Författararkiv: Erica Leijonhufvud

ONT i öronen! AJ AJ AJ! Hela ena örat är som ett jätteblåmärke av ONT! Kunde knappt ligga på den sidan i natt! Nu hör jag genom en vägg låter det som…En vägg av…? Inflammation!? Först vänster sida…och nu höger…

Tapper som en soldat sitter jag ändå på jobbet…Får väl se om jag hör vad mina klienter säger när dom kommer…. -”VA???” blir det väl hela tiden; -”VA??! Sarunåt?”.

10.30 ska jag till läkare, som kommer att säga: ”Inflammation i båda öronen. Penicillin i 10 dagar. Du ska fullfölja hela kuren, även om du känner dej frisk tidigare”. Typ.

Been there – done that.

MEN jag känner mej som ett BARN igen, för det är väl egentligen bara barn som har öroninflammation? Eller?

AJ!

Man funderar, undrar, gissar, tänker, fantiserar….Man mailar, skrattar, är underfundig, rolig, trevlig, öppen…Man tittar på Bilden av Honom, tycker att han ser trevlig ut, bildar sej en uppfattning kring hur han går, står och agerar, ser honom framför sej…

…och så står han där…och Ingenting stämmer! Det behöver i och för sej inte betyda att det är dåligt, men Bilden är fel! Alltid.

Jag tittar BAKOM mannen som står i dörren; ”Var är den där Mannen som jag skulle träffa? Har du gömt honom? Står han bakom dej?” Näe, det är Han – han som står där framför mej. Hjärnan vrider sej ett varv, två varv, för att få ihop Fotot/Bilden/Fantasin med Verkligheten.

”Äsch! Det blir nog trevligt ändå!” All nervositet rinner av mej som vatten på en gås… för plötsligt bryr jag mej inte. ”Jag är jag!” så enkelt är det och ”här har du mej”.

Han ”pratade” en del om träning i sina mail, och i sin presentation – hur viktigt det var för honom, och att han tränat hela livet, ”nästan varje dag”. Så står han där med dubbelhaka och ”gubbmage”. Jag kan tänka mej en man med dubbelhaka och ölmage, men jag var inte beredd, och Killen i min fantasi hade INTE det.

Varför kände jag mej tjock i flera dagar inför date:en? Oron för att träffa en vältränad och ”slim” person, gjorde att jag tog tag i ”bantningen” igen….Men…

Vi pratar på. Det är avslappnat. Tror jag. Men ingen kemi…iallafall inte än.

 Du får inte vara så otålig! säger min inre röst, och Var inte så kritisk – då blir det Ingen i slutänden!. ”Nähä! OCH!??” svarar jag mej själv…

Han är Kritisk mot Trimmade Moppar, Samhällets politiker, Husläkare, Grannen som är Sur mm, och jag har så svårt för Såna…

Jag kanske ska söka efter en som tror på buddhism…En människa som är GOD och tror på Godhet, för jag känner, när jag träffar människor, att jag är så trött på gnäll, på att vara Kritisk, på att klaga istället för att se till sej själv och vilja förändra…På GODHET.

Jag vill ha kärlek och GODHET i mitt liv!

Ikväll ska vi träffas: Han och jag. Första gången. Hemma hos mej. Jag veeeet! Man Ska Inte träffas Hemma Hos, första gången! Veeeet! Men det bara blev så…

Hur nervös kommer jag att vara på en skala upp till 10?….Hm!…Gissar på….8-9….

Vi ska äta. Han ska laga. Jag ska ”hjälpa till”. Vi ska prata, vara ”låtsas-avslappnade”, fast båda är skitnervösa…Vi ska visa våra bästa sidor, vara roliga och trevliga…och så får vi hoppas att vi tycker det är kul och trevligt båda två, att ”kemi” uppstår, att det blir en lyckad kväll, för annars sitter jag där, efteråt, med ”skägget i brevlådan” (fast jag inte har något! Men han har!!!) och tycker att det tog en massa tid och kraft ”i onödan”. Alltihopa.

Håll tummarna!

Varför gör SVERIGE ingenting?? Ett barn far illa av att ha en pappa som är ”psykopat”, för hur kan man vara annat, när man först tar ett litet barn på 1 år ifrån sin mamma, och därefter ”försvinner” så att mamma och son inte får/kan träffas. När sedan mamman till slut ”hittar” sonen, så ska sonen ”välja” förälder inför domare mm. En 1-åring kan inte ”välja”. En 1-åring blir förtvivlad och ledsen när han äntligen ser mamma efter så lång tid! En 1-åring blir rädd av all uppmärksamhet och förstår inte vad som händer!

Nu ska han mitt i allt bo på BARNHEM för att pappan plötsligt anklagar mamman för övergrepp! Hur illa kan denna pappa få göra sin son??? Det blir separation på separation för den lille stackarn! Varför kliver inte Svenska Rädda Barnen in? Eller UD (som inte verkar göra något någon gång någonstans! Vad är deras uppgift egentligen??)? SVENSKA AMBASSADEN i Guatemala!! HO HO!! Vakna!!! Hjälp Mia och Thor!!!

Åh, vad jag blir frustrerad! Det är som Thailand igen…”Vi väntar och ser”….”Kanske Någon Annan Gör något”…..

En ensam ung mamma i Guatemala. Kvinna, kan inte språket, mamma….Bara att hon är kvinna betyder väl antagligen i det landet att hon inte är värd att lyssnas på….Män vet väl antagligen bäst…

SUCK! Om jag ändå kunde göra något…..

Mina söta söner ville komma över och fira mej på min födelsedag (fast jag sagt att dom inte behövde, eftersom det ska firas med FEST på lördag…)! Dom kom över med sin pappa och jättegod tårta och jättefina röda rosor!

Mellansonen hade gjort ett hjärta i metall i slöjden och färgat det rött och satt en snodd i, dvs ett jättefint halsband!

Storebror och lillebror hade tillsammans köpt en massagedyna som man sätter i en stol och så får man ”ryggmassage”. Så otroooligt gulligt och genomtänkt! Jag blir så GLAAAAD!!! Dom VET att jag älskar massage och dom VET att jag ofta har ont i axlar och rygg….och vill att dom ska massera….

PUSS på er mina härliga fina söner!!

PS. Den allra äldsta sonen SMS:ade igår: ”GRATTIS ÄLSKADE MAMMA!” och jag SMS:ade tillbaka: ”Det är i morgon, älskade son!” och fick svaret ”Då var jag först, älskade mamma!!” Ha ha ha! DS.

Klockan är över 24 och den 19/4 har blivit den 20/4 och

JAG FYLLER 50 ÅR!!!!! IDAG! 2009.

Jag SKA vara glad! SKA SKA SKA SKA SKAAAAAA!   Hurra för mej! Sjung för mej! Och låt mej leva i ”hundrade år”!!!!!

Jihaaaaaaaaaaaaaa!

Trodde aldrig jag skulle bli 50! Inte för att jag trodde jag skulle dö eller nåt, men jag trodde i min enfald att jag skulle vara FÖR EVIGT UNG!!!

Men jag undrar fortfarande hur det känns att bli Vuxen?…..