Författararkiv: Erica Leijonhufvud

Jag tänkte skriva lite om mina erfarenheter i nätdejtingsbranschen.

Jag skrev in mej på min första dejtingsite för ca 3 år sedan – mest för att ”kolla läget” eftersom jag precis genomgått en skilsmässa. Var lite nyfiken på vad som fanns ”där ute”.

Jag prövade lite olika siter och märkte att de hade lite olika ”utbud på män”. De siter där jag fick ”sexförslag” gick bort helt efter ett kort tag. Finns det verkligen tjejer som nappar på ”vill du se min kuk?” eller ”vill du knulla?”.

Siter där det blev mycket: ”Vad gör du ikväll då, sötnos?” gick också bort. En fullkomlig främling har ju inget att göra med vad jag ”gör ikväll” faktiskt!

Något som jag blev förvånad över var alla killar i 20-årsålder som ville ha en ”äldre kvinna”! Men eftersom jag inte känner mej som en ”äldre kvinna” och inte vill ha den stämpeln på mej, SAMT inte vill ha en ”yngre man”, så tackade jag nej till alla dessa.

Nåja.

Efter en kort tid blev jag nyfiken på en man som beskrev sej lättsamt och intressant och på bilden var han snygg, tyckte jag. Vi mailade fram och tillbaka och det började ”pirra lite” i kroppen av spänning. Vi bestämde att träffas.

Han föreslog en rätt så ”lyxig” restaurang, vilket gjorde mej lite ”avvaktande” för jag är inte ”den typen”. Jag har inte heller ”dom pengarna”, men jag tänkte att ”jag chansar!” och åkte dit. Han hade inte kommit än så jag satte mej vid ett bord och beställde ett glas vin. Jag var skitnervös! ”Tänk om han är ful! Tänk om han är töntig! Tänk om det blir tyst och vi inte har något att säga varandra!” osv gick tankarna.

Så dök han upp. Och där var min första ”transformers-tanke”: HUR kan man vara sej så OLIK från en bild! Inte för att han var ful, men han var absolut inte ”Min Typ” och såg ut mer som en ”farbror” än som den ”unga kille” han såg ut som på bilden. Jag hade satt mej på den ”dyra avdelningen”, sa han, så vi gick iväg till den mer ”cashual” avdelningen där vi åt något enkelt och jag drack färdigt mitt glas vin.

Han pratade på om hur länge han varit med på dajtingsiten (länge!!) och att han träffat jättemånga kvinnor där, men inte hittat den rätta än, och fick mej att känna mej som ”en-i-raden”. Han berättade också hur jobbigt det var med hans ex-fru, som drack för mycket och hur jobbigt hans dotter hade det. När han var där hade jag för länge sedan redan bestämt att ”NEJ TACK!”.

När vi skildes åt kramade vi om varandra och så blev det den där lilla pinsamma stunden då man inte vet hur man ska avsluta det hela. ”Vi hörs!” sa han och jag tänkte ”no way!” och log!

Fegis? I know!

Så började höstterminen, och barnen hann inte gå mer än två veckor så blir JAG förkyld! Inte dom!

Halva arbetsgruppen ligger hemma och snorar och hostar.

Fast när jag snorar och hostar och är ”hemma” måste jag ändå gå ut med hundar, laga mat, ta hand om disken (…vilket jag gör när jag ”känner för det”….så det ser ut som ”hejkomochhjälpmej” i mitt kök, nästan jämt).

Jag undrar hur städat folk har det EGENTLIGEN! Ibland tror jag att jag är den enda som faktiskt har det superstökigt! Att jag är den enda som faktiskt kliver ÖVER skorna i hallen, kliver ÖVER tröjan som ligger på golvet, själv kastar ”halvanvända kläder” på soffkanten eller på golvet bredvid sängen, låter det urdruckna glaset stå kvar på soffbordet och orkar inte plockan undan på diskbänken efter varje måltid…eller plocka ur diskmaskinen varje dag (=smutsig disk växer till ett berg på diskbänken).

TUR att jag är singel! TUR att jag inte har någon som irriterar sej på att jag är slarvig och ”inte bryr mej”! TUR att jag får vara som jag är, med mej! Och mina barn! Dom är ju så vana, och dom är givetvis likadana. Jag undrar om någon utav dom kommer att bli superduperordentlig när dom flyttar hemifrån, för att ”det var så jobbigt med mamma som alltid hade det så stökigt”…typ. MIN mamma är jätteordentlig! Och jag bidde tvärtom! Men man FÅR vara stökig när man närmar sej 49, och helst utan att skämmas!

Ibland skäms jag…fast bara lite…och ibland undrar jag var ”folk tänker”, men vem bryr sej egentligen om vad folk tänker…och vem bryr sej egentligen om att det är stökigt hos mej ”om hundra år”?

I lördags fyllde äldste sonen 25 år. Han hade stor fest med kompisar. På söndagen var vi andra bjudna. Typ jag, bröderna, systern och pappan. Och nygamla flickvännen (fast hon fick vara med på festen också). Jag visste inte att gamla flickvännen var tillbaka i sonens liv, men blev jätteglad när jag förstod det! Hon är urgullig och jättefin och bäst!

När ens son fyller 25 år bör man ju hålla tal, oavsett hur litet sällskap som träffas och firar. Så det gjorde jag. Förra talet jag höll till sonen var då han fyllde 18 år. Det talet hade jag ”filat på” sedan han föddes, nästan. Jag tyckte det var så fantastiskt att bli mamma första gången, och var så tagen av alla känslor, vilket jag ville berätta för honom. Det gjorde jag på hans 18-årsdag. Men jag tror ändå inte han fattar hur mycket man älskar sitt barn, förrän han en vacker dag själv sitter med sitt första barn i famnen.

Nåja. I talet berättade jag om hur jag, hans pappa, hans mormor, hans morfar hade det när vi var 25 år. Och det blir så tydligt hur tiderna förändrats.

Jag var ensamstående mamma till honom när jag var 25 år. Hans pappa var gift med mej när han var 25 år. Hans mormor var gift och hade två barn när hon var 25 år. Hans morfar var gift och hade tre (!) barn när han var 25 år.

Ens mamma/pappa har ju liksom alltid varit ”gammal”…men när man tittar tillbaka och tänker på hur gamla dom Verkligen var…så inser man att det var nog inte så lätt alla gånger…

Sonen fyllde 25 år. Han bor i en ganska stor lägenhet i Stockholm, har ”nygammal” flickvän, och sitt ”drömjobb” (redan!). Inget ansvar för några barn och har ett rätt så ”coolt” liv.

OM jag fick leva om mitt liv: Skulle jag vilja få barn senare då, och ”leva livet” mer innan? Hm! Det är en svår fråga, eftersom jag alltid alltid älskat barn och längtat efter barn…Näe, såsom jag är tror jag faktiskt jag skulle välja att skaffa barn lika tidigt igen…trots kolik och separation från barnens pappor osv…För Mina Barn är så Viktiga. ”Tidsräkningen” startade med barnen på något sätt.

Jag är skitpopulär! Bland 20-30-åriga män! Företrädesvis män från andra länder, men även hoppfulla svenska unga, vackra män skriver till mig och säger att de tycker att jag är snygg och att de vill ha en ”äldre kvinna”.

Tyvärr är jag ingen ”äldre kvinna”. Jag är bara jag! Ålderslös på något sätt. MEN jag vill ändå inte ha en Ung Man! Vad ska jag ha honom till? Älska med? Näe, det räcker inte för mej! Jag vill ha ett helt paket! En Hel Man som Levt Sitt Liv, och fortfarande lever det, förstås! En sån som har dom barn han ville ha (eller så fick han inga…men nu är det lite ”för sent”), en sån som jobbat i flera år och fortfarande gör det. Inte en som som har Livet Framför Sej.

Jag förstår verkligen inte hur män i 40-50-årsåldern kan slå ihop sina påsar med kvinnor som är i 20-årsåldern. Jag förstår det verkligen inte. Inte för att det är något fel på kvinnor i 20-årsåldern – jag har själv varit där (!) – men för att det är sån Skillnad i mognad och erfarenhet och upplevelser och allt! Men det ÄR väl helt enkelt skillnad på män och kvinnor i det avseendet. Antingen är 20-åriga tjejer mognare än 20-åriga män, eller så behöver inte 50-åriga män det intellektuella utbyte som jag kräver av en man. Man KAN givetvis vara intellektuell och jätteklok om man är en 20-årig kille, men man har inte de erfarenheter som man har 30 år senare! Så enkelt är det! Och jag vill inte bli ”mamma” till någon eller ”undervisa” någon.

Men givetvis blir jag lite smickrad av alla unga män som ”vill ha mej”. Tyvärr vill jag inte ha dom.

Det var en man, insvept i någon slags toga, som skrev till mej från något afrikanskt litet land. Han skrev att han var ”king” i sitt land och ville att jag skulle bli ”queen” så kunde vi styra landet tillsammans. Han var 38 år. Grejen är att jag inte vill bli drottning! Never. Jag är sååå nöjd med det jobb jag har och det radhus jag bor i. Jag vill absolut inte bo i ett slott och bli upp-passad av en massa tjänare. Huvva!

Sen kanske han drev med mej, men vem bryr sej?! Det vore lite kul om det var på riktigt och då bestämmer jag att det är det. Punkt.

Slutt – prutt!

Meningen är att jag ska bli ”packleader” för mina två hundar. Jag har förstått att jag har en ”kärleksrelation” till dom, men vad dom behöver mest av allt är en Ledare. Det säger Ceasar Milan.

Men kan man fortsätta ha sin ena hund som ”hångelhund” trots att jag blir ”packleader”? För både hon och jag har Behov av att lägga våra nosar ihop och gooosa ibland…Kan en päcklider vara ihop med sina ”follower” typ?

Sally är så tuff! Hon håller svansen högt och ser ut som om hon ”Äger Världen” när hon är ute och går, och hon går Framför mej. Det ska dom inte göra, säger Ceasar. Hunden ska gå Bakom Ledaren. Men hur gör man då när dom springer lösa i skogen? (”Ajjabajja – inte 1 maj till 1 september”,  säger Vän av Ordning…). Dom tycks inte ha någon skog att gå i i USA…Dom går bara på trottoarerna bland husen. Fast jag har sett att om man åker rullskridskor jättefort kan man ha sin hund som ”dragare” och då går den ju inte bakom. Grejen är bara den att jag inte kan åka rullskridskor… Får väl börja…

När någon ringer på dörren hemma hos oss blir det KAOS! Hundarna skäller och hoppar och när jag öppnar dörren tränger dom sej fram och vill ”hälsa”, alternativt ”döda” (!). Nejdå, så allvarligt är det inte, men dom Låter som om dom vill döda. Dom, typ Skriker: ”VI BOR HÄR VI BOR HÄR!!!!”. Då ska jag ”claim the door”. Så den stackaren, som ringde på dörren, får Vänta medan jag ”claimar dooren”, hyschar och försöker få hundarna att lugna sej…Med hundgodis går det ju liiiite bättre…men tycker hundarna att deras ”Mission (Uppdrag) är Important (Viktigt)!” så är det svårt att få dom att fatta att dom inte har något ”mission”. Jag ska alltså få dom att fatta att deras ”Mission” = Mission imposible.

Det är nog nyttigt att ta på sej en ”Ledarroll” överhuvudtaget i livet. Att gå med rak rygg, och se ”stolt” ut, vara tydlig och veta vad man gör (även när man inte vet det… Så gjorde jag när barnen var pyttesmå och skrek för full hals – och jag egentligen inte visste vad jag skulle göra – Då gick jag runt med dom i famnen som om jag ”var på väg någonstans” och att jag ”visste vad jag gjorde”. Då lugnade dom sej, för jag förmedlade känslan av trygghet…tror jag. DEN rollen ska jag ta med mina hundar, och helst resten av livet också…).

Pust!

Jag läste just ”Anders´blogg” och blev inspirerad att skriva om Minnen från småbarnstiden.

En berättelse om min första sons första tappade tand:

Victor var en rätt så försiktig herre och ramlade därför nästan aldrig. Så de få gånger han gjorde sig illa, var det Alarm, SOS och Jordens Undergång och gallskrik: Han höll på att dö!  Så när Victor skulle tappa sin första tand var det som om Jorden (nästan) slutade snurra och Världen Höll Andan.

Jag fick knappt Titta på tanden av oro att det Skulle Hända Något. Till slut hängde tanden på en liiiiten smal tråd, mot läppen, och Victor kunde knappt prata. Det var vinter och vi gick ut för att åka pulka. För Victor var det lite svårt, eftersom han samtidigt som han skulle åka pulka, måste koncentrera sig på läppen där tanden låg. Efter några turer i pulkbacken låg tanden helt av Innanför läppen, men jag fick INTE röra den! Victor var rädd. En del av hans kropp höll på att falla av! Han skulle ha kvar den till varje pris! Jag fick honom att fokusera på pulkåkningen, men plötsligt tjuter han till: Tanden är borta! Puts väck!

Victor bryter ihop – faller ihop i en hög av tårar! Tanden är borta! Vi letar. Men att hitta en liiiten vit tand i en pulkbacke är i princip omöjligt…

Victor hade sett fram emot att få lägga sin tand i ett glas med vatten, såsom han sett kompisar göra, och så skulle den förvandlas till en peng. Jag sa till honom att han kunde få en peng Ändå, men han var nästan otröstlig: Han ville ju se ”Förvandlingen”!

Idag, 19 år senare, har han troligen glömt denna händelse, men jag ska be honom läsa denna blogg, och se om han minns…

Vi har köpt en undulat! Näe, inte ”vi”, utan sonen, 12 år.

Jag kan knappt säga nej när det handlar om djur! Jag tycker det är så kul och jag äääälskar djur! Vi har redan två hundar och ibland känner jag mej lite ”låst”, men när sonen kom för ett par veckor sedan och sa att han ville ha ett marsvin, så började jag ”vekna” för jag tycker det är sååå bra för barn att växa upp med djur och jag tycker det är sååå mysigt med djur!

Men marsvin kunde vi inte skaffa, insåg jag, när jag kollade på nätet kring marsvin och allergi (det finns en allergisk son i familjen också). Då började vi kika på undulat istället och i fredags flyttade Uno hem till oss.

Uno är 6 veckor och meningen är att vi ska göra honom jättetam och att han ska börja prata! Hur det ska gå till rent praktiskt vet jag inte. Så fort jag närmar mej buren blir hundarna helt ”tokiga” och skuttar och skäller så det står härliga till! Jag kör med ”Mannen-som-talar-med-hundar-metod” och hyschar och ställer mej bredbent framför dom. Då tystnar dom, men så fort jag vänder mej om och säger ”Heeeej!” till Uno, blir hundarna ”tokiga” igen! Men dom vänjer sej väl…Dom ska bli ”bästisar” har jag tänkt….

Casper är lite otålig: ”Han är ju inte tam ÄN!” säger han efter att ha suttit med handen i buren i 15 minuter…tyyypiskt Casper. ”Tålamod, tålamod”, säger jag.

Uno är jättegullig! Vi är lite kära i honom redan! Troligen ställer jag buren vid datorn, för där sitter det alltid Någon…Nu står buren i Caspers rum, för det är Viktigt att Markera att det är Hans Fågel! Det går nog över och buren hamnar där det är mest folk, tror jag….

Jag är en sån som kan gå vilse i en korridor – på riktigt! Om jag går i en lång korridor och går in genom en dörr, så vet jag inte, när jag går ut från dörren igen, vilket håll jag kom ifrån. Så illa är det!

Så när jag skaffade hund för drygt 3 år sedan tog det ett bra tag innan jag hittade hur jag skulle gå på stigarna i skogen. Många gånger gick jag vilse, men upptäckte efter ett tag att hunden (!) hade lokalsinne och kunde hitta hem! Nåja. Efter 345 vilse-turer i skogen hade jag hittat X antal stigar som ledde mej runt på olika rundor med hunden.

Men nu (!) avverkar de i skogen – rensar upp! De kör jättestora maskiner som gör stora , geggiga, hemska hjulspår, som fylls av vatten (när det regnar) och träden ramlar till höger och vänster och grenar ligger huller-om-buller och jag hittar ingenting! Inget ser ut som det gjorde, och stigarna är bortblåsta. Suck! Min älskade skog….:(

Så igår när jag gick med hundarna i skogen (ja, de är numera två!) så gick jag supervilse. Hundarna var skitglada: ”Jippi! Vi får skutta runt och nosa Överallt, jättelänge i skogen!!!” typ. Till slut sa jag till Flisa: ”Gå HEM!” och Flisa satte av i ”rätt riktning”…ett tag…SEN var det något som luktade jättegott och hon tog en avstickare, och jag efter, som en Bambi på hal is, över stock och sten…tills jag insåg att nu är det bara en ”spännande spår” vi följer…Suck! ”Flisa, gå HEM!” ”Okejrå!”

Så höll vi på…liiite åt ”rätt håll” och sen snurra runt i skogen efter något som Luktade Gott….Liiite åt rätt håll, och sen snurra runt igen…Till slut kände jag igen mej och kunde strunta i att följa Flisa på varje spår….Promenaden blev lååång och hundarna var jättelyckliga: ”Kan vi inte gå vilse fler gånger!” sa dom inom sej (är jag säker på!).

Nu vill jag att skogsbolaget, kommunen,  eller vilka det nu är som ”stökar till” och förändrar i skogen, ska skänka mej en GPS!!! Det är det minsta dom kan göra!

Sen tänker jag på alla djur som blir av med sina hem och som ligger i buskarna och darrar skräckslagna när det dundrar jättemaskiner genom skogen och sabbar allt! Stackars dom! Vi människor är inte kloka ibland. Men någonstans säger att ”klok röst” i mej att man kanske måste rensa i skogar ibland…jag vet inte…

…men i såna fall ska alla som är ”vilsegångare” få varsin GPS tycker jag!