Jag vet inte om DU kände så någon gång som ung, men jag gjorde det. Fylld av känslor, som jag var (och är), ville jag bara ”döööö” ibland…När det blev för mycket, när jag var för olyckligt kär, när känslorna tog över, när det kändes som om ”ingen älskar mej” och när jag kände att livet var slut….
Då ville jag döööö för att se hur många som älskade mej…
Bakvänt, som sjutton, för när man väl är död, ”ser” man ju inte det! Om man inte sitter där, på en molnkant, och dinglar med benen och tittar på hur folk gråter och sörjer….Men vad är vitsen DÅ, liksom?! Man kan ju inte komma tillbaka och säga ”Tjoho! Här är jag igen! Och NU vet jag hur mycket alla älskar mej!”
Grejen är ju bara att när någon dör, får den personen ”fler bästisar än någonsin” tidigare, och höjs till skyarna som den ”finaste och bästa och trevligaste och klokaste” som någonsin existerat….för man kan ju inte säga: -”Äsch, hon var ju en riktigt intrigmakerska, som skapade konflikter och bråkade vart hon än gick…”. Näe, så säger man ju inte om någon som dött!
Men, för att tänka lite längre: Varför kan man inte visa hur mycket man tycker folk är värda innan dom dör? Och varför kan man inte få känna sej jätteälskad redan som levande??
Dom här tankarna uppstod när jag var på Mysans sida och alla som skriver att dom vill att hon kommer tillbaka, nu när hon sagt att hon ska sluta blogga. Sa vi till henne att vi gillade henne INNAN hon slutade? Jag gjorde det. Men gjorde du det?
Och har du sagt till din kompis/din fru/din man/din sambo/din älskade/din särbo/dina barn/din arbetskamrat hur mycket han/hon/dom betyder för dej och att du verkligen älskar/uppskattar honom/henne/dom?
Idag? Igår?
Om inte: Gör det idag! I morgon kan det vara för sent!
