Författararkiv: Erica Leijonhufvud

Det finns ett Första Gången för allt…. Ibland är Första Gången lika lätt som en vindpust mot kinden…Det bara sker och är enkelt…Ibland är Första Gången en dörr med kombinationslås, att finna ut VILKEN kombination det är, och ibland är den en hög mur att våga klättra över och se vad som finns på andra sidan…

Igår skulle min 11-åring gå på Mellanstadie-disco i centrum för Första Gången.

Jag minns när min nuvarande 15-åring sa att han funderade på att gå på mellanstadiediscot i centrum, för Första Gången, och jag satte nästan i halsen och visste inte vad jag skulle svara. Jag visste ju att ”Värstingarna” hängde kring ”Gården” och att det ofta var stök och bök däromkring, och att många av barnen som bor i höghusområdet runt ”Gården” är…”stökiga” och ”hårda”….

…så jag funderade, och lät honom tänka lite till…Jag sa inte direkt ”nej”, men han kände säkert av min ”oro” och ”negativa inställning”…så allt flöt ut i sanden och det blev inget besök för honom på discot. Han frågade aldrig efter det heller….Mellansonen har aldrig haft intressen åt ”det hållet”…så där kom frågan aldrig upp…

Nu skulle alltså Minsting på på Mellanstadie-disco med ”Elias, Jens, Johannes, Vilma, Johanna och Vilja”…Jag satte inte i halsen den här gången. Jag tänkte bara:

 -”Okey! Många går på mellanstadie-discot och dom är ett helt gäng. Han får säkert kul!”

Men så kom jag hem ”för sent” efter jobbet….Och sonen fick slänga i sej en macka, vi fixade håret i ett huj och han satte på sej jeans och vit t-shirt och sin Älskade Stora Storebrors Ärvda skinnjacka. Sen gjorde han ett ”tummen-upp-tecken” till sej själv i spegeln, och så åkte vi iväg till Elias, där dom skulle samlas.

När vi kom till Elias hade alla åkt…och humöret sjönk på Minsting. Jag sa att ”det är inga problem! Vi letar reda på dom utanför discot!”

-”Men tänk om vi inte hittar dom! Tänk om dom gått in redan! Tänk om….” oroade sej Minsting.

-”Äsch! Vi hittar dom! Jag LOVAR att jag hittar dom! OM dom gått in, så ber jag att få gå in och leta tillsammans med dej!”

(Bilden är tagen från Google-bilder, och föreställer inte ”Minstings kö”)

Jag lyckades lugna honom, och så kom vi dit.

Utanför ringlade sej två lååååååånga köer. Minsting gled ner i bilsätet och humöret sjönk ännu mer:

-”Vi kommer ALDRIG att hitta dom!”

Jag fick syn på Elias, och gick ur bilen och fram till Elias. Han stod där själv, men hade sin pappa (mellanstadielärare) med sej på säkert avstånd, en bit ifrån. Jag frågade Elias om han kunde komma och hämta Minsting i bilen. Det kunde han. När Minsting fick syn på Elias så hoppade han ur bilen och följde med Elias till kön, där han stod nästan längst fram.

-”Dom andra går, så dom kommer senare”, sa Elias när jag frågade var resten av gänget var.

Minsting såg skräckslagen ut, och stirrade stelt i marken.

(Bilden är tagen från Google Bilder, och föreställer inte killen det handlar om)

-”Hallå där!” sa en ungdomsgårdspersonal-kille, med långt slitet hår hängande som värsta rockaren över axlarna….

-”Ja?!” sa jag, åt Minsting, för jag såg att han pekade mot honom. Tigerkvinnan i mej hade vaknat!

-”Han ska ställa sej sist i kön!” sa Killen med hög irriterad röst.

-”Meh! Hans KOMPIS står ju här, och han är här för första gången. Inte faan ska han behöva stå ensam längst bak då???” sa jag till Killen.

Utan att riktigt lyssna på vad jag sa, upprepade Killen:

-”Längst bak!!!” och så liksom puffade han Minsting, och mej, längst bak.

Jag trodde jag skulle Explodera. Killen fortsatte att skrika åt barn hit och dit att ”stå här!” och ”stå där!” som värsta Översten i Armén!

Jag gick fram till Killen igen och sa:

-”Kan du lyssna på mej?!?” Han  nickade. ”Min son är här för FÖRSTA GÅNGEN! Han har EN kompis i kön. Självklart måste han få stå med honom i kön!”

-”Jamen, då kan den killen ställa sej längst bak med honom!” sa Killen, och började dirigera barn igen.

Jag envisades:

-”Nämen hallåååå! Den killen har ju stått här i kön länge. Han vill ju inte börja om!”

-”Men alla kommer in!” sa Killen.

-”Ja, men hur svårt kan det vara att låta min son stå där bredvid sin kompis?” sa jag.

-”Okey´rå!” sa Killen och föste oss tillbaka.

Minsting grät nu. Han hade solglasögon med sej (för det var solglasögon-tema) som han satt på sej och tårarna rann bakom dom.

-”Mamma, jag vill åka hem! Jag vill inte vara här!” snyftade han tyst i mitt öra.

-”Varför får HAN gå före?!?” fräste några killar längre bak i kön och pekade på Minsting.

-”Hans kompis står här!” förklarade jag igen.

Efter lite mer prat hit och dit om var man ska stå och sånt ”TRAMS”, förstod jag att min son inte skulle ”repa sej” och få kul, utan att vi faktiskt skulle ge upp och åka hem.

……………………………………………………………………………………………

(Bilden är tagen från Google bilder och föreställer inte Minsting på riktigt)

På vägen hem, i bilen, grät sonen hejdlöst. Jag förklarade för honom att det ÄR lite läskigt att göra saker ”För Första Gången” och att ALLA känner så. Sen sa jag att allt blev fel, för att jag kom hem för sent och att det blev stressigt och att inget blev som han tänkt sej…och att NÄSTA GÅNG blir det bättre. 

-”Och nu vet vi ju hur det ser ut, hur lång kö det är, och hur mycket barn som går på discot (ca 300!)…så nästa gång VET du! Dessutom kan du fråga dina kompisar om det var kul, på måndag, och då vet du om det är värt att gå dit nästa gång!”

-”Men vad ska jag säga till dom om varför jag gick hem?” frågar Minsting.

-”Säg att du fick ont i magen!” säger jag (och lär Minsting ljuga…Veeeet!).

-”Ja. Jamen jag fick ju typ det…för det kändes inte bra…i magen….och förresten är jag hungrig också!” 

Jag trodde den hette ”Forget you”! Så jag har letat på Spotify efter ”Forget you”, för jag ÄÄÄLSKAR den!

Så sitter jag och Äldste Storebror i bilen, och snackar om musik, och han säger:

 -”Det finns en retro-typ-ny-låt som heter Fuck you, som jag tror du skulle gilla!”

-”Jahaaaa…? Jag har hört en sån låt där han sjunger Forget you….” men så börjar jag tänka att den kanske heter Fuck you….

…så när jag kommer hem Googlar jag ”Fuck you” och så dyker MIN nya älsklingslåt upp!

Jihaaaa!

Och dessutom förstod Äldste sonen INNAN jag sagt något, att jag skulle gilla den, och DET gör mej också glad!

Jihaaaa!

Dubbelglad, med andra ord!

Vi står i hallen och jag ser att han känner sej Snygg!

Han har Äldsta brorsans gamla skinnjacka, som han fick häromdagen, på sej, Äldsta brorsans gamla laptop-väska över axeln och han har ”fixat håret” för första gången, och jag har sprayat det så att det ska ligga så hela dagen.

Han tittar sej i spegeln och pekar mot sej själv och blinkar: ”COOOL!” säger han och ser sådan ut.

Han vänder sej om och där står jag och väntar på att vi ska gå till jobb och skola:

-”Meh! Din tröja ser ju precis ut som ett badrumsgolv juh!” säger Coola Killen och svassar sen ut genom dörren….

”…….Eeeeh?!? Tack?……eller?…”

Plötsligt skulle den lånade lägenheten vara tom och urstädad ”tills i morgon”, och han hade inte tillgång till någon bil eller något! Och självklart vill jag hjälpa min son om jag kan! Självklart! Men med EN dags varsel!

-”Men jag visste inte att det var så bråttom…Hon sa faktiskt i slutet av månaden, och nu är det den….*harkel*…ja, men KAN DU??”

Jag hade bokat en ”gå-igenom-min-ekonomi-tid” med en kompis som KAN sånt, men fick boka om henne, för givetvis vill jag hjälpa sonen när det behövs!

-”Tror du jag är hemma till Idol igen?” frågade jag i telefonen.

-”Jarå! Det är bara några grejer kvar….”

”Några grejer” tog…..6 timmar att fixa och vi blev klara så att vi kan se Idol IMORGON! Typ.

När jag beklagade mej för Minsting, som var med och hjälpte till, att hans ÄLSKADE storebror kanske borde haft lite mer framförhållning, så log Minsting och konstaterade:

-”Han är väl lik dej!”

Det snurrar och dirrar och virrar av Kärlek

Det fnirrar och fnarrar och surrar av Hopp

Det knastrar och fastrar och rastar av Livslust

Jag vill ha ditt Sinne – jag vill ha din Kropp

Det murrar och durrar och surrar av  Lycka

Det fnarrar och knarrar och darrar av Tro

Det knistrar och ristar och tvistar av Glädje

Med dej är jag lycklig, med dej får jag Ro

Den lilla farbrorns inlägg inspirerade mej att skriva detta inlägg:

Jag njuter av att vara i damernas omklädningsrum på olika badhus. Om jag fick skulle jag bara sitta och titta på alla vackra och olika kvinnor som rör sej, och byter om där. Och då är jag inte ett dugg lesbisk eller bi – utan helt och hållet heterosexuell.

Men jag tycker att det är en sådan njutning att se alla dessa kvinnokroppar i olika storlekar och former. Jag tycker det är vackert och jag känner mej som en del av alla vackra kroppar när jag är där.

Ständig överfalls man av alla dessa Perfekta och Vackra kvinnorkroppar i massmedia, så att SE dom Verkliga kvinnokropparna på badhuset, gör mej lycklig:

”Jag är normal! Jag är t o m lite vacker…kanske…”

Det är alla sorters bröst, alla sorters magar, alla sorters rumpor, alla sorters längder på tuttar och på kroppar. Alla sorters bredder och olika sorters längd och höjd och tjocklek på allt!

Och det är Underbart Vackert!

Kvinnokroppar äger!

Minsting hittar på egna ord när han inte riktigt minns vad det heter, och ibland blir det riktigt roligt, som när ”fralla” blev ”porr-frilla”….

I morse gick vi tillsammans till skolan och då sa han att han skulle ”köpa såna där rekter som blir större och växer och blir mer värda” när han blir stor. Jag förstod inte vad han menade, och då sa han att ”men såna där som finns i olika företag och sånt, och om företaget säljer mycket grejer och tjänar mycket pengar så blir rekterna mer värda”….

-”Jahaaaa! Aktier!” sa jag då.

-”Ja, jag sa ju det. Nästan iallafall.” sa han

Jag vaknade inatt och tänkte på när ”Lasse” försvann ur mitt liv för ca 15 år sedan:

Lasse var en Otrolig Passion. Vi slogs båda av (kärleks-) blixten när vi träffades för första gången. Passionen tog andan ur oss. Jag var fri och kunde ge mej hän, men han hade varit separerad i några månader från sitt barns mamma, och dom hade precis bestämt att ”försöka igen”. Lägenhet var ordnad och ihopflyttningsdatum var satt, och så slog blixten ner, och han blev störtförälskad i mej.

Det blev en rätt Passionerad historia, där han var tvungen att ”backa ur” ifrån det han lovat sitt ex, samtidigt som han hade rejäl ångest över att svika sitt barn, igen.

Själv levde jag i någon slags Lycko-Rädsla-Passion-bubbla, och känslorna åkte berg-och-dalbana av oro över vad som skulle hända.

Han skulle flytta in till mej, eftersom han sagt upp sitt eget boende…och nu inte skulle bo med sitt ex…Men han flyttade bara in ”med vänsterfoten”…och hans ex/blivande ringde och hörde av sej hela tiden, och behövde saker, krävde saker, behövde hjälp med sonen osv osv.

Så skulle han in på rep-månad mitt i allt. Vi sa ”hejdå” och han försvann. Det blev tyst. Det här var före mobiltelefonernas tid.

Någon vecka senare när jag strosade runt i Stans Centrum, med sonen i vagnen, tyckte jag att jag såg Lasse en bit bort. Men jag slog ifrån mej det, och tänkte att det säkert bara var någon som Liknade honom, för han var ju på rep-månad!

Helgen efter gick jag på Nationen (disco för högskolestuderande) med några kompisar. Jag hade rätt kul, även om jag saknade Lasse. Men så får jag syn på honom. Det ÄR han. Och han står i baren och snackar med sina kompisar, och dricker öl. Han såg ut att trivas och ha det bra.

Och då reagerar jag så konstigt (tycker jag efteråt): Jag låtsas att jag inte ser honom, och bestämmer mej för att ha ”skitkul” hela kvällen och ”minsann visa honom” att jag kan ha kul utan honom, eller vad det är jag försöker bevisa. Jag har krampaktigt kul hela kvällen och dansar som bara den och blir uppvaktad till höger och vänster. I ögonvrån ser jag hela tiden var Lasse är och vad han gör. Han dansar också av och till, och vi nästan nuddar varandra på dansgolvet, men jag låtsas inte se honom.

Han var min pojkvän. Vi bodde i princip ihop. Och jag låtsades inte se honom. Jag var så förtvivlad över att han var där, utan att ha hört av sej, och att det verkade som om det där med rep-månad inte alls stämde, så hjärnan hamnade i någon slags ”avstängd chock”, eller vad det var.

När jag kom hem kastade jag mej på sängen och gräääät. Jag ångrade att jag inte gått fram och frågat vad han gjorde där. Jag ångrade hela kvällen! Jag ångrade ALLT! Och jag förstod ingenting! Varför var han på Nationen? Han skulle ju vara i Luleå (eller om det var Umeå) och ”repa”!

Dagen därpå bestämde jag mej för att Aldrig mer Gråta över en Kille! Jag minns hur jag satt på sängkanten och sa som ett mantra: ”Jag ska aldrig mer gråta över en kille!  Aldrig mer! Jag ska aldrig mer låta mej bli så sårad! Jag ska aldrig mer….”. Det gjorde så ONT och jag tänkte att om jag lät bli att gråta, skulle jag må bättre. Så jag stängde dörren till såna känslor. Och låste. Och slutade gråta över killar.

Inatt tänkte jag att kanske DOM tårarna, som jag låst om, kom ut igår…för trots att Stenis lugnade mej i min oro, och jag förstod att det inte hänt något alls (!), bara fortsatte jag att gråta, hela kvällen….

Kanske dörren till Dom Känslorna jag låste in då, kom ut igår. Kanske Minnet reagerade på ”Lumparkompisar/Repmånad”. Det är iallafall vad min hjärna sa till mej i natt, när jag vaknade. Fascinerande!

Numera tror jag inte man ska låsa in känslor, för även jobbiga känslor måste ut, och tar dom sej inte ut den väg som är ”naturlig”, så hittar dom andra vägar (magont, huvudvärk, värk i leder, depressioner etc), eller fastnar och bli ångest.

Vi har pratat. Det var inget…bara missuppfattningar från min sida…och Fantasin som drog iväg…rädslan som drog igång och kanske mitt trasiga, ihop-lappade hjärta som över-reagerade…

…men kvar ligger Rädslan…Rädslan att Förlora…och den gör ont…

Det är läskigt med starka känslor…Läskigt med Kärlek….att öppna sitt hjärta…igen…och våga Känna….

Det gjorde så ONT att tro att…..så att jag finner inte ord…och tårarna bara rinner…

Det är läskigt att våga…Känna…igen…

Summan hittills har ju varit: Förlora. Ge upp. Slut. Sorg.

Egentligen är jag rätt Modig, som vågar Igen. Men när det kommer ett Hot – som inte är ett hot, egentligen – så gör det så ONT, att jag måste gråta över…Livet…Att allt blev som det blev….fast jag inte ville…Trots att jag trodde på Kärleken, från början…men den tog alltid slut…Många svek på vägen… Att våga igen är…Modigt och Våghalsigt, och man är så rädd….

Det är som att gå på lina. Och jag som inte har något vidare balans-sinne….

…och är rädd, och ångrar alla känsloutspel och allt!

Men jag vet fortfarande inte något…men ändå…

Vill inte vara jag.