Idag är i morgon igår.
Så nu kommer fortsättningen:
Upp tidigt.
Hatar att gå upp tidigt på helger! Det gör man ju alla andra dagar! Så därför är en utav grejerna med att man känner att det är HELG, att INTE gå upp tidigt, och att INTE stressa iväg.
Men idag gjorde jag det. För Mellans skull.
Ibland måste man ”bita ihop och just do it!”.
Iväg med bilen och satte på GPS:en:
– ”Sväng vänster om 250 meter”, sa GPS:en vänligt, och gjorde jag inte det sa hon:
– ”Gör om rutten”, åsså gjorde hon det.
Min förra GPS sa: ”Gör en U-sväng” när jag inte gjorde som hon sa.
Den här GPS:en är alltså mer flexibel. Lite mer självständig, kan man säga. Påhittig.
(Typ, som ovan, fast inuti bilen…)
Det var så enkelt att köra med GPS så att jag hade kunnat luta mej tillbaka och lägga armarna bakom huvudet och sova en stund….
Not.
Men nästan…..
Sååå skönt att inte vara på helspänn hela tiden, och försöka lista ut åt vilket håll jag ska åka – och sen när jag snurrat till det – försöka igen….
Nej, det hjälper inte att fråga om vägen, för då säger ”tanten” man frågar: ”Kör till vänster där borta vid det gröna huset, och sen tredje till höger och därefter tar du vänster igen vid Statoil och sen är det rakt fram ca 1 km, så är du framme!” och jag tänker så det knakar på allt hon sagt, och tackar och kör….
….och så börjar jag: ”Sa hon vänster eller höger först?….och var det ett helgrönt hus eller var det en fabrik?….och vad sa hon för bensinmack – Q8 eller Statoil?” och så är det lika snurrigt igen….
Tack Gode Gud för GPS!
Nåja.
Jag kom fram till Skatboet. Och där bodde dom, alla konfirmander. I små stugor på ett berg – precis som små skatbon.
Mellan kände sej ”jättesjuk”, sa han och hängde med huvudet….
Jag trodde det var ”föräldrafika”, typ, men det var det inte. Det var: ”Ta-ditt-barn-och-åk-iväg-stund”.
Så vi åkte till McDonalds, och han började gråta, för han mådde så illa.
Jag kände på hans panna: Het.
Suck!
Tryckte i honom lite Alvedon och så satt vi där.
Han ville inte ha något att äta, för han mådde så illa….men till slut gick jag iallafall in på Mc Donalds och köpte ett ”Happy Meal” (inte för att han äter Happy Meal längre, men jag tänkte att det räcker med en LITEN måltid…). Han fick i sej hamburgaren, men inget mer.
Så satt vi där och pratade lite..
…..och funderade fram och tillbaka på om han skulle stanna kvar, och hoppas att febern går över, eller åka hem…
……fram och tillbaka….fram och tillbaka….
Vi åkte tillbaka till Skatboet och pratade med en ledare. Han tyckte att vi skulle ”avvakta”……
Vi avvaktade…
Åh, vad vi avvaktade….
Sen tog vi ett vingligt beslut….för jag orkade inte avvakta mer….
Vi bestämde att Mellan skulle åka med mej hem.
Vi packade ihop hans grejer, som nästan redan låg färdigpackade i väskan….
….men sen blev det ”Piiinsamt” igen:
-”Du kan ju inte gå med VÄSKAN bland alla människor!” fräste Mellan.
-”Varför inte?” frågade jag förvånat.
-”För då kommer alla att UNDRA varför vi går med VÄSKAN!”
-”Men folk tittar väl inte på den?! Och förresten kan jag då svara att du är sjuk och ska åka hem.”
-”Nej! Jag går i förväg och sätter mej i bilen, så får du gå efter en stund….med väskan.” sa Mellan, som värsta kommisarien.
-”Äh!” sa jag och gick ut med VÄSKAN.
ALLA stannade och tittade och ropade: -”MEN VAD GÖR DU MED MELLANS VÄSKA????”
NOT!
Sen gick jag och skulle berätta vårt beslut för ledarna, och träffade på Prästen. Hon såg Mycket Allvarlig ut och jag kände det som om jag hade begått något Stort Brott.
-”Jag ska prata med dom andra ledarna. Vänta här!” sa hon och försvann.
Jag väntade…..
Och väntade……
Och väntade…..
Sen gick jag till Huset där Ledarna satt i Möte, om Mellan.
”HerreGud!” tänkte jag…. ”….han har feber och ska åka hem. Jorden har liksom inte gått under.”
Så kom Prästen tillbaka och sa att hon ville prata med Mellan. Han satt i bilen, så vi gick tillsammans dit. Hon frågade mej om jag hade ”kontakt med Någon….?” och så lät hon lite ”ödesmättad” sådär….
-”Kontakt med vem då?” frågade jag.
-”Ja….Gunvald Andersson?” sa hon (fingerat namn…minns inte vad hon sa för namn)
-”Näe? Vem är det?” frågade jag….
Hon mumlade något.
Då kom jag på att jag såg henne i kyrkan i förrgår, då jag satt där med en präst för att vi skulle ta emot krisdrabbade människor, eftersom några ungdomar sköts i vår kommun i helgen (och jag var ”ditskickad” för att hjälpa till)….
Så jag sa:
-”Jahaaaa! Du tänker på att jag satt i kyrkan häromdagen med Prästen? Näe, jag var där för att hjälpa människor i kris…Jag är ju familjeterapeut!” sa jag – lite lättad sådär för att jag hittat ”svaret” på frågan som inte ställdes…typ.
Näe, hon var inte nöjd, märkte jag. Det var Något Annat.
Väl framme vid bilen, bad jag Mellan kliva ur för att prata med Prästen. Han såg förvånad ut.
-”Men jag är ju sjuk! Har feber!”
-”Ja, ja, men prata med henne nu.” sa jag.
Dom pratade en kort stund, och sen åkte vi.
Mellan berättade på vägen hem att prästen hade berättat för konfirmanderna att hon ”pratat med människor som har problem” sedan hon var 10 år, och sen hade konfirmandklassen fått veta om en massa problem som människor hade……
-”Men jag bara satt och tänkte: Har hon inte tystnadsplikt?” sa Mellan.
-”Jo….” sa jag ”…hon har Supertystnadsplikt”….
-”Du vet, det finns människor som LETAR problem hos alla…..?Dom ger sej liksom inte förrän man erkänner att man har nåt problem… HON är en sån…Hon liksom pratar tills man känner att man HAR problem, fast man inte har några….” sa Mellan.
-”Ja, jo….jag vet hur såna är….” svarade jag.
Så åkte vi hem i störtregn.
Väl hemma la sej Mellan i soffan och tittade på TV.
Efter en stund sa han:
-”Nu börjar jag ångra att jag åkte hem….”
Ridå!
