Jag vill inte
vågar inte
och kan inte!
Jag vill
vågar
och kan!
Jag ska inte
borde inte
gör inte!
Jag ska
borde
och
gör!
Jag vet vad jag vill
Jag vet att jag kan
Jag vet att jag ska
Jag vet inte vad jag vill
Jag tror inte att jag kan
Jag vet att jag inte kommer att….
…för jag vågar inte…
…för att jag är feg…
…för att det är helt onödigt…
Kanske det tar ett helt liv att lära känna…sej själv.
Kanske det tar ett helt liv att förstå….sej själv.
Hur lång tid tar det då att förstå….någon annan?
Jag är en djup ytling. En ytlig djuping.
En glad och positiv optimist som ibland dyker ner i djupet.
I det innersta inre…
I det svartaste svarta…
….eller….
….i Det Obegripliga
….eller….
….i Det Ogripbara
Jag skulle vilja vara Den Eviga Lättsamma Optimisten
Den som tar allt med en klackspark
och snedseglar rätt ut i Tomma Intet
utan rädsla eller farhågor
med en självkänsla som är så grundad
att jag aldrig faller av
Men det är jag inte
Jag är Optimisten med vinden i håret
som styr i motvind
full av Hopp och Förtröstan
Jag är Den Positiva Modiga
som styr utan att kunna navigera
full av livslust och självförtroende
Jag är också den som utan vind i seglen
och utan bensin i motorn
ror utan åror
så långt jag orkar
men som plötsligt tappar Lusten….
…. Livet och Glädjen
och sjunker in i Hopplösheten
liggande på båtens botten
flämtande efter luft
eller styrka
eller kärlek…
Jag är tjejen som hoppar i vattnet
fast det är kallt
och hämtar styrkan från djupet
Ensam
Jag är kvinnan som inte ber om hjälp
Jag är hon som är både modig
och feg
Den modigaste modiga
och den fegaste fega
Jag är den Pratande Stumma Kvinnan…
….den Stumma Pratande kvinnan
Hon som är full av frågor utan svar
och svar utan frågor
Den kvinnan är jag.
När dagar blir till nätter
och nätter blir till dar
När frågor blir nya frågor
och man hittar inga svar
När det känns svårt och sorgligt
och ingenting känns lätt
När livet trasslar till sej
och man hittar inget sätt
att förstå vad man ska lära
och vad som då är rätt
När tankar blir nya tankar
och det inte finns nåt slut
Hur ska man då göra
för att hitta ut?
Jag tycker faktiskt att alla vi hundägare, just nu, och idag, ska slå oss för bröstet – som värsta King Kong – och utstöta ett rop i form av:
-”FY FAAN VAD VI ÄR BRA!!”
Jag går runt bland alla tvåtusen ?!) radhus i området, där det VIMLAR av katter (!), men där det också bor ett oändligt antal hundar, och deras ägare.
Och inte en enda bajskorv så långt ögat kan nå!!!
Tänk vad alla 874 (!?) hundar i området måtte bajsa, VARJE DAG, häromkring!
Tänker jag.
Och sen ställer jag mej på Stenis´tak och ropar i en megafon:
-”Idag känner jag för att HUGGA I!” meddelar jag på morgonen. ”Jobba hårt, typ….” säger jag sen lite förklarande sådär.
-”Okey, du kan göra fint på framsidan”, svarar Stenis omtänksamt…
-”Ja, och så vill jag plantera blommor! Pelargoner. För dom är så tacksamma.”
-”Tacksamma blommor gillar vi”, konstaterar Stenis.
Stenis handlar 6 pelargoner, för 14,90 kr styck och ställer på altanen.
Jag ber att få lite ”redskap” så att jag kan rensa och fixa på framsidan. Jag får en spade, en bågfil (!), en pytteliten kratta (handkratta, kanske det heter?) och någonslags liten ”pinne” i metall med handtag…
….och en rätt så mjuk sopkvast….
-”Jag har inga fler redskap för trädgårdar”, säger Stenis.
-”Det gör inget. Ibland kan jag jobba i trädgårdar utan några redskap alls…” förklarar jag generöst…
Jag är Handlingarnas Kvinna. Jag kan…ALLT! Typ. Och inte behöver jag bruksanvisningar, eller fåniga ”Perfekta Verktyg” heller…
Uteplatsen är bebodd av en gammal, rostig militärcykel, som med åren blivit ETT med sitt underlag, som består av en massa grus och kraftfulla brännässlor, som letat sej upp genom gruset. Några modiga björkar har också slagit rot mitt i eländet, och faktiskt ett par små tallar också…
Cykeln flyttas försiktigt, eftersom spindelnäten, som täcker den, är lite ”skrämmande”…och kan innehålla en Tillverkare av domsamma….
Därefter hugger jag i så Svetten stänker, och rinner, och av och till sugs upp av munnen – ”slurp!” – och rinner ner i ögonen (”Aj!”). Jag sliter och river och sågar ner tallar och björkar med bågfilen, rensar i diverse vildvuxna buskar, sliter bort alla brännässlor och skottar undan gruset, på 1 dm, som täcker hela uteplatsen.
UNDER hela härligheten upptäcker jag fina tegelröda plattor!
Sliter och borstar och ”krattar” och drar och river…… och svettas – floder!
Borstens skaft ger med sej (går av), men ”FAAN att jag ger mej!” (Envis är mitt mellannamn!) så jag fortsätter liggande på alla fyra hållandes i borsten direkt med händerna, och borstar bort rester av grus, ogräs och allt annat som skräpar. Dammet yr, jag blir skitig in i benmärgen (!), och fyfaan vad jag får ”hugga i!”……
….och det var ju det jag ville!
Precis när jag ska såga med bågfilen i dom sista buskarna – för att få bort grenarna som hänger över plattorna – säger det ”PANG!” inuti mej – där någonstans mellan höft och stjärt – och sen gör det SÅ JÄVLA ONT!
Jag håller tummarna (vilket är jättesvårt när man sågar med en bågfil i buskar) för att något gick sönder som blöder – inuti – så att jag sen kan stoltsera med ett stort blåmärke (!)…..
….för det är inge kul att göra sej illa och säga att man har ONT, när det inte syns!
Men tumhållningen hjälper inte. Det blir inget blåmärke.
Däremot blir uteplatsen skitfin!
S K I T F I N ! ! !
Pelargonerna planteras i krukor på baksidan, där Stenis rensar och gör fint (fast det är inte i närheten så jobbigt som MITT ”rens”, förstås….).
Nu är det så fint så vi bara sitter där och suckar hänfört:
-”Åååååå, vad fiiiiint!”
Jag promenerar hem till min mamma, 78 (ja, så ska man ju skriva, som ”riktigt journalist”…).
Hon bjuder på kaffe och biskvie. Gott!
Sen frågar hon om jag vill ha lite whiskey. Det vill jag.
Det är en god, men ”billig” whiskey, säger hon.
Hon gillar whiskey.
”-Det går åt en hel flaska whiskey i veckan!” säger hon. ”Jag är nog alkoholist”, konstaterar hon sedan.
Jag tänker att det inte gör något om man är ”lite alkoholist” när man är 78 år.
-”Blir du någonsin FULL?” frågar jag.
-”Nej, oh nej!” säger hon.
-”Då är du ingen alkoholist” bestämmer jag.
Vi dricker varsitt glas whiskey…eller ”glas” och ”glas”….en liten smutt….typ 2,5 cm i ett litet glas…Det är väl inget helt glas, precis?
Det är GOD whiskey, konstaterar vi.
Sen bestämmer vi oss för att vi inte är några ”whiskey-kännare”. Vi bara gillar whiskey.
”-Skål för det!” och ett glas till (dvs 2,5 cm….eller möjligen 3 cm…).
Jag känner mej avslappnad. Skön, liksom.
-”Kanske jag ska gå förbi Systemet och köpa en EGEN flaska whiskey….” säger jag.
-”Vill du ha ett glas whiskey till?” frågar mamma, som ser lite ”blarig” ut nu…
-”Ja tack!” svarar jag, och mår BRA.
-”Skål!” säger vi igen.
Sen blir jag SNYGG!
Fy sjutton så SNYGG jag känner mej.
Mamma är ännu mer ”blarig”.
Sen går jag. Kram kram.
På vägen ”hem” – eller inte ”hem” direkt, utan mer ”hem-till-Stenis”, känner jag mej så JÄVLA SNYGG!
Och så tänker jag att det borde finnas ett piller, som man kan ta, som är lite som 3 whiskey, som gör att man känner sej SNYGG!
Sådär så att man känner att ”livet leker” och att ”jag-är-nog-tamejfaan-snyggast-av-alla” och sådär så man mår så himla BRA och att man är ”nästan-bäst”…..
Ett piller som HÅLLER – länge!
Med ett sånt piller skulle jag aldrig vilja banta, alltid må bra och alltid ”stråla” Positiv Energi.
Ett sånt piller skulle jag vilja ha!
Typ.
Fläkten på. Högsta sprut. Inga kläder. Täcket av.
Fryser.
Täcket på.
Svettas.
Täcket av. T-shirt på.
Kallt.
Öppna ett fönster till. Täcket på.
Svettas.
T-shirt av. Fot utanför täcket.
Kall fot.
T-shirt på. Knä utanför täcket. Täcket till midjan.
Svettas.
Täcket bara på fötterna.
Kall.
Sänka sprutet på fläkten. På med täcket till midjan.
Vänta….
Svettas.
Höja sprutet på fläkten. Sucka tungt. Knölig kudde. Svettiga lakan….på med t-shirt, eller var det av ?, ut med fötter, eller in ?, händerna på täcket, fötterna i taket, midjan till höger, håret till vänster, lakanen i en liten knölig hög…..
…somnar av utmattning….
….svettig…..
Täcket bara på fötterna.
Det gick inte att skriva ett Sista Inlägg!
Mitt under det att jag skrev på Aftonbladets blogg, försvann hela min blogg!
Jag som tänkte skriva ett ”Farväl-inlägg”….
Det fick jag inte….
Jävla Aftonbladets-blogg-nedläggar-människor! Tvi för er!
Tvi! Tvi! Tvi!
Nu måste jag sörja Det Gamla en Stund, för att kunna ta in Det Nya:
-”Buuuuhuuuuuuu!!!!”
Hoppas det kan bli lika bra här.
Inte samma.
Annorlunda.
Men bra.
-”Buuuuuhuuuuuu!!!!”
Ibland är jag så Handlingskraftig och får så mycket gjort, och är inte ett dugg rädd för att hugga i ordentligt eller bli smutsig.
Ibland är jag så lat, och har verkligen ändan i vagnen – stor och tung – och får inte ur den. Då är jag mest ett enda stort suckande: ”Orka!”.
Tänk att det är så olika!
Vissa dagar skjuter jag upp nästan ALLT, och andra dagar är jag som en liten duracellkanin och får då tusen saker gjorda!
Jag kan alltså om jag vill, men ibland kanske jag inte vill….
Kan det vara så enkelt?
Eller tar orken slut av och till?
Eller är jag bara trotsig?
Who knows?!?
Men ibland är det bra att ha en Stenis som ”sparkar lite lagom” på en….för jag gillar när Stenis sparkar på mej.
INGEN ANNAN får göra det! För då blir jag Trotsig.
Men Stenis får.
Kanske för att jag älskar honom.
Eller så är det helt enkelt för att han gör det på ”rätt sätt”…..
Just nu är jag nämligen SKITÄCKLIG!
Mina tankar, sedan några dagar tillbaka är:
”Äsch, det är ingen idé att jag duschar – jag svettas ju lika mycket sekunden efter att jag kommit ut ur duschen! Så jag skiter i det!”
Och nu har det gått…..*räknar*…… X antal dagar utan dusch!!
Och det blir som i psalmen ”Bereeeeden väg för Herran – Berg sjunken djup stån opp!” typ….
….fast ”Bereeeden väg för erviluuuuuca ……” etc
….för när Snuskiga Svetthögen Jag kommer gående kliver folk åt sidan!
Och håller för näsan.
Men vem bryr sej?
Inte jag!
