Författararkiv: Erica Leijonhufvud

Jag såg på Miami Ink i morse en MAN som skulle bli tatuerad. Han var så Supermanlig så att det var inte klokt! Han var på tatueringsbutiken med sin flickvän. Han skulle tatuera en fisk på ryggen. Han berättade att fisken kunde byta kön, och när tatueraren frågade varför han ville ha just DEN fisken tatuerad på sig, berättade han att  han själv bytt kön! Jag (och tatueraren) trodde att han skojade först, men det visade sig vara sant.

Han berättade om hur han förändrats när han börjde få hormoner. Hur hela ”tänket/känslorna” ändrades. Han berättade att när han var kvinna (fysiskt) så hade han inget lokalsinne alls, men när han började få manliga könshormoner förändrades det, och plötsligt har han fått lokalsinne mm mm. Han hade också blivit väldigt mycket mer logisk, och var inte lika känslosam, som man. Tatueraren sa att ”Du är ju ett levande BEVIS på att vi ÄR olika och att det inte handlar om att det ena är fel eller andra rätt utan att det  handlar om HORMONER!!!”

Jag tycker man ska upplysa mer om hur hormoner påverkar oss så kanske vi skulle förstå varandra bättre (män och kvinnor) och inte ”kräva omöjligheter” av varandra, utan ta tillvara på varandras olikheter, istället för att slå dom i huvet på varandra.

Ville bara få ur mej det. Slut.

Om man från början upplever sej som en ”sexmaskin”, att man är skapad för att vara sexig och ha sex med män…eller helt enkelt har ett stort sexintresse eller en stor sexdrift – hur blir det då när man blir mamma, och ringer den biologiska klockan lika högt, eller alls?

När man blir Mamma – är man lika mycket ”sexmaskin” då? Är man liksom i första hand ”sexmaskin” och i andra hand ”mamma”? Jag tänker på såna som Pamela Anderson, Linda Rosing mfl. Har dom stark sexdrift i sej själva, eller är det för att dom tror att män vill ha dom såna? Eller? Prioriterar man sexet först och barnen sen eller hur blir det? 

Om man är ”född till mamma”, dvs från TIDIG ålder ”leker mamma” allt som oftast, och tror att ”Pappan till ens barn” är både, Pelle 6 år, Manne 13 år och Knut 25 år. Inte samtidigt, men allteftersom. Man har sex för att det ”kan bli barn” mer än att det skulle vara en egen njutning…Biologiska klockan tickar från 16 års ålder…Tickar högre och högre, vilket är obegripligt för sambon när man är 23 år…

När man blir Mamma – Upphör viljan till sex då? Eftersom sex görs i första  hand i barnalstrande syfte, så finns det ju ingen anledning att ha sex när barnet är fött? Brösten är skapta för att ge mat åt avkomman, och inte för sexuell njutning. Sex är endast en njutning om det KAN bli barn… Hur väcker man en sexdrift i en sådan kvinna?

Båda dom här är  ytterligheter, men finns!

Här sitter jag och skäms bakom fördragna gardiner…

Bostadsrättsföreningen har Städdag och jag är så förkyld, och har varit hemma från jobbet hela veckan, så att jag inte orkar vara med. Och det är min Första Städdag här i området. Snoret rinner och hostan skräller. Men jag känner Skuldkänslor.

Jag är bara rädd att OM jag skulle vara med, skulle jag drabbas av lunginflammation också! Suck!

Jag har hundar (i ett ”katt-område) och ”skiter-i-städdagen” OCH dessutom har jag inte fått några ”hyres-avier”, vilket gjort att hyran/avgiften blivit försenad.

Snart blir det ”Halshuggning för Kvinnan i lägenhet 54”. Offentlig, på Stora Gräsmattan!

Suck!

En son med ett utav våra ”Monster”…

FÖRUT bodde jag i ett radhusområde på en gata där det bodde sammanlagt 13 hundar av olika storlekar och former och åldrar och kön. Och en massa mattar och hussar av olika storlekar, former, åldrar och kön… ALLA var trevliga och alla kunde umgås. Alltid träffade man Någon att prata en stund med på sin lilla promenad, och alla hundar kom väl överens. Det var så Trevligt!!!

NU bor jag i ett område där det KRYLLAR av katter! Jag tror varje hushåll har i snitt två katter! De FÅ hundar jag sett, har mattar/hussar som rycker åt sej  hunden när man kommer för nära och när jag frågat: ”Får dom hälsa?” (mina hundar och deras) så får jag ofta svaret: ”Nej, helst inte!”. Suck!

RESTEN av folket här tittar på mej som om jag är ute och går med två Äckliga Monster…och häromdagen fräste en man åt mej att jag skulle dra undan min ”hundjävel!”.

Jag längtar HEM!!! Till MIN gata!!! Där folk var Snälla och där det bodde människor som tycker om hundar, och som man kan prata med lite grann…

Jag tycker inte illa om katter bara för att jag tycker om hundar mest! Jag har haft katter! Men nu har jag en son som är allergisk och därför kan jag inte ha katt. Annars hade jag nog haft katt också. Men det här är ett Typiskt Kattområde! Man älskar sina Katter, och ser med FASA på hundarna som ”måste hållas kopplade” och ”inte få gå på gräsmattan” medan katterna pinkar och skiter överallt och t o m kommer in i lägenheten om man har balkongdörren öppen.

Uuuuhäääääääää!!! Jag längtar tillbaka till MIN GAAATAAAAA!!!!! Den Vänliga Gatan!

Äntligen! Puh! Han hörde av sej!

Jag skrev först ett vanligt svarsmail (svar på hans mail). Sen var det Tyst. Jag väntade. Och jag har Inget tålamod när det gäller ”såna här” saker. Sen skickade jag ett mail där jag ”låtsades som om det regnade” och att jag inte alls var medveten om att det var liksom ”hans tur”, så jag bara påminde om att vi nästan bestämt att vi skulle träffas i helgen och undrade vilken dag som passade. Tystnad. Väntan. Jag hade vid det här laget bestämt mej för att Inte Skriva Ett Enda Mail Till! Och jag kände mej jätteduktig över att  ha bestämt det, för jag vill inte verka Efterhängsen, eller så….Jag var duktig…typ…ett dygn…Eller var det två? Sen skrev jag att jag gillar Raka Rör och att jag nu ville veta vad som hänt! Hellre ett rakt nej, än ett Ingenting!

Idag kom ett långt mail! Han har känt sej ”nere” och ”hängig” och inte kunnat sova, och deklarationen och och och…ifrågasätter sej själv på dejtningsiter…osv osv…

Jag kan ”inte spela svår” (har aldrig kunnat) så jag svarade på en gång! Jag skulle ju kunnat ”hämnas” genom att vänta ett dygn eller två…Men jag har en tid att passa (!)…inte! 

Vi ska EVENTUELLT träffas i helgen…EVENTUELLT! Jag är superförkyld och han är lite ”hängig”..så vi får väl se….

Spännande fortsättning i nästa nummer!!!

…..eller inte….

När min mamma fyllde 50 var jag gravid med Victor (som fyller 27 år snart…) och jag tyckte att min mamma var VACKER, men väldigt Gammal! Jag pratade med henne om att hon och pappa ”borde fundera på att flytta ifrån huset” och hon undrade varför, och jag sa att det vore bättre för dom att bo i en lägenhet – helst utan trappor – eftersom dom snart skulle vara så gamla att dom inte klarade av att gå i trappor. Detta sa jag på fullt allvar!!!

Mamma är snart 76 år gammal och bor kvar i huset. Pappa dog några år efter sin 50-årsdag..

…och på måndag fyller jag 50 år! JAG!!! FATTA!!!

Jag, som kan titta på en 27-åring och tänka:”Tjaaa, vi är väl ungefär lika gamla…” men sen när jag tänker ”ett varv till” så inser jag att 27-åringen  antagligen tycker att jag är Gammal och efter ytterligare ett varvs tänkade slår det mej att jag har en son som snart är 27 och att jag faktiskt är 50!

Sjutton alltså! Vad hände?!?! Jag fyllde 40 och fick 40-årsångest och så SWISCH —- så fyller jag 50! Som en racerbil som kör förbi, fort som faan! Hoppas inte det går lika fort mellan 50 och 60, för jag hinner inte med!!!

Stoppa Tiden! Jag vill Hinna Med! Jag, som trodde jag hade all världens tid på mej…att LEVA!!!

Pust! Och dom ”jämnåriga” är Tanter och Farbröder!

Suck!

Det är lika bra att gå och lägga sej och dööööööööööööö….. SKOJA!!!!

Men jag kan  hälsa alla Ungdomar, att man är inte gammal när man är 50! Bara väldigt KLOK…iallafall Vissa Dagar….

Eh?!

Så skriker 13-åringen på morgonen. Håret ligger fel, vilket gör att han Exploderar och slår på spegeln med vax-kladdig hand, flera gånger. Dessutom är lärarna ”fitt-kärringar” och han fattar inte varför dom jobbar med barn, när dom ”hatar barn!”, och alla behandlar honom helt orättvist och hela världen kan egentligen dööööööö! Dessutom älskar jag hans lillebror mer än honom och det är MITT fel att han kommer för sent till skolan!!!

Jag försöker lägga ner håret som står upp bakpå huvudet, med hjälp av vatten, och först tar han tacksam (eh?!) emot hjälpen, men efter en hundradels sekund skriker han att jag har sabbat hela hans hår nu och att han måste börja om från början!!!

Spegeln får några slag till med vax-kladdig hand, medan jag påpekar att spegeln kan gå sönder.

Jag har Tålamod och Tålamod och Tålamod och PANG! Så exploderar jag också!

Nu är vi två helt oresonliga tonåringar här hemma! Tårarna sprutar och orden flyger.

Sen landar vi båda igen…och med rödgråtna ögon går vi mot skolan:

”Syns det att jag gråtit?” frågar han.

-”Näe, vinden har blåst bort allt!” säger jag och ler….

Jag haar febeeer! La la la la laaaa laaaaa!

Jag är sjuk På Riktigt! Na na na na na naaanaaaaa!

Än så länge är det bara 38 grader, men OJ vad sjuk jag känner mej!!! Och nu får jag vara det På Riktigt!!! Jihaaaa!

Jag hatar att vara ”till hälften sjuk”! Sådär att huvudet värker (men det gör det i och för sig nästan jämt, men ändå – SJUKvärker!), kroppen är trött och gör ont, huvudet känns inbakat i bomull, jag  hör sämre och det kliar i öronen, det kliar i halsen och är små röda ”duttar” i halsen och jag snorar så att man tror att jag har hela Östersjön i snor i mina bihålor!!! 

MEN jag har ingen feber!! Var  jag än stoppar in termometern på kroppen, så visar den 37,5 grader. Punkt. HUR jag än stoppar in tempen: 37,7.

Man är liksom inte sjuk ”på riktigt” när man inte har feber. Jag klagar och gnäller och suckar och stönar…men ”du har ju ingen feber!! Sluta gnälla!”.

…men jag är inte så ”klagig” – jag gör ju ALLT, FAST jag är ”sjuk”….inte! För jag har ju ingen FEBER!

Jävla skit!

Jag skriver ett meddelande till honom på dejtingsiten. Han skriver tillbaka. Jag skriver. Han skriver. Jag skriver. Han skriver. Jag skriver. Han skriver. Vi ger varandra vår mailadresser. Jag skriver. Han skriver. Jag skriver. Han skriver. Jag skriver. Slut.

Vi har skrivit varje dag tills i  förrgår! Slut.

Jag är otålig som en Snusmumrik (men har ingen aaaning om, om dom är otåliga!) när det gäller såna här saker! Och jag måste sätta mej på händerna och bita mej i fingrarna – samtidigt!!! – för att inte skriva tvåtusenetthundrasjuttiontvå mail där det står SKRIV SKRIV SKRIV, eller så får jag ett ”DAMP-anfall”!!!

….och vi har inte ens träffats! Han kanske är en idiot, knäppgök, en äcklig gammal gubbe, en knasboll! Hittills har ju Ingen jag träffat varit Han med stor H, men ändå!!!

När Hoppet Vaknar…så….