Författararkiv: Erica Leijonhufvud

10

10-åringen vill inte vara hos sin pappa. INNAN han ska till sin pappa säger han ”Jag vill inte vara hos pappa! Det är så tråååkigt i hans hus! Det finns INGENTING att göra! Pappa är så ARG! Jag vill inte vara  hos pappa.” osv osv osv…. Ju närmare Pappa-dagen kommer desto mer pratar han om att han INTE vill till pappa.

Så kommer Pappa-dagen. Han SKA till pappa. Han har varit hos mej, nästan oavbrutet, i en månad. Nu SKA han till pappa. Han vill inte! Han grååååter och försöker övertala mej att få stanna hos mej. Jag är obeveklig (men samtidigt lyssnande): Han SKA till sin pappa.

Pappa kommer och hämtar. Jag möter honom i dörren när jag ska ut och springa: ”Du får ta det här. Sonen är ledsen och gråter”.

Saken är den att pappan tror att jag på något underligt sätt är inblandad i det här. Att jag på något mystiskt sätt gör så att sonen inte vill vara hos honom.

Jag skulle inget hellre vilja än att sönerna längtade efter sin pappa, pratade om hur fantastisk deras pappa är och hellre ville vara hos honom än hos mej. Att dyrka sin pappa måste ju vara helt underbart för söner!

Jag ger mej ut och springer. Det är härligt att springa när man är frustrerad! Det ger liksom extra kraft i stegen!

När jag kommer hem är alla sönerna borta.  Pust!

Då ringer telefonen. Det är 10-åringen:

-”Pappa är så läskig! Pappa är så arg! Pappa är så hård! Pappa blir så arg när jag är ledsen och gråter. Pappa har så liten soffa. Pappa har så fult hus. Det är så tråååkigt hos pappa! Jag får inte titta på TV hos pappa, för han ska bara titta på det han vill!” osv osv osv…..Han gråter så att han hulkar….”Jag vill inte vara hos pappa! Jag vill vara hos dej! Kaaan jag inte få det?”

Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att just HAN skulle hålla på så här! Han är lite av ”pappans favorit” – pappas gulleunge! HUR kunde det bli så här?

Jag säger att jag behöver få vara ifred i helgen. Jag ska ”Dricka lite vin och koppla av, men vi kan väl höras på söndag?” säger jag.

Och jag vet inte! Jag vet verkligen inte vad jag ska göra!

OM jag försöker prata med pappan, så blir han FÖRBANNAD på mej! HUR det blir så är för mej obegripligt, men så är det. Jag har försökt. Det här är andra sonen som håller på så här… Först var det mittensonen. Men där var det mer begripligt eftersom han och pappan aldrig riktigt ”hittat varandra”…Men när lillebror nu börjat förstår jag ingenting…

Jo, jag förstår på det sättet att deras pappar ÄR ”rätt tjurig”, FÅR ”utbrott” och ÄR rätt ego – det var ju därför jag inte orkade leva med honom!

Men nu gäller det våra söner!

Vad göra?

Jag letade efter bilder på min älskade Sally, för idag ska hon flytta, och jag tänkte skicka med lite bilder på henne till nya familjen… Så då letar jag i gamla blogginlägg…efter bilder…men börjar läsa vad jag skrivit…och så tänker jag: FAN VAD JAG ÄR BRA! Vad bra jag skriver! Om jag inte var jag, utan någon annan, skulle jag lägga min blogg som favorit i sidan, och så skulle jag läsa den varje dag! Ha haaaaaaaaaaaa!

Jag ÄR verkligen en dålig mamma i vissa sammanhang!

Idag har verkligen dagen gått i ett i ett…Näe, inte själva DAGEN, för den gick rätt låååångsamt, för alla mina samtal blev inställda (på jobbet) för att folk var sjuka…Så jag satt och satt och satt och blev mer och mer uttråååkad….

Men SEN! EFTER jobbet! Det är ju ofta DÅ allt börjar! Då ska det lagas mat, tvättas, gås ut med hundar, göras läxor, tjatas lite, diskas, skjutsas till basketen och skjutsas hem och klippas hår och pratas och och och…..

Och mitt i allt det här så vill jag inte! Jag vill bara inte! Jag vill inte tjata om läxor! Jag vill inte tvinga sönerna att göra läxor! Jag skiter i dom! Låtsas att dom inte finns! Jag blundar, håller för öronen och säger ”DALADALDALALDAALALALA”. Typ.

Så vi tittar på Idol istället, och sen på något annat, och någon son spelar TV-spel och någon annan son spelar dataspel och jag diskar liiiite, och går ut med hundar och kollar lite till på TV….och sen är klockan MYCKET, för jag slutade SENT idag och var hemma SENT och skjutsade och hämtade på basketen SENT och så blev allt så SENT så att det är inte klokt! Och inte ska man lägga 10-åringar klockan 22 och inte ska man låta 13-åringar och 14-åringar vara uppe till 23.30 och inte ska man låta bli att tjata om läxor och strunta i om dom gjort dom, eller INTE…..

…och säkert har dom både prov och läxförhör i morgon i skolan, alla tre, och alla tre kommer att misslyckas och allt är MITT FEL!

För mammor SKA påminna/tjata om läxor, och när barnen inte VILL/orkar göra läxan ska man tjata ändå och sitta där med 345-134=_________ och ”Vem skapade Islam?”-frågor och ”This is a chair” osv…och fattar man inte vad dom sysslar med i skolan ska man iallafall sitta med och slita sitt hår tillsammans med barnet, eller gapa och skrika lite tillsammans med dom….Typ: ”Du måste göra läxan, för det har stadsministern bestämt, eller så blir du INGENTING när du blir stor!” och sånt intelligent….

Men jag är en Dålig Mamma och låter dom vila och spela tv-spel och dataspel istället…

Dom blir nog både knarkare och kriminella…..

Hjälp!

Fy faan, vad det är tråkigt ibland!

 Jag har under en lång period känt att jag mått rätt bra, att livet varit rätt härligt!

 Jag har varit ”rätt huvudvärkslös” och bara DET är ju Helt Fantastiskt, med tanke på att jag har fått diagnosen ”kronisk huvudvärk” samt ”migrän”.

 Jag har ibland tänkt att ”om jag vore utan huvudvärk skulle jag Hoppa, Dansa, Leva Livet, Sjunga, Skratta konstant osv!

 Åsså är jag utan huvudvärk och så känns det trååååkigt! Inte att vara utan huvudvärk – nej, det är bara ett konstaterande – utan att Inget Händer! VAD vill jag ska hända då? Jag är inte säker…Men jag tror jag är lite sugen på kärlek…Jag TROR det är där ”skon klämmer”…

Men ger man sej inte ut i djungeln och letar efter lejonen, så hittar man inga…Så enkelt är det ju… På något sätt tror jag att lejonhannen ska söka upp mej….MEN jag VEEET ju hur lata lejonhannar är…Suck! Dom får bara energi när dom ska slåss mot Andra lejonhannar – annars bara ligger dombara och slickar sej på….  och petar sej i naveln.  Jorå! Jag vet nog!

Igår kväll kom familjen NN från Gävle och hälsade på oss! En mamma, en pappa och två vuxna döttrar. Man känner ofta hur en familj ”mår” och den här familjen var Varm och God och det var mycket kärlek. Jag tror att det var kärlek vid första ögonkastet, från Dom till Sally. Och jag tror att Sally kommer att få det jättebra hos dom!

Men Sally älskar mej! Dyrkar mej! Kysser marken där jag går! Hon tittar på mej med glitter i ögonen och hon älskar att göra mej glad! Mitt i en promenad kan hon komma skuttande tillbaka till mej, bara för att hon vill ge mej en slick!

…så hur ska vi klara oss utan varandra? Jag älskar ju henne!

Det kommer att bli Tomt och Ensamt…ingen ”hångelhund” hemma längre…Vem ska jag då ”hångla” med?

Jag var inne på Facebook, och såg att han också var inne! ”Hej!” skrev jag i chatten och konstaterade att ”jag såg att du var kär”. Ja, han  hade blivit det IGÅR, eller om det var idag (minns inte så noga) i en tjej han träffat via dejtingsidan. Det hade sagt ”pang” och det var ”som om blixten slagit ner”…och jag blir så AVUNDSJUK!…och sen chattade vi fram och tillbaka och hade skittrevligt!

Han sa det som ”ALLA ANDRA MÄN” också sagt: ”Du som är så vacker och snygg och trevlig och snäll och har en massa humor kommer säkert att hitta någon man alldeles snart! Dom borde ju stå i kö för dej”. Jorå, jag har en sån där kölappsgrej utanför dörren…Det gäller bara att DOM hittar hit….

”När du minst anar det kommer Han att dyka upp” (som alla säger). Man går omkring och ”anar minst” varenda dag, men inget händer. Nada. Njet. INGENTING!

Det är inte så att jag verkligen vill bli sambo igen, och jag KAN verkligen leva ensam. Jag mår verkligen bra med mej själv! Jag gillar mej själv rätt skarpt och tycker om att vara ensam! Men ibland längtar jag efter kramar, kärlek, närhet, gosa, kramas (igen) och att Bli Utvald! Jag längtar efter Känslor!

Men jag längtar inte varje dag och jämt….och jag längtar inte så att jag tar ”vemsomhelst”…utan jag längtar IBLAND och då vill jag BARA ha Den Rätte! Och vem han är VET JAG INTE!!! Ho ho!

Ingen Farbror iallafall! Det finns många farbröder i min ålder kan jag säga…och någon ung oerfaren grabb vill jag inte ha….jag har unga grabbar i mitt liv så det räcker (och blir över!).

Nåja. För att återgå till chatten: Vi chattade fram och tillbaka och det var så trevligt och mysigt. Sen sa vi ”natti natti” och så var det med det!

Slut.

Jag såg honom på en dejtingsite. Han såg söt ut. Jag tog kontakt och fick svar: Ett jättefint svar! Så mailade vi lite fram och tillbaka, några gånger. Han skrev så romantiskt och fint. Jag kände lite ”vänta lite! vi känner inte varandra än! take it easy!”….Sen skrev jag att vi kunde väl träffas och gå en prommis i helgen. Jorå, det skulle vi!

Sen blev det tyst…..tystare än tyst…..Väldigt tyst! Såg att han tagit bort sej från dejtingsiten…”Han tror väl inte att det är Allvar…innan vi ens träffats?!” tänkte jag…

Hm!

Sen läste jag på facebook att han var kär! Och inte i mej då, för mej har  han ju inte ens träffat. Och jag tänkte ”Skit också! Nu får jag börja från början!” Suck och pust!

Men det var väl inget för mej iallafall, men det är ju kul att få Drömma och ”Tänka sej att…..”.

Slut.

Kalla mej gammaldags, men ”förretiden” visste vi barn/unga knappt vad en strippstång var! Och NU har folk det hemma i sina vardagsrum! TYP. Eller?

Strippstången blir väl till slut lika vanlig som en TV! Varför har man strippstång? Klättrar tanterna/fruarna runt på den och strippar för sin man, eller klänger paret på den tillsammans? Och NÄR i så fall? När barnen lagt sej, eller vad? Och vad säger man till barnen att det är? En brandmansstång?

 Jag hörde när min ena son sa till den andra:

 ”Har du strippstång i ditt rum?”

 ”Ja, har du?”

”Ja”

….. …och jag ba: ”VA?!?!”

 Det var i den virtuella världens rum de hade strippstång. Men ”VARFÖR???”

 ”Man får respekt om man har en strippstång”, förklarade 14-åringen.

 …och jag ba: ”VA?!?”

 …”Ja, man får respekt och då får man poäng och då blir ens sida mer besökt och då får man mer makt liksom…”

….och jag ba: ”VA?!?! För en STRIPPSTÅNG!?!? Vet du ens vad det är???”

”Ja, det är klart!”

 Suck! Så när jag kommer hem till mina vuxna söner om 10 år, och ska vara barnvakt till mina barnbarn, kommer vi att leka brandmän kring en strippstång….eller? För strippstången ger familjen Respekt i grannskapet…. ELLER?

 ”Det var bättre förr”…. 😉

Så här kan en ”konversation” låta hemma hos oss:

Jag: Dags att tvätta sej! Slutspelat! Stäng av datorn!

Tonårsson: VA?!?! REDAN??!?! Du e ju värsta töntiga Fitt-mamman ju! Faan! *argt*

J: Fitt-mamma? Näru, jag är en riktig KUK-mamma förståru! *fnissar”

T: Du e ju helt jävla Mongo ju! *ler med ögonen*.

 Stänger av datorn.

J: ….och vad gör det DEJ till då? Mongons barn! Ha! Du är en son till ett Mongo! Ha haaaa!

 T: Du e så jävla töntig! (kan inte låta bli att le)

 J: Jag ee töntig! Jag ee töntig! *sjunger” Dalalalalalaaaaaaaa!

T: Faaan alltså! Alltid ska man gå och lägga sej klockan åtta, typ!!! (i verkligheten är klockan 22.30 när jag säger till) Du e så jävla töntig! Du tror att vi är värsta småbarnen!!! *försöker låta sur – misslyckas*

Jag boxar till sonen på armen, och får en box tillbaka. Alltid ska killar boxa tillbaka hårdare! Alltid!

J: AJ!! Du boxar ju hårt! Sluta! *Tar mej för armen och Leeeer*

 T: Fan, du tål ju ingenting! *ler*

 Boxar igen.

J: AJ! Boxar du igen pussar jag dej på MUNNEN! *trutar med munnen*

 T: Jävla peddo! *skrattar*

Sonen luffsar ut i badrummet, rätt glad och rätt nöjd….och tvättar sej varvid han kryper i säng. Det blir ingen puss på munnen (”Uäck!”) men däremot en på kinden.

Godnatt min älskade tonårsson!

Det känns så ”booooring” just nu…Inte ”boring” så att jag är deprimerad eller nåt, utan mer bara sådär ”uttråååååkat”….Vill att det ska Hända Något Spännande!

ELLER så längtar jag efter Resan Till Amerika, och kan inte tåla mej….28 dagar kvar….

Eller så blir jag aldrig stor/vuxen/färdig och längtar hela tiden Vidare i livet…Vidare till nästa Händelse/Utveckling/Grej/Moj….och just nu är det stilltje…

Så jag måste alltså lära mej att leva i stilltje. Det är kanske min Livsläxa. Eller nåt!

Kan jag Landa någon gång. Landa På Riktigt och känna ”HÄR vill jag bo/leva/vara/jobba/stanna! NU är jag NÖJD/Färdig/Klar!”

Jag HAR känt att ”här ska jag stanna” men jag har ALDRIG stannat någonstans längre än 3-4 år! Men jag VILL känna så, och jag VILL stanna någonstans…