Författararkiv: Erica Leijonhufvud

När jag funderar lite på oss kvinnor, så tänker jag att dom har nog rätt ändå, killarna:

 Vi är nog inte helt enkla att förstå sej på.

Jag tänker på hur jag är, och på hur jag skulle vilja vara.

 Det är så enkelt (för mej) att säga att man ska ”vara rak och tydlig”, för ibland vill jag faktiskt inte vara rak och tydlig – jag vill vara otydlig!

 Och så vill jag bli ”tolkad” – eller snarare; jag vill att Han ska förstå ÄNDÅ!

Det borde nog finnas en Bruksanvisning för män (gällande kvinnor – eller så behöver varje kvinna sin egen bruksanvisning….), hur dom ska bete sej….och ändå tror jag det skulle bli fel många gånger, för tydlighet är ju EGENTLIGEN A och O.

Men ibland är det så härligt skönt med alla sprittande känslor…….

……  och dom lever man ju bara ut genom att vara Quinna (om man är kvinna).

 Tror jag.

För när jag gick en promenad i skogen kom jag att tänka på att jag – när jag var lite upprörd över Stenis beteende –  ville att han skulle ringa, så att jag fick ”inte-svara”.

 Det kändes såååå skönt att ”inte-svara”, och den dag han INTE ringde, när jag tänkte att jag skulle ”inte-svara” kändes inte bra alls!

Sen pratade vi i telefonen (när ”inte-svara-känslan” gått över) och då sa han ”Vad bra att jag inte ringde när du ändå inte tänkte svara”, men så var det ju inte! Jag VILLE att han SKULLE ringa så att jag skulle få ”INTE-svara”. Hur förklarar man det, liksom?

Sen tänkte jag på dom gånger då jag tror jag skulle vilja skrika:

 -”KOM INTE HIT!!”

….och då det bästa han skulle kunna göra är att KOMMA ÄNDÅ  (…kanske med en lite blomma..?) och säga:

 -”Jag längtade så mycket efter dej, och jag älskar dej så mycket, så jag kunde inte låta bli att komma!!!”

Typ.

Åååååååååååååååå, vad härligt!

…..eller då jag skulle vilja skrika:

-”JAG HATAR DEJ!! GÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ!!!”

….och att vad jag då  egentligen skulle vilja att han gjorde var att:

1. Stanna kvar!

2. Säga att han älskar mej! Typ jättemycket!

Nu har jag aldrig betett mej som ovan, eftersom jag inte vågat….för min erfarenhet är att killar/män tror på det jag säger och utgår ifran att jag menar det….

*suckar uppgivet*

….men det vore så härligt att få leva ut……..

…..den Primitiva Sidan..

…..av min Kvinnlighet!

….eller vad det är….

………………………………………………………………….

PS. Jag tror aldrig jag känt mej så kvinnlig som sedan jag träffade Stenis….och det känns faktiskt Jäkligt bra! DS.

Googlad bild. Vet ej vilka tjejerna är. De får representera ”fnitter-tjejer” bara…

När jag bekymrar mej över Mellans tonårs- hormoner, och -trötthet, och -tjejfnitter….så minns jag plötsligt mitt eget fnittrande….

…..för jag hade verkligen några riktiga ”fnitter-år”.

Jag minns att det var helt obegripligt för vuxna, som av och till suckade och stönade över mitt, och mina kompisars till synes obegripliga fnitter-anfall.

Men jag minns också det Begripliga i fnitter-anfallen, och att dom, för det mesta, var så befriande  härliga!

Och för det mesta var det inte elakt fnitter åt andra, utan mer åt obegripliga roligheter som bara jag, och mina fnittrande kompisar, förstod!

Jag minns också fnitter-anfall som inte gick att stoppa, som fortsatte och fortsatte och som nästan blev tårar till slut.

Jag minns fnitter-anfall där jag fick gå ut ur klassrummet/kyrkan/salen för att inte störa, och för att jag faktiskt inte kunde sluta!

Jag minns också hur ostoppbara dessa fnitteranfall var….och hur Underbart Härliga dom var….och hur vi tjejerkompisar förenades i fnittrets Begriplighet, medan dom vuxna var såååååååå tråkiga och sura…och ”fattade ingenting”…..

*fnittrar och minns*

Jag berättar för Stenis om min oro för Mellan….Det blir ett skönt samtal, där jag får stöd och kan tänka i mindre oroliga banor…

Vi pratar om att växa mycket, om hormoner som dansar runt i kroppen (testosteron i mängder), om tonårstiden och om att bli vuxen…Han minns, och kan förmedla känslorna hur det var…

Mellan är så TRÖTT, men han har ju också vuxit 15 cm (minst!) på bara 1 år. Han har fått hår både här och där, mansröst och adamsäpple….Alltihop på en gång! Summa summarum: TRÖTT och IRRITERAD.

Hur ska man då dessutom orka ta in ”vad hände 1842? Islams ursprung? Geometriska figurer och 234,98 delat med 39,32? Hola campanjo!” och ”Vilket styre är det i Burundi?”….

….när samtidigt ett gäng tjejer med ”nya kvinnliga kroppar” sitter och fnittrar och ”stör” (”vad fnittrar dom åt?”, liksom)?

Typ.

Mellan hade LOVAT att gå till skolan idag. L O V A T ! ! !

Så sitter han där i fåtöljen, färdigklädd, färdigfixad i håret, färdigtandborstad och ”beredd”….och jag slänger en blick på klockan och säger:

-”Nu måste du nog gå”

Mellan ler lite snett.

-”Mellan! Du måste gå nu!” säger jag lite mer bestämt….

-”VARFÖR?!?!” säger Mellan irriterat.

Då förstår jag att det kommer att bli KRIG, och jag känner: ”Nej, nu JÄVLAR!!!”, kavlar upp ärmarna, spottar i händerna och drar igång:

-”Jag tänker INTE motivera varför du ska gå till skolan IGEN! Och jag ska INTE behöva berätta för en kille som går i ÅTTAN varför han måste gå till skolan! Gå NU!” Jag är arg.

-”Meeeen, VARFÖR?!? Jag hatar skolan!! Jag vill inte!!”

-”Inga diskussioner, tack! GÅ NU!”

Mellan vecklar ut sin 185 cm långa kropp, och släpar sej ut i hallen. Dröjer med stegen och jag ser att jag inte har ”vunnit” än…

Så ställer han sej framför spegeln och då blir jag TOKIG!

-”Gå därifrån! Du HAR fixat håret! Det räcker nu! Du fastnar ju bara framför spegeln! Det där är ju inte riktigt klokt! Det börjar ju bli en fobi!! Sluta NU och GÅ TILL SKOLAN!!”

Jag är väldigt upprörd, för jag VET ju att han ”fastnar” när han ställer sej framför spegeln: Han fixar och drar i sitt hår hit och dit så att man blir toooookig (och han med, för han blir ALDRIG nöjd!)!!!

-”GÅ TILL SKOLAN NU!!”

Mellan står kvar framför spegeln och fixar och donar med håret.

Klockan tickar: TICK TACK TICK TACK….

Magsåret växer. Irritationen kokar inuti. Jag får bita mej både i tungan och tummen och andas djupt och hålla i mej för att inte kasta mej över honom och ”slå på honom” – alternativt DRAAAA honom till skolan!

Då kommer hoten:

-”OM DU INTE går till skolan måste jag……..*löjliga hot i mängder*….!!!!”

Han fortsätter fixa med håret….

Något utav hoten går nog in i honom lite grann, för han får tårar i ögonen och går in i sitt rum och slänger sej på sängen……

Jag går in i köket för att inte EXPLODERA eller säga dummare saker och/eller kasta mej över honom i ren och skär frustration.

Jag andas djupt, försöker sortera tankarna och tar nya tag, går in i hans rum och börjar ”föreläsa”:

-”Om det beror på att…..OM du känner dej…..OM du…..bla bla bla bla bla bla bla……” etc….

Han tycks lyssna. Jag hör själv hur min röst maaaler ”klokheter”, men jag har ingen aaaning om, om det hjälper. Mellan bara ligger i sängen och är tyst.

-”Du MÅSTE prata! Du MÅSTE berätta vad det ÄR! Det är lag på att barn MÅSTE gå i skolan oavsett hur tråkigt man tycker det är! Det är bara att härda ut! Gilla läget! Eller ogilla läget, men man MÅSTE gå i skolan!!!”

-”Men jag LÄR MEJ JU INGET!!” gråter Mellan.

-”Du kanske måste gilla läget även där. Skolan är, och har alltid varit, lite av ”korvstoppning”: Man stoppar in en massa kunskaper och sen kräks man ur sej dom på ett prov, och nästan inget fastnar. Så var det när jag var barn, så var det när Äldsta sonen var barn och så är det nu. Det är kanske så att du måste gilla läget även där.

 Man lär sej kanske att plugga – att söka kunskap – men det är bara en promille som fastnar. Och du måste också lära dej att stå ut fast det är tråkigt och segt. DET är kanske den kunskap du lär dej?!”

-”Men, ååååååååååååå!”

Jag tänker att jag kanske ”undervisar”/pratar för mycket just nu….Och inte lyssnar. Men å andra sidan säger han inget. Är för det mesta tyst. Och när jag ställer frågor svarar han:

 -”Vet inte”.

Ibland betyder ”vet inte” ja, och ibland är det ett sätt att slippa svara…Ibland säger han så för att han är så osäker på om det är okey att tycka och tänka som han….och ibland har han inte lyssnat på frågan, så han svarar ”vet inte” för att han faktiskt inte bryr sej…(tror jag).

Jag fortsätter med min ”föreläsning” ett tag….och pratar kring hans klass, hans skola osv….

-”Det kanske inte vore så smart att byta skola/klass inför 9:an?” säger jag….men han svarar att han inte vet (!) om det skulle vara bra eller inte.

Hans klass består nämligen av ca 22 otroligt starka och dominerande tjejer, samt ett litet (6 st) skrämt gäng med killar med olika bokstavsdiagnoser. Två killar har inga diagnoser, och det är Mellan och hans kompis Richard.

Detta kommer nu att bekymra mej ett tag framöver.

 Är det bara en ”svacka” i Mellans (känslo-) liv, eller måste jag agera mer?

 ……………………………………………………………………………………………………………………

PS.

Tilläggas bör att Mellan är en otroligt SNYGG kille, och har alltid varit.

 Då tittar jag inte bara med ”mamma-ögon” utan han är verkligen slående vacker/snygg. Grejen är dock att han begriper det inte själv. ÄR man så snygg, och är så social (som han var när han var yngre) och trevlig, så borde man åka på en ”räkmacka” genom livet, och inte vara så osäker som han är (nu).

 Dessutom har han väldigt lätt för att lära sej. Så vad är problemet, liksom? DS

…………………………………………………………………………………………………………………….

…..sa familjeterapeuten…. *harkel*

….fast även solen har fläckar….

….och ingen blir profet i sitt eget land….

Ideer??

Jag mådde lite ”kymigt” i morse…lite lätt illamående, sådär….men gick till jobbet ändå…

Jag mår ju lite ”si-och-så” då och då…och ofta är det någon slags molande huvudvärk eller någon slags ”migrän-varning”, och jag är van…så jag försöker att inte tänka på det…

…ibland går det och ibland går det inte…

Ofta glömmer jag bort värken under samtal med familjer och barn…för det är så kul, och härligt, att träffa människor och prata med dem!

Ofta får jag en ”energi-boost” eller en ”kick” av samtalen – även om dom kan vara jobbiga och svåra.

Men så kom jag hem, vid lunchtid, till två ”sjuka” (??) söner hemma, gjorde lite lunch,  gick ut med hundarna och kände mej…”konstig”…nästan som ”sjuk”….

Stark migrän-varning var det, så jag tog en ”puff” av migrän-medicinen….

…så la jag mej i sängen/soffan en stund och kände mej illamående och lite frusen – nästan sjuk! – och somnade!

Jag vaknade när Storing kom hem! Vid 16.30!

-”Har du inte varit på jobbet idag?!” frågade han….

Förvirrad som jag blir när jag sover på dagen, visste jag knappt var jag var eller om jag varit på jobbet,           eller om det var morgon eller kväll eller VAD?!

Det känns fortfarande lite konstigt…och jag undrar:

När mina arbetskamrater frågar i morgon: Vart tog du vägen igår – vad ska jag svara?

A. Jag fick ett migrän-anfall, tog medicin och somnade.

B. Jag skolkade.

C. Jag råkade somna i soffan/sängen när jag var hemma på lunch.

….för idag är det bara TORSDAG som står ivägen för FREDAG!

Och på FREDAG får jag pussa på Stenis igen!

JIIIHAAAA!

Mellan har varit hemma från skolan i några dagar….med väldigt ”diffusa besvär”…..Det ”känns konstigt” här, och ”lite konstigt” där…..lite illamående och lite huvudvärk….

Idag var han på väg till skolan, men när jag sen ringde från jobbet och hem sa han att han…..”glömt”  gå till skolan….men han sa också att det ”känns konstigt” på ”vissa ställen”….

Jag ringde husläkaren och pratade med en sköterska. När jag beskrev symtomen ville hon att vi skulle komma ”på en gång!”. Det gick inte, men vi fick en tid kl. 14.00.

Jag oroade mej, för jag vet ju hur Mellan är med läkare, provtagningar och sånt:  Dom få gånger jag varit tvungen att uppsöka läkare och han behövt bli undersökt, eller provtagen, har han betett sej som en Galning! En Fullkomlig Galning!

För han HATAR när människor ska pilla och ta på hans kropp. Att en läkare skulle få röra ”Dom Nedre Regionerna” finns inte på Världskartan, och det är där det känns….konstigt…..

-”Kom nu! Vi ska åka till läkaren!” säger jag uppmanande.

-”NEJ! Du överdriver! Jag vägrar!” säger min 185 cm långe Mellanson.

-”Jo! Kom NU!” säger jag och rynkar på ögonbrynen mitt Värsta.

-”Nej, jag vägrar! Aldrig i livet! Åk själv!” fräser han ilsket

-”Jag kan väl inte åka själv till läkaren när det är du som har ont/problem!”

-”Varför?!?”

-”Ska läkaren undersöka MIN kropp??” frågar jag.

-”Meh! Han får ändå inte undersöka MIN kropp!” säger Mellan.

-”Men du kan väl följa med och berätta hur det KÄNNS i dej!” säger jag.

-”Nej. Jag tänker inte.” säger han superbestämt.

-”Jaha….Då får vi väl vänta och se om det blir värre då…..” säger jag.

-”Ja. Jag SKA gå till skolan i morgon.” säger Mellan.

-”Okey.” säger jag för jag inser att jag inte kan förflytta en 185 cm lång son med handkraft.

Men jag kan ju inte låta bli att oroa mej….liiiiite…..för jag undrar vad det är som gör att han säger att det ”känns konstigt” i regionen kring njurar/prostata och däromkring….?

Ideer?

Jag har precis läst ut boken ”Gift med en beduin”,  där en Nya Zeeländska berättar om hur hon som ung åkte runt i världen och ”back pack luffade” och hur hon hamnade i Jordanien. Där träffade hon Mohammed, som ville visa henne och hennes kompis sin grotta, och där blev hon kvar eftersom hon blev kär.

Hon följer helt enkelt sin känsla, utan en massa ”om” och ”hur” och ”varför” och en massa oro, känslor och tveksamheter. Hon bara ÄR och GÖR.

Hela boken är sån. Hon beskriver hur det är. Punkt. När man läser boken känns det som om hon är en människa som bara ÄR i nuet, och anpassar sej efter hand.

Att byta från att vara Nya Zeeländar-kvinna till att bli en beduin-kvinna…..

Att byta från att bo i hus till att bo i en grotta….

Att byta från att ha ”vanliga kläder” till att gå i långa sjok av klänningar, med huckle…..

Att byta från att kunna prata med alla….till att bara kunna prata med sin ”käresta”…..och därefter helt byta språk och kultur och allt!

F a s c i n e r a n d e ! !

Tre barn fick hon där i grottan…..

Otroligt!

Läs den!

Jag har SKIT(!) -ont i magen!

-”AJ! AJ! AJ! AJ! AJ!”

Måste  nog fisa….eller nåt….

Kanske är det Blindtarmsinflammation!!!

Eller så är jag bara hungrig.

Googlad bild. Det är inte Riktiga Mellan på bilden….

Igår var det mycket ”fräs” ifrån Mellan. Humöret var mest i botten, och det var nästintill inget som ”dög”, och alla var ”knäppa” och livet ”sög”.

Inga apparater funkade och TV-utbudet var ”bögigt”….

Mellan spred verkligen irritation omkring sej i princip hela dagen.

Att gå ut med hundarna, och åka en sväng och handla, var en Befrielse!

På natten kunde han inte sova. Han ropade på mej flera gånger och var frustrerad över detta faktum. Jag kliade på ryggen, masserade huvudet och pratade lugnt osv men det hjälpte inte första varvet….

Andra gången han ropade in mej, var han gråtfärdig och klockan var 04.20. Jag ”buffade” lite på honom på ryggen en stund, och så kunde jag efter en stund höra tunga, lugna andetag: Han sov. Äntligen!

När MIN mobil-väckarklocka ringde kl. 06.00 tog det en lååååång stund för mej att förstå vad det var. När jag till slut gjorde det, slog jag till mobilen så den tystnade, varefter jag somnade om….

….och for upp som en ”guttaperka” någon timme senare. Försenad.

Morgonen gick sen i ett jehu!

Som tur var kom Minsting igång rätt fort, för han ville kolla en sväng på ”Youtube”….

Men sen blev allt för sent iallafall, och Minsting hittade inte sin jacka i hallen och började gnälla… Storing gick förbi, puffade till Minsting och sa något retigt, varvid jag vrålade:

-”Kan du bara hålla käften!!!”

….som den fina milda lilla mamma jag är….

Sen försökte jag lösa problemet med Den Försvunna Jackan, som jag tror var kvarlämnad i skolan, genom att ta fram allehanda andra jackor….Men dom ”sög”….allihop!…..och till slut tog bara orken och tålamodet slut och jag skrek:

-”Gå till skolan nu för i helvete!!!”

….som den sanna psykologiska pedagog jag är….

….och en stor liten Minsting lufsade iväg, utan jacka, med hängande huvud….

Kvar var en Väldigt Trött mamma med Mycket Dåligt Samvete….och lite huvudvärk….

Suck!