken: ”Lilltåa, tålilla, tillerosa, kroknosa och stortompen opp i vädret!” …

….men jag kan väl inte säga att :”…..tillerosa inte vill ha sommar”?

Då skulle ju ingen fatta!

 

Barfota i skorna, säger alltså långfingertån:

-”Sätt på dej strumporna eller så gör jag ett sår på mej!”

Så gjorde den det.

För jag lydde inte.

Så nu får tån en liten ”egen extrastrumpa” (ett plåster)…

…ett tag…

…tills den vant sej..

…vid att vara naken….

Man måste vara snäll mot dom små liven….man har ju bara….tio!

SEN vill den nog ha sommar!

Tror jag.

 ………………………………………………………………………………………………………..

 

Stenis säger att han ”- … viftar med Intresseflaggan…” och jag ser hur den kommer ner från Anslagstavlan….

……igen….

……men vem bryr sej om vad HAN tycker…

…..om min tå?