Författararkiv: Erica Leijonhufvud

…för den jag är. Till Månen och tillbaka.

Jag kan inte prata. Bara skriva. Jag är inge bra på att prata, om mej själv. Jag blir bara stum. Tyst. Hamnar i något slags Intet. I ett Tomrum.

Jag vill krypa under en kall sten, ner i ett hål…och bara ligga där, ihopkrupen – i fosterställning – och vänta på att tiden ska gå…väldigt långt.

För jag orkar inte Finnas. Med mej själv.

Och jag vill inte höra att jag är för mycket, för känslosam, för det ena och för det andra…

För vem är det som ska stå ut med mej i slutänden?

Jag.

Jag förstår att det egentligen är ”En fis i rymden” eller ”En droppe i havet”, en promilles miljondels millisekund av Tiden som existerat, och kommer att existera, och Inget att hänga i Julgranen.

Men för mej, just då, och just nu…kändes det Världsomvälvande Stort och som ett Känslomässigt Viktoriafall.

Och precis som när jag råder andra, måste jag intala mej att mina känslor är lika viktiga, och ska tas lika mycket på allvar, som alla andras. Det är inte vad som är Sant och Falskt som gäller. Det är inte hur ”andra” skulle ha reagerat eller betett sej, om om man ”får” bete sej så eller om det är Motiverat, utan det var, och är, jag här och nu…och då.

Så kände jag, och så betedde jag mej, och det är helt okey.

Det är både skönt och jobbigt, att jag inte kan vara lika cool och lugn I mej själv – och som mej själv – som jag är i mitt arbete. Jag skulle vilja vara precis så coolt lugn och sansad och KLOK med mej själv, som jag är på jobbet.

Men det går inte!

Jag är bara jag. En ”femårig liten skitkorv” i vissa lägen. Eller kanske femtonårig.

Han åkte iväg för att träffa gamla kompisar. Vi hade mysigt innan, som vanligt. Han sa att han älskade mej, och jag sa att jag älskade honom.

Senare på kvällen gick jag in på FB och hamnade på hans sida istället för min…Hur det blev så vet jag inte, men jag såg det inte först….utan klickade på Meddelanden, för att skriva till en kompis. När jag kom dit kände jag inte igen mej…Klickade på det översta Meddelandet, som jag inte kände igen, och läste ett svar att: ”Vi hörs ikväll via telefon” eller något sånt…

Det var då jag förstod att det var hans sida….Jag läste vidare i meddelandena, för detta var från en tjej – inte från ”gamla lumparkompisar”. Det stod inget särskilt att bli upprörd över, men det jag blev upprörd över var att han skulle träffa en tjej, efter att ha träffat ”dom gamla kompisarna”. Visst kan han väl träffa gamla vänner, men jag fick en känsla av att det här var ingen ”gammal vän”, och varför hade han inte berättat det för mej då?

 För övrigt är han ”singel” på FB ”och kommer alltid att vara”….och förut har jag inte brytt mej speciellt, men jag har börjat undra om han är ”singel” i resten av livet också? Och FINNS jag (i hans liv) när han är IRL? Eller raggar han runt, ”som vanligt”? Hur ska jag veta?

Jag anar ugglor….med stora, svarta vingar…och det gör ont, för det känns inte som om mitt hjärta orkar med ”en omgång till”. Det har gått några ronder i livet. Frågan är om ”det håller”. Hjärtat alltså. Och Själen.

Kanske jag borde ha skyddat mej bättre… Byggt högre murar, med taggtråd högst upp och skaffat större lås. Kanske jag borde ha lyssnat till Den Inre Rösten som tyst viskade ”Var försiktig, Ta det lugnt, Se upp för Varningssignaler”. Men har jag någonsin lyssnat på henne, när det gäller mej själv? Någonsin?

Jag vill att människor ska vara Goda, Omtänksamma och Snälla. Som jag. Jag vill att människor ska vara Ärliga, Uppriktiga och Vänliga. Som jag.

Jag vill inte Tro illa om, Vara Misstänksam och Ifrågasätta hela tiden. Jag vill tro Gott!

För det gör så ont med elakhet och ondska, misstänksamhet och svartsjuka.

Och det var Svartsjukan som vaknade med sitt fula tryne inuti mej igår…

Och den gör ONT!

…och ingen bry sej….    😦

Går i cirklar….och åttor och fyrkanter….runt runt…in i rum….ut ur rum…passar på att dammsuga, när jag ändå vandrar…osaligt….oroligt…olyckligt….Alla o:n som finns!

Hungrig, men har tappat matlusten….Det suuuger i magen, men jag mår illa….Tror jag röker lite istället…(!)…..

KAN vara Vilda Fantasier…KAN vara Monstret, som inte finns. KAN vara….Kan vara….kan vara….vaddå?!?

När Elaka Tankar går igång, finns ingen hejd! När Elaka Tankar letar Elakheter så hittar dom snabbt Gömmorna och drar igång värsta Scenariot…..och jag går runt runt och undrar och tänker och känner och oroar mej….

Jag dansar till musiken, som är HÖG, sjunger så det ekar mot väggarna….Gråter av känslorna som svallar…

Vill inte vara här! Vill inte vara där! Vill inte leva! Vill inte dö! Vill inte finnas! Vill ingenting!

Vill VARA musiken. Vill vara I musiken. Vill att orden i musiken ska vara SANNA….Vill leva i Sanning men ändå i lögn….vill inte veta….vill inte se….vill inte tro det jag tror….vill inte vara där jag är….Vill att tiden ska gå och att det ska vara i morgon, i övermorgon eller vilken dag som helst, utom just idag….

Jag vill helt enkelt inte bli Lurad. Jag vill inte vara förd bakom ljuset. Jag vill inte! Vill inte!

Jag har fått NOG av såna saker! NOG! Mitt hjärta har redan gått i tusen bitar…och är nu ihopsatt med klister och tuggummi….och kanske lite silvertejp…. Mitt hjärta orkar inte. Min själ…Mitt hela jag…orkar inte!

Ett svart litet slemmigt monster

kröp in i min sargade själ

Ett svart litet slemmigt monster

som inte ville mig väl

Ett svart litet slemmigt monster

som skadar och biter mig hårt

Ett svart litet slemmigt monster

skapar oro och gör allting så svårt

Ett svart litet slemmigt monster

visar  sina blodiga tänder

Ett svart litet slemmigt monster

viskar att det är nu det händer

Ett svart litet slemmigt monster

fräser: Du är alldeles för naiv

Ett svart litet slemmigt monster

vill att jag ska leva ett icke tillitsfullt liv

Ett svart litet slemmigt monster

fräser: Ser du inte vad som händer?

Ett svart litet slemmigt monster

biter hårt med sina blodiga tänder……..

Den här historien kom jag på när jag hörde om en kvinna som hade silikonlåtsasbröst nedstoppade i bh:n, lösögonfransar och löshår när hon gick ut och dansade…:

………………………………………………………………………………….

Dom har dejtat tre gånger, och hon känner sej redan lite förälskad.

Hon gillar hans utseende, hans kropp, hans muskler…Han är så Manlig. Hon känner sej så Kvinnlig när hon är tillsammans med honom, och det är en härlig känsla.

Nu har hon bestämt att ikväll får det ske….ikväll ska hon följa honom hem…eller han henne…

När dom dansar tryckare på natten känner hon hans k**k mot sin kropp och  hon blir upphetsad och vill bara gå…hem…

…………………………………………………………………………………

Hon har redan krypit ner i sängen….och ligger och väntar….i bh och trosor…Mer utmanande än så vågar hon inte vara….

Han står vid fåtöljen och klär långsamt av sej…knyter upp slipsen…Knäpper upp skjortan….Tar av sej den….Knäpper upp fake-musklerna som han har på överarmarna, fake-bringan som han haft runt sin överkropp, tar av sej håret….Slänger det nonchalant på fåtöljen….Tittar på henne och ler…

Hängmage, hängtuttar, glesa hårstrån som samsas på det nästan skalliga huvudet….

Hon befinner sej i chock! Han är Ingenting av vad han utgav sej att vara…Allt är ju fake!

Han knäpper upp byxorna och drar långsamt av sej dom, knäpper av den hårda fake-penisen som han har över den vanliga, lilla….masken….som hänger och dinglar…slö och slapp…. Han slänger fake-penisen på fåtöljen också och drar av sej strumporna…

Smala armar, insjunken bröstkorg….liten penis…., som så smått börjar resa sej….

Hokus pokus!

MANNEN har förvandlats till en Liten Farbror…..

Den Lilla Farbrorn kommer långsamt gående emot henne och försöker se sexig ut…

Hon släcker lampan bredvid sängen, blundar och tänker:

”Jag gör det jag kom hit för – sen går jag hem, och kommer aldrig tillbaka….”  

Det slår mej, när jag står framför spegeln i badrummet, att jag har behov av/tycker om att vara Oanträffbar…Att jag njuter av att veta att mobilen är urladdad och att  hemtelefonen är trasig. Att jag tycker om att ingen kan nå mej, om dom inte kommer hit, förstås (vilket folk inte gör nuförtiden, om dom inte VET att man är hemma och beredd)…

Det är SKÖNT att vara oanträffbar; att slippa säga ”ja” eller ”nej” till någon, att slippa ”förklara sej”, att slippa ”kompromissa”, att slippa ”GÖRA något!”, att slippa Ta Ansvar, att slippa ALLT!

Det är skönt att vara ensam ibland, och få vara Helt Egoistisk och bara tänka på Mej Själv (och hundarna).

Det är Verkligen skönt!

Ibland.

(Visst blev han snygg?!?)                😉

Han skulle på maskerad. Dom fick klä ut sej till vad dom ville. Han visste direkt vad han skulle vara: Vampyr.

När han sa det till mej fick jag idéer i huvudet om hur han skulle se ut. Grejen var ju att det hade han med – en massa idéer!

Han hade köpt hudfärger och vampyrtänder och det skulle fixas och donas. MItt i allt fixande och donande krockade våra åsikter fullkomligt: ”KRASCH!”

Han satte sej i soffan, hängde med hela sej – såg ut som en halvtom hösäck – grät och sa att jag inte fattade något! Absolut ingenting fattade jag.

Jag tyckte att han inte fattade något, att han inte lyssnade…Sen räknade jag till tio – långsamt, inuti – och sen insåg jag att det var HAN som skulle vara vampyr och det var HAN som skulle gå på fest – inte jag!

Så vi började om. Pratade ordentligt. Jag lyssnade mer på honom och han på mej.

Så när vampyrkillen gick iväg på Maskeraden, kände han sej rätt snygg och cool, och DET var det viktigaste.

Han blinkade åt sej själv i spegeln innan han gick, som om han sa: -”Du är skitcool!” …..

….och det var han!

Och jag lärde mej något nytt igen. Om mej själv. Att jag ibland är för otålig, för snabb, för inne i mitt eget, så att jag glömmer att lyssna in andra…

Ibland.

Den här helgen fick jag bara tanka kärlek ett dygn…och knappt det. Stenis skulle på återträff med gamla lumparkompisar.

 Undras om jag nu ”håller” i två veckor…till nästa ”tankning”….Hm….

……..*funderar vidare*…….