Författararkiv: Erica Leijonhufvud

Så sprang vi igen ikväll! Hela sommaren, nästan, har vi sprungit, eller joggat, eller snarare ”luffsat”(iallafall jag) 3,5 km, 14-åringen och jag. Det var inget vi kom överens om, eller så, utan det bara blev så….Det är så skönt och man känner sej så nöjd efteråt.

Men det syns och märks inget på kroppen! Förutom att det blir lättare och lättare att springa, men inga byxor har blivit för stora och jag känner mej inte smalare alls! Skitsamma – jag mår bra av att springa/jogga.

Men snart kommer snön…och vad gör vi då?

…som att

 – missa färjan till fastlandet från Gotland, för att jag tittat slarvigt i almanackan, där jag skrivit upp tiden, och tittar på fel dag, så när vi kommer till färjan på kvällen har sista färjan gått och vi får sova i bilen för att vänta in nästa färja kl. 4.00…..

– skjutsa sonen till fel ställe, dvs tror att han ska träffa sina klasskompisar kl.8.20 vid tåget…ingen är där när vi kommer, med andan i halsen i sista sekunden…och jag ringer skolan och frågar ”var är alla?” och då visar det sig att jag skulle kört honom till buss-stationen!

 – betala den ena räkningen 2 ggr, och den andra INGEN gång, varvid jag får tillbaka pengarna på den ena och får KRAV på den andra…

– kör en son till ett födelsedagskalas, men ingen är där…Hänger presenten på dörrhantaget med en liten lapp att vi var där…Det visar sig sedan att kalaset var dagen innan och att vi missat det! Jag hade tagait fel på dag!

 Sånt här händer mej jämt och ständigt! Stackars barn som har en sån förvirrad och okoncentrerad mamma! Suck! Och jag måste leva med mej!

Hon ser så nöjd ut där hon ligger. Lite mallig faktiskt. När hennes mamma kommer gående hör jag ett mullrande djupt där inne i bröstkorgen: ”Rrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr!” varnar hon. Mamman stelnar till. Tittar på mej, vädjande: ”Hjälp!” ser hon ut som.

Jag håller i Sally och säger till Flisa: ”Kom nu då!”. Flisa hoppar både lättad, och samtidigt lite rädd, upp i sängen och lägger sej vid mina fötter.

Jag kryper ner i sängen och stoppar min ena hand under kudden, som jag brukar göra när jag ska sova. ”VA?!?! Ett grisöra under kudden!!! VEM har lagt det där??”

Sally tittar på mej med skyldig och frågande blick. Jag lägger grisörat på hyllan ovanför sängen. Sally kommer fram och nosar uppåt. Hon tittar på mej och ”godkänner” placeringen av grisörat med sin blick. INGEN når den nu! Hon trampar runt bredvid mej tre varv och sen lägger hon sej tillrätta igen med en nöjd suck. En slick får jag också innan hon sluter sina ögon.

God natt!

Nu har det gått flera månader utan att det har Hänt Något kul, annorlunda, spännande – NYTT!
Snart måste jag möblera om, eller flytta, eller byta jobb, för jag blir tokig på när det inte Händer Något!!!!

JAG är ute och går med mina hundar 4-5 ggr/dag och det är jättesällan jag ser en hundbajshög.

Jag tänkte häromdagen att ”I det här området kanske det bor omkring 25 hundar, och alla går ut ca 4 ggr/dag. Det blir 100 hundpromenader med nödiga hundar just här. Och hur många bajshögar har jag sett att någon Glömt plocka upp? Typ 1! Möjligen 2…Men det är ju otroligt vad Duktiga alla hundägare ändå är!”

Därför vill jag ge en ELOGE till alla DUKTIGA hundägare som plockar upp bajset efter sina hundar!

Ofta får vi höra klagomål av allehanda sorter om hur vi INTE plockar upp bajset och hur vi INTE tar  hand om våra hundar och hur hundarna skäller och hur vi INTE har någon pli på hunden.

Men jag måste säga att jag tycker tvärtom! Dom flesta hundägare HAR någorlunda pli på hunden, plockar upp bajset och är otroligt noga med att hunden inte ska störa eller skrämma någon.

Så HURRA för alla duktiga hundägare i detta avlånga land!!!

Ha!

Där fick dom – Grannarna Utan Liv.

Eller så ”fick jag” själv! För nu är jag utan altanmöbler! Jag slängde dom! I en sopcontainer. Och nu är altanen alldeles ”naken”….Förutom cyklarna som står där….Kanske ska slänga dom också…när jag ändå är igång…

Vad ska dom nu klaga på?

….men, dom skulle se min balkong….Oj oj oj oj! Snacka om stök!!!….men det får dom inte!!!

Ha!

Det är stökigt på min altan. Där ligger ett bord upp och ner. Två stolar står lite slarvigt bredvid…plus att barnen ställer sina cyklar där…

Oj oj oj!

Nu kom bostadsrättsföreningens representant igen och sa att jag måste ”slänga skräpet” som står på altanen, och att det ”inte kan se ut så” där. Jag sa att det inte är skräp – det är ett bord, vars ben inte har någon mutter och därför blir det liggande upp och ner….

VARFÖR är det så jobbigt för grannarna att min altan ser lite stökig ut? Jag kan för mitt liv inte förstå det!?!?

Är det Typiskt Svenskt tro? Att det ska vara så Snyggt och Prydligt utanpå.

”När grannen hade visning var hon lite störd över att det var så stökigt på din altan…” sa brf.s representant….”men hon vågade inte säga till dej”….

Här kan jag inte bo! För jag är inte som ”alla andra”. Jag ÄR stökig, har stökigt – både inne och ute – och tycker inte det är kul att fixa och greja och dona och sitter ALDRIG på altanen, för den är så FELplacerad! Mitt i gångstråket är den, så visst syns stöket. Men såååå stökigt är det ju inte….bara ett bord som ligger upp och ner….

Jag orkar inte bo här….men jag orkar inte flytta igen heller!

Suck!

Iförrgår var det lite stressigt på kvällen! Jag jobbade länge och kom hem med andan i halsen,  med två pizzor – en till mej och en till 10-åringen.

Först en snabbispromenad med två kissnödiga hundar och sedan in och äta pizza med sonen. I stressen bestämde jag mej för att klippa min pizza i mindre bitar och äta med händerna. DÅ hände det:

”Klipp! Klipp! Klipp! Klipp! AJ!!!!! AAAAAAJJJJJJ!!!!!AAAJJJJJJJJJ!!!!!”

Blodet droppade och jag stack fingret under kranen och öste på med iskallt vatten. Ajajaajajajaj! Papper virades om fingret och sen la jag mej i soffan för att inte svimma! Oj, vad det dunkade i fingret och OJ vad det blödde!!!!

IDAG vågade jag ta av plåstret och titta vad som VERLIGEN hände! Jag hade klippt av nästan hela toppen på fingret! Det är som ett lock som man kan ta av! Helläskigt! På med locket och på med plåstret igen.

Huvva!

Kvinnor!

 Sluta oroa er för åderbråck, rynkor och andra jävligheter!

 Lär Er leva efter mottot;

 livet skall INTE vara en resa ner mot graven, med målsättningen att anlända säkert, i en attraktiv och välbevarad kropp,

 utan snarare en sladdning in från sidan med chokladkakan i en hand och vinet i den andra, håret på ända och med en kropp som blivit ordentligt använd, för att inte säga fullständigt utsliten, samtidigt som man skriker:

  WOW vilken jävla åktur!

Ett bra sätt att stressa barn idag är att ge dom läxor VARJE DAG för att de ska känna ”kniven mot strupen” hela tiden och för att de ska känna att de aldrig aldrig någonsin är LEDIGA!

Ett annat bra sätt att stressa barn idag är att se till att de inte får vara sjuka när de är sjuka, utan då ska man skicka hem skolböcker så att det mellan spyorna ska räkna några tal, eller skriva några fina adverb i sin bok.

Tänk om JAG tog hem jobb varje dag och satt med och slet varje kväll så tårarna sprutade och jag kastade papper omkring mej och skrek: ”JAG FATTAR INTE VAD JAG SKA GÖÖÖÖRA!” och ingen annan i familjen fattade heller.

Tänk om JAG låg sjuk i 39 graders feber och in stolpade familjen Svensson och sa att dom hade problem med sin bråkiga tonåring, och jag fick halvliggande i sängen, svamla om något klokt och terapeutigt eftersom det är så självklart att OM man inte kan vara på jobbet, så kommer jobbet hem till en!

SÅ ser livet ut för Barnen idag!

Och jag kan ingenting göra åt det! Bara stå och titta på. Och tycka till!