Om du är havet så är jag båten
om du är skrattet så är jag gråten
Om du är vågor så är jag stranden
om du är armen så är jag handen
Om du är himlen så är jag stjärnor
om du är måsar så är jag tärnor
Om du är orden så är jag rösten
om du är våren så är jag hösten
Om du är grunden så är jag huset
om du är mörkret så är jag ljuset
Vi hör ihop som dag och natt
du är mitt allt – du är min skatt
Det som blev över…
……sen…
……efteråt……..
…..när jag försökte förstå….
…….var:
”ÄH!”
precis så
bara
typ
….när jag inte svarar i telefonen….
Grejen är ju att jag gillar inte att prata i telefonen, gillar inte att svara i telefonen och skulle helst vilja leva utan telefon helt!
Men jag vill ju prata med honom när vi inte träffas! Så jag måste ju svara juh!
Jag får lite lätt ångest när telefonen ringer – känner mej stressad.
Det är som om telefonen skriker: ”KRAAAAAV!!!”.
Fast det gör den ju inte.
Visst kan jag analysera min ”telefon-noja”, och kanske den t o m går att ”bota” …….
……..men jag har haft en ”avog” inställning till telefoner nästan hela livet…
…….och det blev MYCKET VÄRRE när barnen var små, för så fort jag ens tänkte ”telefon”, så Hände det något:
Någon ramlade/slog sej i huvudet/skrek/slog sin bror/drog ner ett varmt strykjärn från en strykbräda (Ha ha ha! Nu skojade jag! Vad skulle jag stryka??)….
….och stressen ökade mastodont-artat.
Telefon = KRAV! = STRESS!
That´s it!
Josefin Craaford lider av samma åkomma. Skönt att höra att man inte är ensam, tänkte jag när hon berättade det på ”Vakna med The Voice”.
Typ.
JAG skulle klara mej utan telefon….
……om alla som ville kommunicera med mej, mailade, SMS:ade eller chattade istället.
Men det vill ni inte.
Ni telefon-bögar!
Ni som har telefonen klistrad till örat dygnet runt, och som inte kan ta ett steg utan att kolla i telefonen att steget var åt rätt håll…typ.
Ni får prata hur mycket ni vill, med vem ni vill, och hur ni vill….Jag bryr mej inte.
Men jag TYCKER INTE OM att prata i telefonen!
Får ”ångest light” av det.
Sorry, Stenis!
Men så är det.
Så jag tror jag kommer att fortsätta ”glömma sätta på ljudet”……
…….. och ”glömma telefonen på jobbet”……
……..och ”glömma telefonen….” lite här och där…..
……för jag har någon slags inbyggd ”glömmighet” vad gäller telefonen…..
Och när jag upptäcker att jag glömt den någonstans, suckar jag lite (lättat) och känner:
Och inte ens när älskade Stenis ringer, känns det enkelt.
Faktiskt.
Det är lite bökigt och lite jobbigt att svara i telefonen , och att prata i telefonen – alltid!
Svårt att förklara det på annat sätt än att det är lite ”ångest light” över det….
Det är bättre på jobbet. Då svarar jag och är mitt ”jobb-jag”, och då är det lättare att hantera. Men ingen njutning eller självklarhet.
Men det är lika jobbigt att ringa upp någon där.
Jag gör det, för jag måste, men det tar emot.
Varje gång.
Begripligt?
Inte?!
Näe, inte för mej heller….
….men det är som det är….
….och jag tycker nog att jag är rätt okey ändå….
Levnadsduglig.
Typ.
Det blev en sen långpromenad. Men det gör ju inget, när det är så ljust, tänkte jag.
Så jag knatade in i skogen – på Långa Skogspromenaden.
Hundarna gjorde saltomortaler av LYCKA: ”Skogspromenaden!!! JIPPI!!”
Mitt i skogen kom jag att tänka på VARGARNA!
Shit bah!
För någon vecka sedan blev en hund uppäten/dödad av en varg rätt nära här…..
…..och det stod om det i Tidningen….
…..och ”folk” sa att dom inte vågade gå ut med sina hundar längre – iallafall inte i skogen – och iallafall inte okopplade (vilket man inte ens FÅR, när det är vår! *harkel*)…..
Nåja.
Mitt i skogen, på kvällen, med två okopplade hundar, försökte jag skapa en Plan.
Planen för vad jag ska göra om Vargen kommer!
I tidningen stod det att man skulle ”låta” och ”vifta” ,har jag för mej…..eller var det ”vifta INTE!”??? Näe, jag minns inte – skit i viftandet!.
Jag är nästan säker på att man skulle ”PRATA HÖGT” för att vargarna skulle förstå att man var människa:
-”Titta här! JAG HAR TVÅ ARMAR OCH TVÅ BEN OCH INGEN PÄLS. JAG ÄR ALLTSÅ INGEN VARG!” skulle jag säga…
…..sen skulle man gå EMOT vargen…..eller var det ifrån??? Jag minns inte….
Man skulle iallafall inte springa ifrån, för då skulle dom känna jaga-instinkt….Så min ”flykt-instinkt” måste jag ”hålla i”. Hårt. Och andas djupt. Och fokusera på Planen.
Det jag bestämde mej för var att klättra upp i ett träd. För jag tror varken jag skulle våga gå EMOT eller IFRÅN vargar, och prata högt, samtidigt.
Så min plan blev:
Klättra upp i ett träd. Överge hundarna.
”Förlåt mej hundarna, men jag skulle faktiskt överge er om det kom några vargar…
……och så skulle jag klättra upp i ett träd”.
Nu är det så att jag är ingen hejjare på att klättra i träd, och har troligen aldrig varit det. Dessutom är jag höjdrädd, men jag utgår ifrån att ADRENALIN-påslaget, som det skulle innebära att träffar ett par vargar i skogen, skulle göra att jag FLÖG upp i ett träd….
….så jag började titta efter klätterbara träd.
Vet ni hur många klätterbara träd det finns i en skog? I allafall i ”min” skog.
Inte många.
För det är mest bara tallar. Som är alldeles ”nakna” nedtill.
Jag tänkte på mina skor. Om jag skulle kasta av mej dom eller ha dom på mej….men så tänkte jag att det ”ger sej” nog….
Sen funderade jag på hur länge jag skulle sitta i trädet – kanske hela natten!? – och hur det skulle kännas att se sina hundar bli sönderslitna och uppätna av vargar…..
Sen var jag hemma igen.
Ouppflugen och med ouppätna hundar.
Puh!
….att bry sej?!?
…………………………………………………………………………………………………………………
* Att bry sej : i detta inlägg = Att köpa present/överraska med något/skriva något fint/köpa ett kort/göra något fint till sin KVINNA på hennes födelsedag (julafton gills också). *
…………………………………………………………………………………………………………………
(Är det så att den här bilden visar Sanningen? Och det är bara för mej att Gilla Läget???)
Alla (män) TROR att dom gör det, men i VERKLIGHETEN gör dom det INTE.
Iallafall inte ALLA!
Det finns givetvis 39.874.884 stycken undantag, men nu skriver jag inte om dom!
Jag skriver om Dom Andra – dom som ”skiter-i-det” (här kallar jag det för vad det är, och mjukar inte upp det med att låtsas att det är glömska).
Ni får stå med huvudet i….. benstocken…tänkte jag skriva….Huvudstocken??… SKAMPÅLEN!
Först vill jag bara säga:
”Skäms på er!”
Och sen vill jag bara lägga till:
Det finns inga ursäkter för beteendet!
Dom är slut, finito, borta! Slutanvända!
Sålda, på rea – hela bunten!
Sen fortsätter jag, med min mer Förstående sida:
VAD I HELVETE ÄR DET FÖR FEL PÅ ER???
”Vaddå?!?” undrar då alla.
Ja, HUR I HELVETE KAN MAN STRUNTA I / GLÖMMA SIN ÄLSKADES FÖDELSEDAG?!?
(…..och hur kan man älska någon och ändå glömma bort/strunta i henne?? )
Obegripligt, i min värld.
Men Något Helt Annat i Deras Värld.
Tydligen.
Och det är det jag inte förstår!!
VARFÖR i helvete? Och HUR?
JAG visste i alla år som barn, att mamma skulle bli lite ledsen, lite ”nedslagen i skorna”, lite deppad och väldigt besviken på pappa VARJE gång hon fyllde år. Mina systrar visste också. Alla visste det, utom pappa….
Var han utvecklingsstörd, kan man då fråga sej?
Näe. Han var TYP normal. Tror jag……
Vi systrar ville INTE se mamma ledsen och besviken, och vi ville att våra föräldrar skulle älska och uppskatta varandra, så vi PÅMINDE pappa inför mammas födelsedagar (och vi tipsade honom om presenter till mamma inför julen)…..
Vad hände? Pappa ”glömde” ändå! Och mamma blev ledsen och besviken, kände sej ”icke-älskad” och ”obetydlig”.
….men sa: ”Det göööör inget….”.
Varje år.
Då säger alla män som glömmer, till (obegripligt) försvar för sej själva: ”Men det är väl finare att ge presenter och uppskatta alla andra dagar?!? Varför ska man just bry sej på födelsedagen??!”
…..eller nåt sånt….
Och då säger jag:
-”Skit på er hela högen, för ni köper inte ens en ros ”alla andra dagar”!” Inte bryr ni er mer än andra, heller! (dom som faktiskt köper presenter till sina flickvänner/kvinnor/fruar)
DESSUTOM:
Säg den kvinna som INTE vill bli ihågkommen och uppskattad lite extra på sin födelsedag!
Och så ett litet passus: FINNS det över huvud taget kvinnor/tjejer som glömmer sina mäns/pojkvänners födelsedag? Existerar det ”såna”, liksom?
Min lillasyster (som inte är så liten längre…JO, i kroppen, förstås – maratonlöperska som hon är – men hon är inte så UNG längre….) tex, hon har levt med sin man i USA i ca 25 år! Hur många gånger har hon blivit uppvaktad på sin födelsedag?
En? Två? Ingen? Vet inte.
Det jag vet är att hon förmedlar sin besvikelse efter sin födelsedag, varje år, och jag får lust att åka till USA och klå upp hennes man….eller iallafall skälla ut honom efter noter….
…för det gör man inte själv…..
Man står inte där, som en barnslig liten 3-åring och skriker:
”Jag ville ha en present av just DEJ för jag ville känna mej extra VIKTIG och älskad just idag av dej!
Jag skiter i min mamma, mina syskon, mina vänner och hela jävla världen – jag ville känna mej VIKTIG för just DEJ just idag!!” ”
Så skriker man inte…..även om man skulle vilja….
Man bara går undan, ler lite och säger:
-”Det göööör inget….”.
Ska man vädja, be och böna?
Eller kanske tortyr?
Om man kramar hårt om pungkulorna och fräser:
-”Ge mej en jävla liten kärlekspresent annars klämmer jag hårdare!!!”
Fattar ni inte att:
DET ÄR VIKTIGT att bli ( EXTRA) UPPSKATTAD och ÄLSKAD på sin födelsedag! Det är viktigt alla andra jävla dagar också, men att bli bortglömd just DÅ gör extra ont.
Jag vill egentligen inte hämnas…… För jag är inte ”sån”, men jag känner hur den ”låga hämnd-nerven” darrar av upphetsning där inne:
”Vänta du till DIN födelsedag….he he he….Fy faan vad jag ska glömma! Och fy faan vad jag ska se till att inte vara i närheten av några affärer….och jag ska både tappa min plånbok och råka klippa söner mitt kontokort….och fyfaan vad jag ska njuuuuta när jag ser dina ledsna ögon….och hör din röst säga: Det göööör inget!….He he he…..”.
………………………………………………………………………………………………………………
Det är inte att FÅ EN GREJ som är viktigt – det viktiga är att Ni Bryr Er – att ni tänkt och gjort något.
Det kan vara ett litet kort där det helt enkelt står: ”Jag älskar dej” eller ”Du betyder allt för mej” el dyl….Det kan vara en skål, som du såg i en affär och som ”liknar den skålen som finns hemma hos din farmor som du sa innehöll så många Minnen…” etc….
Det är inte så jäkla svårt som du får det till!
Faktiskt!
Så…… VARFÖR?!?
Inte min fot! ”Bildlånefot” från Google. Fel tå dessutom….
….säger min högra långfingertå.
Varför har inte tårna EGNA namn, förresten? Jorå, jag kan barnleken: ”Lilltåa, tålilla, tillerosa, kroknosa och stortompen opp i vädret!” …
….men jag kan väl inte säga att :”…..tillerosa inte vill ha sommar”?
Då skulle ju ingen fatta!
Barfota i skorna, säger alltså långfingertån:
-”Sätt på dej strumporna eller så gör jag ett sår på mej!”
Så gjorde den det.
För jag lydde inte.
Så nu får tån en liten ”egen extrastrumpa” (ett plåster)…
…ett tag…
…tills den vant sej..
…vid att vara naken….
Man måste vara snäll mot dom små liven….man har ju bara….tio!
SEN vill den nog ha sommar!
Tror jag.
………………………………………………………………………………………………………..
Stenis säger att han ”- … viftar med Intresseflaggan…” och jag ser hur den kommer ner från Anslagstavlan….
……igen….
……men vem bryr sej om vad HAN tycker…
…..om min tå?
Islin är en tjej som fått kämpa alldeles för mycket i sitt korta liv….och vi behöver hjälpa henne – vi som kan! Stötta, uppmuntra, krama om, finnas där för henne….så att hon orkar lite till….
….och lite till…..
….och lite till….
-…..och får chansen att uppleva Lycka, Kärlek och Trygghet!
Det som ALLA borde få från början, men som alla inte får….
DET skulle jag vilja ge Islin, men jag kan inte….
Jag är för långt bort, och jag är ”bara jag”…..
Men kanske om vi hjälps åt: Du och jag och alla som bara kan skriva här på bloggen!
Stötta Islin!
Med ett ord. En tumme! Eller vad som helst!
Stötta Islin!
Hon behöver oss!
IDAG!!
Min mamma bor nära Stenis….men ändå långt bort…
…iallafall när det gäller att HINNA i tid!
Tiden är aldrig min Bästa Vän.
Inte Stenis Bästa vän heller…
Där är vi rätt lika.
”Vi hinner”, säger vi och klämmer in både det Ena och det Andra…och så hinner vi……
…..INTE!
….för vi kommer för Sent till min mamma…..
…och jag säger till Stenis:
-”Det är DITT fel!”
…och han säger till mej:
-”Näe, det är DITT fel!”…..
….och sen säger han:
-”Förlåt att vi är så sena!” till min mamma, som säger:’
-”Ja, men joooo….men….”
…och vi förståååår att hon har väntat…..
….och jag säger att:
-”Vi räknade fel och vi samarbetade fel och inte alls, med handling och allt…. och sånt…”
….men det är ändå svårt att Förklara, för när det gäller Tiden är vi nog alldeles för lika…..Vi tror liksom att Tiden är på Vår Sida…..men det är den inte…..
…men jag tror att jag tror det mer än Stenis..
…..men tillsammans blir vi…. Omöjliga!…..
…..men jag säger, som tröst, att
-”om man inte tittar på klóckan, och ändå gör så gott man kan, så är det liksom inte Tidens fel….utan mer Planeringens….eller vad det är….”
Men
….mamma är ändå glad över att vi kommer och att vi har mysigt tillsammans och pratar om NU och om DÅ och om Förritiden och Nuförtiden….
….och att vi dricker Sherry, och Öl och nubbar och drinkar…..och äter gott…..
Sen vinglar vi hemmåt. Jag vinglar mer än Stenis och han skrattar åt mej och frågar sej vad ”folk ska säga”…
…..men vi möter inget ”folk” …..vad jag ser……
Väl hemma ska vi försöka se på Körslaget…om det går…..och det tror jag faktiskt….för än är inte kvällen slut…för mej….
…tror jag….
Jag ”startade” när jag vaknade vid 10.30 genom att tänka:
”Nu ska jag snart åka” (kl. 13.00)
…men sen var det en så himla fiiiiiiiin film på Canal+ som jag fastnade framför, som handlade om hunden ”Hachiko” och hur han väntade på sin husse vid en tågstation år ut och år in, efter det att husse dött….etc…Jag och Minsting såg den, och jag sa till honom efteråt:
– ”Om jag dör; berätta det för Flisa då, så hon inte ligger i köksfönstret och väntar i 10 år…”
-”Okey!” sa Minsting.
(Fotnot: Flisa ligger alltid och väntar på mej i köksfönstret när jag inte är hemma…)
Nåja.
En hundpromenad, dusch, sminkning och packning senare så var jag på väg….vid 13-tiden….
Först tog jag min ”illegala” bil till Roslagsbanan.
Sen Roslagsbanan till slutstationen.
Sen T-banan till T-centralen.
Sen SJ-tåg till Västerås.
Sen SJ-tåg vidare till ”Världens Ände”.
13 mil tog alltså 3,5 timmar att åka!
Hundarna skötte sej (som alltid) som Änglar hela resan och vi träffade både mysiga hundägare och härliga kattägare på vägen…
Nu är jag framme iallafall.
Hos Stenis.
Och jag njuuuuuter av att det är SOMMAR ute, fast det bara är april!
Och jag njuuuuuter av att jag har Stenis och hundarna……
….. och att jag lyssnar på MIN musik på Spotify.
Kan livet vara bättre?!
En del blogg-inlägg handlar nästan bara om andras blogg-inlägg, och hur ”dumma i huvet” dom verkar vara. Andra blogg-inlägg koncentrerar sej på att uppröra sej över andras kommentarer, eller att dom själva ”hamnar i bloggbråk” stup i kvarten….
Ytterligare andra bloggare har fullt upp med att ”läsa runt” och reta sej på alla ”korkskallar” som finns här, och så finns det ett gäng som bara skriver också, och som tycker det är kul!
Jag klev in här en gång i tiden, för att jag alltid skrivit dagbok, och för att jag alltid haft behov av att skriva, och för att jag alltid ”skrivit av mej”.
Helt enkelt för att jag älskar att skriva!
Och för att jag tycker om att TYCKA!
Om allt och inget och lite däremellan.
Att folk kunde kommentera och tycka till och sånt, tänkte jag inte på dom två första åren…typ.
Men nu har jag blivit ”blogg-beroende” och läser i ”mina blogg-vänners” bloggar och tycker om att följa dom från dag till dag….och ääälskar när dom (ni) skriver i min blogg!!
Love it!
Men jag kan inte låta bli att fascineras över dessa människor, som på något underligt vis hela tiden fastnar i att ”bråka” och ”baktala” varandra (säger dom i sin blogg)…..
…..och själv märker jag ingenting av det!
Nada!
Njet!
Och det är jag glad över.
Men ni som kliver in i blogg-bråken:
Varför kliver ni helt enkelt inte ut igen och VÄLJER att inte kommentera, inte tycka till, inte bråka tillbaka? Om ni inte VILL bråka, varför gör ni det då?
Varför suddar ni helt enkelt inte bort elaka kommentarer? Och varför kommenterar ni när ni tycker någon är dum i huvet? Varför struntar ni helt enkelt inte i att kommentera och låter bli att gå in där igen?
Jag blir både fascinerad och beklämd över att ni ”tillåter” er själva att bråka, för det är ju ett VAL ni faktiskt gör.
Det går ju inte att bråka med någon som inte bråkar tillbaka, eller hur?
Människor är verkligen fascinerande…..
