Chockad sitter jag vid köksbordet och tänker på vad som nyss hände:

Med tre hundar var jag på väg till ICA. Toa-pappersinhandling stod på programmet.

Kombinerade kvällspromenaden med Viktigt Uppdrag s a s.

Hundarna skuttade glatt framför mej – Flisa med en sten i munnen, som vanligt.

Alla tre var lösa för vi gick ju på gångbanan, bredvid skogen. Där brukar dom vara lösa.

Vi närmar oss Stora Vägen och jag kallar in Beppe, kopplar honom, och därefter Flisa, som står intill, och ropar sen på Milton.

Samtidigt – och utan att jag uppfattar det – får han syn på sin Kompis på andra sidan Stora Vägen, och sätter full fräs!

RAKT ÖVER VÄGEN!

Jag kan se hela förloppet, som i slow motion, utspela sej i mitt minne:

Milton blir påkörd!

Han skriker rätt ut och snurrar ett varv på vägen. Bilen stannar, och Milton rusar tjutande iväg!

Bort bort!

En man kliver ur bilen. Chockad.

Jag säger:

-”Förlåt! Förlåt! Förlåt! Det var MITT fel! Jag borde ha kopplat honom tidigare! Förlåt!!”

Han tittar på mej och ser tårögd ut.

Efteråt får jag veta av grannen, som hade Miltons Kompis i koppel På Andra Sidan Vägen (och därför såg hela förloppet), att mannen själv hade en hund i bilen, och antagligen lätt kunde förstå hur det kändes för mej….

-”Det var mitt fel! Förlåt!” säger jag igen.

-”Det var inte mitt fel va?!” säger han och tittar på mej.

-”Nej, det var mitt fel! Förlåt!” säger jag igen, och sen springer jag iväg för att leta efter Milton…..

Han sitter ca 200 meter längre bort och ser förvirrad ut.

Jag sätter mej på huk och går igenom hela hans kropp med händerna – känner på sidorna, ryggen, benen….Han säger ingenting, utan står bara där och ser  tagen ut….

Jag kopplar honom och vi går vidare. Han går lite ”vingligt”, men haltar inte…

Eftersom ICA ligger på vägen hem, smiter jag in där och köper toa-pappret….

 …..ja, det låter ju helt vansinnigt, men jag har reagerat så här i andra sammanhang också, dvs jag blir Lugn och metodisk, gör det jag har bestämt/måste och reagerar lååångt efteråt.

Hundarna sitter utanför och väntar  när jag rusar in och köper toapappret.  

ICA Nära har byggt två små ”hund-hus” där hundar kan sitta medan man handlar – superbra! Där är mina hundar vana att sitta en stund och vänta.

Sen går vi hem.

Jag har gått igenom Miltons kropp igen: Under över, på sidorna, benen, nosen, svansen – allt!

HAN VERKAR HELT OSKADD!

Jag tänker att han hade ÄNGLAVAKT!

Att jag hade ÄNGLAVAKT!

Jag älskar ju Milton!

Tack Gode Gud!

Mellan (15 år) har haft en tuff termin med körtelfeber inledningsvis och sen har han liksom inte fått ”igång” kroppen igen….

…kanske inte så konstigt när man närmar sej 185 cm ö h och väger 62 kg….

…………………………………………………………………..

Han växer så det knakar:

*kniiiirrrrr*

-”Vad är det som låter?”

-”Äh! Det är bara Mellan som växer!”

-” ! ”

……………………………………………………………….

Nåja.

Förnamnet har varit ”Orka!” och efternamnet ”Trött!” – fast inte så trött att han orkat lägga sej och sova…. 😛

På alla frågor har han svarat:

-”Vet´nté….”

Så igår:

Mellan STÅR UPP i hallen PÅ KVÄLLEN!

Bara DET gör att jag höjer förvånat på ögonbrynen:

-”Vad gör du?!?” frågar jag.

-”Du sa ju att jag måste röra på mej….” svarar han

….och jag tänker säga:

”….och när började du LYSSNA på vad jag säger?….och när började du GÖRA SOM jag säger?”…

..men jag säger istället:

-”Vad ska du göra då?”

-”Gå ut!” säger Mellan

-”Vart då?” frågar jag förvånat.

Mellan har inte varit utanför dörren på….1 år! Typ. Förutom när han gått till och från skolan. OM han gått till skolan….

-”Bara gå ut!” säger han irriterat. ”Du SA ju att jag måste gå en promenad om dagen!” säger han sen, som om jag vore dum i huvet….

-”Ja, det sa jag ju….” (…för tre veckor sen, och har tjatat om det sen dess, men inget har hänt…)

Han går ut.

Jag håller nästan andan.

”Kan detta vara sant?!?”

Typ.

Efter en stund är han inne igen.

-”Jag duschar!” ropar han till mej.

Senare frågar jag:

-”Vart gick du på din promenad?”

-”Jag sprang Spåret”, säger han, och låter på rösten som om brukar göra det.

”SPRANG Spåret?!?”

Han, som inte ORKAR gå från soffan till sin säng! Han, som knappt orkar gå till toan när han är nödig!

”SPRANG Spåret!”

-”I jeans och t-shirt?!” frågar jag.

-”Ja!” säger han, och  låter igen som om jag är helt dum i huvet.

Han, som står vid spegeln i 1 timme för att få håret ”RÄTT” varje morgon. Han som byter tröja varje morgon och tar fram mikroskåp för att hitta små trådar på den som l igger fel, och därefter ylar om att han inte kan ha den för att ”DEN ÄR HELT FÖRSTÖRD!”…..

Näe, Undrens tid är INTE förbi!

Jag tittar med ett halvt öga på ”Sweet sexteen” på MTV och förundras över att människor kan vara så….ignoranta!

Jag zappar över till ettan, som sänder en dokumentär om en liten indisk pojke som ”springer för att överleva” (kan man tänka….)….

….och så zappar jag fram och tillbaka…

Bortskämda tonåring vill ha Den Bästa Festen och köper klänningar för 80 000 kr, men bestämmer sej sedan för att ”inte ha dom”, för hon hade redan en i garderoben som hon kommer på att hon aldrig använt…och som passar Perfekt till festen…..

Liten indisk pojke föds i slummen av vansinnigt fattig mamma….Barnen har kläder av trasor och kryper och går omkring i gegga och bajs-kiss som rinner i små rännilar runt skjulen som är byggda av plåt och ”det-man-fått-tag-i”. ”Många barn når inte vuxen ålder”, säger speakern. ”De svälter ihjäl eller dör av magsjukor och vanliga förkylningar”….

 Bortskämt tonåring vill ha ett ”pool-party” med utomhus-poolen ”duger inte”, för hon vill ha en inomhus-pool och så plutar hon med munnen och säger att hon blir jätteledsen om inte pappa bygger en inomhus-pool till hennes fest – medelhavsinspirerad – och pappa, som inte står ut med Plutande munnen, låter genast bygga en inomhus-pool…..

Liten pojke blir såld till en man som har ett barnhem. Mamman får 200 kr. Det är mycket. Mannen med barnhemmet ser att pojken har en ”talang” och det är att springa. Han är uthållig, pojken, och kan springa flera kilometer, trots att han bara är 4 år. Pojken ”springer för livet”, för när han springer får han bo på barnhemmet, äta mat varje dag och får en egen säng.

 Bortskämd tonåring får en Ferarri i födelsedagspresent. Vit med rosa skinnklädsel, men för att hon inte ska pluta med munnen surt igen, får hon också en ”märkes-diamant-klocka” (förstås!). Och till festen är det givetvis en superkändis inhyrd som sjunger och dansar och gör festen Perfekt.

Pojken är 5 år och Mannen med barnhemmet, ska låta pojken springa ett ”dubbel-maraton”, dvs 7 mil! Hela Indien engagerar sej i detta. Mannen och Pojken blir Kändisar! En del tycker att pojken är duktig och begåvad, andra tycker att Mannen är elak och utnyttjar den lille pojken, som ”springer för att överleva” (och ”bli älskad”?).

 Bortskämda tonåringen är nu glad – iallafall i några dagar. Förhoppningsvis.

Pojken springer sina 7 mil – påhejad av människomassor. Pojken ser döende ut i slutet. Han får en kollaps, ögonen far runt i huvudet, han får kramper….Mannen tvingar pojken att springa ”lite till”. Pojken är lydig. Gör det han bli tillsagd. Hela tiden. Springer för sitt eget liv. Han ser döende ut där han sitter på en soffa och ska bli intervjuvad. Han kräks. Kaskader…….Det enda han egentligen vill (tänker jag) är att bli älskad, och överleva…..

Bortskämda tonåringen är trött på sin Ferrarri – nu är den ”gammal”…..Hon vill ha en Annan bil – helrosa! Hon plutar med munnen….

Tänk om hon kunde pluta med munnen för Pojken i Indien – bara lite.

Då kanske han kunde få bli älskad för den han är, och slippa springa för livet….

Dagens fundering:

 1) Har Vissa människor inget samvete?

2) Känner Vissa människor  ingen empati?

Jaha!

Då är man här då.

Efter 5 år på Aftonbladets blogg ska jag ”börja om” här….

Det känns som att gå med vingliga ”Bambi-ben” ut på svag is.

Det tog flera år att lära sej vad alla ord betyder, hur man sätter in bilder, hur man fixar till det på sin blogg….

….och till slut fick jag till det så att jag var nöjd…och bloggade ”så in i helvete”…för jag ääälskar att skriva!

Och så fick jag ”blogg-vänner”…..och så trodde jag att jag skulle få ”leva lycklig på Aftonbladets blogg ever after….” . Men icke!

Jag har sett bloggandet som ett slags Dagboksskrivande, och jag tänkte att mina blivande barnbarn kanske ville läsa om ”Livet i början av 2000-talet” när ”farmor var någorlunda ung”…..

SÅ tänkte jag!

Men SÅ tänkte inte Aftonbladet!

Och JAG är den som får tänka om.

Så nu gör jag det.

Här.

Välkommen kära jag!

PS. Jag ska försöka få över mina över tusen inlägg på Aftonbladets blogg, men ”data-dyslektiker” som jag är, kommer jag kanske inte att lyckas med det….Och dom du vill läsa lite av vad jag skrivit ändå, finns jag på: http//:blogg.aftonbladet.se/mammatillfyrakillar .  fram tiill den 30/6. DS

….hoppas jag.

Det känns SEGT.

 Livet.

 Som att gå i sirap.Trögt. Jobbigt. Inte roligt. Tråkigt.

Grått.

Det känns som om jag är bakbunden…..

…… och instängd i en bur.

Jag får inte flyga.

Jag får inte luft.

Jag kan inte andas.

Det gör ont. Lite grann. I bröstet.

Kanske sitter där en liten svart gråtklump….

Det är tråkigt. Jobbigt att alltid vara ensam om ansvar. Ensam om att besluta och bestämma. Ensam om förluster och vinster. Ensam om allt!

Jag är fanemej så jävla LESS på att vara ENSAM!

Jag är så jävla i helvete otroooooligt less på att fatta alla beslut, inte ha någon att diskutera med om barnens väl och ve, inte ha någon att diskutera med om LIVET och Viktiga Saker….

Så less på att Bestämma Själv.

Jag är så inihelvete less på att vara ”otrygg”….

…..på att sitta i båten ensam, vid rodret och styra.. ..över höga vågar och i stormar och i regn och blåst…..ingen som tar över ibland, ingen som hjälper till eller stöttar….eller avlöser….eller……..

Jag är….

SÅ

JÄVLA

 LESS!!!

Och trött på att vara Stark och Duktig och Kunnig och Klok och ”Borde-Veta-Kunna-Vara-Bäst-Klok-Lugn-Sansad-och-Vuxen!”

Jag vill inte!

Vill

inte

…..men…..

Jag måste!

Mellan är äckelmagad. Det har han alltid varit. Han var den som aldrig kladdade med saker eller blev smutsig,  som liten – till skillnad från Storing som var ett enda klet hela han – jämt!

Storing älskade att kladda och gegga och undersöka – allt! På alla sätt!

 Minsting med.

Scenario i natt:

-”Jag är TRÖTT!!! Varför får jag aldrig gå och lägga mej?!?” Mellan ligger i soffan och *fräser och svär*

-”Eeeeeh?! Va?!? För VEM får du inte gå och lägga dej, och varför??” frågar jag förvånat.

-”Jag får inte för DEJ!!!” fräser Mellan, som om jag vore dum i huvet för att jag inte FATTAR.

-”Eeeeh?! Nähä!? Har jag sagt det, eller vad?!” Jag förstår ingenting.

-”Näe…..men Minsting sover ju inte!!” fräser Mellan

Nä, det är klart; En 15-åring kan ju inte gå och lägga sej före en snart 12-åring…..Huuuur kunde jag ens TRO det eller TÄNKA så feeeeel!?!?!

-”Jag är TRÖTT!” ropar Minsting hjälpsamt från sitt rum….

-”Gå och tvätta dej, så kan du sen lägga dej FÖRE Mellan”, ropar  jag tillbaka.

Minsting går och tvättar sej, och lägger sej därefter.

Mellan går och tvättar sej….och går in i sitt rum….och så hör jag hur han bryter ihop i någon slags inre utbrott…..

-”Vad är det?!” frågar jag när jag kommer in i Mellans rum, och han står fullt påklädd och dunkar huvudet lätt emot väggen, irriterat.

-”Minsting har äcklat sej i mitt rum!” fräser Mellan.

-”Äcklat sej?! Hur menar du?”

-”Du måste byta lakan! Jag tänker INTE gå och lägga mej i den sängen där Minsting äcklat sej!”

-”Eeeee, nu får du förklara. Jag förstår ingenting. VAD har Minsting gjort i DIN SÄNG?!” frågar jag

-”Han har äcklat sej!!!” fräser Mellan igen.

-”Jag vet inte vad det innebär och betyder. Förklara så att jag förstår”, säger jag igen.

-”Han har varit i mitt rum, och tagit dataspel ur min hylla och slängt dataspel på min säng….. och säkert har han NYST på min säng också! Jag tänker INTE sova i dom lakanen. BYT!”

(Förklaring: Minsting är förkyld)

Jag känner att Mellan laddar upp för ett jävla utbrott, mitt i natten, och min hjärna går i 180 för att begripa vad det är han VILL egentligen och varför han spelar ut det här NU!

Som den terapeut jag är går jag igenom en massa olika idéer i huvudet:

Känner han sej utanför/ensam/övergiven/orättvist behandlad? Har någon varit dum mot honom? Känner han sej inte älskad? Har han råkat ut för något? Är det något han vill berätta/säga men det är svårt att uttrycka?

Eller är han helt enkelt bara trött och irriterad? Och tonårig.

Pust, liksom.

Medan jag försöker ”känna/lyssna av” situationen, springer jag in och ut i Mellan och Minstings rum hit och dit och nattar den ena (Minsting) och kompromissar med den andra (Mellan).

En sak är säker: Jag tänker INTE byta Mellans lakan. Någon måtta får det vara på ”äckel-larvet”!

Och det säger jag till Mellan.

Ska han nu stå och små-dunka huvudet i bokhyllan hela natten? tänker jag och funderar på om jag ska:

…….. ignorera honom, och gå och lägga mej själv……

…….  ELLER försöka få honom att sätta sej ner och prata om vad det är han funderar på……

…….  ELLER ilsket fräsa: ”Gå och lägg dej, ungjävel!”

Mitt inre pendlar mellan dom här tre alternativen och min intuition säger……ingenting. Nada. Den har redan gått och lagt sej.

Till slut säger jag:

-”Sätt dej ner här Mellan”, och så sätter jag mej själv på hans säng och klappar på sängen bredvid mej.

Sen försöker jag PRATA:

-”Är du ledsen för något? Arg? Är det något du vill PRATA om?”

Mellan bara fräser:

-”Äh! Lägg av! Du är inte på ditt jobb nu!!”

Jag suckar. Näe, jag är inte på mitt jobb, men hjärnan har jag med mej, och den sitter där den sitter med alla tankar som går igång….

-”Jag LOVAR dej att Minsting inte har nyst i din säng!” säger jag så övertygande jag kan.

– ”Jag lovar! 100 %. Jag lovar också att han inte legat i din säng eller ens tagit i din säng….Han har bara lånat dina pc-spel – utan lov – och det får han ju inte! Men han har inte nuddat din säng!”

Till slut är Mellan antingen övertygad om sängens duglighet, eller så är han helt enkelt bara sån inihelvetes trött, så han lägger sej….och somnar.

Puh!

Var det Någon som sa att det var enkelt att vara förälder?

Någon?!

 *tittar mej HOTFULLT omkring*

Nä, tänkte väl det….

Jag är en otroooligt Ovanlig Mamma. Kanske Den Enda i sitt slag.

 Forskare borde springa runt här och undersöka mej och mina barn, och kolla upp oss om 2 år, 5 år, 10 år och 30 år……

För HUUUUR är det för barn att växa upp med en mamma som struntar i att det är stökigt och som INTE blir galen på smulor i köket och som INTE tjatar om städning…….

……….. och som INTE bryr sej ett skit om HÖGAR av jätteskor i hallen – mitt framför dörren?

Det borde vara jätteintressant att Undersöka vad det blir av sådana här söner….

Visserligen bor dom då och då hos en pappa som har golv som man kan operera på, och undanplockat så man undrar om man kommit till IKEA:s rumsvisningar….

….men ändå!?!

Det ligger grejer och saker överallt ofta, men vi klättrar glatt över dom, eller puttar dom lite åt sidan…..

Vi glömmer stänga skåpsdörrar och torka undan smulor, men det går bra ändå!

Vette faan hur vi överlever…….

….. när jag hör hur andra föräldrar fullkomligt bryter ihop av några glas på vardagsrumsborden och tallrikar i barnens rum och kläder på golvet…..och hur dom tjatar om hur viktigt det är att Städa….

Så jag funderar:

Är det bara JAG som är så här, och som inte retar mej på stök och bök och sånt?

Troligen är det så.

Jag är Unik i mitt slag.

Troligen kommer mina söner att bli Pedanter av värsta sort…..

….he he he….

Värsta tonårsupproret mot ”Slarv-mamman”:

     Pedantiska, Superorganiserade och Planerande söner…

*ryser*

Jag kör fram bilen nära dörren, för att lasta ur alla kassar ur bilen….Det är egentligen GÅNG-vägar där, men man FÅR köra in för att ”lasta av”. Det har jag gjort förut, och det kommer jag att göra igen.

Jag ser en ”gubbe” komma åkande i sin permobil, så jag ställer bilen lite åt sidan på gångvägen så att han ska få plats att åka förbi på gångvägen….

Jag lastar ur bilen och går in med varorna i min lägenhet. När jag kommer ut igen kör gubben precis förbi min bil – fast på ANDRA sidan! Två hjul måste då köra liiiiite grann på gräsmattan….Oj oj oj!

Han fräser något surt åt mej om att jag står i vägen och att man inte får parkera på gångvägarna.

Då nästan svartnar det för ögonen och det börjar ryka ur öronen, och hela kroppen ställs in på ”ANFAAAAALLL!!”.

Jag lyfter upp gubben ur permobilen och kastar iväg honom. Han flyyyyger i en stor båge över hela gräsmattan.

Sen klättrar jag upp på permobilen och hoppar på den, boxar på den och sparkar på den, samtidigt som jag skriker rätt ut….någon slags Tarzan-vrål:

-”AEAAAAEEEEEAAAAAEEEEEEAAAAAAA!!!”

Så hoppar jag in i bilen och kör över permobilen flera gånger – fram och tillbaka, fram och tillbaka.

När den är tillräckligt tillbucklad, kliver jag ur bilen igen och lyfter även upp permobilen och kastar iväg den så att den hamnar precis intill gubben som ligger kvar där han hamnade, och bara gapar.

Jag ser hur han fingrar efter sin mobil, men jag tar några stora kliv fram till honom, rycker mobilen ur hans hand och slänger den mot garageväggen så att den går i tusen bitar.

Jag tittar med iskylig blick på gubben och fräser:

-”Skaffa ett liv!”

…..och sen går jag in….och smäller igen dörren!

Bilen får stå kvar på gångvägen, en timme extra….ba´fatt!!

Och gubben vågar inte säga ”yxskaft” till mej resten av sitt liv!

Typ.

 ………………………………………………………………………

Så VILLE jag göra iallafall…..när gubben fräste….

…för att du vågar berätta om din utsatthet som barn, för att du orkar berätta för oss alla om dina svåra upplevelser. Att vara utsatt för sexuella övergrepp av sin tränare OCH styvfar måste vara helvetet på jorden! Att vara utsatt för den som ska göra en duktig och bra, som älskar ens mamma, och som mamma älskar. Den som ska uppfostra en, och den som var med dig nästan dygnet runt (utom i skolan)…. Usch, vilket svek (av honom)!

Du är modig, Patrik. Och du hjälper alla dom barn som utsätts idag, genom att du berättar, för kanske vågar dom också då….eller så känner dom sej bara ”mindre konstiga” och känner kanske ”mindre skam” när dom förstår hur svårt det var för dej….för då förstår dom både att dom inte är ensamma….och så förstår dom hur svårt det är för ALLA att berätta……

…..och när en Kändis har varit utsatt, och vågar berätta om det, visar det ju att ”vem-som-helst” kan bli utsatt….Man är inte Extra dålig eller ful eller konstig….Vem-som-helst kan bli utsatt – t o m en snygg höjdhoppare!

Tack, Patrik! Du hjälper både dagens och gårdagens utsatta barn genom att du vågar berätta. Det är modigt och starkt och jag hoppas det också hjälper dej.

Hoppas också att du får mer stöd än påhopp när du nu berättar detta, och att Människors rädslor inte tar över och kastar för mycket skit på dej.

Du är värd allt stöd i världen av alla oss andra!

Tack igen.

Jag har jobbat med utsatta barn i 22 år….Dom finns och dom fortsätter finnas. Och dom behöver Modiga Män som du! Vuxna offer som vågar berätta. Styrkekramar till dej!

Tack!

Så fort jag är med Minsting får jag ta del av hans härliga  Funderingar, för dom ploppar upp som små bubblor heeeela tiden, oavbrutet:

-”Mamma, det är så jobbigt med grenar, för dom sitter så hårt på träden! När man ska ha en gren så håller den sej liksom fast – skithårt!”

-”Mamma, jag känner faktiskt hur jorden rör sej….” *känner efter noga* ”Ja, faktiskt – det gör jag!” *glad*

-”Jag skulle vilja vara hund för en dag….fast då skulle jag vilja vara DIN hund! För då skulle jag kunna kissa och bajsa var jag vill!”

-”Men, det får man ju inte när man är hund! Man får inte kissa och bajsa inomhus!” säger jag då.

-”Jamen, jag skulle inte vara rumsren….och det var ju bara för en dag!…..och så vill jag så gärna lära mej skälliska…och lyssna på vad hundarna pratar om…..”

-”Mamma, om man har ena armen UTANFÖR atmosfären och andra armen INNANFÖR atmosfären…Hur blir det då, tror du? Tror du att man liksom blir sprängd på ena sidan men inte på andra? Eller skulle man liksom sätta ut näsan innanför och andas, och sen vrida på huvudet och inte kunna andas?”

-”Mamma, varför får inte vi följa med till Stenis? Är det för att ni vill ha sex hela tiden?” *skrattar*

Själv sätter jag i halsen, harklar mej och säger:

-”Eeeee, ja det är ju det enda vi vill förstår du väl!! Ha ha ha ha ha!….Närå!……”