Författararkiv: Erica Leijonhufvud

Man kan bli alldeles blind för hur människor ser ut egentligen när man bombarderas av Snygga Bilder på Vackra Människor dagligen. Vad barnen får för bild av hur man ska/bör se ut är skrämmande! Varför ställer vi oss inte upp och Protesterar? Varför tillåter vi att media ger en bild av att människor som är smala, vackra, dugliga FINNS och ”alla andra” är ”odugliga” och ”finns inte”?

Att gå på ett badhus och befinna sej i duschrummet kan vara befriande, för där står alla kvinnor, mammor, flickor, tjejer, tanter i en enda röra och duschar sina helt normala och vanliga kroppar. Visst finns supertrimmade snyggingen och silikontutte-tjejen också, men i det stora hela rör man sej bland hängtuttar, slappmagar, tjockisar och smalisar och jag känner mej ofta så Härlig där! Så ”vanlig” och normal. Ibland får jag lust att ta fram en kamera och filma eller fota ”hela härligheten” för jag tycker samtidigt att den här blandingen av kroppar är så vacker – att Vanliga Använda Kvinnorkroppar är så fina!

Vid poolen/på badstranden i somras (för den är väl slut nu, eller?) såg jag också härliga vanliga kvinnokroppar som svällde, eller inte i bikinis och i baddräkter. Vi borde hylla den Vanliga Kroppen; Den som fungerar och används för sitt syfte – de som inte är supertrimmad och av ”utställningsvariant” – den Helt Vanliga Kroppen.

Han ska vara positiv och utåtriktad – en glad optimist med båda fötterna på jorden. Han ska helst heta Anders (ha ha ha! Jag tycker det är ett snyggt namn och alla Anders jag träffar har varit toppen! Har dock inte varit ihop med någon…Han FÅR heta något annat också….) och vara minst 180 cm lång. Han ska gilla barn och hundar och ha stort tålamod. Han ska helst vara kring åldern +-45-55 och inte vara någon gubbe. Han ska ha ett jobb han trivs med och ska helst ha några utbildningar bakom sig. Han ska ha en ”tänkande hjärna” och vara humanist.

Vi ska ha roligt tillsammans! Vi ska prata om allt, gå långa promenader, pussas och kramas mm (!) och mysa i soffan framför TV:n. Eventuella barn på hans och min sida ska såsmåningom ”blandas in” men med stor respekt för deras väl och ve.

Sen ska vi leva lyckliga ”ever after”! Kanske inte vara tillsammans varje dag, kanske inte ens bo ihop men vi ska längta efter varandra när vi inte träffas, och njuta av varandra när vi träffas. Vi ska både skapa ett liv ihop och ha kvar våra liv på sidan om, för att kanske såsmåningom förena hela paketet.

Men jag undrar: Vem är du och finns du, när kommer du och när ramlar du in i mitt liv?

Vi har varit på Medeltidsveckan i Arboga varje sommar sedan ca 5 år tillbaka. Första gången jag hörde talas om Medeltidsveckan tyckte jag det lät lite…töntigt. Tänkte att det bara var nördar som gick omkring och töntade sig där…MEN blev förvånad över att det var så…roligt! Mina grabbar tyckte det var toppen! Att få klä ut sig till riddare och gå omkring bland en massa vuxna som också var utklädda, att få köpa ”gammeldagsa” saker och ”gammeldags” mat och godis, att se på gycklare och svärdslukare, riddarspel och att få åka i vagnen efter en häst och att få höra spökhistorier och gå ner i gamla källare och fängelsehålor. Toppen!

Medeltidskläder är väldigt snälla mot människorkroppen. Alla passar i dom! Det är skitcoolt med män i ”klänning”! Tyvärr har jag ännu inte införskaffat någon ”gammeldags” klänning, men det kanske jag gör en dag. Min syster agerade drottning i skådespelet inför Arbogaborna ett år. Det var lite roligt. Hon fick åka ”häst-och-vagn” och sitta bredvid ”kungen”.

I år var jag dock lite besviken. Medeltidsveckan har blivit medeltidsdagarna. Och allt är omflyttat och ändrat! Det blev inte alls ”som vanligt” och det kändes oorganiserat och ogenomtänkt! Vi brukar strosa runt bland stånden, som brukar stå på vissa ställen, och titta och fundera vad vi vill inhandla. Men i år flyttade stånden på sig stup i kvarten, var tomma eller inte alls där de var dagen innan. Grabbarna Grus har fått gå på ”Barnens gästabud” tidigare och såg även fram emot det i år, men vilken besvikelse! Det var ”bara småbarn” där och maten var torftig och så var det väldigt lite mat. Kvinnorna som höll i det sa till grabbarna att de var i ”det äldsta laget”….och det var dom.

Något som var roligt var ”Bodils minicirkus”! Om du inte sett den, så se till att se den! Den är så gullig och charmig och rolig! Det var Gåsen Gudrun, Grisen Rosa och tre härliga hundar, några tuppar (”som bara är praktikanter”) och ”stridsflygaren” (som jag inte minns namnet på, men det var en kackadua, tror jag). Och så var det katten Micke och två bebisminigrisar som var otroooligt charmiga.

Jag hoppas Medeltidsveckan kommer tillbaka till Arboga, eller så får vi prova på att åka till Hova eller Gotland för att få uppleva en medeltidsvecka igen.

Vägen till Fun City utanför Varberg gick bra. 8 timmar i bil med fyra killar gick bra! Heder åt grabbarna, som läste, pratade, spelade Game Boy och PSP och tittade på DVD.

Väl i Varberg blev det ett evigt letande – först efter Fun City (varför är det inte skyltat I Varberg??) och därefter efter Fun Citys camping (som låg nästan I Fun City och därför såg jag den inte – som att ”inte se skogen för alla träd”) – så jag åkte runt till andra campingar och vandrarhem i närområdet innan jag förstod var det låg. Hm! Givetvis var Fun Citys camping mycket mer sliten och mycket fulare än på bild (så är det ju alltid – vad trodde jag?!). Mellan campingstugorna var det en bucklig lerväg (varför gör man inget åt den?? Det ger ett väldigt slitet intryck med den där lervägen). Vi åkte hemifrån ca kl. 9.30 och var framme ca kl. 17.30. Pust! Campingstugan var…hm…”enkel”. Två tvåvåningssängar och två ”garderober”, varav den ena innehöll köksgrejer. Ett köksbord och fyra stolar och ett litet kylskåp och två kokplattor. Inget rinnande vatten, ingen toalett. Detta var gemensamt.

Kvällen gick åt till att ”landa”. Barnen hoppade på ett jättestor hoppkudde bakom stugorna innan de gick och la sig. De var spända inför morgondagens äventyr!

Dagen därpå hade jag huvudvärk. Vi packade ihop oss och gick till Fun City parken. Den var mycket mindre och mycket mer sliten än jag hade föreställt mig. Jag kände mig lite besviken och ”lurad”…Huvudvärken växte…och så kände jag att en migränattack var på väg. Jag sa till killarna att jag måste gå till campingstuga och lägga mig,vilket jag gjorde. Parken var så liten att jag tänkte att killarna klarade sig själva där. Dessutom; Vad kunde jag göra?

Väl i campingstugan blommade migränen ut i full blom! Värsta migränattacken på år! Och givetvis var migränmedicinen slut. Jag bara låg och kved. När barnen dök upp hungriga bad jag dom gräva i plånboken. Jag kunde inte röra mig. Jag bad dom också gå till receptionen med mitt gamla migränmedicinspaket och be någon personal åka till apoteket i Varberg och köpa ny medicin. Barnen gick iväg och kom sedan tillbaka och sa att personalen i receptionen – Erik – inte kunde hjälpa mig. Jag blev upprörd och lyckades ringa receptionen mellan spyattackerna, och förklarade mitt läge: Ensam mamma med fyra pojkar i en campingstuga och med en migränattack som gjorde mig helt utslagen. Nope! Erik sa att dom inte hade några bilar. ”Låna min!” sa jag. Då fanns det ingen med körkort. Jag fick fortsätta spy i diskbaljan och kissa i en kastrull (!). Och barnen fick fortsätta köpa mat på de olika korv- och hamburgerställena. På något sätt klarade vi oss igenom dagen. Mycket tack vare mina fyra duktiga pojkar. Absolut inte tack vare någon personal på Fun Citys camping! Dagen därpå kände jag mig ”mosad”, men värsta värken var borta, och jag kunde stå upp igen. Jag kände mig arg och besviken på personalen.

Casper tappade sitt veckointrädeskort till parken och jag bad honom, och hans bror, gå till receptionen och be om ett nytt (tills vi hittade det gamla). Vi kunde ju inte köpa nytt ELLER avstå från att gå in i Fun City för att Casper (12 år) råkat tappa kortet, vilket han gjorde den dagen jag låg utslagen och spydde. Casper och Lucas kom tillbaka från receptionen och sa att Erik sagt att Casper fick leta tills han hittade kortet, annars fick han inte komma in i parken. Jag höll på att spricka av ilska! Jag travade iväg till receptionen med Casper i släptåg och kom med en låååång harang. om min migrän, om deras ohjälpsamhet och om Caspers borttappade kort, till den jag trodde var Erik! Det var inte Erik. Vem det var vet jag inte, men han hade hittat Caspers kort och tänkte åka och köpa migränmedicin åt mig på studs. Jag sa irriterat att det inte behövdes längre….

Därefter gick vi in i parken och började avverka grej efter grej. Det gick rätt fort. Favoriten för killarna var ”Ragnarök” – en slags rolig berg- och dalbana. Jag klarar inget som rör sig, så jag tittade på, eller satt och tittade på folk. DET är kul tycker jag! Att fantisera om hur folk har det. Att gissa hur dom hör ihop. Att se hur folk beter sig. Det är mitt ”ragnarök”. Obegripligt för killarna.

Något som grabbarna gillade också var badlandet. Det fanns många rutchbanor som dom kunde göra konster i. Tyvärr var vattnet så kallt att jag knappt kunde stoppa i tårna förrän jag förfrös dom (!). Barnen ropade: ”Det blir varmt när man kommer i!” men jag hade ingen lust att förfrysa hela mig. Jag tyckte det var så kallt så jag förundrades över att det inte var is på poolerna! För min del föredrog jag att ligga och slappa i en solstol – att få ligga ifred och slippa tänka på mina hundar hela tiden (för dom var på semester hos min mamma).

Det där att fixa egen picnic varje dag föll direkt! Jag har alls ingen vana av att bo i tält eller campingstuga utan rinnande vatten. Jag har inga ”tricks” och är inte alls påhittig vad gäller matsäckar som ska fixas i en campingstuga. Det blev korv och bröd, hamburgare osv för hutlöst dyra priser varje dag! Tur att jag ska få skatteåterbäring snart….

En dag var vi på Fun Citys cirkus. Det var en familj som höll i det hela. Mamman gick  på lina, pappan jonglerade och de två sönerna gjorde ett sött nummer med en liten egensinnig hund och några skojnummer. Dock blev jag illa berörd av pappans ögonkast och irriterade kroppsspråk mot sin fru (bl a gjorde han ett ”fuck-you”-tecken ”i smyg”). Jag, som bl a jobbat med kvinnomisshandel i halva livet, kunde inte koppla bort den känslan alls och kunde inte njuta av föreställningen pga detta.

En annan dag åkte vi rodel. DET var kul! Fast jobbigt att dra upp rodelgrejen för hela långa backen emellan varje åk. Grabbarna åkte så det ven om det. Jag bromsade i halva backen….

På kvällarna satt vi på altanen, spelade vi kort och åt chips och drack läsk. Det var mysigt. Jag var nog den enda singelmamman i hela ”campingbyn” och också den enda som kom utan kompisar och släkt. ”Alla andra” tycktes åka flera familjer ihop och äta stora middagar ihop osv. Det såg jättetrevligt ut, och gjorde att jag kände mig lite mer ”singel” (suck!).

I det stora hela tror jag att det här minnet kommer att bli ett fint semesterminne för mina barn. Och för mig.

Nästa roliga grej vi ska göra är ”Medeltidsdagarna i Arboga” dit vi åker varje år. Pojkarna har redan börjat planera sin klädsel…

I morgon åker vi till Varberg. Vi ska till Fun City. Jag hade ingen aaaning om att Varberg låg så ”långt bort” när jag bokade campingstuga mm där. Ibland blir jag lite trött på mej själv eftersom jag ”handlar först och tänker sen” många gånger…Ibland blir livet lite extra kul och spännande när man är sån, men ibland blir det mest jobbigt. Vi får se hur det blir med resan till Varberg. Det är ju först efteråt som jag vet om min spontana infall blir lyckat eller inte. Vädret ska ju inte bli bra iallafall har jag hört…men jag hoppas ”dom” har fel.

Vi har ingen sommarstuga i min släkt. Det fanns när jag växte upp. Då tyckte jag det var självklart att ha ”landet” att åka till – man visste alltid vart man skulle på sommaren: Till härliga Lindris! Men nu! På våren kommer alltid tankarna: ”Vad sjutton ska jag hitta på med barnen i sommar?”….och eftersom det finns INTERNET så letar jag där….Och så dyker ”Fun City” upp. Det låter ju jättekul! Och så tittar jag på kartan…”Varberg…nära Göteborg…och till Göteborg tar det väl typ 3 timmar…hm! DET bokar jag! Klart!”. 2 månader senare säger min syster: ”Vet du hur långt det är till Varberg?” ”????? Näe…typ vid Göteborg….?”. Så får jag klart för mej att det är LÅNGT till Varberg! Hoppsan! Dessutom ska det regna nästa vecka. Hoppsan! Det är bara att blunda och hålla för öronen och hoppa…typ.

Jag och fyra grabbar i åldrarna 9, 10, 12 och 13 år ska åka drygt 62 mil tillsammans och sen vara tillsammans i en vecka i en campingstuga och ”göra Fun City” i Varberg. Håll tummarna för oss!

Pust!

”Äldre människor”…Äldre än vaddå kan man tänka?  När blir man ”gammal”? Det kanske beror på vem det är som tycker så…eller finns det en ålder då man BLIR gammal, tex 65? ÄR man gammal då?

…eller när tonårstjejen säger: ”Han var en gubbe, typ skitgammal, typ minst 30!” och ser indignerad ut…

Igår var jag på kalas. Den yngsta fyllde 12 år. Den äldsta har just fyllt 90. Vilken härlig blandning! Jag vill berätta om 90-åringen, som jag lärde känna för ca 10 år sedan.

Jag tar det från början:

Jag har en faster som blev änka då hon var knappt 30 år. Hon hade då en liten dotter (min kusin) som var 1,5 år. Därefter levde hon som singel i 40 år! Hon hade ofta bjudningar, och umgicks flitigt med både släkt och alla möjliga vänner. Hon talade då och då om att hon faktiskt inte ville han någon man, för ”män i min ålder vill bara bli upp-passade” vilket hon nog också hade ganska rätt i, född som hon är 1928. Åren gick, men så för 10 år sedan fick jag höra att Faster skaffat en pojkvän. Fasters pojkvän är 10 år  äldre. De var alltså 70 resp 80 år när de träffades! Och vilken härlig relation de har! Jag träffade dem igår, på kalaset. Han är nyss fyllda 90 (och hon 80) och pigg i skallen som värsta 30-åring! Dom blinkar och skojar med varandra och verkar ha det så bra ihop! Man blir riktigt avundsjuk.

Det är väl så att man vill att det ska vara: Att Livet och Överraskningarna bara fortsätter, livet ut! Att man alltid fortsätter utvecklas och lära sig nya saker! Jag hoppas jag blir en sån 90-åring som Bertil är, eller som min granne Bosse (som också är 90 år): Pigg och full av humor och nyfkenhet!

Shit! Nu är det semester, och för första gången på 25 år (!) har jag en hel vecka utan både barn och jobb! Shit! Jag blir nästan stressad av att det bara är en vecka! Tänk om jag inte hinner njuta?! Jag borde städa också…och dammsugaren är sönder…och jag tänkte möbler om…och kasta onödiga saker…och klippa gräsmattan, och fixa i trädgården och och och….Hjälp!

…men vad har jag gjort dessa tre första dagar på Resten av min semester? Jo, jag har gått låååånga promenader i skogen med hundarna…Skitlånga! Så långa att jag fått träningsverk…och hundarna är sååå nöjda. Sen har vi gått hem och lagt oss i soffan alla tre….och bara slöglott på TV…Det är mest jag som slöglott…hundarna har blundat. Något som varit lite jobbigt dock är att det finns så mycket fästingar…och dom kryper runt i pälsen på hundarna…för jag har skaffat ett pulver som man häller i hundarnas mat, och då vill inte fästingarna sätta sej fast….Jag tänkte bara inte på vad dom gör istället….Suck! Dom kryper runt…överallt…och nu kryper det på hela mej….Burr! Så jag plockar krypande fästinga stup i kvarten….och vad gör man av en fästing när man ligger och slappar i soffan? Jo, man ta ett tuggat tuggummi och trycker in fästingen i det! Ha! Dom är sååå svåra att döda på annat sätt och jag orkar inte gå till toaletten, och spola ner varje fästing…för då blir det inget slappande alls! Och slappandet är Prio ”nästan 1” just nu…

Det är ju SEMESTER i kubik!

Hur länge kan man ha 40-årsångest? Kanske får jag igen för alla år jag inte hade någon åldersångest alls? För nu närmar jag mej 50 och 40-årsångesten sitter i. När ska jag ha ”ångestat” färdigt vad gäller ålder? Jag trodde aldrig jag skulle komma till den dagen då jag inte vill tala om hur gammal jag är…när andra ljög om sin ålder eller inte ville säga hur gamla de var, tyckte jag de var urbota fåniga, men nu sitter jag har med skägget i brevlådan….

Möjligen handlar det om att jag är kvinna och singel… För ju äldre man blir som kvinna desto mer ”ur marknaden” anses man. Vore jag gift/sambo så hade jag ju mitt ”på det torra” och det spelade ingen roll hur gammal jag var…Men som man kan man alltid ”söka sig nedåt” i åldrarna då man söker efter en livspartner. Åldern ger pondus och styrka för en man. Men om man är kvinna, är närmare 50 än 40, och inte känner sej i närheten av en ”medelålders dam”, och inte har en enda dräkt och inga pumps…ej heller paraply och skiter i om det regnar på mitt hår (det blir bara finare och lockigare)…Vad gör man då?

Om man stolpar runt i skogen i jeans och t-shirt och leker glada lekar med barnen och hundarna…har massor av energi och livsvilja och en nyfikenhet och vilja att ständigt utvecklas…och inte vill hamna i ett soffhörn med en gråhårig man – vad gör man då?

Jag vill ju vara med!

…å andra sidan är det rätt skönt att sjunka ner i soffhörnet och bara slappa framför tv:n och ångesten över utseende och en massa andra ”yngre ångestar” är försvunna…så jag får väl ”bida min tid” och försöka landa i att jag snart är 50….

Om TRE dagar åker jag till Florida! Ensam! Jag som alltid brukar ”hamna vilse i pannkakan” – vart jag än ska och vart jag än åker – hoppas att jag 1. inte ska byta flygplan någonstans på vägen. 2. OM jag ska byta flygplan; att andra flygplanet är nära och att jag inte ska behöva trassla runt i en massa korridorer …3. OM jag ska byta flygplan och det är långt och trassligt; att det är god tid mellan bytena så att jag får lite ”gåvilsetid”….

Jag brukar alltid ha ”köra-vilse-tid” när jag ska någonstans. OM jag inte har det, kommer jag ALLTID försent! Jag är en sån som kan gå vilse i en korridor! Snurrar jag runt ett halvt varv och blundar vet jag inte varifrån jag kom. Jag är en sån som måste vända på kartan åt det håll jag står för annars förstår jag den inte. Jag är en sån som måste vända bordet (jag håller på att skruva ihop, från IKEA) så att det åt samma håll som beskrivningen…men å andra sidan är det nog bättre att vända på beskrivningen…ehe?

Tre intensiva veckor med Grabbarna Grus (8, 11 och 12 år) och våra tre hundar. ”Semester”? Ha!

Det har varit härligt och intensivt och mycket och kul att ha barnen varje dag utan att behöva stressa iväg på mornar och stressa vidare EFTER jobb och skola…MEN att kalla det för ”semester”….Hm…. Var ÄR semester? Är det att vila? För om det är det, har jag inte haft semester…än.

För BARNEN har det varit semester! Vara uppe länge på kvällar och sova längre (men inte FÖR länge!) på mornarna! Leka leka leka oavbrutet så länge man vill hela tiden…inne, ute, överallt…leka leka leka…Spela spel; TV-spel och dataspel. Hoppa på trampolinen, leka på trampolinen, leka kurragömma, Avatar och allt däremellan. BADA när jag orkat skjutsa till något bad och/eller när vädret tillåtit. Av och till har en mamma-röst avbrutit barnen med ropet: ”Frukost!” eller ”Lunch!” eller ”Mellanmål!” eller ”Middag!” men förutom detta har det bara varit SOMMARLOV för barnen…

Jag då? Mamman.

Min kära uppmärksamme 12-åring beskrev det så här: ”Mamma, du går upp på morgonen, gör frukost till alla och plockar sen undan. Sen går du ut med hundarna. Sen börjar du med lunch och gör den. Sen gör du iordning efter den. Sen går du ut med hundarna. Sen gör du mellanmål. Sen går du ut med hundarna. Sen gör du middag och sen går du ut med hundarna. GÖR DU INGET ANNAT???!”

Svar: ”Typ näe….”. Men NU är jag superledig i 14 dagar!!!!  Jag ska åka till Florida, till syrran! UTAN hundar och barn! Och bara snacka skit med syrran och ligga vid poolen (självklart har dom pool) och dricka drinkar och inte röra mej ur fläcken….Vem som ska göra maten skiter jag i…Drinkarna kanske bedövar hungerskänslorna, och förresten behöver jag gå ner i vikt!

Jihaaaaa! Äntligen semester!!!!