Författararkiv: Erica Leijonhufvud

Ständigt dessa -”AAAAAAAAAAJ!!!”….

Ibland kan det vara helt tyst och lugnt och Full Harmoni råder…..då PLÖTSLIGT! Ett GALLSKRIK:

-”AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!”

Man skulle kunna tro att någon håller på att döööö, att någon fått plötslig dödskramp, men icke!

När hjärtat hamnat på sina rätta slag igen efter Chocken, hör jag:

-”Jag har torra läppar!!! AAAAAAAJJJJJJ!!!!!”

eller

-”Mitt plåster åkte av!!!” (MINIskärsår på ett finger)

eller

-”Min tånagel åkte nästan av!”

Sen snackar dom med kompisar (när dom spelar dataspel):

-”Hö!Hö!Hö! Såg du?!? Värsta Sniperskottet! Huvet ba flög av!!”

-”Om det skulle komma en SÅN in här så skulle jag ba Headshot – Piu-piu-piu!!!”

-”Ååååå, va han e gay! Värsta fegisen! Vågar inte ens använda macheten i närkamp!”

Suck!

Hon vill hela tiden – uppmanar honom till att sätta på henne, igen och igen… Hon får aldrig nog…

Han förstår inte riktigt…För ett par veckor sen var hon inte alls intresserad. Han fick inte ens ligga bredvid henne i sängen…Men NU! Nu vill hon knulla hela tiden…

Han orkar inte…Han lägger sej i soffan och vill vara ifred…Hon har varit på honom hela dagen…Han hinner  knappt sluta ögonen förrän hon kommer fram till soffan….Hon bara står där, stirrar på honom – uppmanande. Han låtsas inte se henne, inte märka…Han blundar – låtsas sova.

Hon gnäller, piper….VILL! Igen!

Han gäspar stort, suckar och hoppar ner på golvet…

Han är så tapper, så snäll och så fylld av sina drifter…Hon med, men det är hon som bestämmer. Det är hon som styr.

Han vet inte att hon kommer att sluta älska honom om någon vecka…Men det vet jag…för när hon slutar löpa blir hanlika ointressant som han var innan, igen…

Det kan inte vara lätt att vara hanhund…. 

http://www.aftonbladet.se/wendela/article6534766.ab

 Tycker NÅGON att det är snyggt med alla dessa PINNSMALA modeller? NÅGON?!?!

Gillar NÅGON Det Galna Idealet??? NÅGON!?!?

 Kan då dessa människor (som gillar det) ta ett steg fram, så ”buntar vi ihop dom” och skickar dom till Afrika där dom kan dela livet med andra som svälter…

Och vi ANDRA kan VÄGRA köpa tidningar med PINNSMALA modeller och KRÄVA Normala och ”tjocka” modeller (för när det står att en modell är ”Tjock” så är hon bara NORMAL – därav citationstecknen). Och så supertjocka modeller förstås!

VI VILL SE NORMALA MODELLER I TIDNINGARNA!!!!

Eller hur, Ni Andra!!??

Upprop:

Om ALLA skriver ett litet mail, eller brev till den tidning ni TÄNKTE köpa, där det står: ”Jag köper inte denna tidning, igen, förrän ni har NORMAL-tjocka modeller i den!”

Du som vet: Vad finns det för sexiga trosor när man har storlek 44-46 och uppåt?

Det sitter fyra otroooligt vackra kvinnor och pratar med (underbara!) Tilde de Paula i TV…Dom pratar om att dom har en ”teater-uppsättning” som dom åker runt med i Sverige där dom tar upp kvinnors negativa kroppsbild. Det sitter också en (vacker!) psykolog där också, som forskat kring detta….

Tilde frågar om någon utav dom känner igen sej i det här att känna att dom ”inte duger”…eller att inte vilja äta mycket framför andra (=en man) osv…

…Det är tyst i några sekunder och sen säger Mi Ridell att ”…när jag flyttade till Stockholm tyckte jag att jag var så tjock och då började jag banta…” etc…..

…men VET dom! Fyra otroooooligt vackra, SMALA kvinnor…VET dom verkligen? Dom tränar (?) och äter rätt (?) och kämpar på….men är framförallt otrooooligt vackra!

MÅSTE man vara lite tjock för att förstå? MÅSTE man ha jojo-bantat hela livet för att FÖRSTÅ? Måste man vara ful för att förstå?

Tilde – smal som en pinne – säger att hon minsann kan ”svulla” och ”äta hur mycket som helst” framför andra…

…och jag säger högt till TV-rutan:

-”Det är väl klart! Du är ju SMAL som en tråd! Men hur gör den som är tjock, eller bara lite överviktig??? Kan hon ”svulla” framför andra?”

Själv har jag vägt allt från 49 kg till 75 kg (t o m 85 kg under graviditeter, men det räknas ju inte…) och nästan ALLTID känt mej ”oduglig” och ”lite för tjock”. Inte ens när jag tränade dans 4 timmar/dag tyckte jag att jag var snygg i kroppen och ”dög”….

…så hur gör man för att känna att man duger?

Precis som dom sa på TV, så har min mamma ALLTID pratat om att HON inte duger…att hon väger för mycket (och då är hon världens vackraste mamma och har alltid varit smal!!!)….så visst ärver man osäkerheten över att duga…

Vad tänker du?

…och här kommer också en skitbra artikel från Lisa Magnusson som är värd att läsa, i samma ämne:
http://www.aftonbladet.se/debatt/article5759080.ab

FLISA LÖPER. Hon är världens gulligaste cockerpoo, och har tidigare haft två kullar. Hon är en fantastisk mamma!

Hon är 25% pudel och 76% cockerspaniel och eftersom jag vill ha in mer pudel i valparna vill jag para henne med en pudel.

 I första kullen fick hon 5 valpar och i andra kullen 6 valpar – alla har blivit  helt fantastiska hundar som vuxna och ägarna är såå lyckliga över sina underbara familjemedlemmar!

Jag trodde  ALDRIG att jag skulle komma i den åldern när jag skulle se sämre. ALDRIG! Jag såg ju så bra!

 Därför blev jag lite irriterad när dom som tillverkar paket för några år sedan gjorde mindre bokstäver på alla paket och burkar osv. ”Säkert är det någon slags besparing…att dom ska få plats med fler bokstäver på mindre yta, eller nåt”…tänkte jag, HELT SERIÖST!

Jag tror det tog upp till ett halvår innan jag fattade att det var jag som började se sämre!

Jag köpte ett par läsglasögon och plötsligt blev alla bokstäver i hela världen (!) tydligare och jag kunde läsa godnattsagan för Grabbarna Grus mycket lättare.

Men det kändes lite dumt att ha på sej glasögonen till att börja med – det var som om jag skulle på maskerad: Jag kände mej utklädd!

 Några år senare har jag, typ, 10 par glasögon! Överallt hamnar dom, utom där dom behövs….Typ.

 Jag har haft ETT par på jobbet i flera år. Utan att dom har försvunnit!

IDAG försvann dom! Jag tycker jag varit duktigt som haft ETT par i flera år, för hemma har jag 10 par som hamnar bakom toaletten, i städskrubben, under någon matta (nä, nu ljuger jag!), i bokhyllan, på köksbordet, i någon ficka, vid datorn, i sängen, på TV:n… Men Ietc men ALDRIG att dom är däe jag behöver dom!

DAG försvann det ENDA par jag hade på jobbet. Do ställde sej på sina små ben och rymde, helt enkelt!

 Tack och adjö, Jobb-glasögonen!

Jag blir inte ”lite hungrig” som alla andra normala människor! Jag blir GALET HUNGRIG! TOK-GALET!!!

 Det känns ingenting i magen, och sen ingenting…och lite mer ingenting…och SEN: PANG! = DÖDSHUNGRIG!! VRÅLHUNGRIG!!! Magen drar ihop sej i kramper och jag blir kräkfärdig av hunger! Jag börjar skaka och darra och det känns som om jag ska svimma.

 Ibland måste jag FORT stoppa i mej något sött, för att undvika att svimma! Jag blir så GALET HUNGRIG så att det finns inte! ”Lite hungrig” vet jag knappt vad det är….

Jobbigt!

Tjat tjat tjat tjat tjat tjaaaaaaaaaaat!

Ibland känner jag mej som en papegoja: Godda godda godda godda! Yxskaft!

Det känns som att prata till en vägg! Ho ho! Är det någon som HÖR mej???

HÖRS JAG????!!!

-”Gå och tvätta dej nu!”

-”Gå och tvätta dej NU!”

-”Gå och tvätta dej NUUUUU!!!”

-”GÅ OCH TVÄTTA DEJ NUUUU!!!!”

-”GÅ OCH TVÄTTA DEJ NUUUUUU FÖR I HELVETE!!!!!”

-”GÅ OCH TVÄTTA DEJ NU FÖR I HELVETE ANNARS BLIR JAG GAAAALEN!!!!”

Förvånat möter han min blick:

-”Varför låter du så arg?”

 För mej har det alltid varit viktigt att ALLA känslor ska få finnas och uttryckas på alla sätt. . Ramlar man och det gör ont, så gråter man. Är man arg så säger man ifrån osv…

Mina barn har alltid haft starka känslor åt alla håll, som dom har levt ut i 180 när helst dom behövt…

…men ibland har jag känt att ”liiite känslohämmade kunde dom väl vara” när känslorna åkt berg-och dalbana, eller uttryckts ”alltför tydligt och högljutt”…

10-åringen ska få åka på sin första skidresa till Romme med sin skola. Han ska få pröva på slalom för första gången, och gå på skidskola…Han har varit Överlycklig över detta, och han ska:

-”Åka snowboard och åka lift och äta godis i bussen och och och och….!” Varje dag, sedan han kom hem med Lappen där det står Friluftsdag och ”fyll i vad du vill göra”, så har han bubblat om denna resa till Romme.

Trots storebrödernas stöddiga försök till att ”platta till honom” – ”Öh! Du kan ju inte ens åka Slalom! Då fattaruväl att du inte kan åka snoboard!!” och ”-Du kan väl inte ens åka lift upp!!” osv…

Åssa idag sjönk modet helt och fullkomligt:

-”Alla kommer att åka ifrån mej! Jag kommer inte att hitta till backen! Mina kompisar kommer att försvinna där bland alla backar, och ingen kommer att vänta på mej! INGEN ANNAN ska gå på skidskola  och ALLA andra åker snowboard! Det är bara jag som åker vanliga skidor…MÅSTE man ha stavar? Det är så fult med stavar  – och gammaldags!” och så stooora krokodiltårar som rinner och rinner.

Jag vill trösta och smeka honom över håret och torka bort tårarna, men jag får inte. Han slår bort min hand!

Han lägger sej i min säng och fullkomligt yyyyyylar:

-”Jag vill inte åka till Romme!!”

-”Men du behöver ju inte det! Du kan vara hemma och spela bowling eller göra något annat”, säger jag.

-”Näääääääää!” gråter sonen…

Men! Plötsligt är det över. Jag vet inte hur det gick till, men han är glad igen. Bubblig och glad – som vanligt!

Nu är han nöjd och nu ska han sova för natten:

-”God natt, mamma!”