DET HÄR ÄR MIN BÄSTA GREJ!
MIN BARA MIN!!
INGEN FÅR TA MIN GREJ! KOLLA ATT INGEN TAR DEN NÄR JAG SOVER, MATTE!
ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ!
ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ!
….heeeela natten går!
Jag vaknar och upptäcker:
MEN, HERREGUD! VAR ÄR FLISAS BÄSTA GREJ?!?!
BORTA!!!
*nervös*
ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ!!!!
*smyger runt och letar*
*lyfter på täcket*
TITTUT!
JAG HAR INTE TAGIT NÅT!!!
*kollar under täcket*
………………………………
No more comments.
🙂
PS. SANN historia! DS.
Dagens egenhändigt komponerade ordspråk:
JÄVLARS!
Jag glömde föräldramötet HELT idag!
Nu går jag och dränker mej.
Om jag orkar.
En son beeeer: "Maaammmaaaaa! Du kan väl packa/städa/laga mat/fixa och greja som du brukar!"....och jag bah: "Nej."
Jag har tappat fart. Helt. Står still. Eller sitter still.
När jag kommer hem står jag still, fast jag borde ligga i som en flådd råtta (!?) med att packa, fixa, kasta osv osv…TVÅ veckor kvar! Och jag står still!
Som en staty.
Syndromet kallas ”Stonestill”.
And J have got it!
Shit!
Jag måste googla hur man blir av med syndromet/tillståndet.
Om jag orkar…..
Återkommer med svar.
SÄN!
Dagens egenhändigt komponerade ordspråk:
😉
Vi är olika när vi kommer till hinder och stopp här i livet. Från början.
Grupp nr 1 funderar på hindren och stoppen i livet långt innan dom uppstår/finns – kalkylerar med att dom kommer att inträffa, funderar om dom går att forscera och funderar på om dom eventuellt ska strunta att ens gå den vägen, utifallatt (det troligt omöjliga) hindret finns där.
Grupp nr 2 går försiktigt fram till murarna och hindren, undersöker dom och analyserar om dom går att klättra över, gå runt eller om dom ska vända och gå tillbaka, eller helt enkelt gå en annan väg.
Grupp nr 3 funderar inte på om det finns hinder, utan utgår med ifrån att ”det går!”. Någonstans i bakhuvudet kanske det finns en tanke om att det existerar hinder och stopp i livet, men vi upptäcker dom först när vi går rätt in i dom. Det kan göra ont, men gör mest att tankarna går igång på hur man ska komma runt hindret, forscera det eller klättra över det. OM det, mot all förmodan, är ett hinder som är omöjligt att forscera behöver dessa människor en vettig förklaring till varför, innan dom slutar försöka ta sej igenom eller runt.
Antingen föds vi såna, eller så tvingas vi in i dessa olika förhållningssätt.
Jag tror vi föds såna.
Vissa barn behöver man, som förälder, verkligen pusha till att inte se hindrena långt innan dom uppstår, andra barn behöver man stoppa och hindra, men på ett respektfullt, klokt och kärleksfullt sätt, för att dom inte ska göra sej illa.
Jag är själv en sån som inte ser hindrena förrän jag sprungit in i dom. Då blir jag tvungen att stanna upp och fundera på varför hindret finns, vad jag ska göra för att ta mej igenom, runt eller över det, och om det är motiverat med muren just där.
Med åren har jag nog kanske eventuellt lärt mej att stanna till och fundera. Som ung blev jag nog mest arg, ledsen och/eller irriterad, torkade av eventuella skador, borstade av mej, och letade sedan reda på en stege, och klättrade över hindret, utan rädsla för vad som var på andra sidan.
När människor ur gruppen 1 ska samarbeta med människor ur gruppen 3 kan det bli jobbigt. Jag undrar om dessa människor kan leva ihop, leva i par och relationer? Och hur det går….
Att FÖRKLARA att det kan uppstå hinder, och att man behöver ha det i åtanke, och vad man ska göra då, samtidigt som man lyssnar på nr 3:s fantastiska planer, utan att direkt stoppa dom, är något som grupp nr 1 behöver lära sej.
Att LYSSNA på grupp nr 1, och ta vad dom säger i beaktande, är något som grupp nr 3 behöver göra, innan dom tar fram sina stegar eller murbräckor.
Samarbete, ödmjukhet inför skillnaderna, och respekt är viktigt.
Och ibland är det viktigt att bara låta ”ettor” och ”treor” vara precis som dom är, för dom behöver får vara såna också! Ettor behöver få avstå ibland, och treor behöver får springa in i några väggar och murar….
Alla behövs.
Men att försöka övertyga nr 3 att vara som nr 1, eller nr 1 att vara som nr 3 går inte.
Kärlek, respekt och tydlighet är A och O.
Tänk på det när du säger ”NEJ!” utan förklaring till ditt ”nr-3-barn”. För han/hon kommer inte att lyssna om ditt ”NEJ!” om det bara är ett stopp och inte en förklaring/motivering, och respektfullt genomförd.
Jag vet, för jag var/är barn/människa nr 3 och har levt med både ettor och tvåor.
Varje omotiverad NEJ blir för mej bara en frustration, och jag försöker hitta Andra Vägar till Samma Mål.
Kanske.
Var detta begripligt?
Jag vaknar av att jag känner att någon STIRRAR på mej.
Det är Flisa. Hon vrålstirrar. Intensivt.
Hon brukar göra så när hon vill SÄGA något (men tyvärr har Gud bara begåvat henne med skall och stirrande – ingen röst med ord). Jag tittar tillbaka och säger:
-”Vad är det, Flisa? Är du kissnödig??”
Hon brukar inte väcka mej på mornarna, ens när jag ”råkar” sova till 12!!
Som för att förklara springer hon till köket, hoppar upp på kökssoffan och tittar intensivt ut och viftar häftigt på svansen. Jag förstår givetvis att hon säger: ”TITTA UT, MATTE!!”
Jag går fram till fönstret och tittar ut: SNÖ! Massor av snö!
-”Jahaaaaa! Du vill ut och KASTA SNÖBOLL?!?” frågar jag Flisa.
-”JA! JA! JA! JA! JA!!!!” tjoar hon (fast den som inte förstår hundspråket hör bara: ”VOV! VOV! VOV! VOV!).
Det är bara att slänga på sej VINTERKAPPAN och VINTERSTÖVLARNA och klaffsa ut i snön!
-”Fy faan!” säger jag.
-”JIPPI!!!!” säger Flisa.
Jag kastar snöbollar tills vantarna är dyngsura, och lufsar runt i dm-hög blötsnö tills jag tappar andan.
Men vad gör man inte för sin älskling?
Milton trippar runt med hög benföring för att inte bli så blöt om sin fiiiiina lilla mage. Han är lite mer ”fin i kanten”, än slaffs-flisa.
När allt är dyngsurt innifrån och ut – utifrån och in – går vi in.
Flisa är nöjd.
Vi får hoppas att det är den sista snön för denna vår….
Jag är ganska korkad ibland, och fattar lite tokiga beslut….
……men ibland är jag å andra sidan så klok så jag häpnar!
He he he…..
Just nu har jag fattat ett rätt dumt beslut, men Envisheten att jag ska hålla fast i Beslutet gör att jag håller fast vid det….Vi får se hur länge. För envis ÄR jag.
Ska jag våga yppa Det Löjliga Beslutet jag tagit? Glöm hur vuxen och gammal jag är, snälla! Och inse att det är tonåringen i mej som bestämt sej….
Mitt i flyttbestyr, visningar, stökande, städande och packande bestämde jag mej för att….gå ner i vikt!
Jag har vid tidigare tillfälle bestämt mej för att ”ALDRIG mer banta!”. Det var ett beslut som höll i några år, av och till.
Men plötsligt en dag, när jag stod där naken framför spegeln, och föraktade magen, och bilringarna på ryggen (!), så sa jag till mej själv:
”Men vafaan! Det ska väl inte vara så jävla svårt!!! Det är ju bara att låta bli att äta ett tag! Typ. Det klarar dom ju på Robinson, och dessutom rusar dom runt i 30 graders värme och med solen i zenit!”
Så….NU JÄVLAR! tänkte jag. Och så tänkte jag att jag passar på när ”jävlar-anamma” är kvar inuti.
Men nu är jag lite snurrig och väldigt matt, och slut…och tänker att det är ett väldigt KORKAT beslut att fatta mitt i flytt och allt!
Men å andra sidan brukar det aldrig finnas ”Rätt Tillfälle”, för sen fyller jag år och så är det pingst och så är det sommarlov och hela fadderullan…..
…… och jag VILL kunna gå i baddräkt utan att känna mej som en ”köttbulle med ben”, vilket jag gjort nu i några år.
Jag är trött på köttbullen med ben!
Och jag KAN SJÄLV!
Jag kan allt själv. Jag är nog en ”själv-människa”. För när jag ska göra SJÄLV blir det gjort – kanske för fort ibland och för mycket, direkt! När man blandar in andra tar det sån tiiiiid och det ska ältas och bökas och stökas…Ibland vill ju ”folk” banta med en…men det funkar inte för mej. Jag vill göra det i tysthet och själv! Bestämma själv och styra själv!
Jag kan själv.
Kanske.
Eller så dör jag på kuppen.
Av svält och utmattning.
Eller så börjar jag hetsäta! För igår kväll hetsåt jag! Salladsblad! Guuuud, vad gott det var!!
”Man ska äta 6 gånger om dagen och bara små måltider/ Man ska LCHD:a /Man ska äta stenålderskost/Man ska bara äta mindre/Man ska gå med i viktväktarna/Man ska träna mer och mindre….”, säger ni då!
JAG VEEEET!
Men jag gör inte så ändå! För om det var så ”enkelt” hade jag redan fixat det. Punkt!
Jag promenerar 1,5 mil om dagen! Och så läser man i tidningen: ”GÅ bort din övervikt!”, och jag bah: ”Hur långt då??? Räcker 1,5 mil om dagen???”.
Jag försöker ta i beaktande att jag har låååååg ämnesomsättning (pga struma) och att jag är i ”den åldern”….Urk! Men jag vill ändå!!! Iallafall försöka. En. Sista. Gång.
Funkar det inte, så får jag väl….lägga mej ner och dööö… med mina avskyvärda ryggbilringar!
Eller bara ge upp. Och lära mej älska min kropp som den är……
….och det sägs ju att man måste älska sin egen kropp, själ och hela fadderullan, innan någon annan kan göra det.
HerreGud!
Skulle det vara ett sånt krav skulle väl ingen leva ihop med någon….
Singel forever liksom….
Eller nåt.
Inte för att jag är artist, men ändå.
Jag. Är. Helt. Slut.
Först jobb…..
….. och det sista besöket på dagen blev så himla jävla fantastiskt BRAAAA så jag fick sån där superkick som bara ett jättebra samtal kan ge: Jag gick på moln, kände mej superduktig och kände att jag gjort något superduperjättebra! Hög av…lycka!
Sen nästan sprang jag hem – i regnet – och blev jätteblöt rakt igenom. För inifrån svettades jag som en GNU och utanpå regnade det.
Väl hemma hittade jag inte nycklarna. Hundarna stod innanför dörren och tjööööööt av lycka och otålighet när dom hörde mej utanför och jag kunde bara….stå där!
”Jag ringer en son!” tänkte jag och upptäckte att jag inte hade några glasögon i väskan. Utan glasögon kan man inte ringa på en mobil med yttepyttesmå bokstäver och siffror…..Jag chansade och lyckades till slut ringa en son, som svarade och sa: ”Näe, jag har inte Nycklarna!”
Ungefär samtidigt hittade jag dom! På ett jättehemligt och konstigt ställe: I fickan! Heltokigt!
Not!
Pust!
Slängde mej in och slängde mej lika fort ut: Hundarna var ju kissnödiga! Och eventuellt ”övrigt-nödiga”. Promenad. MER dyngsur!
Hem igen.
Sönerna kom åkande med sin fader. Bilen lastades ur med allehandla datorer och laptopar och sånt viktigt…och under tiden berättade jag att det var VISNING ”om typ 40 minuter!!”.
Först var jag rätt lugn och snodde runt från rum till rum – helt oorganiserat: In i badrummet, runt i köket, sopade hallen, tvättade golvet i Minstings rum, skakade mattor, plockade undan grejer och borstade golv (dammsugaren suger ju!) och bäddade sängar i en salig blandning….
…tills jag insåg att Jag Kommer Inte att Hinna!
Då blev jag lite hysterisk och började Ge Order:
– ”Bädda din säng – SNYGGT! Plocka bort allt från golvet NU! Du får plocka ur diskmaskinen och DU får tvätta av spisen!”
Jag får en känsla av att killar gillar när man pekar med hela handen…… och nästan säger deras efternamn som tillägg. Eller förlägg: ”SVENSSON! Städa toaletten!”.
Lite så.
Sen är ”Svenssonarna” lite olika hemma hos mej: En börjar snurra runt lika hysteriskt som jag, utan att göra något vettigt, sjunga och LÅTA! Gärna skutta också….. och börja leka med hundarna – typ kasta bollar. Gissa vem?!
En ”Svensson” blir väldigt fokuserad, skäller lite på Dom Andra och kan t o m ta egna initiativ, och gör mer än vad jag förväntar och ger order om.
En tredje ”Svensson” sätter sej på sin säng och äter upp godiset som blivit kvar i påskägget, och när Översten (=jag) SKRIKER: ”Men GÖR NÅGOT DÅ?!?” tittar han lite lojt på mej och svarar långsamt: ”Vaaaad???”.
Vi lyckades fixa allt och var ute ur lägenheten nästan exakt rätt tid.
Då skulle Storings moppe säljas! Mitt i all röra.
Den eventuella köparen dök upp och så visade det sej att låset till moppen var trasigt och bla bla bla bla….
Puh!
Dessutom var jag tvungen att springa till ICA för att handla, för vi hade ingen mat hemma, och det var 30 min kvar till stängning….
Dubbelpuh!
För att göra en låååång historia kort:
Jag. Är. Helt. Slut.
Slut.Som. Artist.
….och nu har vi schampot i hallgarderoben, väskor intryckta bland lakanen, vars hylla rasat av tyngden, brödkorgen står och balanserar på sophinken under diskbänken och…och….och….och…..
PUST!
God natt!
Tyyyypiskt mej!
Men kastar man sej inte ut, så får man inte flyga….
……eller ramla!
För att lära sej flyga måste ju man kasta sej ut…
…eller inte!
Om man är människa kanske det är bättre att köpa en biljett och åka flygplan?
Nåja.
Jag är kanske grundlurad. Men det är jag ju van vid att bli. Då brukar jag bli arg och besviken, men det går över på ungefär…..
…. 10 minuter!
Jag slösar inte tid på min idioti, eller på att andra är det. Så det så!
Har jag blivit grundlurad så har jag, och IBLAND lär jag mej något av det. Ibland gör jag om samma idiotiska saker. För att jag har glömt att jag blev lurad förra gången. Precis när jag DÅ inser att jag blivit lurad IGEN, kommer jag på att jag ju gått på det förut.
Och då är jag arg och besviken i ungefär….
……20 minuter!
Så här är det: Jag har köpt något….på nätet.
Något som ska göra mej rik. Något som hette ”robotics”…..typ. Det kostade ca knappt 200 kr. Det är ju värt att lägga 200 kr i potten om man sen, ganska snabbt, tjänar en MASSA pengar!
Sen när man betalt skulle man klicka på en massa ställen….
….och nu väntar jag på att Något ska hända! Vad vet jag inte riktigt.
Förstod inte det….
……men rik skulle jag bli.
Troligen.
Eller något annat…
….liknande.
Kanske blir det reklam på den här sidan. Eller så händer något annat. Jag förstod inte riktigt vad – bara att jag skulle bli rik. Men jag förstår inte hur jag ska få pengarna, eftersom dom inte har mitt banknummer.
Men det löser sej väl.
Den som lever få se.
Spännande!
Jag ÄR stor!
Och därför bantar jag.
Närå.
Jag menar i huvet! ”Stor” i huvet!
Typ vuxen.
Jag blir nog aldrig sådär vuxen som jag trodde jag skulle bli, när jag var liten. Sådär att jag KÄNNER att jag är VUXEN.
Jag trodde att vuxna har koll. Att vuxna ”vet allt”. Att vuxna aldrig är blyga och rädda. Att vuxna liksom VISSTE! Och var nöjda. Med livet.
Att gatsopare (finns såna ens?) hade valt det yrket. Att kassörskor hade sina drömjobb. Att alla hade blivit det dom VILLE när dom blev Stora!
För varför frågade annars alla vuxna: ”Vad VILL du bli när du blir stor?” (= man får välja).
Varför skulle man, liksom, BLI något – och jobba med något – som man inte VILLE jobba med när man var stor? Grejen med att bli stor var ju att man fick göra vad man VILL. Typ.
Nu ÄR jag där.
Och jag ÄR faktiskt det jag ville bli.
Men SEN då?
Varför känns det då ibland som om jag undrar vad jag ska BLI när jag blir stor? Fast jag redan ÄR stor, och fast jag redan ÄR det jag ville bli?
Jag kanske skulle ta tag i FRITIDEN nu. Eller att VARA det jag vill VARA. Att bli den jag ÄR.
Eller nåt.
Ingen frågade mej ”Vad vill du göra på FRITIDEN när du blir stor?”. För den fanns liksom inte.
”Hur många barn vill du ha?” frågade dom också. SEX barn ville jag ha. Flickor och pojkar. Men det fick man inte välja, upptäckte jag. Men jag är rätt nöjd med FYRA SÖNER också. För att inte säga ”Supernöjd!!” faktiskt.
Det kan bli bra om man inte väljer också.
Fast jag skulle ju leva ”happily ever after” också, med Honom! Kärleken. I ett hus. Med hundar och djuuuur.
När jag tänker efter har jag en del kvar att jobba på…..och förverkliga.
Men när blir man ”stor”?
När känner man sej ”färdig”? Vuxen.
Gör du det?
