Läs gärna ”Rapport från servicehuset”! Det är Agda, 87 (!) som bloggar. Helt underbart! Jag blir alldeles varm i hela mej, av lycka, när jag läser hennes blogg! Är det inte härligt att en så gammal människa har huvudet fullt av spirituella tankar! Det ger hopp om Livet, tycker jag!
Via Stay Friends har jag fått kontakt med flera ”ungdomskärlekar”…Det är rätt kul att höra vad det blivit av dom…och hur dom beskriver minnena av mej/oss…Det är gott för självkänslan, även om det är ett tag sen…
M var jag ihop med ett helt år i åttan. Kärleken mellan oss var så mjuk och varm och lugn och trogen och härlig…Vi var ett helt gäng killar och tjejer som hängde ihop.
M skriver till mej på Stay Friends sida att han minns hur vi låg i min säng och ”hade mysigt” och lyssnade på Ted Gärdestad. Jag minns inte det. Jag minns andra saker….
… tex hur vi låg i HANS säng och hade mysigt…väldigt, väldigt myyysigt…så mysigt så att jag höll på att krypa ur kläderna, men det gjorde jag inte…inte han heller…så långt kom vi aldrig…
Men när jag tänker på honom tänker jag på Värme, Kärlek, Trygghet och det blir alldeles som bomull i hela mej…Mjukt och Snällt, liksom…
Jag förundras över hur olika vi Människor är och en del verkar så nöjda med att bara vara där dom är, och stanna där, och vara dom som dom är. År ut och år in. Punkt liksom.
Andra vill vidare, upp eller ner, eller hit och dit – vimsar runt i livet och letar efter…Det! Det som dom kanske inte ens vet vad det är! Eller så vet dom det.
Ytterligare andra har ett Mål. Dom styr målmedvetet mot Målet hela livet och är beredda att satsa 10-20 år på att nå dit dom tänkt…Envist harvar dom vidare framåt, uppåt…
Har jag haft något annat mål än att Leva och Må Bra och att ta hand om och älska mina barn?
När jag var liten trodde jag att Livet skulle bli på Ett Speciellt sätt: Jag skulle gifta mej tidigt och skaffa en hel bunt med barn. Jag och hela den stora familjen skulle bo lite sådär på landet med hundar och katter och andra smådjur…och vi skulle vara lyckliga och inte stressa eller ha ont om pengar…och vi skulle leva lyckliga ”ever after”… Både små pojkar och flickor skulle springa runt där på gårdsplanen och leka med alla djuren… och jag och min man skulle få glitter i ögonen bara vi såg varandra…
Sen blev det inte så, och då tänkte jag iallafall göra det bästa av ”Ensamståendemammasituationen”!
Jag förstod inte att livet kunde vara så tufft och att man helst ska Tänka efter Före – iallafall ibland…och att det ibland är bra att planera…och vara ekonomisk – kanske t o m snål…
Jag förstod att alla inte alltid vill en väl, och att kärlek inte bara är enkelt…fast det förstod jag nog rätt tidigt…
Men ändå! Nu är det mesta liksom Bakom mej…och jag tänker på hur det blev, och hur fort det ändå gick…och nu är det som om det bara är transportsträcka kvar…men VART?
Till döden?
Man kan inte bara tro på vad någon säger att någon annan sagt om en…Alltså om Någon säger: ”Kalle har sagt att han tycker att du är så ytlig”, så måste man ta upp alla varningstrianglar man har i bakfickan! Sen söker man upp Kalle och frågar om han sagt så.
Man går INTE ”ut i skogen och skallar honom”, som Anders sa i Robinson. Man tar reda på Fakta först.
Jag blir lite Mörkrädd när jag hör och förstår hur gemene man fungerar. Man liksom bara ”köper betet” och ”hugger direkt” och sen tar man inte reda på vem som håller i spöet. Typ.
Inte konstigt att det är Krig i världen och att människor blir osams och bråkar med sina grannar osv. Man går inte till kärnan och tar ut den och tittar på den innan man sätter en dynamitgubbe i hela äpplet och spränger det.
‘Underbara liknelser’, viskar Någon i mitt öra… TACK! *ler lite smakfullt generat*
Ibland kommer föräldrar till mej på Socialkontoret och säger att deras son sagt att JAG sagt en massa tokiga saker. Då skrattar jag ofta, för det är förunderligt hur man kan vrida till saker i sitt lilla huvud för att det ska passa i ens värld.
Det är liksom upplagt för Missförstånd och tjaffs om Ingenting i Den Världen där man tror att det man hör rykten om är Sanningen! Hemskt läskigt är det!
Så ta tjuren vid hornen så kanske det visar sej att tjuren bara vill slicka dej, och inte stånga dej (usch, det lät nästan lite snuskigt, om man har snuskig fantasi…vilket man kan få av flera års ”torka”…).
…bäst att sluta innan jag spårar ur…helt!
…som stod i 10-åriga sonens räknebok och JAG listade till slut ut svaret.
*STOLT som en tupp* ger jag dej nu chansen att räkna ut svaret:
Två mammor och två barn ska gå på Globen och se en konsert. Biljetterna kostar 300 kr styck. De köper biljetterna och betalar sammanlagt 600 kr.
Varför då?
Jag blir GALEN på mina egna tonåringar, när det enda dom kan göra är att fräsa och irritera sej på allt och alla – speciellt på sin lillebror (10 år) men även på Allt Annat (typ TV:n, datorn, kompisar, mat, godis men framförallt på VARANDRA!). Shit ba!
Det skulle man tänkt på när man skaffade flera barn tätt!
Å ena sidan är dom inte i närheten av dom ungdomar jag jobbar med, och DERAS problemsituationer…
… men å andra sidan LEVER jag med dom här rackarna!
Pust.
…och att ständigt höra och leva med SUCKAR, STÖÖNANDEN och allt detta fräääsande:
-”Jävla PUCKO!”
-”Jävla ADHD-unge!!!”
-”FITTA!!!”
-”KNULLFITTA!!”
-”Äru helt puckad eller?!?”
-”Du e så jävla dum i huvet så….ÅÅÅÅÅÅ!!”
-”Du tror att du äger!”
-”Sa ja ju inte!!!”
-”Du tror att du är så jävla bäst!!”
-”Jag e så jävla bäst!!”
-”Eru ju inte!”
-”Du SUGER!!”
-”DURÅ, DU SUGER KUK!”
-”Jävla böööög!”
-”Du e jävla gay!!”
-”Ska du säga, jävla homo!!”
-”Jag hatar dej – döööööööööö!!”
………………………………………………………………………………………………..
Plötsligt är det tyst…
….och så hör man:
-”Vet du hur man kommer till banan efter vattenfallet?” *trevlig röst*
-”Ja, du går via det där berget och så över bron…så är det där….” *trevlig röst tillbaka*
…men då har jag redan flyttat hemifrån…så det var bara ett rykte jag hörde… 🙂
Jag blir tooookig! Jag s l i t e r m i t t h å r ! ! Har lust att Flytta Hemifrån! Eller bara springa ut – låååååååååångt bort! Eller ta en liten ”ränsel” (tror jag det heter…en liten stav över axeln med en liten påse längst ut med lite Viktiga Grejer i) och RYMMA!
Jag vill SKRIKA och ROPA och SLÅ!!!
Jag, som är så klok, psykologisk, terapeutiskt utbildad, lugn och sansad, klok, arbetar med ungdomar, pedagogisk, snäll, kärleksfull och Helt…Enkelt…Underbar….
…blir fullkomligt GAAAALEN!!!
GAAAHH!
Jag hittar inte ord!
Nu går jag!
http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article6469330.ab
I artikeln ovan står det att småbarnsmammor har sin värsta stressperiod strax innan kl. 8.00 på mornarna…
…och hemska minnen dyker upp i mej:
Två små barn ska iväg till dagis: Dom är 2 och 3 år (eller 3 och 4 år)… Mannen ”kan inte lämna, för då hinner jag inte till jobbet i tid” och vid ifrågasättande av detta, eller vid Hysteriskt Sammanbrott, frågar mannen irriterat om jag vill att han ska sluta på sitt jobb och ”kanske sitta i tunnelbanan och klippa biljetter istället?”.
Slutdiskuterat.
Att jag håller på att bli ett Vrak räknas inte. Min ”hysteri” är ”ett spel” och inget att ta på allvar.
Mannen vaknar, går upp, duschar, äter sin frukost och åker iväg.
Jag går upp, tvättar snabbt av ansiktet och under armar…På med lite mascara…kamma igenom håret. Barnen är vakna. Är hungriga. Fort fort ska det gå! Gör smörgås och mjölk, bråk om vem som ska sitta på vilken stol, 2-åringen blir knuffad av 3-åringen. Gråter. När jag säger ifrån, häller 3-åringen ut sin mjölk på golvet i ilska. Barn ska tvättas av, barn ska kläs…
Dom rör på sej, springer runt, skojar, blir osams, vill ”inte gå till dagis”, står i båge och vägrar, kastar en bil, vill ta med en bil till dagis (regel: Inga egna leksaker på dagis), vill och vill inte, hit och dit. Rörigt och skrikigt.
Jag är opsykologisk, opedagogisk och Ska senare under dagen anmäla mej till tävlingen ”Världens Sämsta Mamma”.
Klockan går: ”Tick tack tick tack”. Stressen sitter i magen och huvudet…
Står i hissen med båda barnen i tvillingvagn. Tittar i spegeln. Ser Konstig ut. Ser att jag bara har mascara på ETT öga! Orkar inte gå tillbaka…
På väg till dagis. 3-åringen vill GÅ – INTE sitta i vagnen. Han får gå, men vill INTE hålla i vagnen. Vill GÅ ”FÄLV!”. ALLT ska undersökas! ALLT! Varje litet hål ska han stoppa fingret i, varje lite svart prick ska plockas upp. Promenaden tar lååång tid.
2-åringen ”vill åsså!” gå. Då stoppar jag 3-åringen i vagnen. Han står i en båge och gallskriker: Han vill ”GÅ FÄLV!”. Men klockan går ju – Tiden bryr sej inte om små pojkar som vill GÅ FÄLV! Han slår lillebror i sin ilska. Jag arg – har lust att gråta, lillebror gråter, storebror skriker!
Väl på dagis lugnar sig alla, men inget barn vill vara på dagis. ”GÅ INTE MAAAMMMAAAA!!!” skriker båda i kör när jag går och glatt vinkar hejdå!
Hela vägen till jobbet håller jag tårarna innanför kinderna. Ont i magen. Väl på jobbet, går jag raka vägen till toaletten, och sätter mej PÅ toalettlocket och gråååååter: Jag är helt slut! Vill inte vara mamma! Vill inte vara vuxen och inte jobba! När tårarna är slut, tvättar jag av ansiktet, och tvättar bort mascaran på ena ögat, så att det blir jämnt, och går ut och leeer och hugger tag i Dagens Uppgifter.
Ett år senare har jag ytterligare en son…och fortfarande en man som ”inte kan hjälpa till”….
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/klick/article6463100.ab
Varför detta ständiga ”tjaffs” om ålder: ”Han är 8 år yngre än du – vad tänker du om det?”
-”INTE NÅGONTING! INTE ETT JÄVLA NÅGE! INGENTING!!!”
Hade ”dom” skrivit så om HAN varit 8 år äldre än henne? Tror inte det.
8 år när man är över 30 är väl INGENTING! Man växer ju ikapp, och när man är kring 30 så ska man väl anses ”vuxen”, och då bör man kunna vara ihop med en annan vuxen utan att räkna siffror.
Jag gillar Verkligen Inte när ”yngre män” (upp till 25 år) säger till mej att dom är intresserade av mej, för att dom gillar ”äldre kvinnor”! Jag är ingen ”Äldre Kvinna”! Jag är JAG! Och jag är inte min ålder!
Att en 50-årig man blir ihop med en 25-årig kvinna, kan man väl tycka vad man vill om…men när en 50-årig kvinna blir ihop med en 25-årig man så är det ett ”jävla hallå”!
I och för sej förstår jag inte riktigt att man vill, kan och orkar vara ihop med någon som skulle kunna vara ens barn, MEN jag har aldrig heller befunnit mej i den situationen (och vill det inte heller – jag vill ha en ”mogen man” oavsett ålder, och jag har svårt att tro att en 25-åring är så mogen…), så jag ska inte uttala mej om ”rätt eller fel”, MEN det som retar mej är att tidningar MÅSTE fråga ”om åldern spelar roll”…
Egentligen skulle någon någon gång svara:
-”Ja, åldern spelar jättestor roll! Det är skitjobbigt! Jag har liksom blivit hans mamma, men det gör inget, för vi gillar dom rollerna…”.
Eller vad ska man svara, liksom bah?
(Lycka till, Tilde, förresten! Du är värd ALL KÄRLEK I VÄRLDEN!)
