Precis så kändes det och precis så hade jag velat haft det när min första son föddes:

Att det skulle ha basunerats ut i media.

Att skott skjutits från kanoner någonstans…. 21 skott eller vad det nu skulle ha blivit….

Äh, det hade räckt med ett par skott, men ändå några skott! Eftersom ett Underverk hade skett och jorden slutat snurra för en stund…

Att alla alla alla skulle prata om det: ”Ett UNDER har skett – det har fötts ett gossebarn: Världens mest fantastiska människa!”

Kanske det hade varit lite härligt med lite ”Jesus-känsla” i det hela också, med några tjusiga män(-niskor) som skulle komma med Fantastiska Gåvor.

Och givetvis skulle det skrivas i tidningarna om det, med stora rubriker överallt!

För så kändes det.

Tänk vad härligt att vara kronprinsessa och få UPPLEVA att Hela Sverige är lika förundrad över detta Mirakel! ALLA (?) delar denna fantastiska händelse med dom.

Själv fällde jag en tår när jag såg och hörde den nyblivna stolta pappan berätta om vad det blev…

Det ÄR fantastiskt med födelser.

Speciellt ens egen.

Ens egen första alldeles speciellt.

Hurra för Viktorias och Daniels dotter!!!!

Jag gissar på namnet Desiree.

Meh!

Jag fick ”tips från coachen” att jag skulle kolla på ett bokförlags Råd för blivande författare, och där står det en massa olika tips, och så avslutas det så här, om refuserings-brev:

…bla bla bla bla bla….. de allra flesta får förtryckta refuseringsbrev med ett par rader: ”Tack för….bla bla, men tyvärr…bla bla bla”… och så finns det ett annat slags brev också, som är liiiite mer personligt, men ändå ett refuseringsbrev med noll hopp om att de vill ha ens alster.

MEN, sen står det om ”MITT” brev:

• Ett uppenbart personligt brev som ger synpunkter och råd om manuset. Det kanske inte slutar med uppmaningen att skicka framtida manus till förlaget – men det är vad det betyder, i allra högsta grad. Ett sådant refuse­rings­brev visar att ditt manus har blivit läst av en lektör eller flera, och att de har grunnat seriöst på utgivning. En del förlag kan bifoga lektörsyttrandet, annars citeras delar av det i brevet. Hur hård kritiken än är så ska du veta att du har gjort intryck på förlaget, de tar dig på allvar och räknar med att du på ett professionellt sätt kan ta till dig kritiken och göra ännu bättre ifrån dig nästa gång. Grattis – det är så nära du kan komma, utan att få manuset antaget. Du har goda odds nästa gång.

Jiiihaaa!

Bonniers skrev ju dessutom inte bara det som jag delade med er, utan dom skrev lite mer också!

 Personligt till Moi!

Så nu har jag fått Nytt Hopp!

Tack ”Coachen”!!

Aaaaaarriba!!

….utan bedövning.

Jag sitter i ett samtal när jag plötsligt får ett spjut in i ena ögat: ”Zzzzitt!”.

Kort därefter får jag också ett spjut in i andra ögat: ”Zzzzzittt!”

Jag ser stjärnor av smärtan, men tänker att jag SKA avsluta samtalet i lugn och ro – utan att det syns vad som händer.

Jag SKA.

Och jag gör det.

Jag går därefter till mitt skrivbord, tar upp min ”puff” och sprutar in ett sprut i ena näsborren.

 Snart känner jag det klassiska tecknet av att sprutet börjat verka: ”Tusen-nålar-känsla” i hela kroppen. Det sticker överallt; en nätt liten biverkan av medicinen.

Jag tar mej hemåt och tänker:

 hoppas att attacken är uthärdbar

hoppas att attacken är uthärdbar

hoppas att attacken är uthärdbar

hoppas att attacken är uthärdbar

hoppas att attacken är uthärdbar….

 Det ÄR ju faktiskt dom vanligaste, intalar jag mej själv…

Väl hemma startar Värsta Open Brain Surgery:

En stor kniv huggs in till vänster i nacken och bänder upp hjärnan nerifrån och upp. I hålet sticks det in allehanda verktyg – bara för att sabotera, röra om, skada!

 Timme ut och timme in huggs det, sticks det, rörs det om – ibland i småhugg och ibland lååååångsamt med stora grävande tag.

Det gör så ONT att jag inte kan gråta. Smärtan är för stor. Gråt gör ont. Att röra sej gör ont. Att ligga gör ont. Att sitta gör ont. Att titta gör ont. Att prata gör ont.  Ljud gör ont. Tystnad gör ont. Mörker gör ont.  ALLT gör ont. Och jag kan inte stoppa det. Bara vänta. Låta det ske.

Jag önskar av hela mitt hjärta och hela min själ att smärtan ska ta död på mej denna gång!

För jag orkar inte.

Jag klarar inte det här!

Och jag orkar inte med vetskapen att det kommer att hända igen, i framtiden.

Och att ingen medicin hjälper.

Open brain surgery utan bedövning.

Det är så det känns.

Och det är otroligt – unbeliveable  – att jag till slut kan somna, någonstans på småtimmarna….

….. och att jag kan vakna på morgonen LEVANDE och utan smärta!

Att jag lever!

Och att jag kan tänka.

Nåja.

Tankarna är otroooligt långsamma och talet segt, men jag vet ju att jag efter en ”återhämtningsdag” är helt okey, och som vanligt igen.

Det är Helt Otroligt att man kan överleva ”open brain surgery utan bedövning”!!

Grejen är att jag inte vet om jag ens VILLE överleva.

För just nu känns det som om jag hellre dör än står ut med en attack till.

Han är lastbilschaufför, är gift och har tre barn, varav den yngsta är 4 år. Han jobbar mycket och oregelbundet, och för honom är det viktigt att träna, så det gör han ”minst 4-5 ggr/vecka”.

-”Ibland träffar jag inte mina barn på hela veckan, eftersom jag går hemifrån innan alla vaknat, och kommer hem när barnen somnat…”, säger han.

Vi pratar lite om hur olika kvinnor och män är.

Hur olika vi tänker och är….

…. och hur våra respektive hjärnor funkar.

Att han kan gå till en bar och sitta där och ”nästan glömma bort” att han är gift….

…medan ”Anna verkar ha mig och barnen i bakhuvudet nästan hela tiden!”.

När vi pratat fram och tillbaka en stund säger han:

-”Om inte Anna hade en kvinnlig kropp med allt vad den innebär med sex och allt, så skulle det vara bra mycket enklare att bo med en man istället! Män är ju så mycket enklare! Ni kvinnor är så komplicerade!” säger han och suckar.

Jag funderar på vad han säger.

Tänker först att ”ja, så kanske det är….det kanske vore enklare för en man att leva med en annan man….”

….för vi kvinnor kanske är lite mer ”komplicerade”….

Jag försöker med:

-”Ja, och för mej kanske det skulle vara enklare att leva med en kvinna, som skulle förstå mej bättre än vad en man gör….?”

Det tror inte han!

Han menar att kvinnor är så komplicerade så att vi inte ens klarar av att leva med VARANDRA utan att komplicera till det.

Sedan har han en lång utläggning om en lesbisk kvinna han känner och hur komplicerade förhållanden hon haft, som ”bevis”.

Jag hittar just då inga ”motargument”….

….. och funderar  t o m på om han kanske har rätt.

SEN kommer mina tankar och argument.

Långt efteråt.

VEM skulle ta hand om hans barn när han jobbade, om han levde med en ”enkel man”, som troligen också ville JOBBA?

VEM skulle fixa allt i hemmet, när han jobbade ”oregelbundet” och därefter behövde träna varje dag?

VEM skulle natta barnen?

VEM skulle läsa läxor med barnen?

VEM skulle gå ut med hunden alla dagar?

VEM skulle handla alla dagar?

VEM skulle fixa allt allt allt alla vardagar i veckan, om han levde med ”den enkla mannen”?

Skulle ”den enkla mannen” göra allt detta, så att han fick jobba jättemycket, träna jättemycket, och ”ta en öl med polarna på fredag kväll”?

”Den enkle mannen” skulle, i hans fantasi, inte säga nej till honom, tror jag.

Den enkle mannen skulle……

….. utan att bli besviken, ledsen, bråka om att han ville att mannen skulle vara hemma mer…..

…. träffa barnen mer och dela hushållsarbetet mer…..

….. och utan att tjaffsa om att han ville att Mannen skulle avstå från viss träning…..

…. och ölen på fredagkvällarna, bara säga: ”Välkommen hem!” när Mannen kom hem.

Tror han nog.

Jag tror jag också vill leva med Den Enkle Mannen.

Idag ska vi åka till Äldste Sonen!

Han var dum nog att bosätta sej precis i andra änden av Stora Stockholm – ifrån oss – när han skaffade lägenhet för några år sen.

Dumming. liksom!

Det kanske var medvetet: Så låååångt ifrån mamma och bröderna som möjligt : Puh!  liksom….

Det tar en stund att åka dit – speciellt när man inte har bil!

Vi får väl se om jag lyckas baxa med mej hela gänget.

”Vissa Personer” brukar protestera och säga: ”JAG tänker INTE åka kommunalt!” förton gånger…..

…. innan Vissa Personer ”finner sej i sitt öde” och åker med ändå.

När man väl är där på bussen/tåget/t-banan kan jag tycka att det är rätt mysigt att sitta där med sina älsklingar och småprata lite, och titta på sina medpassagerare….

Bara att Göra Något tillsammans med sin familj är mysigt!

Jag njuter.

Men Vissa Personer tycker att det är jobbigt…..

….och att det är piiiiiiinsamt med småbröder och storbröder, hundar och mammor som pratar ”för högt”….

Men det är smällar man får ta när man är en medlem i en sån här familj. 🙂

Kanske vi borde ta med marsvinen också – som ret! Jag är lite av en retsticka ibland…

…..mellansyster som jag är.

Men det blir nog inte så bra med marsvinen hemma  hos Äldste sonen; Han har ju en halvgalen katt!

En katt som är jättesöt, men som sticker ut sina rakbladsvassa klor, och smockar till (!) när hon tycker att det passar….och när inte hennes husse ser…. 

Näe, marsvinen får stanna hemma.

Nu måste jag sätta fart:

– Väcka Storing och Mellan.

– Gå ut med hundarna.

– Duscha.

Sen ska vi åka.

YIIIIIHAAAAAA!

Jag HAR tålamod, med människor, med barn, med mycket….

…men ibland nästan inte alls.

Det beror på vad det är.

Ibland kokar det bara upp, direkt! Pang, bah!

Det är inte ofta det händer, men det händer…..

Stubintråden, som kan vara 1 mil lång, fräser av på ”två röda”.

Jag vet inte alltid varför.

Ibland vet jag VERKLIGEN!

Och då brinner jag, och Talar Om Vad Jag Tycker.

VÄLDIGT SÄLLAN kommer jag med slag under bältet, eller säger elaka saker – nästintill aldrig faktiskt!

Jag är i princip alltid SAKLIG när jag blir arg. Upprörd men saklig. Jag håller mej till ämnet.

Även om jag nästan aldrig kommer på ”det där fyndiga” som man alltid kommer på efteråt.

 Men inte slag under bältet. Never. Ever.

Men man ska aldrig säga aldrig….om något! Har jag lärt mej.

Jag har en svag punkt.

En MYCKET svag punkt.

Och det är mina barn.

OM man kritiserar mina barn, eller mig själv, som mamma, som är den viktigaste uppgiften i mitt liv (!)….

…..då börjar det KOKA.

Det finns INGET som är viktigare än att mina barn mår bra, och att dom har en mamma som gör sitt bästa. Sitt Absolut Bästa. Jag vill t o m vara bäst på att vara ”lagom dålig”….

….även om mina (mamma-) krav sänkts med åren….och jag inte längre bryter ihop av att något barn är ledset eller argt…

…så vill jag vara en bra mamma! Det är det viktigaste av allt!

Så kritisera mej inte som mamma!

Jag dödar dej!

JAG kan kritisera mej själv,  som mamma! Hur mycket som helst!

Och jag tål att bli kritiserar i  alla möjliga andra sammahang: På jobbet, med hemarbetet, som matte, som partner, som dotter, som syster…..

…men DU kan inte – får inte – kritisera mej som mamma.

Jag dödar dej!

Med ISKYLA dödar jag dej.

Inuti mej förintar jag dej.

Du finns inte mer.

För mej.

För om du säger att jag är en dålig mamma.

Finns du inte mer.

Så illa är det.

Och OM du säger att min son ”inte duger”….

…ska du dödens dö.

Du finns inte mer.

I mitt liv.

….eller egentligen bandage varsomhelst, tror jag.

Minsting älskar att vara sjuk, skadad, ha ont…

Ja, jag VEEEET – det är ”lite sjukt”, men han är ju MIN son också…. 😛

Det var friluftsdag igår.

 Alla som ville, och hade råd/pengar (!) –

 – men det tänker man inte på i denna skola, för alla HAR pengar (!) –

…åkte till Romme för att åka skidor/slalom…..

….. dit ”alla” skolbarn i ”alla” skolor (här, som har föräldrar som kan/vill betala för det) åker på åtminstone EN friluftsdag/år….

Minsting åkte med. Värsta sportkillen…..

….NOT!

Lite modigt kan jag tycka att det var, eftersom han förra året stapplade ur bussen, ”svårt skadad” ….

–  Obs! Minsting är ALLTID ”svårt skadad” – aldrig ”mittemellanskadad” eller ”lite skadad”! –

…eftersom han ramlat i backen och fått en spricka i ett revben (troligen”).

Nåja.

I år kom haltande från bussen – skadad i knät. Han hade ramlat vid FÖRSTA åket, och skadat knät, fått åka till sjukstugan och fått bandage, och inte kunnat åka något mer på hela dagen!

Lycklig kommer han alltså haltande från bussen och konstaterar stolt att han har BANDAGE på knät, och ”troligen ett blåmärke” på axeln…

Bandaget kommer troligen att sitta där tills det växer fast!

🙂

Ni kan ju bara GISSA lyckan då han för ett par år sedan fick blindtarmsinflammation!

Åka till sjukhuset, bli inlagd och opereras! Han strålade sej igenom hela grejen!

Tokiga unge!!

🙂

”Att möta andras blickar spelar en stor roll för mänskligt liv.

Positiva ögonkast är den mest vitala stimulin för tillväxten av en social och intelligent hjärna.

Positiva ögonkast påverkar oss hela livet, men speciellt i barnaåren påverkar blickar och leenden, och får hjärnan att växa.

När barnet ser glädjen i förälderns ögon stegras glädjen hos barnet och hjärtfrekvensen ökar.

Det sätter igång en biokemisk respons, betaendorfin utlöses i blodomloppet och kommer till orbitofrontala hjärnregionen. Endorfinet reglerar glukos och insulin, som hjälper neuronerna som finns i hjärnan att växa……bla bla bla….etc…

….så via cirkulär biokemisk teknik bidrar glada blickar till hjärnans faktiska utveckling hos små barn.”

(citat ur boken: Anknytning, av Kay Karlsson)

Givetvis påverkas även den vuxna människan av Glada och positiva blickar och ögonkast!

Tänk på det!

Och le mot Någon idag!

Jonte, 5 år, berättar glatt när han kommer hem:

-”Mamma! Jag har fått en ny kompis! Han är skitrolig! Han heter Arsle!”

-”Va?! Heter han Arsle? Näe, det kan man väl inte heta!”

-”Jo, han heter det! Jag lovar!” Jonte ser helt allvarlig ut. ”Och han är jätterolig att leka med! Han kommer från ett annat land…fast han pratar likadant som vi…”.

-”Vad roligt att ni har roligt ihop. Vet du vilket land han kommer ifrån?”

-”Näe…typ Skåne eller Öland eller nåt kanske…?” chansar Jonte, varvid mamma inser att han inte vet…..

…..och inte kan så många länder.

Nästa dag,  när dom kommer till dagis möter den nya killen dom redan i dörren.

-”Titta mamma! Där är Arlse!!!” ropar Jonte glatt.

-”Visst heter du Arsle?!” säger han sedan glatt till pojken som står framför dom.

-”Ja.” säger pojken och ler stort.

Fröken, som står en bit bort, rättar killarna lite:

-”Nja…inte direkt Arsle, utan Ashley, heter du, eller hur?”

-”Ja, det var ju det jag sa!” säger Jonte och skuttar glatt iväg med…

….”Arsle”!

😛