Kategoriarkiv: Uncategorized

Hans kropp säger: ”Rör mej inte! Ta inte i mej!”.

Men rösten säger…ingenting.

Hans kropp säger: ”Gå! Stick !Försvinn!”

Men rösten säger….ingenting.

Hon säger: ”Jag älskar dej!”

Han svarar: ”Jag älskar dej också!”

Förvirringen är total.

Visserligen är det väl bra att vara liiite självkritisk, men att hela tiden ”banka sej själv i skallen” så fort det känns lite fel, är inte heller bra.

Självkritiken öser över mej:

Jag gör ”si” fel…och sen lite ”så” fel…

Om jag vänder mej åt vänster är det ”helt fel”, men om jag istället vänder mej åt höger…så är det också fel….

Inget jag gör duger.

Inget jag säger duger.

 ——————————————————————————————–

Så kommer lilla ”Hjälparen” till undsättning:

Glad, positiv, och framförallt SNÄLL:

-”Men du ÄR okey! Du duger! Det finns inga ”fel” och ”rätt”….Du ska bara VARA som du är!”

-”Ooookey….men hur ÄR jag då?”

= Självkritisk.

Åsså börjar jag om från början….

————————————————————————————————-

Jag borde våga FRÅGA:

-”Vad faan är det för FEL??”

Men jag är så jävla inihelvetes rädd för svaret.

Å andra sidan är det bättre med ett SKITSVAR, än inget svar alls….

För andra kan ju inte svara på frågor som inte ställts….och jag kan inte få svar på frågor jag inte ställt…

Jag lyssnar av ”signaler” för mycket….

…….Dom outtalade orden ”talar”och Kroppspråk som säger ”NEJ!”….

Musiken påverkar mej….MYCKET!

Fyller hela bröstet….rinner ut i alla kroppsdelar och sätter igång ett enda PIRR i hela mej!

Jag vill krypa in i mej själv och BARA VARA ETT MED MUSIKEN!

Dansa!

 Sjunga!

 VARA!

”Från och med nu! Från och med du!” sjunger Oskar Linnros……

”Na na na na na na na….från och med du!” sjunger jag…….

…..och jag vill leva I musiken……

…..INTE i Verkligheten.

”Why does it rain?….” sjunger Darin

”Na na na na na na na na….please tell me why: Why does it rain?” sjunger jag.

…..och jag vill bara gråta!

Världens bästa gråtlåt!

Ingen fråga blir ju besvarad om man inte ställer den.

Men VISSA frågor är så svåra att formulera….Hjärnan vänder ut och in på sej för att formulera det ”rätt”. Och ändå vet jag att det är bättre att säga ”på fel sätt”, än att inte säga alls.

Been there – done that.

Varför lär jag mej inte av mina misstag?

Det är bara att ”bita ihop” och säga Orden – fellagda, snurriga, konstiga, obegripliga är bättre än Inga Alls. För annars bygger man murar av Outsagda Saker, som hindrar ALLA ord till slut – stoppar kommunikationen.

Och då är det inte bara jag som är STUM längre….

Hela Relationen – där Dom Viktiga Orden inte blir sagda – blir stum.

Allt som är Jag är bara Löjligt och Dumt.

Mesen har visar sin fula näbb igen.

Den som jag hatar. Och föraktar.

Mesen har klivit fram i sin fulla gestalt, sträcker på sej och kraxar nöjt, öppnar sina vingar och flaxar lite irriterat.

-”Ha haaaaa! Du släppte ut mej igen! *kraxskrattar* Du kunde inte låta bli?! Nu ska jag stanna här, och ingen kan få bort mej!  Ha ha haaaaa!” kraxar hon elakt.

Hon vill mej illa, Mesen, bor i mitt Innersta, och kommer fram när jag är som svagast.

Gör mej stum.

Orden försvinner – iallafall De Talade Orden.

INGEN – inte ens Mesen – har någonsin lyckats ta bort mina skriva ord……

…… men Mesen viskar i mitt öra att det är ”FEGT” att skriva.

-”Du är en FEGIS! Ha haaaaaa! En Jävla Mes!!!” kraxar hon.

Jag hatar Mesen.

Hatar hatar  hatar hatar hatar hatar hatar.

Mesen är nog Den Värsta inneboende jag har.

Jag tycker bättre om min Inre Italienare, som ändå har en massa Kraft i sej, som ändå gapar och skriker – och även om orden kommer ut Fel, eller stockar sej, eller blir Tokiga, så är det ändå bättre, än när Mesen kommer fram, och gör mej Stum.

Ja, jag vet, det låter som om jag är Schizofren – att jag har Tredubbla Personligheter……

Det har jag inte!

Jag bara beskriver min Känsla, för att Hjälpa mej själv….att förstå….mej själv.

Livet!

Lyckas jag?

Någorlunda, att förstå, men inte Göra Något Åt det.

Jag skulle vilja träffa mej själv, i ett Samtal. Och få hjälp med vad jag ska Göra…….

………..vad jag ska SÄGA, Plocka fram Orden, dom outsagda,  dom Talade orden……

………..eller inte………..

Jag kanske bara ska Gå Vidare.

Vandra iväg.

Leva Livet.

Sluta tänka.

Bara Vara.

Men……

SUCK!

Om jag bara inte kände mej så…..

…..STUM!

1. Jag vet inte hur jag ska logga in på min egen blogg!

2. Jag vet inte hur jag kommer till MINA inlägg (om jag inte vill skriva -bara läsa) när jag är på någon annans sida (hur jag kommer tillbaka alltså).

3. Jag vet inte hur jag skapar länkar till andras bloggar, så att jag kan klicka på dom på min sida och gå dit direkt.

4. Jag vet över huvud taget inte hur man hittar andra bloggar, om man inte går på ”mest populära/mest lästa” och DET VILL JAG INTE!

5. Jag vet inte hur man ändrar utseendet på min blogg.

6. Jag vet tamejfaan ingenting! Och det gör att jag morrar!

7: Grrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr!

Jag tittar på ”Klassträffen” på TV – om en klass som träffas igen efter 15 år…och det sätter givetvis igång tankar och funderingar i mej.

Jag antar att jag var ”Populära tjejen” när jag gick i skolan… …..nästan hela min skoltid, tror jag…

Jag förstod det inte DÅ, men efteråt har jag förstått det…

Vem var du i skolan? Den Populära? Tönten? Plugghästen? Ensamvargen? Bråkstaken?

…………………………………………………………………………………..

PS. Plötsligt sätter funderingar in gällande mina söner också….Vilka är dom i sina respektive klasser? Jag vet inte. Jag vet inte heller om DOM själva vet…VET man själv när man är MITT I, tro? DS

…………………………………………………………………………………..

Det är så DÖTT här – jämfört med hur jag blivit van att det är på Aftonbladets blogg.

Jag kan inte följa alla inlägg, som sätts in i högermarginalen, som jag gjorde på Aftonbladets blogg.

 Där, i högermarginalen, såg jag en lite klurig rubrik, klickade på den och VIPS så var jag på någons blogg…ibland intressant och/eller rolig, och ibland tråkig. Bra bloggar sparade jag, för att klicka på lite då och då, och följa. Dom dåliga ”försvann” bara ut i periferin…för mej…

Åsså alla ”Blogg-vänner” som kommenterat och tyckt till hos mej, och jag hos dom….

Jag saknar dom…. 😦

Kan det bli lika bra här?

Kan man hitta ”nya vänner”, eller behålla dom gamla, HÄR?

 Allt är så annorlunda här….och jag får inte till min blogg som jag vill ha den….

Jag tycker om att SKRIVA!

 Och jag tycker om att LÄSA andras bloggar.

Jag tycker om att FÅ kommentarer och GE kommentarer.

Men jag tycker INTE om att trixa med bloggen:

….. klicka på ”subscribe” och inte veta vad det är och sen inte hitta tillbaka till ”sidan-man-ändrar-på” eller att leta mej fram till var man ändrar än det ena och än det andra…

…..för PLÖTSLIGT dyker ”den sidan” upp och jag fixar lite som jag tror man ska göra…och så plötsligt så går det att fixa till det…men jag vet inte hur jag gjorde (tills nästa gång)….

Eller så går det inte! Och jag tröttnar på att försöka ens….

Jag vill ha bilder ”där uppe”, men när jag försökte få till det…blev hela sidan SVART och man såg inte ens vad det stod!

 När jag sedan skulle försöka få bort det svarta…..*suckar*….

… Efter fem hjärnsläpp och fjorton utbrott….så fick jag bort det….

Men orka, liksom….

Det är inte kul!

Jag förstår inte dataspråket! Jag förstår inte ens när jag klickar på HELP, och jag får en engelsk förklaring…..

Förmodlingen skulle jag inte förstå förklaringen på svenska heller…känns det som….

Jag vill dessutom vara på en lite mindre ”grej” (KAN det heta ”domän”, tro??)  – helst svensk. Typ, som Aftonbladet.

Här på superstora ¨Wordpress” (som blandar svenska och engelska med dataspråket hejvilt)…..

…..  är jag som en liten gummibåt……

….. utan åror….

…. i Indiska Oceanen….

HELP!

Förut var vi grannar, men sedan ca 3 år är vi inte det längre.

Han gillar att prata, byter ämnen kors och tvärs och pratar mer än gärna om hur han tjänat på än det ena och än det andra – han är ju smålänning, gubevars!

Jag har inte sett honom på säkert 6 månader….och vi pratade tydligen om att min bil var trasig, och att jag skulle köpa en ny, sist, för det är det första han frågar när han kommer cyklande och ropar ”HEEEJ! VAD LÄNGE SEN JAG SÅG DEJ!!” och så stannar han cykeln.

Han pratar på om bilar, luftrenare, sin vikt, min vikt (!), sina bilar (3 st), sin hund, MINA hundar….

Han älskar verkligen att prata – är supersocial!

När jag nämner att jag har struma och därför ha väldigt svårt att gå ner i vikt, så har jag startat ämnet: Sjukdomar.

Att starta Ämnet Sjukdomar är att öppna en ”vattenfallslucka” (äsch, så heter det inte, men jag kommer inte på ordet nu….) för många ”lite äldre” människor (= pensionärer).

 Han startar med sin egen sjukdomshistoria, men den är rätt kort, men så kommer han in på sin frus sjukhistoria och jag får veta ALLT….

ALLT jag INTE vill veta….

….för nu kan min fantasi inte sluta SE bilderna av hur han byter omslag varje dag i hennes stjärt!

Hon hade en massa saker som ”….såg ut som hemorrojder, men det var inte det….det var små tumörer – en cancerogen – och så opererade dom bort dom, men så fick hon infektion i såren….” etc

Jag vill faktiskt inte veta!

Jag vet inte heller om hans fru vill att jag, och alla andra han träffar (?), ska veta om hennes bölder i stjärten (och att han byter om slag där, varje dag….).

Men nu får du kanske också ”bilder i huvudet” av hur en 67-årig man byter omslag i sin lika gamla frus rumpa?

Hon är dessutom tjock, och alkoholiserad (men det låtsas ”vi” inte om….).

Så Var Så God!!

 Slit dom (fantasi-bilderna) med  hälsan!

He he he!

(Ovan: Googlad chihuahua-kuk)

Har du sett en yorkshireterriers kuk? Eller en chihuahuas kuk? Det har jag.

Dom passar inte ihop. Hunden passar inte ihop med sitt organ. Hur är det tänkt, liksom?

Den är SKITÄCKLIG!

Iallafall dom två jag sett.

En liiiiiiten, näpen hund som studsar runt som en liiiiiten gullig studsboll…och så plötsligt kommer det ut en Stor, Fet, Röd-lila Monsterkuk!

Uäck!